Fråga om svensk domstols behörighet beträffande genkäromål när huvudkäromålet har avskrivits på grund av återkallelse och huvudkäranden inte har annat forum i Sverige än som följer av huvudkäromålet. 10 kap 14 § 2 st och 15 § RB.


Lagrum:
10 kap. 14 § andra st. rättegångsbalken (1942:740); 10 kap. 15 § rättegångsbalken (1942:740)

Tradax Ocean Transportation S A, Genève, Cargill Inc, Minneapolis, och Dayton Corporation, Panama, väckte d 6 aug 1984 talan mot Rederiaktiebolaget Ankaret, Skärhamn, vid Göteborgs TR och yrkade såsom delägare i en i Pakistan lossad last sojabönsolja skadestånd av Ankaret i dess egenskap av redare och ansvarig för bortfraktarens gäld med anledning av uppkommen brist i lasten.

Ankaret delgavs stämningarna d 10 sept 1984.

Ankaret hemställde att kärandena skulle ställa säkerhet för Ankarets rättegångskostnader och att Ankaret i avbidan på att sådan säkerhet ställdes skulle beviljas anstånd med avgivande av svaromål. Efter skriftväxling mellan parterna återkallade Ankaret d 15 mars 1985 sin begäran om säkerhet.

Den 27 mars 1985 ingav Ankaret ansökningar om genstämning på envar av huvudkärandena med yrkande att dessa såsom lastmottagare skulle utge ersättning för frakt, förhalningskostnader i lastningshamnen och vissa andra kostnader.

Genstämningarna delgavs Cargill d 2 maj och Tradax d 13 maj 1985.

I en d 29 maj 1985 till TR:n inkommen skrivelse återkallade envar av huvudkärandena sitt käromål.

Den 30 maj 1985 inkom till TR:n ett föregående dag daterat svaromål, i vilket Ankaret yrkade att huvudkäromålen skulle ogillas.

Huvudkärandena hemställde att deras käromål skulle avskrivas och gjorde gällande att Ankaret inte kunde med stöd av 13 kap 5 § RB kräva att målen prövades, eftersom Ankaret hade ingått i svaromål först sedan huvudkärandena återkallat sin talan. Ankaret yrkade emellertid att huvudkäromålen skulle prövas utan hinder av återkallelserna och anförde därvid bl a dels att bolaget inte fått del av återkallelserna innan svaromålet ingavs till TR:n dels att bolaget måste anses ha ingått i svaromål redan genom sin begäran om säkerhet för rättegångskostnader, eftersom denna tydligt implicerade ett bestridande av käromålen.

Genom beslut d 17 juli 1985 avskrev TR:n huvudkäromålen från vidare handläggning.

Ankarets yrkande om prövning enligt 13 kap 5 § RB lämnades utan bifall av TR:n med den motiveringen att Ankaret inte hade bemött huvudkäromålen innan de hade återkallats.

Dayton delgavs genstämningen d 3 sept 1985.

I svaromål över genstämningarna, som inkom till TR:n d 10 jan 1986, yrkade Tradax, Cargill och Dayton i första hand att genstämningarna skulle avvisas på grund av rättegångshinder bestående dels däri att TR:n saknade domsrätt i saken, dels däri att TR:n inte var behörig att pröva genkäromålen sedan huvudkäromålen återkallats

och dels däri att den fråga som var avsedd att prövas med anledning av genstämningarna redan var föremål för rättegång mellan samma parter i Pakistan. I en senare skrivelse uppgav de att rättegången i Pakistan utmynnat i en av domstolen fastställd förlikning, i följd varav rättegångshinder förelåg på grund av res judicata i stället för lis pendens.

Ankaret genmälde bl a att rättegången i Pakistan inte avsåg samma sak eller samma parter som genkäromålet.

TR:n (rådmannen Jesperson) ogillade i beslut d 17 juli 1986 yrkandet att genkäromålen skulle avvisas på grund av rättegångshinder.

Som skäl för sitt beslut anförde TR:n: TR:n har ostridigt varit rätt forum för huvudkäromålen, då dessa ingavs till TR:n. Huvudkäromålen delgavs huvudsvaranden i sept 1984. Ändring, som efter delgivningen betingat domstolens behörighet, är utan verkan. Då genkäromålen i mars 1985 ingavs till TR:n, var huvudkäromålen alltjämt anhängiga och rätten behörig att uppta genkäromålen. Rätten beslutade uppta de tre genkäromålen till gemensam handläggning med huvudkäromålen och utfärdade stämning. Rätten finner därför att invändningen om fel forum kan lämnas utan avseende.

