I mål om ansvar för egenmäktigt förfarande - olovlig besittningsrubbning beträffande en av två sambor gemensamt ägd bil - har den tilltalade frikänts, då han misstagit sig angående ägarförhållandena.


Lagrum:
1 kap. 2 § brottsbalken (1962:700); 8 kap. 8 § första st rättegångsbalken (1942:740); NJA 1907 s. 471

I okt 1985 anmälde Lennart A hos polisen i Tidaholm Bengt S först för stöld av åtta bilhjul och sedan för tillgrepp av personbilen KWF 144. Sedan polisens utredning med anledning av anmälningarna redovisats till åklagaren beslöt denne att förundersökningen mot Bengt S skulle läggas ned, eftersom brott inte kunde styrkas.

Lennart A väckte härefter enskilt åtal mot Bengt S vid Falköpings TR och yrkade ansvar för egenmäktigt förfarande enligt följande gärningsbeskrivning: Torsdagen d 3 okt 1985 var Bengt S den med Lennart A meddelägande i personbilen KWF 144 Ingrid G behjälplig att hämta ut Lennart A:s bildäck ur förrådet på fastigheten Bränninge 2:21 i Habo socken. Bengt S tog därefter samtliga däck med fälgar (vinterdäcken) i sin personbil och körde dem därifrån. - Lördagen d 5 okt 1985 återvände han till fastigheten med tillhörande garage, som disponeras av Lennart A. Bengt S hade då med sig de s k sommardäcken, som han tidigare, som ett led i det olovliga tillgreppet, bortfört. Med brodern som medhjälpare monterades däcken på och bilen kördes därefter från garaget "för att hjälpa Ingrid G att få ha bilen i fred". Vid tillfället kom Lennart A dit och frågade Bengt S vad denne hade med bilen att göra. Bengt S svarade med diverse svordomar och yttrade att "den bilen är min systers och den har du inget med att göra". Därefter gick Bengt S mot Lennart A och tog strupgrepp på denne. På anmodan av brodern Åke S släppte Bengt S taget. Därefter gick Lennart A därifrån.

Vid huvudförhandling i målet justerade Lennart A sin talan i fråga om bilhjulen till att gälla endast fyra hjul med sommardäck.

Bengt S erkände att han hade bortfört en uppsättning hjul till bilen samt att han senare hade monterat hjulen på bilen och fört bort denna men förnekade i övrigt vad Lennart A hade påstått. Han bestred ansvar för egenmäktigt förfarande under påstående att han genom uppgifter av Ingrid G och andra personer hade kännedom om att bilen med tillbehör utgjorde Ingrid G:s egendom samt att han handlat på uppmaning av henne och för att hjälpa henne.

I målet upplystes att Lennart A och Ingrid G hade sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden samt att Bengt S var bror till Ingrid G.

Vid huvudförhandlingen i målet ägde förhör rum med Bengt S, Lennart A, Ingrid G och Åke S.

TR:n (ordf lagmannen Lindström) fann i dom d 17 febr 1987 genom Bengt S:s erkännande klarlagt att denne hade tagit den befattning med bilhjul och bil som Lennart A gjort gällande, medan påståendet om  strupgrepp inte var styrkt. Enligt TR:n hade emellertid Lennart A inte visat att han vid tiden för Bengt S:s befattning med bilen var jämte Ingrid G ägare till denna och de därtill hörande hjulen. TR:n ogillade åtalet eftersom det inte var styrkt att Bengt S rubbat någon Lennart A:s besittning till bilen.

Lennart A fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till åtalet.

Bengt S bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsråden Mogren och Olsson, referent, samt nämndemännen Andersson och Peterson) meddelade dom d 27 jan 1988.

HovR:n fann i likhet med TR:n styrkt att Bengt S hade tagit den befattning med bilen och däcken som Lennart A gjort gällande men att påståendet om strupgrepp inte var styrkt. Till skillnad från TR:n fann emellertid HovR:n på anförda skäl att Lennart A måste anses ha ägt en andel i bilen och att denna fick anses ha varit i Lennart A:s och Ingrid G:s gemensamma besittning. Härefter anförde HovR:n i domskälen: Genom Bengt S:s handlande skildes Lennart A från sin besittning. Den omständigheten att han tidigare endast haft en med Ingrid G - på delägande grundad - gemensam besittning hindrar inte att Bengt S kan ha gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande.

