Sedan A såsom fastighetsägare betalat avgift enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar såldes fastigheten till B. Fråga om återbetalning av del av avgiften skall ske till A eller B.

Kjell A ägde tidigare fastigheten Bo 10:2 i Nacka kommun. Som ägare av fastigheten erlade han d 11 jan 1980 till kommunen sådan anläggningsavgift för anordningar för vattenförsörjning och avlopp som avses i 9 och 10 §§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Den sammanlagda erlagda anläggningsavgiften uppgick till 41 692 kr.

Genom köpekontrakt d 21 febr 1984 sålde Kjell A fastigheten till Bengt Z och dennes hustru Christine. Köpeskillingen uppgick till 775 000 kr. Fastigheten såldes "med tillträde d 19 maj 1984 eller tidigare om parterna så överenskommer". I § 4 i köpekontraktet föreskrevs: "Parterna är överens om att äganderätten till fastigheten övergår först på tillträdesdagen. Säljaren skall betala skatter, räntor och andra periodiska utgifter för fastigheten av vad slag de vara må, i den mån de belöpa på tiden intill tillträdesdagen. Från och med nämnda dag åvilar betalningsskyldigheten i dessa hänseenden köparen, som äger åtnjuta all avkastning av fastigheten från och med tillträdesdagen. - - -."

På grund av avgöranden av HD fann kommunen senare att anläggningsavgift uttagits för fastigheten Bo 10:2 med för högt belopp. Den för mycket uttagna avgiften uppgick till 15 392 kr. Då fastigheten, efter det att avgiften erlagts, sålts till makarna Z och såväl Kjell A som makarna Z gjort anspråk på återbetalningen nedsatte kommunen beloppet hos LSt:n jämte ränta.

Makarna Z yrkade vid Nacka TR att TR:n måtte förklara att de hade bättre rätt än Kjell A till fordran gentemot Nacka kommun å den hos LSt:n nedsatta avgiften om 15 392 kr jämte ränta.

Kjell A bestred makarna Z:s yrkande.

TR:n (rådmannen Olding) anförde i dom d 10 dec 1986: Grunderna för parternas talan. Makarna Z har gjort gällande att de genom förvärvet av fastigheten har övertagit de med äganderätten förenade rättigheterna och skyldigheterna mot Nacka kommun vilket motsatsvis får anses framgå av 11 § va-lagen eller i vart fall av grunderna för samma lagrum. Dessutom har makarna Z åberopat § 4 i köpekontraktet av vilket framgår att köparen från och med tillträdesdagen äger åtnjuta all avkastning. Fordran på kommunen är en sådan avkastning. Om säljaren hade velat förbehålla sig rätten till denna fordran hade han varit tvungen att beakta detta vid försäljningen av fastigheten. Säljaren måste för övrigt vid försäljningen anses ha tillgodogjort sig ett mot anläggningsavgiften svarande värde.

Kjell A har som grund för sitt bestridande anfört att han påförts och även erlagt avgiften i fråga före makarna Z:s tillträde. Enligt § 4 i köpekontraktet har säljaren att svara för denna avgift eftersom den belöper på tiden före köparens tillträde. Kjell A har då rätt även till den del av avgiften som påförts eller beräknats felaktigt; tidpunkten för kostnadens uppkomst är härvid avgörande. Detta framgår även motsatsvis av 4 kap 10 § 3 st JB. - Kjell A har vidare bestritt att 11 § va-lagen skulle vara analogivis tillämplig på avgiften i fråga; avgiftens förfallodag är ointressant i detta sammanhang.

Makarna Z har genmält att 4 kap 10 § 3 st inte är tillämplig på en felaktigt erlagd avgift.

Domskäl. I målet är de faktiska omständigheterna ostridiga. Tvisten gäller endast vem av parterna som har rätt till den av kommunen felaktigt uttagna delen av anläggningsavgiften.

Några bestämmelser i köpekontraktet som klart anger vem som är berättigad till den överskjutande avgiften saknas. Båda parterna har emellertid till stöd för sina respektive uppfattningar - var och en från sina utgångspunkter - åberopat § 4 i kontraktet. Det kan dock inte anses att, som makarna Z gjort gällande, den överskjutande avgiften utgör sådan avkastning av fastigheten som avses i nämnda paragraf. Inte heller framgår av köpeskillingens storlek eller av kontraktets innehåll i övrigt att Kjell A vid försäljningen av fastigheten tillgodogjort sig ett mot anläggningsavgiften svarande värde. För övrigt avser § 4 endast periodiska utgifter och inte engångsavgifter som det här är fråga om. Den fråga som tvisten rör har sålunda inte reglerats eller överhuvudtaget förutsetts i köpeavtalet. Kontraktets bestämmelser ger därför inte något stöd eller någon vägledning vid bedömningen av vem av parterna som är berättigad till den överskjutande avgiften.