Beträffande invändningen om lis pendens/res judicata finner rätten att, eftersom pågående rättegång eller en dom i Pakistan i förmögenhetsrättsliga mål ej kan leda till eller utgör en dom som får negativ rättskraft i Sverige, invändningen om rättegångshinder på grund av lis pendens/res judicata skall ogillas.

Tradax, Cargill och Dayton anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade, med vidhållande av sin uppfattning i frågan om rättegångshinder, att HovR:n skulle avvisa genkäromålen.

Ankaret bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Ståhlgren och hovrättsassessorn Rosendahl, referent) meddelade d 14 okt 1987 följande beslut: HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Till utveckling av sin mening i frågan om avvisning av genkäromålet på den grund att huvudkäromålet återkallats anförde hovrättslagmannen Malmström: I RB finns bestämmelser om rätten till genstämning i 14 kap och om forum för genstämda mål i 10 kap.

Om en svarande vill till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående samma sak eller sak, som har gemenskap med denna (konnex sak), eller rör fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens (komputabel motfordran) och sker det före huvudförhandlingen, skall målen enligt 14 kap 3 § RB handläggas i en rättegång; käromål, som sålunda förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

Som framgår av det angivna lagrummet förutsätter det förstnämnda kumulationsfallet att huvudkäromålet och genkäromålet är konnexa. Kravet på konnexitet och för den delen också i viss mån kravet på komputabilitet i det andra kumulationsfallet antyder emellertid de fördelar lagstiftaren velat uppnå med denna möjlighet till förening av mål: samtliga ur parternas mellanhavande härflytande tvister kan avgöras i ett sammanhang och vid samma domstol, kostnader och omgång kan minskas, upprepning av sakframställning och bevisning kan undvikas och faran för inbördes stridiga domar avlägsnas.

I 10 kap 14 § 2 st RB föreskrivs att den rätt som upptagit huvudkäromålet också skall uppta ett genkäromål (forum reconventionis).

Ändring i det förhållande, som betingat domstolens behörighet, är enligt 10 kap 15 § RB utan verkan om ändringen inträtt efter det att stämning delgivits svaranden (perpetuatio jurisdictionis).

Förevarande mål kan rent allmänt sägas gälla frågan om en TR skall fortsätta att pröva ett genkäromål, när rätten efter kärandens återkallelse avskrivit huvudkäromålet från vidare handläggning. I senare sammanhang skall behandlas huruvida det för bedömningen av denna fråga har betydelse att samtliga huvudkärande såsom i förevarande mål är utländska rättssubjekt utan varje forum här i landet.

Frågan om ett genkäromål bortfaller i och med att huvudkäromålet avskrivs efter återkallelse synes inte ha prövats i praxis. En besläktad fråga, nämligen den huruvida ett genkäromål kan prövas sedan huvudkäromålet avvisats har besvarats nekande (se RH 1981:7). För utgången i detta mål synes ha varit av betydelse främst vad i äldre svensk doktrin uttalats beträffande genstämningsinstitutet i 1734 års RB (ÄRB). Detta institut reglerades i 10 kap 1 § 3 st ÄRB och bestod av en bestämmelse om rekonventionsforum med innehållet "nu vill den stämde kära till honom igen, som stämma låtit, vare han ock skyldig att vid samma rätt svara, där målen med varandra gemenskap hava". Motsvarande bestämmelse fanns i den finska RB.

I anslutning till 1899 års reform av ÄRB:s regler om stämning och genstämning sökte Trygger besvara frågan om någon inskränkning kunde föreligga i svarandens rätt att få sin genstämningsvis instämda talan prövad. Han uttalade därvid att svaranden inte är berättigad att fullfölja genkäromålet, om käranden lägger ned sin talan; huvudkäromålets nedläggande medförde enligt Trygger att genkäromålet samtidigt förfaller, om domstolen är behörig endast som genstämningsforum (Kommentar till lag angående ändrad lydelse av 11 kap RB s 68).

Ungefär vid denna tid gav Wrede uttryck för en liknande uppfattning i ämnet men ville - med åberopande av 10 kap 13 § ÄRB, vilket lagrum svarar mot regeln om perpetuatio jurisdictionis i 10 kap 15 § RB - göra undantag för ett särskilt fall. Om huvudkäromålet upphörde att vara anhängigt vare sig detta berodde på återkallelse av huvudkäromålet eller på dess avskrivning på grund av kärandens utevaro eller på dess avvisande på grund av bristen på en processförutsättning, så förföll också enligt hans mening genkäromålet i denna egenskap. Om huvudkäranden däremot redan ingått i svaromål, skulle handläggningen av genkäromålet fortgå oberoende av att huvudkäromålet av en eller annan orsak förfallit (Finlands civilprocessrätt I, 2 u s 241 f).

