En person har använt ett för honom utfärdat betalkort (sparbankskort) vid betalning för varor och tjänster, oaktat täckning saknades på det till kortet anslutna bankkontot. Fråga, med hänsyn till en mellan säljföretagen och serviceföretag för sparbankerna träffad överenskommelse, huruvida det i 9 kap 1 § 1 st BrB angivna skaderekvisitet vid bedrägeri är uppfyllt.

(Jfr 1964 s 197)

Allmän åklagare yrkade vid Skövde TR ansvar å finländske medborgaren Seppo L för bedrägeri enligt följande gärningsbeskrivning: Seppo L öppnade i juli 1985 ett personkonto hos Sparbanken Skaraborg i Skövde. Han erhöll ett sparbankskort (betalkort) som var anslutet till kontot. Under tiden d 7-16 aug 1985 har Seppo L i Götaland använt betalkortet vid betalning för varor och tjänster hos olika företag till ett sammanlagt belopp av omkring 50 000 kr. Genom att förtiga att täckning saknades på kontot vilseledde han företrädare för företagen att godta betalkortet som giltigt betalningsmedel vilket medförde vinning för Seppo L och slutlig skada för Sparbanken Skaraborg.

Sparbanken yrkade skadestånd.

TR: n (ordf rådmannen  Carrick) anförde i dom d 10 febr 1987:

Domskäl. Seppo L har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar på grunder som framgår av hans nedan intagna berättelse.

Närmare hörd över åtalet har Seppo L uppgivit följande. Han öppnade konto, ett personkonto, hos banken i juli månad 1985. Därvid överenskom han med banken att hans månatligen utfallande pension skulle sättas in på kontot. I samband härmed erhöll han även ett sparbankskort som kan användas som ett s k betalkort. Han erhöll dock ingen kredit kopplad till kontot eller på annat sätt. Av goda vänner blev han sedermera upplyst hur betalkortet kunde användas. Under den med åtalet avsedda tidrymden använde han kortet för betalning av varor och tjänster i den omfattning som åklagaren angivit. Han köpte en hel del varor som han därefter bytte eller sålde mot sprit. Vid något tillfälle försökte han utan framgång att betala med kortet på systembolaget. Han var när han använde kortet helt på det klara med att täckning saknades för de gjorda inköpen. Grunden för bestridandet är emellertid följande. Mellan sparbanken och ett antal näringsidkare har avtal slutits av - såvitt här är av intresse - följande innehåll. Banken svarar mot respektive näringsidkare för inköp som görs med betalkortet upp till ett belopp av 1 000 kr mot att erforderlig legitimationskontroll gjorts. Vid köp upp till nyssnämnda belopp är kontroll av kontoställningen ej erforderlig. Han har inte vid något tillfälle handlat för över 1 000 kr och vid varje tillfälle legitimerat sig. Någon skada för respektive näringsidkare har på grund av avtalet med sparbanken inte uppstått och han gör gällande att de olika näringsidkare han handlat av inte i bedrägeribestämmelsens mening kan sägas ha varit i bankens ställe.

I målet är genom Seppo L:s egna uppgifter sammanställda med av åklagaren i övrigt åberopad bevisning utrett att Seppo L förfarit på sätt åklagaren påstått. TR:n finner det vidare ställt utom allt tvivel att Seppo L varit väl medveten om att täckning för inköpen saknades. Vad härefter gäller frågan om de olika företag i vilka Seppo L använt betalkortet kan anses i BrB:s mening ha handlat i bankens ställe gör TR:n följande bedömning. Betalkortet är rättsligt sett en anvisning. Förhållandet mellan banken och respektive näringsidkare anslutna till kortsystemet regleras genom avtal. När en kund med begagnande av ett betalkort köper en vara eller en tjänst upprättas en försäljningsnota på vilken kunden genom sin underskrift och genom att utlämna kortet för prägling bekräftar att han godkänner det angivna beloppet för debitering på kontot. Vid ett sådant kort varom fråga är i målet riktar sig godkännandet mot banken. Det är således banken som står som borgenär och betalkortets innehavare som gäldenär. Vid angivna förhållande anser TR:n att Seppo L:s vilseledande, som bestått i att han förtigit att täckning saknades på kortet, riktat sig mot företag som får anses ha varit i bankens ställe. Åtalet för bedrägeri är därmed styrkt (jfr Göta HovR:s dom 1986-09-10, DB 384).