För att Bengt S skall kunna dömas till ansvar krävs att han handlat uppsåtligen. Han har påstått att han var övertygad om att bilen tillhörde Ingrid G när han hämtade den och hjulen. Hon har också omvittnat att hon, innan Bengt S hjälpte henne, visade honom köpehandlingar och andra papper som visade hennes rätt. Bengt S har vidare uppgivit att Lennart A vid det med åtalet avsedda tillfället var kraftigt berusad, att han frågade vad Bengt S skulle göra i garaget och när han fick reda på det bad honom avlägsna sig samt att han i övrigt inte yttrade något begripligt. Bengt S:s uppgift härom vinner stöd av Åke S:s vittnesmål. Mot bakgrund av det anförda och då det inte kan hållas för visst att Bengt S skulle ha handlat på samma sätt som han gjort om han känt till att Lennart A hade en rätt att besitta bilen tillsammans med Ingrid G, skall som TR:n funnit åtalet ogillas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Lennart A (ombud advokaten Hans-Gustaf Carlson) sökte revision och yrkade bifall till sin mot Bengt S förda ansvarstalan.

Bengt S (offentlig försvarare advokaten Göran Cederwall) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Nyman, Vängby, Rydin, Nyström och Lambe, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Lennart A har som grund för sin talan i HD främst åberopat att han jämte Ingrid G ägde bilen och att besittningen till denna därför var gemensam för dem.

Bengt S har i HD vitsordat, att Lennart A ägde del i bilen och att bilen var i Lennart A:s och Ingrid G:s gemensamma besittning. Enligt Bengt S var dock denna Lennart A:s "dolda" äganderätt helt okänd för Bengt S, varför han icke begått något brott.

Till stöd för sitt bestridande av ansvar har Bengt S anfört bl a följande. Han utgick från att bilen tillhörde Ingrid G ensam. Om han känt till Lennart A:s rätt till bilen, hade han inte handlat som han nu gjorde. - En tvist om dispositionen av bilen hade uppkommit mellan Ingrid G och Lennart A i anslutning till deras separation. Ingrid G hade i anledning härav tagit hand om alla nycklar till bilen. Bengt S, som ej haft något personligt umgänge med dem på länge, kände ej till något om deras ekonomiska mellanhavanden eller om dispositionen av bilen. Då hjulen omhändertogs utgick han från vad Ingrid G uppgav, nämligen att hon ägde bilen ensam. Hon visade också en rad handlingar, bl a faktura och registreringsbevis, vilka alla upptog henne som ensam ägare. Det kunde då såvitt han förstod inte föreligga någon inskränkning i hennes rätt att förfoga över bilen. Hjulen och sedermera bilen omhändertogs för att Ingrid G skulle få ha sin bil i fred. Hjulen - vilka Lennart A monterat av som svar på att Ingrid G tagit hand om bilnycklarna - förvarades i ett rum i samma byggnad vari garaget fanns. - När själva bilen togs om hand försökte Lennart A hindra detta dels genom att dra ner garagets jalusidörr så att den föll ner på Bengt S:s axel, dels genom att sparka Bengt S. För att freda sig tog Bengt S tag i Lennart A:s kläder och förde undan honom. Lennart A sade ingenting om att han skulle vara delägare i bilen.

Av utredningen framgår, att bilen var Ingrid G:s och Lennart A:s gemensamma egendom samt att de tillsammans hade besittning till bilen. Att hjulen och sedermera bilen omhändertogs och fördes från platsen innebar att Ingrid G ensam fick besittningen av bilen. Gärningen är till sitt yttre förlopp att bedöma som egenmäktigt förfarande.

För att Bengt S skall kunna fällas till ansvar för egenmäktigt förfarande fordras emellertid att han handlat uppsåtligen. Ett misstag, ursäktligt eller oursäktligt, från Bengt S:s sida beträffande Lennart A:s delägarskap är av beskaffenhet att frita från straff; utan kännedom om Lennart A:s delägarskap saknade Bengt S anledning antaga att sambesittning förelåg på sådan grund.

Annat är ej visat än att Bengt S av Ingrid G bibragts den uppfattningen, att bilen tillhörde henne ensam. Inte heller i övrigt har det förekommit någon omständighet av vilken Bengt S kunnat sluta sig till att Lennart A, som delägare eller eljest, jämte Ingrid G hade besittning till bilen.

Vid sådant förhållande kan, i enlighet med vad ovan sagts, något brottsuppsåt ej läggas, Bengt S till last. Med hänsyn härtill kan Bengt S ej dömas till ansvar. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

NJA 1907 s. 471; NJA 1956 s. 533; NJA 1978 s. 607; NJA 1979 s. 62

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1989-07-04

Målnummer:
B186-88