Kallenberg hävdade med anknytning till Tryggers och Wredes uttalanden att ett genstämningsmål till såväl sin uppkomst som sitt fortbestånd var beroende av att det finns ett huvudkäromål. Kallenberg ansåg det visserligen inte utan betänklighet att tillerkänna huvudkäranden rätt att utan motpartens samtycke återkalla sin talan med den verkan att genkäromålet såsom sådant inte kunde upprätthållas men kunde inte finna att denna ståndpunkt var annat än en given följd av förhållandet mellan huvudkäromål och genkäromål och av att enligt svensk rätt sådan den tillämpades i praxis det tillåts att en kärande ensidigt återkallar sin instämda talan. (Det må här anmärkas att doktrinen och däribland Kallenberg vid denna tid hade närmast den uppfattningen att käranden enligt ÄRB var eller åtminstone borde vara bunden av sin väckta talan så att han inte kunde återkalla den utan svarandens samtycke medan rättspraxis såsom Kallenberg noterade hade en annan inställning.) I polemik med Wrede förklarade Kallenberg sin mening vara att regeln om perpetuatio jurisdictionis i 10 kap 13 § ÄRB saknade tillämpning. Om genkäromålet såsom sådant förfaller därför att huvudkäromålet förfallit, hade detta ej sin egentliga orsak däri att domstolen upphört att vara kompetent till följd av kompetensgrundens bortfallande, utan orsaken var den att i och med huvudkäromålets upphörande det ej längre fanns något genstämningsmål i egentlig mening. Förutsättning för handläggning och prövning av ett genkäromål var med andra ord att det kunde handläggas och prövas i förening med ett huvudkäromål (Civilprocessrätt II s 423 m).

Vad Kallenberg hade anfört föranledde Wrede att senare frångå åsikten att genkäromålet kunde förfalla innan käranden ingått i svaromål men inte efter denna tidpunkt (a a, 3 u s 258).

I förarbetena till RB:s regler om genstämning ges ingen vägledning för bedömning av frågan om ett genkäromål faller med huvudkäromålet. Vad gäller bestämmelsen i 10 kap 14 § 2 st RB att genkäromål upptages av den rätt som upptagit huvudkäromålet förklarar processlagberedningen att med genkäromål avses där endast talan enligt 14 kap 3 § RB, varefter processlagberedningen fortsätter med att säga att, huruvida i annat fall talan, som svaranden väcker mot käranden, kan upptagas vid den rätt, där kärandens talan väckts, är att bedöma enligt vanliga regler om domstols behörighet (SOU 1938:44 s 149). Gärde har mellan dessa båda i hans kommentar återgivna uttalanden från processlagberedningen - möjligen som en partiell återspegling av skälen för Kallenbergs ståndpunkt - inskjutit att det för att ett genkäromål skall anses föreligga alltid fordras gemensam handläggning med huvudkäromålet (Nya RB s 92). Detta uttalande återkommer hos Söderlund (Kommentar till RB, del I s 92).

Hur Kallenberg kunnat komma till den - som i det följande skall påvisas - ur ett internationellt processrättsligt perspektiv tämligen isolerade uppfattningen att ett genkäromål inte kan existera utan ett huvudkäromål är svårförståeligt; det har ju till och med hävdats att Kallenbergs livsverk inneburit en total svensk reception av den sedan omkring år 1870 utvecklade tyska processrättsvetenskapen (Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper s 219). Väl känt är också att de av denna processvetenskap influerade tyska och österrikiska processlagarna från resp 1877 och 1895 varit av stor betydelse för det nära sekellånga reformarbete på den svenska processrättens område som utmynnade i processlagberedningens förslag till ny RB. Även de då nya processlagarna i Norge (1915) och Danmark (1916) togs till förebilder under detta reformarbete. Sambandet mellan svensk och internationell processrätt på just förevarande område framkommer för övrigt i vad Naumann redan år 1875 anmärkt om de regler som hos oss och även i flera främmande länders lagstiftning är antagna i avseende på genstämningar (dennes tidskrift, Några anmärkningar om genstämning och om cumulatio causarum enligt svensk lag, band 12 s 424 ff).

De österrikiska, tyska, danska och norska processlagarna innehåller alla regler om bl a rätt till genstämning för konnexa och komputabla motfordringar (96 § Zivilprozessordnung und Jurisdiktionsnormen, 33 § Zivilprozessordnung, 249 och 359 §§ 1978 års retsplejelov samt 56-59 §§ lov om rettergangsmåten for tvistemål). För dansk rätts del må tillfogas att retsplejeloven enligt huvudregeln i 249 § 2 st inte begränsar genstämningsrätten till konnexa och komputabla motfordringar utan kräver endast att motkravet kan handläggas enligt samma processuella regler som huvudkravet. Att rätten till s k självständig dom över genkäromålet dock är på visst sätt begränsad berörs i det följande.