Seppo L förekommer under tio punkter i kriminalregistret. Senast dömdes han i mars 1985 för bedrägeri och rattonykterhet varvid två tidigare meddelade domar å skyddstillsyn undanröjdes och påföljden bestämdes till fängelse 5 månader. Verkställigheten av straffet påbörjades först d 5 dec 1986.

Hänsynen till allmän laglydnad kräver att Seppo L ånyo döms till fängelse.

Seppo har medgivit bifall till det enskilda anspråket.

Domslut. TR:n dömde Seppo L jämlikt 9 kap 1 § BrB för bedrägeri till fängelse 4 mån.

Seppo L förpliktades utge skadestånd till sparbanken.

Seppo L fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att åtalet måtte ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen  Larsson, hovrättsrådet Lundqvist, referent, och adj led  Jacobsson) anförde i dom d 17 maj 1988:

Domskäl. Seppo L har även i HovR:n erkänt att han använt betalkortet på sätt åklagaren påstått trots att han känt till att täckning saknades för de gjorda inköpen. Han har dock bestritt ansvar och som grund för bestridandet anfört: I rättspraxis (NJA 1963 s 227 och 1964 s 197) har, när det gällt utställande av check utan täckning, ansetts att förfarandet medfört skada för den honorerande banken, som alltså inte ansetts vara i trassatbankens ställe. Samma betraktelsesätt bör användas i förevarande fall. Handlingarna har riktats mot säljföretagen ensamma. För det fall säljföretagen vilseletts har de, enär köpeskillingen inte överstigit 1 000 kr, varken lidit skada eller ens riskerat att lida någon skada. Enligt säljföretagens avtal med Bankkortsadministrativ Butiksservice AB (Babs) svarar Babs för eventuell förlust på grund av att täckning saknas på köparens konto. Säljföretagen har inget avtal med banken och är därför inte i bankens ställe. Det ifrågasättes vidare om vilseledande föreligger eftersom säljföretagen över huvud taget inte har något intresse av att veta köparens kontoställning när inköpsbeloppet ej överstiger 1 000 kr.

Det av Seppo L åberopade avtalet gäller mellan respektive säljföretag och Babs och avser betalningsförmedling med användande av bl a sparbankskort. Systemet innebär att kunder i sparbanken, vilka innehar sparbankskort, kan använda kortet för betalning av varor och tjänster. Säljföretaget registrerar betalningen på särskild av banken tillhandahållen köpnota, som innehåller uppgift om bl a kontonummer, och lämnar in den ifyllda köpnotan till sparbanken. Köpet belastas kundens konto i banken eller särskild kortkredit. Betalningsförmedling i enlighet med inlämnad köpnota gottgörs av Babs på säljföretagets konto. Babs ansvarar för förlust som uppkommit bl a genom att försäljningsbelopp som bokförs på köparens konto saknar täckning under förutsättning att beloppet antingen ej överstiger viss angiven kontrollgräns eller eljest har telefonkontrollerats eller godkänts.

Seppo L öppnade i juli 1985 ett konto hos sparbanken och erhöll därvid ett sparbankskort (betalkort) som var anslutet till kontot. Under tiden d 7-16 aug 1985 använde Seppo L sparbankskortet vid betalning för varor och tjänster hos olika säljföretag till ett sammanlagt belopp av omkring 50 000 kr, oaktat täckning saknades på kontot.

För bedrägeriansvar krävs - såvitt nu är av intresse - vilseledande till handling som innebär skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Seppo L har vidgått att han, när han använde sparbankskortet, var medveten om att täckning saknades på kontot. Genom att likväl använda kortet för betalning hos säljföretagen får Seppo L anses ha vilselett säljföretagen, även om beloppet vid varje tillfälle inte överstigit den i avtalet angivna kontrollgränsen. Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning angett att vilseledandet lett till handling som medfört skada för sparbanken. Fråga uppkommer då om säljföretaget kan anses ha varit i bankens ställe. Eftersom säljföretaget inte med rättslig verkan företrätt sparbanken eller haft faktisk makt att råda över sparbankens förmögenhet, finner HovR:n att säljföretagen inte kan anses ha varit i bankens ställe. Med denna bedömning och då åklagaren ej påstått att Seppo L:s handlande inneburit skada för säljföretagen skall åtalet lämnas utan bifall.

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom i ansvarsdelen ogillar HovR:n åtalet.

Nämndemännen Gustafsson och  Sandén var av skiljaktig mening och fastställde TR:ns dom.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att Seppo L måtte dömas för bedrägeri.

