Att utlänning förstör sin passhandling i syfte att försvåra utredning i asylärende har inte ansetts medföra straffansvar för undertryckande av urkund.


Lagrum:
14 kap. 4 § brottsbalken (1962:700); 1 kap. 2 § utlänningslagen (1980:376)

Allmän åklagare väckte vid Lunds TR åtal mot turkiske medborgaren Hanifi G för undertryckande av urkund enligt följande gärningsbeskrivning: Hanifi G inreste till Sverige d 3 okt 1985 Som utlänning i Sverige var Hanifi G skyldig att inneha pass. Ändå förstörde han i Lund en kort tid efter inresan sin passhandling - ett grekiskt resedokument. Syftet var att i asylärende hålla svenska myndigheter ovetande om att Hanifi G såsom flykting från sitt hemland redan erhållit en fristad i Grekland. Förstörandet av det grekiska resedokumentet har medfört fara i bevishänseende.

Hanifi G erkände gärningen men bestred ansvar under påstående att åtgärden dels inte varit otillåten dels inte medfört fara i bevishänseende.

TR:n (ordf lagmannen Alvå) anförde i dom d 3 mars 1988:

Domskäl. Hanifi G har som utländsk medborgare skyldighet att under sin vistelse i Sverige inneha pass eller motsvarande resedokument. Han har därför inte ägt förfoga över sitt grekiska resedokument genom att förstöra detta. Det är uppenbart att Hanifi G förstört dokumentet i syfte att för svenska myndigheter undanhålla det för utredningen i asylärendet viktiga förhållandet att Grekland utgjorde första asylland. Åtgärden har därför inneburit fara i bevishänseende. Hanifi G skall alltså dömas för undertryckande av urkund till villkorlig dom.

Domslut. TR:n dömde Hanifi G enligt 14 kap 4 § BrB för undertryckande av urkund till villkorlig dom.

Hanifi G fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att åtalet skulle ogillas. För den händelse han fälldes till ansvar yrkade han att påföljd skulle efterges eller, i andra hand, att brottet skulle bedömas som ringa och påföljden därför bestämmas till böter.

Åklagaren bestred ändring.

I HovR:n justerade åklagaren gärningsbeskrivningen och gjorde gällande att passet förstörts "i Malmö eller Lund".

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, adj led Jagander och nämndemannen Lundin) anförde i dom d 7 dec 1988:

Domskäl. Åklagaren har upplyst följande: Hanifi G erhöll politisk asyl i Grekland i jan 1985. Samtidigt utställdes ett grekiskt resedokument för honom. Det är Hanifi G:s åtgärd att förstöra denna passhandling som är föremål för åtal. Under handläggningen av Hanifi G:s ansökan om uppehållstillstånd fick de svenska myndigheterna i april 1986 besked från Grekland om att Hanifi G erhållit asyl där. Den 26 juni 1986 beslutade invandrarverket att Hanifi G skulle utvisas. Sedan denne klagat på beslutet lämnade regeringen d 2 okt 1986 besvären utan bifall. Utvisningsbeslutet skulle verkställas d 7 okt 1986, men den grekiska polisen avvisade Hanifi G med hänvisning till att denne hade vistats utanför Grekland mer än ett år. Efter ytterligare ett misslyckat försök att verkställa utvisningsbeslutet har Hanifi G fått uppehållstillstånd här till d 17 febr 1989.

Hanifi G har bekräftat åklagarens uppgifter.

I målet är utrett att Hanifi G efter inresan till Sverige d 3 okt 1985 förstört sitt grekiska resedokument. Väl har det enligt 7 § utlänningslagen (1980:376) funnits ett allmänt åliggande för Hanifi G som utlänning att ha en passhandling under sin vistelse här i landet (jfr 38 § och 96 § 1 st 4 utlänningslagen). Åklagaren har emellertid inte gjort gällande att Hanifi G:s rätt att förfoga över sitt resedokument varit inskränkt på grund av någon uttrycklig föreskrift härom eller av någon jämförbar anledning. Åtalet kan därför inte vinna bifall.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n åtalet.