Vad gäller behandlingen i dessa processlagar av frågan om genkäromålet bortfaller med ett avvisat eller återkallat huvudkäromål kan följande anmärkas.

Genom ett prejudikat i högsta instans år 1907 klargjordes för den österrikiska rättens del att en domstol förblev behörig att pröva ett riktigt instämt genkäromål trots att huvudkäromålet avvisats på grund av rättens obehörighet (Stagel-Michlmayr, Zivilprozessordnung, 12 u s 221). En domstol förblir på samma sätt behörig även för det fall att huvudkäromålet återkallats, något som anses vara en given följd av bestämmelsen i 29 § ZPO om perpetuatio jurisdictionis (a a s 113 och 222).

I tysk rätt synes sedan länge oomstritt att möjligheten att pröva ett genkäromål är helt oberoende av att huvudkäromålet avvisas på saklig eller processuell grund eller att huvudkäromålet återkallas (Juristische Wochenschrift 1917 s 295; Baumbach-Lauterbach, Zivilprozessordnung, 42 u s 617; Rosenberg-Schwab, Zivilprozessrecht, 12 u s 525).

I 57 § 2 st i den norska lov om rettergangsmåten for tvistemål stadgas uttryckligen "Er motsöksmålet lovlig reist, kan det fremmes till doms, selv om hovedsöksmålet faller bort." Bestämmelsen förutsätter inte att även huvudkäromålet skall vara lagligen anhängiggjort (Skeie, Den norske civilproces 1, 2 u s 376). Svaranden torde sålunda ha rätt till prövning av genkäromålet även i det fall att huvudkäromålet avvisas på den grund att domstolen inte varit behörig.

I 359 § i den danska retsplejeloven av år 1978 stadgas på motsvarande uttryckliga sätt: "Har sagsøgte fremsat modkrav i et retsmøde, hvor sagsøgeren var repræsenteret, eller i et processkrift, der er forkyndt for sagsøgeren, afsiges det dog efter sagsøgtes anmodning dom herom, selv om sagføreren har hævet sagen." Enligt förarbetena är det en underförstådd förutsättning för genstämningsrätten att rätten är behörig att pröva huvudkäromålet. Om detta villkor inte är uppfyllt, avvisas såväl huvudkäromålet som genkäromålet (Bet 698/1973 s 86; jfr fallet RH 81:7 ovan).

Mot denna bakgrund är det föga överraskande att Ekelöf med hänvisning till tysk, dansk och norsk rätt har ifrågasatt om ej rätten äger döma över ett genkäromål sedan huvudkäromålet efter avvisning eller återkallelse fallit bort och om man inte härvid kunde hämta viss vägledning i principen om perpetuatio jurisdictionis (Rättegång II, 5 u s 153 och 6 u s 165, båda med not 33, jfr dock ett tidigare, för visst fall gjort uttalande i Civilprocessrätt, 1956 s 198).

I den nu aktuella frågan görs följande bedömning.

Ser man till det av Kallenberg åberopade skälet att käranden enligt svensk rättspraxis kunde återkalla sin talan utan svarandens samtycke innebar RB en ändring. I 13 kap 5 § RB föreskrivs för dispositiva tvistemål nämligen att, om käranden återkallar sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, skall dock på svarandens yrkande målet prövas. Detta skäl har därför inte samma giltighet som det måhända hade tidigare.

Det viktigaste skälet för Kallenbergs ståndpunkt synes ha varit uppfattningen att ett genkäromål i egentlig mening inte kan existera utan ett huvudkäromål, något som antyder att det i ett konsistent rättegångsförfarande skulle vara närmast begreppsligt omöjligt att en självständig dom ges över ett genkäromål. Härtill kan invändas att en sådan möjlighet tydligen ansetts förenlig med förfarandet i flera utländska processordningar vilka i större eller mindre utsträckning har samma ursprung som RB. Vad härefter gäller Kallenbergs uttalande att en förutsättning för handläggning och prövning av ett genkäromål är att det kan handläggas och prövas i förening med ett huvudkäromål kan anmärkas att dessa båda mål visserligen handläggs i en rättegång men utgör två i och för sig självständiga käromål. Inget hindrar heller att de sålunda kumulerade målen med stöd av 14 kap 6 § RB särskiljs eller att deldom med stöd av 17 kap 4 § ges över något av dem (se dock för ÄRB:s del den begränsning för konnexa mål som Kallenberg ville göra, a a s 994 f). Det synes sålunda inte vare sig från principiell eller praktisk synpunkt finnas något hinder för att särskilt pröva ett kvarstående genkäromål.