Seppo L (offentlig försvarare advokaten Peter Falck) bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i revisionsinlagan bl a följande: Seppo L har, då han begärde att få ett sparbankskort knutet till sitt konto, förbundit sig att följa de allmänna villkor som gäller för användningen av sådana kort. I dessa villkor ingår bl a att, om inte kortet är försett med en kredit, täckning skall finnas på kontot för de köp som görs med utnyttjande av kortet.

I likhet med domstolarna anser jag att Seppo L:s förfarande har inneburit att han genom vilseledande har förmått företrädare för säljföretagen att till honom utge varor och tjänster. Förfarandet har inneburit vinning för Seppo L.

När det gäller skaderekvisitet gör jag följande bedömning.

Kontokort och betalkort har kommit att fungera som ett vanligt betalningsmedel i förhållande till bl a detaljhandeln. Med den ökade användningen av sådana kort har kortutgivarna, vilka som regel är banker, i stor utsträckning överlåtit på serviceföretag att sköta de nödvändiga rutinerna när det gäller avtal med säljföretagen, spärrlistor, kontrollrutiner m m och att för bankens räkning avgöra när användningen av ett kort har skett i enlighet med bestämmelserna, dvs om säljföretaget skall krediteras och köparen debiteras försäljningssumman. I allt väsentligt agerar därigenom serviceföretagen i kortutgivarens ställe. Förhållandet mellan kortutgivaren och serviceföretaget regleras genom avtal. Serviceföretaget har i sin tur genom avtal uppdragit åt säljföretaget att i kontakterna med köparen företa bl a en rad kontrollåtgärder som syftar till att undvika att kortet missbrukas. I nu aktuellt hänseende får säljföretaget anses ha en ställning likartad den som innehas av t ex bank- eller posttjänstemän vid olika slag av transaktioner. Jag vill hävda att säljföretaget handlar, på uppdrag av serviceföretaget, i bankens ställe när det godkänner kort som betalningsmedel.

Jag gör således i första hand gällande att respektive säljföretag har handlat i bankens ställe och att därigenom rekvisiten för bedrägeri är uppfyllda. Skulle HD finna att så inte är fallet gör jag i andra hand gällande att det uppkommit risk för skada för de säljföretag som accepterat kortet som betalningsmedel.

Säljföretagen har godtagit att Seppo L betalat varor och tjänster med sitt sparbankskort. I samtliga fall har beloppen understigit kontrollgränsen, dvs företagen har enligt överenskommelsen med Babs kunnat godta kortet som betalningsmedel utan att i varje enskilt fall kontrollera om det har funnits täckning för beloppet på Seppo L:s konto i sparbanken. Förfarandet att Babs enligt avtalet svarar för de förluster som uppkommer till följd av att täckning saknas för sådana belopp som ligger under gränsen för kontroll, vilken förlust i sista hand banken svarar för, har tillkommit i syfte att - i likhet med vad som gäller för checkar - göra betalningssättet praktiskt användbart utan alltför stor omgång. Det skulle vara utomordentligt opraktiskt och motverka användningen av sparbankskort om det i varje särskilt fall krävdes en kontroll av kontoställningen även vid mindre belopp. Den aktuella bestämmelsen i avtalet mellan Babs och säljföretaget skall ses mot denna bakgrund. Den fritar emellertid inte säljföretaget från varje risk, exempelvis vid bristande kontroll från företagets sida.

I doktrin och rättspraxis har inte möjligheten att kompensera sig genom skadestånd eller försäkringsersättning ansetts undanröja risken för skada i bedrägerihänseende. Se härom bl a Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, s 75 och Jareborg, Brotten, andra häftet 2 uppl s 209. Med försäkring har likställts att tredje man har ställt garanti för att den vilseleddes förlust skall täckas. Den inlösensskyldighet som trassatbanken enligt överenskommelse mellan bankerna har i förhållande till en honorerande bank i fråga om checkar understigande vissa belopp har således inte ansetts ha betydelse när det gäller frågan om bedrägeri riktat mot den honorerande banken (jfr NJA 1964 s 197 ochjustitierådet Söderlunds votum i NJA 1963 s 227). Beträffande inlösensskyldigheten se även Timelin i SvjT 1981, s 707.