Va-lagens bestämmelser om avgiftsskyldighet är av offentligrättslig karaktär och reglerar förhållandet mellan huvudmannen/kommunen och fastighetsägaren. Lagen reglerar däremot inte det civilrättsliga förhållandet mellan en gammal och en ny fastighetsägare.

Kjell A har erlagt anläggningsavgiften till kommunen men med ett för högt belopp. Han får därför redan vid betalningstillfället anses ha fått en fordran mot kommunen motsvarande den överskjutande avgiften. Som tidigare utvecklats kan denna fordran inte anses ha överlåtits på makarna Z genom köpeavtalet. Inte heller kan makarna Z med stöd av 11 § va-lagen eller grunderna för denna bestämmelse hävda någon rätt till avgiften gentemot Kjell A.

Makarna Z:s talan kan därför inte bifallas.

Domslut. Bengt och Christine Z:s talan ogillas.

Makarna Z fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bifalla deras vid TR:n förda talan.

Kjell A bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden  Åke Holmberg och Bolte samt adj led Per Persson, referent) anförde i dom d 12 juni 1987:

Domskäl. Utredningen i HovR:n ger inte anledning att ändra TR:ns dom.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Referenten anförde till utveckling av sin mening följande: 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (SFS 1955:314), som föregick den nuvarande va-lagen från 1970, byggde på förutsättningen att huvudmannens rättigheter och skyldigheter gällde i förhållande till de fastigheter som anslutits eller ifrågasattes skola anslutas till den allmänna anläggningen, och i regel inte förändrades genom att fastigheterna bytte ägare. Ståndpunkten var av särskilt intresse med avseende på de förpliktelser, bl a avgiftsplikten, vilka enligt lagen kom att häfta till fastigheterna. Synsättet kunde också uttryckas så att förpliktelserna hade sakrättslig karaktär. (Beträffande det nu anförda, se prop 1955:121 s 107).

Under förarbetena till den nuvarande lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (SFS 1970:244) diskuterades frågan om skyldigheten att betala avgifter för anläggningen skulle - i enlighet med synsättet i 1955 års va-lag - bindas vid fastigheten. Departementschefen fann emellertid inte skäl att i den nya lagen ta in föreskrifter som innebar att avgiftsskyldigheten knöts till fastigheten (prop 1970:118 s 108).

Genom en ny bestämmelse i va-lagen - 29 a § (SFS 1987:134) - som avses träda i kraft d 1 juli 1987, stadgas att, om avgift har betalats för utförande av en allmän va-anläggning enligt va-lagen eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, kommunen är skyldig att betala tillbaka avgiften i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten genom att han, på grund av att bygglov vägras, inte kan använda fastigheten så som förutsattes när avgiften betalades. Motsvarande bestämmelse finns beträffande ersättning för gatukostnad i 14 kap 7 § plan- och bygglagen (SFS 1987:10). På lagrådets förslag utformades bestämmelserna så att det framgår att, om en fastighet har bytt ägare efter det att avgift eller ersättning betalats, återbetalningsskyldigheten gäller i förhållande till den nye ägaren (prop 1985/86:1 s 838).

En sådan uttrycklig bestämmelse att det är den nye ägaren som är berättigad till återbetalningen hade enligt min mening inte behövts om det varit så att va-avgifterna (och ersättningen för gatukostnad) varit knuten till fastigheten och sålunda haft sakrättslig verkan.

Genom det anförda får det anses klarlagt att den nuvarande va-lagen, till skillnad från 1955 års va-lag (och även till skillnad från synsättet enligt vattenlagen att rätten till ersättning för skada i regel bör betraktas som en till fastigheten hörande rätt, se bl a Bergsten, SvJT 1964 s 701), utgår från att avgiftsskyldigheten inte är bunden vid fastigheten. Med hänsyn härtill måste det, vad gäller den i målet föreliggande situationen, vara riktigare att anse den fastighetsägare som betalat anläggningsavgiften till huvudmannen vara berättigad framför den nye ägaren till återbetalning från huvudmannen av för mycket erlagd avgift, när det inte framkommit att säljare och köpare avtalat eller annars avsett någon annan fördelning av återbetalningen.

Makarna Z (ombud advokaten Kjell Muschött) sökte revision och yrkade bifall till sin talan om bättre rätt till den återbetalade anläggningsavgiften.

Kjell A (ombud advokaten Gustav Bergstedt) bestred ändring.

Svenska kommunförbundet avgav yttrande i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Nilsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom:

Domskäl. Kjell A har, genom att han vid betalningen av anläggningsavgiften erlagt ett för högt belopp, erhållit en fordran mot kommunen. Såsom domstolarna funnit kan Bengt Z och Christine Z, varken med stöd av vad som förevarit vid fastighetsöverlåtelsen eller med stöd av 11 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar eller grunderna för denna bestämmelse, hävda bättre rätt än Kjell A till den uppkomna fordringen. Talan i målet skall därför ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Jermsten,  Lars K Beckman, referent, Sterzel, Lars Å Beckman och  Törnell) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1988-11-30

Målnummer:
T349-87