Om ett huvudkäromål avskrivs efter huvudkärandens återkallelse, är det uppenbart att flera av de inledningsvis förmodade och främst processekonomiska fördelarna med genstämningsinstitutet kommer att förlora aktualitet vid en fortsatt, separat prövning av genkäromålet. Skulle genkäromålet utan vidare bortfalla samtidigt med huvudkäromålet, träder emellertid en annan processekonomisk aspekt in i bilden nämligen den att en måhända långvarig och resurskrävande handläggning av genkäromålet inte blir till någon nytta vare sig för domstolen eller parterna och att genkäranden inte kan få någon ersättning för sina kostnader för den del av rättegången som avsett genkäromålet. Någon möjlighet att med stöd av 18 kap 5 § 2 st RB tillerkänna genkäranden sådan ersättning torde inte föreligga. I och för sig skulle visserligen den ståndpunkten kunna intas att en part som genstämmer alltid får räkna med att han löper den ekonomiska risken av att genkäromålet bortfaller. Denna ordning förefaller emellertid lika litet tillfredsställande som den att hänvisa en genkärande, som vill säkerställa att handläggningen av genkäromålet fortgår, till att med stöd av 13 kap 5 § 1 st RB yrka att huvudkäromålet prövas trots återkallelsen. I sammanhanget får inte heller förbises att en genkärande genom bortfall av genkäromålet kan drabbas inte endast av icke ersättningsgilla rättegångskostnader utan av rena rättsförluster exempelvis på grund av att lagstadgade preskriptions- eller preklusionstider inte längre kan iakttas.

De olägenheter som sålunda kan uppkomma vid bortfall av ett genkäromål påminner mycket om de ogynnsamma konsekvenser av ett efter talans väckande inträffat bortfall av en domstols kompetensgrund, som lagstiftaren velat motverka genom bestämmelsen om perpetuatio jurisdictionis i 10 kap 15 § RB. Även om det såsom tidigare påpekats enligt österrikisk civilprocessrätt anses vara en given följd av denna lagfästa princip att ett genkäromål inte faller bort med huvudkäromålet, är det möjligt att 10 kap 15 § RB inte är direkt tillämplig på genstämningssituationen. En analog tillämpning av denna princip på det fallet att ett huvudkäromål återkallas ter sig emellertid naturlig. Härvid bör gälla att ett genkäromåls fortsatta bestånd skall anses säkerställt redan genom att en sådan talan i behörig ordning väckts och sålunda inte bero av att genstämningen delgivits huvudkäranden.

Innan den föreliggande frågan ytterligare berörs, bör uppmärksammas att de klagande, på vilka TR:n utfärdat genstämning, samtliga är utländska rättssubjekt utan annat forum här i landet än rekonventionsforum. Det kan nämligen erinras om att det är en på flera håll omstridd fråga om och i vad mån det är möjligt att utnyttja genstämningsinstitutet under sådana förhållanden. Visserligen har ingen av parterna klagat på TR:ns beslut att utfärda genstämning och de har båda under längre tid skriftväxlat och förhandlat angående genkäromålet men i förevarande mål kvarstår likafullt ett till följd av klagandenas status ofrånkomligt spörsmål angående omfattningen av den svenska domsrätten.

I västtysk civilprocessrätt har meningarna gått isär beträffande frågan huruvida det över huvud är möjligt för en inhemsk svarande att anhängiggöra ett genkäromål mot en exterritoriell kärande som väckt talan vid en västtysk domstol (se t ex Lessing-Blum, Die Zulässigkeit der Widerklage, Bochum 1978 s 66 ff). Enligt en uppfattning måste den utländska part som väcker talan mot en inhemsk part anses underkasta sig domstolslandets processordning i dess helhet och får därmed också finna sig i att kunna bli föremål för genstämning. Enligt en motsatt uppfattning, som utgår från att västtyska domstolar enligt lag inte har domsrätt över exterritoriella rättssubjekt, görs gällande närmast att ett tillåtande av genstämningsinstitutet i dessa fall skulle innebära ett åsidosättande av denna inskränkning i domsrätten. Rättsläget enligt västtysk rätt synes oklart.