Enligt min mening måste den skyldighet Babs har åtgit sig i förhållande till säljföretagen ses på i princip samma sätt. Den utgör enbart en anvisning för hur en uppkommen förlust skall fördelas mellan de avtalsslutande parterna men saknar betydelse för det straffrättsliga ansvaret för en kortinnehavare som missbrukar kortet. En motsatt inställning skulle för övrigt innebära att bedrägerier som rör mindre belopp skulle särbehandlas i förhållande till bedrägerier som ligger över den s k kontrollgränsen eftersom riskbedömningen blir olika. Rena tillfälligheter skulle således inverka på skadebedömningen och i övrigt identiska fall skulle, beroende på om försäljningssumman obetydligt överstiger respektive understiger kontrollgränsen kunnat utfalla olika (jfr riksåklagarens yttrande i NJA 1964 s 197 I).

Riksåklagaren justerade gärningsbeskrivningen, se nedan HD:s dom.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Gunnel Lindberg).

HD (JustR:n Palm,  Gregow, referent, Gad och Danelius) beslöt följande dom:

Domskäl. Riksåklagaren har i HD förklarat sig justera gärningsbeskrivningen enligt följande: Seppo L öppnade i juli 1985 ett personkonto hos Sparbanken Skaraborg i Skövde. Han erhöll ett sparbankskort (betalkort) som var anslutet till kontot. Under tiden d 7-16 aug 1985 har Seppo L i Götaland använt betalkortet vid betalning för varor och tjänster hos olika företag till ett sammanlagt belopp av minst 40 000 kr. Genom att förtiga att täckning saknades på kontot har han vilselett företrädare för företagen att godta betalkortet som giltigt betalningsmedel. Företagen har därvid handlat i bankens ställe. Förfarandet har medfört vinning för Seppo L och slutlig skada för Sparbanken Skaraborg. Alternativt görs gällande att förfarandet, som inneburit vinning för Seppo L, har medfört risk för förlust för företagen och, via Babs, slutlig förlust för Sparbanken Skaraborg.

Hinder föreligger inte mot prövning av åtalet enligt den sålunda justerade gärningsbeskrivningen.

Seppo L har till stöd för sitt bestridande av åtalet åberopat dels att säljföretagen inte kan anses ha blivit vilseledda, eftersom företagen varit berättigade till full ersättning och därför saknat intresse av huruvida det fanns medel på bankkontot, dels att skadan drabbat sparbanken och inte säljföretagen samt att säljföretagen inte kan anses ha varit i bankens ställe.

Beträffande sparbankskort har upplysts följande. Sådant kort utfärdas av sparbank och ansluts till ett konto för innehavaren i banken. Sparbankskort kan vara förenat med kredit; från kort med kredit bortses i det följande. Sparbankskortet kan användas, förutom för kontantuttag i sparbank, för betalning av varor och tjänster hos företag, som har utfäst sig att godta kortet för betalning. Kostnaden skall därvid debiteras köparens konto i banken. De administrativa frågorna sköts för sparbankerna av ett serviceföretag, Bankkortsadministrativ Butiksservice AB (Babs). Babs ägs av bl a Sparbankskort AB, som är ett helägt dotterbolag till Sparbankernas Bank, vilken i sin tur ägs av sparbankerna gemensamt. Ett stort antal företag har ingått avtal med Babs om betalningsförmedling med användande av sparbankskort. Ett sådant avtal innebär bl a följande. Säljföretaget åtar sig att acceptera sparbankskort för betalning av företagets samtliga varor och tjänster samt att därvid noggrant kontrollera att företett kort är giltigt. Betalningen skall registreras på särskild köpnota, som tillhandahållits eller godkänts av Babs. Babs tillhandahåller spärrlistor över kort som inte får accepteras. För att sparbankskort skall godtas vid inköp och anses giltigt krävs bl a att det är försett med innehavarens namnteckning, att den på kortet angivna giltighetstiden inte har gått ut, att kortet inte är upptaget på spärrlista samt att det inte bär tydliga spår av ändringar. Vid betalningen skall köpnotan underskrivas av köparen. Om köparens underskrift av köpnotan inte överensstämmer med namn teckningen på kortet, skall detta inte godtas för betalning. Säljföretaget skall även företa vissa andra kontrollåtgärder. Om köpesumman överstiger visst belopp, skall köparen avkrävas legitimation. Överstiger köpesumman en s k kontrollgräns, vid den nu förevarande tidpunkten 1 200 kr, skall säljföretaget ringa upp ett av Babs anvisat telefonnummer för kontroll av att täckning finns på kontot och för godkännande. Säljföretaget skall inom en kortare tid lämna köpnotan jämte särskild redovisningshandling till viss bank eller annat överenskommet inlämningsställe, varefter företaget gottgörs av Babs. Säljföretaget ansvarar för förlust som har uppkommit bl a genom att ett ogiltigt sparbankskort godtagits, att telefonkontroll inte gjorts vid inköp överstigande kontrollgränsen eller att legitimationskontroll inte utförts i fall då detta är föreskrivet eller eljest då det uppenbarligen varit fråga om obehörigt användande av sparbankskort. Babs ansvarar gentemot säljföretaget för förlust som har uppkommit genom att försäljningsbelopp saknar täckning på köparens konto, under förutsättning att beloppet inte överstiger kontrollgränsen eller eljest har kontrollerats per telefon och godkänts, eller genom att förfalskat kort använts eller att eljest obehörig person använt kort, under förutsättning att säljföretage förfarit med normal aktsamhet. - Babs svarar i allmänhet gentemot sparbanken för förluster som har uppkommit till följd av köp med sparbankskort, vilket är upptaget på utsänd spärrlista. Annan kapitalförlust i följd av köp med användande av sparbankskort svarar sparbanken för; det förutsätts därvid att säljföretaget vid köpet har fullgjort sina skyldigheter. För förluster som uppkommit genom utnyttjande av förfalskade kort svarar sparbanken under förutsättning att säljföretaget har följt vad som gäller om kontroll.