Referenten, hovrättsrådet Wikstrand, med vilken nämndemannen Eriksson instämde, var skiljaktig och anförde: För den som äger en urkund finns det i allmänhet ingen begränsning i rätten att förstöra handlingen. Har denna emellertid betydelse som bevis, kan detta begränsa ägarens förfoganderätt. Frågan om en sådan begränsning inträtt avgörs med tillämpning av de regler som anknyter till urkundens betydelse som bevis i det enskilda fallet. I förevarande mål uppkommer därför frågan om utlänningslagen kan sägas innebära att en utlänning under sin vistelse här i landet är underkastad begränsning i sin rätt såsom ägare att förfoga över sitt pass, t ex genom att förstöra detta. Det finns i utlänningslagen inga uttryckliga bestämmelser som reglerar denna fråga. Däremot finns i lagen en allmän föreskrift om att en utlänning under sin vistelse här skall inneha pass. Överträdelse av denna skyldighet har uttryckligen undantagits från straffbestämmelserna i 96 § utlänningslagen. Den sanktion som enligt utlänningslagen drabbar en utlänning som under sin vistelse här saknar pass är att han enligt 38 § utlänningslagen riskerar att utvisas. Det nu anförda ger ej tillräckligt skäl för påståendet att som en allmän regel skulle gälla att en utlänning under sin vistelse här är underkastad inskränkningar i sin förfoganderätt över sitt pass på det sätt som förutsätts för ansvar för undertryckande av urkund enligt 14 kap 4 § BrB. Därmed uppkommer frågan om det förhållandet att en utlänning avser att söka asyl här bör föranleda ett annat synsätt. Vid detta ställningstagande är följande att beakta. Ett pass utgör en betydelsefull identitetshandling. Särskilt vid ansökan om asyl är det viktigt att utlänningens rätta identitet kan fastställas. Av uppgifter i passet framgår vidare om utlänningen redan fått asyl i annat land och därför inte har rätt till en fristad i Sverige. Det är alltså uppenbart att passet har stor betydelse som bevis vid prövning av en ansökan om asyl. Det finns ytterligare en betydelsefull aspekt på frågan om en utlännings rätt att förfoga över sitt pass sedan han ankommit hit med avsikt att begära asyl här. Bifalls inte ansökningen om uppehållstillstånd, skall utlänningen utvisas till ett annat land. Myndigheterna i det land till vilket utlänningen reser fordrar ofta att dennes identitet styrks av pass i original. Detta har utnyttjats av utlänningar som befarar att de skall få avslag på sin ansökan om asyl här. Genom att förstöra sitt pass hindrar de i praktiken att verkställighet sker av ett utvisningsbeslut. De nu redovisade problemen med förstörda pass har väckt lagstiftarens uppmärksamhet och lett till en ny bestämmelse i utlänningslagen, nämligen 8 b § (1986:335). Bestämmelsen trädde i kraft d 1 juli 1986, dvs efter den nu åtalade händelsen. Det är dock av visst intresse att likväl redogöra för den nya bestämmelsen. Av denna framgår att polismyndigheten får omhänderta en utlännings pass när denne ansöker om uppehållstillstånd. I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen bl a att det inte kan accepteras att en asylsökande, som tillåtits resa in i Sverige för att här avvakta prövning av sin ansökan, under vistelsen förstör eller gömmer undan passet (prop 1985/86:133 s 15). Bestämmelsen i 8 b § utlänningslagen är rimligen att se som ett undantag från den principen att polismyndigheten endast under speciella förhållanden får omhänderta en utlännings pass och har sålunda inte till syfte att särskilt reglera den i förevarande mål aktuella frågan om det gäller särskilda begränsningar för asylsökande utlänningar i dessas rätt att förfoga över sina pass. Departementschefens skarpa fördömande av att asylsökande förstör sina pass sedan de tillåtits att resa in hit visar dock vilken stor betydelse passet har just i asylärenden.

En ansökan om asyl skall prövas i ett rättsligt reglerat förfarande. Passet utgör viktig bevisning i detta förfarande. Enligt 36 § 3 st utlänningsförordningen (1980:377) stadgas också att till ansökan om uppehållstillstånd skall fogas utlänningens pass, om inte invandrarverket föreskriver annat. Mot denna bakgrund bör en utlänning som reser in i Sverige med avsikt att söka asyl här eller som har sökt asyl här, anses vara underkastad sådana begränsningar i förfoganderätten till sitt pass som avses i bestämmelsen i 14 kap 4 § BrB om undertryckande av urkund. Detta är inte att se annorlunda än att en person som är föremål för en rättegång är underkastad begränsningar i rätten att förfoga över sådana handlingar som kan bli föremål för ett editionsföreläggande i rättegången.

På grund av vad som nu anförts anser jag att Hanifi G, såsom TR:n uttalat, gjort sig skyldig till undertryckande av urkund som ej är att anse som ringa brott. Jag delar TR:ns uppfattning i påföljdsfrågan.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle döma Hanifi G för undertryckande av urkund till villkorlig dom.