Frågan i vad mån genstämningsinstitutet enligt dansk rätt kunde utnyttjas mot utländsk huvudkärande uppmärksammades tidigt i doktrinen (H Munch-Petersen i Ugeskrift for retsvæsen 1926 B s 47 f). Denne ansåg att en motfordran alltid kunde åberopas till avräkning mot huvudfordringen, oavsett om huvudkäranden var utlänning eller inhemsk medborgare. Vad gäller möjligheterna för huvudsvaranden att få till stånd en självständig dom över genkäromålet var saken däremot inte så klar. Det låg i sakens natur att det kunde vara rimligt att ge en självständig dom över motfordringen, om den var konnex med huvudfordringen, medan det syntes orimligt, att en svarande skulle kunna utnyttja den omständigheten att en utlänning stämt honom vid dansk domstol till att utverka dom mot denne för en rad mellanhavanden med denne som inte hade det minsta med det instämda huvudkäromålet att göra. Denna Munch-Petersens ståndpunkt erkändes också av Allan Philip, som emellertid fann frågan knappast ha någon större betydelse, då huvudfordringen i allmänhet kunde göra andra forumregler tillämpliga (se Dansk international privat- og processret, 3 u 1976 s 93). Frågan kom vidare att behandlas under arbetet med reformen av retsplejeloven (se Betænkning 698/1973 om behandling af borgerlige sager s 82 ff). I följd härav har i 249 § 2 st i 1978 års retsplejelov intagits en inskränkning i möjligheterna till genstämning på utländsk huvudkärande av innehåll: "Selvstændig dom for modkravet kan dog kun gives, såfremt det er verneting for kravet her i landet eller kravet udspringer af den samme kontrakt eller det samme forhold, som sagsøgerens krav kan støttes på." Denna begränsning vad gäller utländska kärande av genstämningsinstitutet till konnexa motfordringar synes stå i överensstämmelse med artikel 6 p 3 i den mellan medlemsstater i EG år 1968 ingångna domskonventionen.

Den här berörda konflikten mellan begränsningen av det enskilda landets domsrätt och angelägenheten av att tillförsäkra medborgarna fullgott processuellt rättsskydd kan naturligtvis sägas föreligga också enligt svensk rätt.

I svensk rätt finns ingen lagfäst reglering av domsrätten i förmögenhetsrättsliga mål. En vanlig uppfattning torde dock vara att domsrätten är begränsad och i princip har den utsträckning som kommer till uttryck i RB:s forumregler (se t ex NJA II 1943 s 97; Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 2 u s 94 ff).

Fråga uppkommer härefter om någon särskild inskränkning av genstämningsmöjligheterna gäller för svensk rätts vidkommande i de fall där huvudkäranden inte har något annat forum här i landet än genstämningsforum. Kallenberg hävdade att utlänning som anhängiggjort talan vid svensk domstol är skyldig att svara vid samma domstol på genstämning, om i övrigt förutsättningarna för genstämning i egentlig mening är för handen. Med genstämningsmål i egentlig mening förstod Kallenberg endast de fall, då genkäromålet rör samma sak som huvudkäromålet eller anspråken är konnexa (i den betydelsen att de har samma grund) eller genkäromålet avser att ernå domsfastställelse beträffande ett rättsförhållande som utgör betingelse för huvudkärandens anspråk men icke sådana fall i vilka gemenskapen uteslutande består däri, att anspråken går ut på komputabla prestationer (Svensk civilprocessrätt s 394 f och 395). Dennemark ansåg - med hänvisning bl a till Munch-Petersens och Kallenbergs uttalanden - att det i fallet med en här eljest forumlös utländsk kärande fanns skäl att tänka sig forumregeln begränsad till sådana genkäromål som avser samma sak som huvudkärandens talan eller som har gemenskap med denna (Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål s 226 f). Vad gäller Dennemarks i anslutning härtill framförda uppfattning att ett genkäromål inte i något fall får upptagas vid rekonventionsforum under annan förutsättning än att den talan genkäromålet avser överhuvud får prövas av svensk domstol kan anmärkas att denna inskränkning inte här är aktuell, då processföremålet enligt Ankarets genkäromål inte är av sådan art att den svenska domsrätten redan på grund därav är utesluten.

Något rättsfall som ger ledning för bedömningen av den svenska domsrätten med avseende på genstämning av utländska kärande torde inte finnas. Även om dessa möjligheter skulle vara begränsade huvudsakligen till konnexa motfordringar, måste emellertid TR:n anses ha varit oförhindrad att utfärda genstämning i förevarande mål, då huvudkäromålen och genkäromålen i förevarande fall måste anses härröra från ett och samma fraktavtal.

På grund av det anförda kan TR:n inte heller anses ha förfarit felaktigt genom att fortsätta handläggningen av genkäromålen även efter det att huvudkäromålen efter klagandenas återkallelser avskrivits från vidare handläggning. Vid denna bedömning har befunnits opåkallat att göra skillnad mellan de fall, där huvudkäranden saknar annat forum här i landet än rekonventionsforum, och övriga fall.

Tradax, Cargill och Dayton (ombud advokaten Bo Stefan Arleij) anförde besvär och yrkade att HD skulle avvisa Ankarets genstämningsvis förda talan.