Av utredningen i målet framgår att Seppo L, som av Sparbanken Skaraborg erhållit ett sparbankskort anslutet till ett konto i banken utan kredit, i augusti 1985 använt kortet vid betalning av varor och tjänster hos olika företag för ett sammanlagt belopp överstigande 40 000 kr, att medel saknats på kontot till täckande av köpesummorna, vilket Seppo L känt till, att samtliga köpesummor understigit den s k kontrollgränsen samt att han underlåtit att upplysa säljföretagen om att täckning saknades.

Det är tydligt att säljföretagen inte skulle ha godtagit Seppo L:s sparbankskort vid betalningarna, om de vetat om att täckning av köpesummorna saknades på kontot. Genom att förtiga att täckning saknades har Seppo L därför genom vilseledande förmått företrädare för säljföretagen att till honom sälja varor eller lämna tjänster.

Seppo L:s förfarande har inneburit vinning för honom. När det gäller den förlust som förfarandet har medfört uppkommer frågan huruvida skada i den mening som avses i 9 kap 1 § 1 st BrB har åsamkats säljföretagen eller drabbat någon annan och, i det senare fallet, huruvida säljföretagen har varit i den andres ställe.

För ådömande av ansvar enligt den nämnda bestämmelsen krävs i förevarande hänseende att den handling eller underlåtenhet som den vilseledde förmåtts till "inneburit" skada för denne eller någon i vars ställe han varit. Härmed avses bl a att skadan skall ha varit en omedelbar följd av dispositionen. Den omständigheten att den slutliga förlusten, på grund av avtal eller annat liknande förhållande, drabbat någon annan än den direkt skadelidande inverkar således inte på bedömandet av frågan om skada. I nära samband härmed står, att rekvisitet skada i bestämmelsen omfattar inte endast en reell ekonomisk förlust utan också en beaktansvärd risk för förlust, även om slutlig förlust inte uppkommer. (Se Beckman m fl, Brottsbalken 1, 5 uppl 1987 s 428 f.).

I enlighet med vad nu sagts har det förhållandet, att den som förmåtts att vidta en i och för sig förlustbringande åtgärd erhåller ersättning för förlusten på grund av försäkring, inte någon inverkan på frågan i vad mån åtgärden inneburit skada i bedrägeribestämmelsens mening. Detsamma gäller då någon, som vilseletts till en handling, har säkerställt sig genom garanti av annat slag. Ett exempel härpå utgör den s k inlösenöverenskommelsen mellan banker och vissa andra rättssubjekt avseende checkar, enligt vilken trassatbanken har åtagit sig att under vissa förutsättningar ersätta den som godtagit check, vilken saknar täckning. I rättspraxis har sålunda ansetts att om någon, som utställt check utan täckning, får checken inlöst av annan bank än trassatbanken eller på postkontor, skada i bedrägeribestämmelsens mening tillskyndas den honorerande banken respektive postverket (NJA 1964 s 197). Härvid har den omständigheten, att inlösenöverenskommelsen möjliggjort för den honorerande banken eller posten att hålla sig skadeslös ansetts inte skola inverka på det straffrättsliga bedömandet av förfarandet.

