Fråga om skiljemän får utan särskilt yrkande förordna om ränta på part tillerkänd kostnadsersättning. 24 § lagen (1929:145) om skiljemän samt 18 kap 8 och 14 §§ RB.


Lagrum:
24 § lag (1929:145) om skiljemän; 18 kap. 8 § rättegångsbalken (1942:740); 18 kap. 14 § rättegångsbalken (1942:740)

I skiljetvist mellan Bertil B och AB Bonnierföretagen meddelade de utsedda skiljemännen skiljedom d 30 juni 1987.

I skiljedomens domslut förpliktades Bertil B, såvitt nu är i fråga, i punkten 9 att ersätta Bonnierföretagen för kostnader i anledning av skiljeförfarandet med skäliga ansedda 1 455 000 kr jämte sex procent årlig ränta från dagen för skiljedomen till dess betalning skedde. Yrkande om ränta i denna del hade ostridigt inte i skiljetvisten framställts av Bonnierföretagen.

Bonnierföretagen begärde d 8 sept 1987 verkställighet av skiljedomen hos kronofogdemyndigheten i Stockholm.

Bertil B bestred bifall till Bonnierföretagens begäran under åberopande av att hinder mot verkställighet förelåg enligt 3 kap 15 och 17 §§ UB. Bertil B anförde därvid, såvitt nu är i fråga, att han inom 60 dagar från skiljedomens meddelande väckt talan vid Stockholms TR mot Bonnierföretagen om hävning av skiljedomen enligt 21 § lagen (1929:145) om skiljemän.

Till utveckling av sitt bestridande anförde Bertil B att skiljemännen enligt hans mening dels begått vissa procedurfel, som varit ägnade att påverka utgången i ärendet, dels i fråga om punkten 9 i domslutet överskridit sitt uppdrag genom att utdöma ränta på Bonnierföretagens ersättning för kostnader i anledning av skiljetvisten utan att sådan yrkats.

Kronofogdemyndigheten (kronofogde Bergstén) fann i beslut d 1 okt 1987 att Bertil B gjort sannolikt att skiljedomen kunde hävas enligt 21 § lagen om skiljemän och avvisade med hänsyn till bestämmelserna i 3 kap 15 § 3 och 17 § UB ansökningen om verkställighet av skiljedomen.

Bonnierföretagen anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte förklara att skiljedomen i dess helhet fick verkställas.

Bertil B bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmstrand och Lennberg, referent) anförde i slutligt beslut d 26 febr 1988 i fråga om punkten 9 i skiljedomens domslut följande skäl: Vad slutligen gäller åläggandet för Bertil B att enligt punkten 9 i domslutet betala ränta på det angivna kapitalbeloppet är ostridigt att Bonnierföretagen tillerkänts räntan utan något särskilt yrkande om det. Skiljemännen kan här antas ha tillämpat 18 kap 8 och 14 §§ RB analogt. Vid avgörande av frågan om skiljemännen i denna del överskridit sitt uppdrag är utgångspunkten att skiljemännen har att hålla sig till de yrkanden och grunder som genom skiljeavtalet eller annorledes av parterna hänskjutits till deras bedömning. Skiljedomen får m a o i materiellt hänseende inte omfatta mer än vad parterna har fört in i processen. En annan sak är att skiljemännen beträffande procedurregler - i avsaknad av närmare föreskrifter från parterna - själva har att reglera formerna för förfarandet med de begränsningar som följer av skiljemannalagen. I de fallen tillämpas inte sällan RB:s regler analogt. Det sagda leder till att - eftersom ränta inte uttryckligen yrkats - skiljemännen genom sitt förfarande överskridit sitt uppdrag. Bertil B har alltså enligt HovR:ns mening gjort sannolikt att skiljedomen kan hävas i denna del. Bonnierföretagens talan skall därför på denna punkt lämnas utan bifall. I HovR:ns avgörande förklarades bl a att skiljedomen i fråga om punkten 9 i domslutet fick verkställas i avseende å kapitalbeloppet 1 455 000 kr.