Ankaret (ombud advokaten Christer Pehrson) bestred ändring. HD avgjorde målet efter fördragning.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Målet i HD rör i första hand frågan, huruvida domstol i egenskap av genstämningsforum äger pröva ett genkäromål efter det att huvudkäromålet på grund av återkallelse avskrivits från vidare handläggning och om det för bedömningen av denna fråga har betydelse att huvudkäranden är utländskt rättssubjekt utan annat forum här i riket.

I RB finns bestämmelser om rätten till genstämning i 14 kap 3 § och om forum för genstämda mål (forum reconventionis) i 10 kap 14 § 2 st. Av betydelse för forumfrågan är också stadgandet i 10 kap 15 § samma balk om att ändring i förhållande, som betingat domstolens behörighet, är utan verkan, om ändringen inträtt sedan stämning delgivits svaranden (perpetuatio jurisdictionis). Den svenska domsrätten får i princip anses ha den utsträckning som kommer till uttryck i RB:s forumregler (beträffande särskilt tillämpligheten av 10 kap 14 § 2 st och 10 kap 15 § se Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål s 226 ff och 344 ff).

I äldre svensk doktrin, främst utvecklad av Kallenberg, ansågs med avseende på rekonventionsforum enligt äldre RB (10 kap 1 § 3 st), såsom närmare framgår av den särskilda meningen till HovR:ns beslut, att ett genkäromål förföll, om huvudkäromålet upphörde att vara anhängigt vare sig detta berodde på återkallelse av huvudkäromålet eller på dess avskrivning på grund av kärandens utevaro eller på dess avvisande på grund av bristande processförutsättning. Skälen för denna ståndpunkt var främst, att i och med huvudkäromålets upphörande det inte längre fanns något genkäromål i egentlig mening i följd varav även domstolens behörighet för målet bortföll samt att förutsättning för handläggning och prövning av ett genkäromål var att det kunde handläggas och prövas i förening med ett huvudkäromål. Verkan av målens förening att de skulle handläggas gemensamt ansågs även innebära, att domstolen ej ägde döma över enbart huvudkäromålet; detta så mycket mindre som att genkäromålet även då skulle förfalla, om domstolen inte var behörig att handlägga målet på annan grund än stadgandet om genstämningsforum. (Kallenberg, Svensk Civilprocessrätt I, 2 u, s 396 ff och 992 ff.)

Förarbetena till RB:s genstämningsregler ger inte någon ledning för  bedömningen av frågan om ett genkäromål såsom sådant bortfaller med att huvudkäromålet avskrivs eller för den delen också avvisas. Som framgår av HovR:ns beslut har möjligheten att döma särskilt över ett genkäromål efter återkallelse eller avvisande av huvudkäromålet ansetts förenlig med förfarandet i flera utländska, med RB besläktade processordningar. I överensstämmelse med uppfattningen i den äldre svenska doktrinen skulle kravet i 14 kap 3 § RB att svaranden skall väcka sin talan till gemensam handläggning med huvudkäromålet kunna tänkas innebära att förutsättning för prövning av ett genkäromål är att det kan prövas gemensamt med huvudkäromålet. Sålunda kumulerade mål kan emellertid enligt 17 kap 4 och 5 §§ RB åtskiljas genom deldom eller mellandom samt numera enligt 14 kap 7 § 2 st samma balk även under vissa förutsättningar handläggas särskilt. De argument som anförts i den äldre doktrinen synes därför inte behöva utgöra hinder för prövning av ett genkäromål sedan huvudkäromålet avskrivits efter återkallelse. - Att RB dock för fall, då huvudkäromålet avvisats, intar en annan ståndpunkt synes möjligen kunna slutas därav, att i 10 kap 14 § 2 st talas om den rätt, som upptagit huvudkäromålet, och att därmed får förstås att hinder för dettas prövning inte föreligger. Ett genkäromål skulle därför inte kunna prövas sedan huvudkäromålet avvisats (jfr rättsfallet RH 1981:7 och där angiven litteratur).

I förevarande fall har TR:n varit rätt forum för klagandenas huvudkäromål mot Ankaret. Då genkäromålen, vilka avser motfordringar med anledning av det fraktavtal varpå klagandena grundat sin skadeståndstalan för uppkommen brist i lasten, kom in till TR:n var huvudkäromålen alltjämt anhängiga. Genom att anspråken på ömse sidor har sitt ursprung i fraktavtalet får genkäromålen, med hänsyn till att rekonventionsforums tillämplighet i fall då huvudkäranden är utländskt rättssubjekt utan annat forum här i riket bör begränsas till sådana genkäromål som avser samma sak som huvudkärandens talan eller sak som har gemenskap med denna, anses ha sådant samband med huvudkäromålen att TR:n på grund av stadgandet i 10 kap 14 § 2 st RB var behörig att upptaga genkäromålen. Klagandena har delgivits genstämningarna, Tradax och Cargill före men Dayton först efter det att huvudkäromålen avskrivits. Med stöd av den princip som kommit till uttryck i 10 kap 15 § RB om perpetuatio jurisdictionis bör, även i rättegång med utländsk huvudkärande och oavsett om denne saknar annat forum i riket, den omständighet att ett huvudkäromål upphör att vara anhängigt efter återkallelse vara utan verkan för domstolens behörighet att i egenskap av genstämningsforum handlägga genkäromålet, om genstämning redan delgivits huvudkäranden.