Hanifi G (offentlig försvarare advokaten Olof Ahrnbom) bestred ändring.

Till utveckling av sin talan anförde riksåklagaren bl a: Bestämmelsen att en utlänning som kommer till Sverige eller uppehåller sig här och som inte har permanent uppehållstillstånd är skyldig att inneha pass eller annan handling som gäller som pass har tillkommit som ett led i den generella utlänningskontrollen (jfr Wikrén, Utlänningslagen, 2 uppl s 51). Denna skyldighet har sålunda inte sin bakgrund i den enskildes eget intresse. Denne har tvärtom ofta ett intresse av att undanhålla svenska myndigheter från att ta del av de uppgifter som framgår av passhandlingarna. Passkyldigheten är i stället främst förestavad av den allmänna vikten av att kunna identifiera och kontrollera de utlänningar som reser in i landet eller som befinner sig här. Regleringen om skyldigheten att inneha pass kan därför i förevarande hänseende närmast jämföras med sådana bestämmelser på andra rättsområden som, till upprätthållande av det allmännas kontrollmöjligheter, föreskriver skyldighet att bevara handlingar. Sådana bestämmelser finns i exempelvis bokföringslagen och taxeringslagen. Det synes vara en accepterad uppfattning att dessa regler innebär en sådan offentligrättslig inskränkning i dispositionsrätten som i vissa fall kan ligga till grund för ansvar för undertryckande av urkund (jfr Thornstedt, SvJT 1952 s 177 ff, särskilt s 181 f, och Löfmarck, Förfalskningsbrotten m m s 33 f).

Jag vill mot bakgrund av det anförda göra gällande att utlänningslagens regler om skyldighet att inneha och uppvisa pass i en situation lik den förevarande också innebär ett förbud mot att förstöra eller på annat sätt undanskaffa passhandlingen och att Hanifi G sålunda i den mening som avses i 14 kap 4 § BrB, inte ägt förfoga över handlingen genom att förstöra denna.

Att förstörandet av passhandlingen inneburit fara i bevishänseende är enligt min mening uppenbart.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Möller, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Riksåklagaren har i HD gjort gällande att utlänningslagens regler om skyldighet att inneha och uppvisa pass i en situation lik den förevarande också innebär ett förbud mot att förstöra eller på annat sätt undanskaffa passhandlingen och att Hanifi G sålunda inte ägt förfoga över handlingen genom att förstöra denna.

Straffbudet i 14 kap 4 § BrB är endast tillämpligt på åtgärder som någon vidtar med urkund varöver han ej äger så förfoga. Även den som äger en urkund kan på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga över urkunden. De närmare reglerna härom är enligt uttalanden i förarbetena till ifrågavarande lagrum inte av straffrättslig natur utan tillhör processrätten, kontraktsrätten osv (NJA II 1948 s 369 f).

Utlänningslagstiftningens regler kan inte anses medföra att en utlänning är underkastad en sådan inskränkning i förfogaderätten över sitt pass som avses i 14 kap 4 § BrB. Inte heller i övrigt föreligger en sådan inskränkning. Hanifi G kan på grund härav inte fällas till ansvar för undertryckande av urkund. Åtalet skall därför som HovR:n funnit ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, referent, Jermsten, Svensson och Danelius) beslöt följande dom:

Domskäl. Riksåklagaren har i HD gjort gällande att utlänningslagens regler om skyldighet att inneha och uppvisa pass i en situation lik den förevarande också innebär ett förbud mot att förstöra eller på annat sätt undanskaffa passhandlingen och att Hanifi G sålunda i den mening som avses i 14 kap 4 § BrB inte ägt förfoga över handlingen genom att förstöra denna.

Ett sådant förfogandeförbud som åsyftas i den nämnda bestämmelsen har, med visst stöd i lagmotiven, ansetts föreligga särskilt beträffande handlingar med karaktär av bevismedel inför en pågående eller förestående rättegång. Som andra exempel har nämnts räkenskapsmaterial enligt 22 § bokföringslagen (1976:125), underlag för deklaration enligt 20 § taxeringslagen (1956:623), dagbok eller annan handling som redare är skyldig att bevara enligt sjölagen (1891:35 s 1) samt sådan gästförteckning som hotellvärd tidigare var skyldig att föra enligt lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse. (Jfr Beckman m fl, Kommentar till BrB II, 5 uppl s 107 f med hänvisningar och 4 uppl s 100 f samt M Löfmarck, Förfalskningsbrotten m m, 1986 s 33 f.)