Adj led Malmsten var i fråga om punkten 9 i skiljedomens domslut av skiljaktig mening och anförde: Utom i fall där skiljemannalagen utsäger annat eller parterna uttryckligen föreskriver annan ordning torde vid skiljeförfaranden rörande tvister av dispositiv karaktär RB:s bestämmelser, i tillämpliga delar, nyttjas analogt. Jag anser därför och med hänvisning till 18 kap 8 § 2 st (i dess lydelse före d 1 juli 1987) och 14 § RB, samt enär skiljemannalagen ej utgör hinder häremot och ej heller parterna angivit något annat, att skiljedomen får verkställas även i denna del.

Bonnierföretagen (ombud advokaten Olle Jansson) anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte förordna att punkten 9 i domslutet till den mellan parterna d 30 juni 1987 meddelade skiljedomen fick verkställas även såvitt avsåg ränta på Bonnierföretagens kostnader i anledning av skiljeförfarandet.

Bertil B (ombud advokaten Tor Krantz) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Målet har följande bakgrund.

Bonnierföretagen yrkade under skiljeförfarandet att Bertil B skulle förpliktas att utge ersättning för rättegångskostnader. Bonnierföretagen framställde inte något yrkande om ränta på kostnaderna. Någon överenskommelse om ränta har inte heller ingåtts mellan parterna under skiljeförfarandet. Bertil B ålades i punkt 9 i domslutet till skiljedomen att ersätta Bonnierföretagen för kostnader i anledning av skiljeförfarandet med 1 455 000 kr jämte sex procent årlig ränta från dagen för skiljedomen till dess betalning sker. Skiljemännen kan antas ha tillämpat 18 kap 8 och 14 §§ RB analogt, när de utdömde ränta på kostnaderna. Reglerna har i sak det innehållet att domstol, som efter yrkande tillerkänner part ersättning för rättegångskostnader också skall förordna om ränta härpå utan att parten behöver framställa särskilt yrkande härom. Bestämmelserna har d 1 juli 1987 ändrats beträffande räntesatsen.

Enligt 3 kap 15 § 1 st 3 UB får skiljedom som grundas på skiljeavtal verkställas om det ej görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 § lagen (1929:145) om skiljemän. Enligt första punkten i sistnämnda lagrum skall skiljedom på talan av part hävas av domstol i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag. HovR:n fann på anförda skäl att så skett, när skiljemännen förordnade om ränta på kostnaderna och förklarade att punkten 9 i domslutet till skiljedomen fick verkställas endast beträffande kostnaderna på 1 455 000 kr.

Målet rör således frågan om skiljemännen överskridit sitt uppdrag genom att i den uppkomna situationen förordna om ränta på kostnaderna för skiljeförfarandet.

Bonnierföretagen har till stöd för sin talan anfört följande. Det är en allmän uppfattning att skiljemän beträffande rättegångskostnader har att söka ledning i 18 kap RB och att utvecklingen går mot en alltmer påtaglig följsamhet mot RB:s regler. Mot bakgrund härav föreligger en stark presumtion för att ett yrkande om rättegångskostnadsersättning skall anses innefatta yrkande om ränta. Regeln att skiljemännen inte får överskrida sitt uppdrag får inte tolkas så snävt att skiljemännen inte kan tillerkänna part en rättighet som ansetts så viktig och självklar att den i en ordinär domstolsprocess får dömas ut utan yrkande.

Bertil B har å sin sida anfört följande. Huvudregeln enligt svensk rätt är att ränta inte utgår utan avtal eller uttryckligt lagstöd. Det är därför inte sakligt befogat att tillämpa regeln om ränta på rättegångskostnadsersättning utanför den ordinära civilprocessen. Det torde åvila ordföranden i skiljenämnden att som en del av nämndens materiella processledning utröna huruvida part önskar erhålla ränta på begärd rättegångskostnadsersättning. Ett sådant yrkande kan för övrigt framställas av parten på eget initiativ.

HD gör följande bedömning.