Systemet med användande av sparbankskort företer stora likheter med användande av checkar såsom betalningsmedel. Sparbankskort är anslutet till ett kon to i sparbanken, på vilket kortinnehavaren skall ha medel för kortets användande. (Som tidigare nämnts bortses här från kort med kredit.) En förutsättning för att innehavaren skall få utnyttja sparbankskort för betalning är att köpebeloppet motsvaras av medel på kontot. Avtalet mellan Babs och säljföretagen har uppenbarligen också som principiell utgångspunkt, att sparbankskort inte skall godtas vid betalning, om det inte finns täckning för köpesumman på köparens konto i banken.

Det avtal som ger säljföretag rätt till betalning av Babs när täckning saknas för ett sparbankskort som använts vid betalning torde visserligen vara en förutsättning för att de allra flesta säljföretag skall godta sparbankskort för betalning. Trots detta bör avtalet - i vilket kortinnehavaren inte är part - ses som ett medel att hålla säljföretag skadeslösa för den omedelbara skada som uppkommer genom att säljföretagen för betalning har godtagit sparbankskort utan täckning.

Av det anförda följer att Seppo L:s förfarande att betala för varor och tjänster med användande av sparbankskortet, oaktat täckning saknades på kontot, inneburit skada för säljföretagen.

På grund av det anförda skall åtalet bifallas.

Påföljden för Seppo L bör bestämmas till fängelse. Anledning saknas att därvid frångå vad TR:n bestämt, fängelse 4 månader.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut i ansvarsfrågan.

JustR Höglund var av skiljaktig mening och anförde: Riksåklagaren har i HD justerat åtalet sålunda att han påstått, att Seppo L:s bedrägeribrott bestått i att Seppo L genom att förtiga att täckning saknades på hans bankkonto vilselett företrädare för säljföretagen att godta betalkortet som giltigt betalningsmedel och att företagen därvid handlat i bankens ställe, i följd varav förfarandet medfört vinning för Seppo L och skada för sparbanken Skaraborg. Alternativt har riksåklagaren gjort gällande att förfarandet, som inneburit vinning för Seppo L, medfört risk för förlust för säljföretagen och, via Babs, slutlig förlust för sparbanken Skaraborg. Riksåklagaren har vidare angivit summan av de belopp för vilka Seppo L sålunda använt betalkortet till minst 40 000 kr.

Hinder föreligger inte mot prövning av åtalet enligt den sålunda justerade gärningsbeskrivningen.

Som framgår av underinstansernas domar gällde vid tiden för de köp som omfattas av åtalet ett avtal mellan varje till det ifrågavarande betalningssystemet anslutet säljföretag, å ena, samt Babs, å andra sidan, om betalningsförmedling med användande av vissa kontokort. Enligt avtalet åtog sig säljföretaget att godta särskilt angivna kontokort, bland dem sparbankskort, för betalning av säljföretagets samtliga varor och tjänster (§ 3 i avtalet), att noggrant kontrollera giltigheten av företedda kontokort enligt vissa angivna föreskrifter (§§ 3 och 5), att registrera betalningen på särskild köpnota som Babs tillhandahållit eller godkänt (§§ 3 och 6) och som bl a skulle innehålla köpesumman och förses med köparens underskrift (§ 6) samt att lämna in ifyllda köpnotor tillsammans med särskild redovisningshandling till överenskommen bank eller annat inlämningsställe inom viss angiven tid (§ 10). Babs å sin sida åtog sig enligt avtalet bl a att ansvara för förlust som uppkommit genom att försäljningsbelopp som bokfördes på köparens konto saknade täckning, under förutsättning att beloppet antingen ej översteg viss angiven kontrollgräns eller eljest hade telefonkontrollerats och godkänts, eller genom att förfalskat kontokort använts eller att eljest obehörig person använt kort för betalning i enlighet med avtalet, allt under förutsättning att säljföretaget förfarit med normal aktsamhet (§ 14). Av utredningen i målet framgår vidare att nyssnämnda kontrollgräns vid den ifrågavarande tiden var satt till 1 200 kr samt att inget av Seppo L:s köp översteg detta belopp. Avtalet innebar sålunda att, såvitt fråga var om köp som ej översteg den nämnda kontrollgränsen, säljföretaget var säkerställt mot förlust på den grund att täckning saknades på kundens konto. En annan - men nu ovidkommande - sak är att säljföretaget kunde lida förlust genom bristande kontroll av kontokorten i andra hänseenden.