I de angivna exemplen har lagen ålagt enskilda personer precisa förpliktelser att inneha och bevara vissa handlingar som ett led i bedrivandet av näringsverksamhet eller för speciella kontrolländamål. I de olika lagarna anges också den tidsperiod under vilken handlingarna skall bevaras.

De förpliktelser som skapats i dessa fall skiljer sig från den mera allmänna skyldigheten för utlänning att vid inresa till och vistelse i Sverige inneha pass som följde av 7 § utlänningslagen (1980:376), motsvarande 1 kap 2 § i nu gällande utlänningslag (1989:529). I fråga om förpliktelsens syfte framgick av lagen framför allt att passet vid in- och utresa samt vid kontroll under utlänningens vistelse här skulle uppvisas för polismyndighet eller polisman (8 § 1980 års lag, motsvarande 5 kap 1 och 6 §§ nuvarande lag). Allmänt sett torde innehavet av pass ha betraktats och alltjämt betraktas som ett viktigt element i utlänningskontrollen, eftersom det underlättar för myndigheter i många olika sammanhang att fastställa en utlännings identitet eller att avgöra om och under vilka förutsättningar han har rätt att inresa till eller vistas i Sverige.

Redan det förhållandet att kravet på innehav av pass har ett så allmänt och opreciserat syfte gör det osäkert om passet annat än i särskilda situationer kan vid tillämpning av 14 kap 4 § BrB ses som en handling varöver innehavaren inte äger förfoga genom att förstöra eller undanskaffa den. Som en jämförelse kan nämnas att ett körkort ansetts i allmänhet inte utgöra en sådan handling vars förstörande eller undanskaffande av innehavaren kunde föranleda ansvar för undertryckande av urkund (se NJA 1960 s 537).

Därtill kommer att lagstiftaren vid olika tillfällen klart har intagit ståndpunkten att straff inte är en lämplig påföljd för överträdelse av skyldigheten att inneha pass. Den sanktion som lagstiftaren har tänkt sig som den normala i sådana fall har snarare varit utvisning ur riket (se bl a 38 § 1980 års lag, motsvarande bestämmelsen om avvisning i 4 kap 1 § 1989 års lag). I 96 § 1 st 4 i 1980 års lag, motsvarande 10 kap 2 § 1 st 1 i 1989 års lag, har en sådan överträdelse uttryckligen undantagits - liksom för övrigt i flera tidigare utlänningslagar - från den allmänna regeln om straffansvar för överträdelse av bestämmelserna i utlänningslagen. Vidare kan nämnas att en tidigare gällande bestämmelse om straffansvar för utlänning som försöker hindra verkställighet av beslut om hans egen avvisning eller utvisning upphävdes år 1982. Denna bestämmelse hade tillkommit just med tanke på att utlänningen i detta läge kunde riva sönder sitt pass (NJA II 1 s 285). Som skäl för upphävandet angavs bara att den tidigare ordningen inte borde bibehållas (DsA 1981:8 s 180; prop 1981/82:146 s 56).

Inte ens under de senaste åren, då utlänningars dokumentlöshet blivit ett allt större problem för myndigheterna, tycks lagstiftaren allvarligt ha övervägt att införa en straffsanktion för förstörande av resedokument. I stället har myndigheterna givits vissa andra nya befogenheter, t ex att omhänderta pass och biljetter samt att fotografera en utlänning och ta hans fingeravtryck (se NJA II 1986 s 177 ff, prop 1988/89:86 s 92 ff och nuvarande bestämmelser i 5 kap 3, 4 och 5 §§ 1989 års lag).

Lagstiftarens avvisande hållning till straffsanktioner både för överträdelse av skyldigheten att inneha pass i allmänhet och för avsiktligt förstörande eller undanskaffande av sådant dokument talar emot att förfaranden av detta slag annat än i speciella situationer bestraffas med tillämpning av 14 kap 4 § BrB. Även allmänna principer för tolkning av strafflag utgör ett starkt skäl att inte tillämpa detta lagrum på ett fall som det förevarande, vilket klart skiljer sig från de situationer som i förarbeten och doktrin angivits som typiska exempel på lagrummets tillämpningsområde. Att, såsom åklagaren påstått, Hanifi G:s syfte varit att försvåra utredningen i ett asylärende kan inte medföra en annan bedömning.

Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1989-09-11

Målnummer:
B41-89