Om parterna inte har ingått någon överenskommelse om kostnaderna för skiljeförfarandet ankommer det enligt 24 § skiljemannalagen på skiljemännen att i samband med tvistens avgörande på yrkande av någondera parten pröva huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra parten honom åliggande ersättning till skiljemännen och övriga kostnader för förfarandet. Det är allmänt accepterat att skiljemännen därvid hämtar ledning av bestämmelserna i 18 kap RB såvitt angår fördelningen av de uppkomna kostnaderna mellan parterna. Det förekommer emellertid en viss osäkerhet beträffande frågan om skiljemännen också ägt tillämpa 18 kap 8 och 14 §§ RB analogt utan att skiljedomen för den skull i detta avseende anses behäftad med sådant fel att den kan hävas enligt den aktuella klandergrunden i 21 § skiljemannalagen. Beroende på skiljemännens inställning kan det därför förekomma skiljedomar såväl med som utan förordnande om ränta på kostnaderna för skiljeförfarandet.

Ett förordnande i domslutet om ränta på kostnaderna för skiljeförfarandet innebär en ekonomisk belastning för den förlorande parten. Detta talar för att skiljemännen bör anses ha överskridit sitt uppdrag i fall de utdömer ränta utan att frågan har berörts under skiljeförfarandet. Det belopp som det på detta sätt kan bli tal om är emellertid jämfört med tvisteföremålet och kostnaderna för skiljeförfarandet generellt sett obetydligt. Det kan därför inte anses innebära någon väsentlig nackdel för den förlorande parten om skiljemännen uttalar sig om räntan på kostnaderna för skiljeförfarandet. Av samma skäl finns inga vägande invändningar mot en analog tillämpning av 18 kap 8 och 14 §§ RB vid skiljeförfaranden. HD anser därför att det bör ligga inom ramen för skiljemännens uppdrag att i den uppkomna situationen förordna om ränta. Å andra sidan kan det inte heller anses felaktigt av en skiljenämnd att underlåta att förordna om ränta om frågan ej berörts under skiljeförfarandet. Om frågan inte har förts på  tal under skiljeförfarandet bör parterna därför räkna med att skiljemännen avgör frågan efter eget skön.

På grund av vad ovan anförts finner HD att skiljemännen inte överskridit sitt uppdrag när de förordnade om ränta på kostnaderna för skiljeförfarandet. Bertil B har följaktligen inte gjort sannolikt att skiljedomen kan hävas i denna del. Något hinder mot verkställighet av skiljedomen såvitt rör räntan föreligger därför ej.

HD:s avgörande. HD ändrar HovR:ns beslut på så sätt att den mellan parterna d 30 juni 1987 meddelade skiljedomen får verkställas även beträffande det i punkten 9 i domslutet upptagna förordnandet rörande ränta.

HD (JustR:n Nyman, Vängby, Lars K Beckman, referent, Lars Å Beckman och Lambe) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 24 § lagen (1929:145) om skiljemän äger skiljemännen, om parterna inte har kommit överens om något annat, på yrkande av någondera parten pröva huruvida och i vad mån motparten skall gottgöra parten hans kostnader i skiljeförfarandet. Om parterna inte har träffat någon överenskommelse om fördelning av kostnaderna är det naturligt att skiljemännen söker ledning av bestämmelserna i 18 kap RB om rättegångskostnad i tvistemål. Det kan därför inte anses föreligga något hinder mot att skiljemännen även utan särskilt yrkande förordnar om ränta på part tillerkänd kostnadsersättning (jfr 18 kap 8 § 2 st och 14 § RB).

På grund av det anförda kan det inte anses sannolikt att ifrågavarande skiljedom kan hävas enligt 21 § lagen om skiljemän i vad avser förordnandet om ränta. Det föreligger alltså inte något hinder mot verkställighet av skiljedomen i denna del.

HD:s avgörande. HD ändrar HovR:ns beslut på så sätt att den mellan parterna d 30 juni 1987 meddelade skiljedomen får verkställas även beträffande det i punkten 9 i domslutet upptagna förordnandet rörande ränta.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1989-06-02

Målnummer:
Ö502-88