Seppo L har vidgått att han i den utsträckning som riksåklagaren angivit använt sparbankskortet för betalning av varor och tjänster med insikt om att täckning saknades på hans konto i sparbanken. Enligt de villkor Seppo L underkastat sig för att få ut sitt sparbankskort skulle han vid övertrassering på kontot omedelbart inbetala det övertrasserade beloppet och erlägga dröjsmålsränta (p 11 i villkoren). Huruvida han därjämte gjort sig skyldig till bedrägeri beror på om rekvisiten i straffbestämmelsen är uppfyllda. Det står klart att hans förfarande inneburit vinning för honom själv. För bedrägeriansvar krävs därutöver att hans förfarande inneburit, att han medelst vilseledande förmått någon till handling eller underlåtenhet som inneburit skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Skadan skall med andra ord ha drabbat den som blivit vilseledd eller någon som denne företrätt. Riksåklagarens talan kan i överensstämmelse härmed sägas i korthet gå ut på, i första hand, att säljföretagen blivit vilseledda såsom företrädare för banken och att denna lidit skada samt, i andra hand, att det är säljföretagen som både blivit vilseledda och lidit skada.

När det gäller det förstnämnda alternativet är det svårt att betrakta säljföretagen såsom företrädare för banken. Deras handlande har i varje särskilt fall varit inriktat på att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster, medan bankens - eller rättare Babs' - roll varit att efter kundens anvisning erlägga betalningen. Betalningsanvisningen har visserligen förmedlats av säljföretaget till Babs, men detta har skett enligt avtalet med Babs. Ingenting har förekommit som ger anledning till att säljföretaget därvid kan anses ha handlat för bankens - eller Babs' - räkning. Det vilseledande från Seppo L:s sida som kan ha förekommit i förhållande till säljföretaget har sålunda inte förövats mot säljföretaget i egenskap av företrädare för banken. Seppo L kan följaktligen inte anses ha gjort sig skyldig till bedrägeri mot banken.

Vad därefter beträffar det andra alternativet - som går ut på vilseledande av och skada i form av risk för förlust för säljföretagen - framgår av det förut sagda att Babs åtagit sig att svara för förlust på den grund att täckning saknades på kortinnehavarens konto. Riksåklagaren har emellertid i denna del hävdat att risk för förlust likväl uppkommit för säljföretagen och till utveckling därav anfört följande. I doktrin och rättspraxis har inte möjligheten att kompensera sig genom skadestånd eller försäkringsersättning ansetts undanröja risken för skada i bedrägerihänseende. Med försäkring har likställts att tredje man har ställt garanti för att den vilseleddes förlust skall täckas. Den inlösensskyldighet som trassatbanken enligt överenskommelse mellan bankerna har i förhållande till en honorerande bank i fråga om checkar understigande vissa belopp har således inte ansetts ha betydelse när det gäller frågan om bedrägeri riktat mot den honorerande banken. Enligt riksåklagarens mening måste den skyldighet Babs har åtagit sig i förhållande till säljföretagen ses på i princip samma sätt. Den utgör enbart en anvisning för hur en uppkommen förlust skall fördelas mellan de avtalsslutande parterna men saknar betydelse för det straffrättsliga ansvaret för en kortinnehavare som missbrukar kortet. En motsatt inställning skulle för övrigt innebära att bedrägerier som rör mindre belopp skulle särbehandlas i förhållande till bedrägerier som ligger över den s k kontrollgränsen eftersom riskbedömningen blir olika. Rena tillfälligheter skulle således inverka på skadebedömningen och i övrigt identiska fall skulle, beroende på om försäljningssumman obetydligt överstiger respektive understiger kontrollgränsen, kunnat utfalla olika.