På grund av det anförda skall, med ändring av HovR:ns beslut, Daytons foruminvändning godkännas.

HD finner - med anmärkning att prorogation av den genstämda saken till domstol i Pakistan inte, såsom påståtts, kan anses ha skett - ej anledning till annan bedömning än underinstanserna beträffande klagandenas invändning om res judicata, alternativt lis pendens.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avvisar HD Ankarets talan mot Dayton.

HD (JustR:n Höglund, Vängby, Rydin, Lars K Beckman, referent, och Törnell) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 14 kap 3 § RB gäller att om en svarande vill till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående samma sak eller en sak, som har gemenskap  med denna, eller rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, målen skall handläggas i en rättegång. I doktrinen sägs att fråga skall vara om konnex sak eller komputabel motfordran.

I äldre svensk doktrin ansågs att ett genkäromål förföll om huvudkäromålet avskrevs på grund av återkallelse. I RB saknas emellertid stöd för en sådan ordning. Det måste anses att genkäromålet får handläggas som ett vanligt käromål om huvudkäromålet avskrivs på grund av återkallelse.

I 10 kap 14 § 2 st RB finns en särskild forumbestämmelse beträffande genkäromål (rekonventionsforum). Enligt denna får genkäromål tas upp av den domstol som upptagit huvudkäromålet. Med genkäromål avses här inte varje talan som svaranden väcker mot käranden utan endast sådan talan som enligt det förut sagda avses i 14 kap 3 § (se NJA II 1943 s 109).

I det nu föreliggande fallet är huvudkärandena utländska rättssubjekt utan eget forum i Sverige. När det gäller att avgöra om svensk domsrätt föreligger, får vägledning sökas i de svenska forumreglerna. Svensk domsrätt kan emellertid avvika från vad som följer av dessa regler.

När det gäller bestämmelsen om rekonventionsforum i 10 kap 14 § 2 st RB föreligger goda skäl att vid avgörande av frågan om svensk domsrätt begränsa den analogiska tillämpningen till sådana genkäromål som avser samma sak som huvudkäromålet eller som har gemenskap med detta (se Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961 s 226 ff). En sådan begränsning överensstämmer också med uppfattningen i ett flertal utländska rättssystem (se Dennemark a st samt den i anslutning till HovR:ns beslut utvecklade meningen).

I förevarande fall råder sådan konnexitet mellan genkäromål och huvudkäromål att hinder mot prövning av Ankarets genstämningsvis väckta talan inte föreligger.

Det återstår att ta ställning till vilken betydelse det har vid tillämpningen av bestämmelsen om rekonventionsforum och för den svenska domsrätten att huvudkäromålen avskrivits på grund av återkallelse. Enligt 10 kap 15 § RB är ändring i förhållande som betingat domstolens behörighet utan verkan om ändringen inträtt efter det att stämning delgivits svaranden. När det vid tillämpning av bestämmelsen om rekonventionsforum gäller att avgöra om domstolen fortfarande är behörig att pröva genkäromålet får den avgörande tidpunkten anses vara när genkäromålet delges huvudkäranden. Det saknas anledning att i fråga om svensk domsrätt avvika från den nu angivna tillämpningen.

I föreliggande fall var huvudkäromålen fortfarande anhängiga när genkäromålen väcktes mot Tradax, Cargill och Dayton. Delgivning av genkäromålen skedde med Tradax och Cargill innan huvudkäromålen efter återkallelse avskrevs från vidare handläggning. Däremot skedde delgivningen av genkäromålet mot Dayton först därefter.

Den ändring rörande domstolens behörighet i fråga om genkäromålen som inträtt genom att huvudkäromålen avskrivits är i enlighet med vad som anförts utan verkan i fråga om Tradax och Cargill men får verkan beträffande Dayton. Ankarets talan mot Dayton skall alltså avvisas.

HD, som finner att prorogation av den genstämda saken till domstol i Pakistan inte kan anses ha skett, delar underinstansernas bedömning beträffande Tradax' och Cargills invändning om res judicata, alternativt lis pendens.

HD:s avgörande. HovR:ns beslut ändras såtillvida att HD avvisar Ankarets talan mot Dayton.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1989-02-17

Målnummer:
Ö1669-87