Till stöd för sin mening har riksåklagaren åberopat bl a rättsfallen NJA 1964 s 197 I och II. Fråga var där om checkar på mindre belopp vilka utställts utan täckning och, med vissa undantag, överlämnats till andra personer som betalning eller uppvisats till betalning hos andra banker än trassatbanken. Genom en allmän överenskommelse mellan, såvitt nu är av intresse, landets banker - inlösenöverenskommelsen - hade avtalats att ansvaret för förluster som kunde uppkomma till följd av bristande täckning skulle i fråga om mindre checkar bäras av trassatbanken. Som förutsättning för att trassatbanken skulle bli ansvarig gentemot den honorerande banken gällde emellertid bl a att den honorerande banken var i god tro och att förfalskning ej förelåg samt vidare att den honorerande banken på begäran av trassatbanken till denna överlät sin rätt på grund av checken. HD menade i fråga om de fall då checkar mottagits av enskilda personer som betalning, att risk för förlust uppkommit för checkmottagarna, oavsett den omfattning i vilken enligt inlösenöverenskommelsen checkar honorerades av bank utan kontroll av att täckning fanns. Och i de fall då checkar uppvisats för inlösen i andra banker än trassatbanken hade dessa banker enligt domstolen löpt risk för förlust genom att de föranletts att honorera checkarna, trots att täckning saknades. Den omständigheten att inlösenöverenskommelsen möjliggjort för de honorerande bankerna att hålla sig skadeslösa hos trassatbanken inverkade enligt domstolen inte på det straffrättsliga bedömandet av utställarens förfarande. Detta förfarande ansågs följaktligen ha inneburit att checkmottagarna eller de honorerande bankerna vilseletts och att skada tillskyndats dem.

När det gäller frågan, huruvida det föreliggande kontokortsfallet bör såsom riksåklagaren menat ses på principiellt samma sätt som checkfallen, står klart att systemet med användandet av kontokort företer vissa likheter med användandet av checkar. Kontokortet är i likhet med checken anslutet till ett bankkonto och kan, liksom checken, sägas fungera som betalningsmedel. Emellertid föreligger också betydande skillnader. Checken är ett värdepapper, normalt representerande ett visst värde enligt det på checken angivna beloppet, och kan i den egenskapen överlåtas med särskilda rättsverkningar som följd. Överlåtelse av en check utan täckning innebär däremot en värdelös prestation. Den som tar emot en sådan check som valuta för varor eller tjänster eller för inlösen gör följaktligen en förlust. Att checken sålunda kan bli föremål för särskilda rättshandlingar har som framgår av de berörda rättsfallen fått betydelse för det straffrättsliga bedömandet i fall då check utställts utan täckning. Skada har därvid ansetts uppkomma för honorerande bank, trots att trassatbanken åtagit sig att svara för förlusten på den grund att täckning saknas. Bedrägeribrottet har med andra ord betraktats såsom fullbordat redan i och med att checken mottagits. Synsättet är, att mottagandet haft den omedelbara effekten att skada och vinning uppkommit för de i transaktionen deltagande parterna. Den omständigheten att trassatbanken svarat för förlusten har betraktats som en fortsatt händelseutveckling, som lett till att skadan förts över från den honorerande banken till trassatbanken (jfr Beckman m fl, Brottsbalken I, 5 uppl 1987 s 463). Den i målet åberopade inlösenöverenskommelsen utgick tydligen också från ett sådant betraktelsesätt, i det att trassatbank enligt överenskommelsen skulle hålla honorerande bank skadeslös bl a under den förutsättningen att den honorerande banken på begäran överlät sin rätt på grund av checken på trassatbanken.

Med kontokortet förhåller det sig annorlunda. Kortet överlämnas inte till säljföretaget som en värdehandling eller valuta till visst angivet värde. Det tjänar i stället som en legitimationshandling och, i förening med den av kortinnehavaren godkända försäljningsnotan, som en anvisning till kortföretaget - i målet Babs - att betala köpesumman. Genom att Babs en gång för alla åtagit sig att honorera alla försäljningsnotor som uppfyller vissa förutsättningar, oavsett om täckning finns på kortinnehavarens konto i banken eller inte, har Babs åtagit sig primäransvar för försäljningsnotornas inlösen (jfr t ex Tiberg, Skuldebrev, växel och check, 5 uppl 1987 s 160). Till skillnad från vad som händer vid överlämnandet av check sker sålunda här inget överlämnande av valuta från kunden till säljföretaget; kontokortet tas ju emot endast för registrering av köpet. Därmed finns inte heller, såsom vid check, något utrymme för förlust eller risk för förlust för säljföretaget. Den omedelbara skadan - som tillerkänts betydelse för bedrägeriansvaret i checkfallen - kommer sålunda här att drabba Babs eller, om man så vill, banken. Då Seppo L:s förfarande sålunda inte inneburit skada för säljföretagen, kan Seppo L inte anses ha förövat bedrägeri mot dessa.

Eftersom Seppo L enligt det anförda inte kan anses ha förövat bedrägeri mot vare sig banken (Babs) eller säljföretagen, skall åtalet lämnas utan bifall.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1988-12-20

Målnummer:
B626-88