Ett i grekiskt fartygsregister infört fartyg försåldes på exekutiv auktion i Sverige. Fråga huruvida en grekisk sjömanspensionskassa hade sjöpanträtt enligt svensk lag i fartyget till säkerhet för fordran på obetalda pensionsavgifter och därigenom förmånsrätt vid fördelningen av köpeskillingen framför fordran med panträtt på grund av inteckning i fartyget. 244 § 1 st 1 sjölagen, jfr 4 § 1 förmånsrättslagen.


Lagrum:
244 § 1 st. 1 sjölagen (1891:35 s. 1); 4 § 1 förmånsrättslagen (1970:979); NJA 1956 s. 719

Greek Seamen's Pension Fund, Piraeus, Grekland (NAT) förde vid Malmö TR den talan mot Nuovi Cantieri Apuania Spa, Marina di Carrara, Italien (NCA) som framgår av TR:ns dom.

TR:n  (rådmännen Ström och Jönsson samt tingsfiskalen Gilljam) anförde i dom d 6 juni 1986: Yrkanden m m. NAT har yrkat att TR:n måtte fastställa att NAT har företräde framför NCA till betalning ur köpeskillingen vid en av kronofogdemyndigheten i Malmö d 25 sept 1984 företagen försäljning på exekutiv auktion av motorfartyget SXJY Lucky Rider med 792 886 kr 34 öre, avseende av redaren inte erlagda pensionsavgifter jämte bl a tilläggsavgift och ränta samt 24 % ränta å beloppet fr o m d 23 okt 1984 tills full betalning sker ävensom med rättegångskostnader.

NCA har i första hand yrkat att NAT:s talan skall avvisas. För det fall att TR:n anser sig ha att pröva NAT:s talan i sak har NCA bestritt käromålet.

Såsom grund för sin talan har NAT åberopat att NAT haft sjöpanträtt i fartyget enligt 244 § 1 st 1 sjölagen (1891:35) och därför enligt 4 § 1 förmånsrättslagen (1970:979) har företräde till betalning ur försäljningslikviden framför NCA, som på grund av inteckning i fartyget har gjort invändning mot NAT:s bevakning.

NCA har som grund för sin inställning anfört: Sjöpanträtt enligt det åberopade lagrummet i sjölagen tillkommer endast ombordanställda, ej pensionskassor. NAT är således ej saklegitimerad och dess talan skall i första hand avvisas. Om avvisning ej sker skall NAT:s talan ogillas på den grund att sjöpanträtten ej omfattar pensionsavgifter.

Till utveckling av sin talan har NAT uppgivit: Fartyget belades med kvarstad i Malmö hamn d 11 nov 1983. Efter försäljningen bedömde kronofogden vid sammanträde d 23 okt 1984 för fördelning av köpeskillingen NAT:s bevakning såsom tvistig samt förelade NAT att inom viss tid väcka talan mot NCA om rätten till influtna medel. NAT är en i lag instiftad grekisk pensionskassa med ändamål att utbetala pensioner åt sjömän eller deras efterlevande. Pensionskassan är en partssammansatt oberoende juridisk person med lagfäst rätt att ta ut en avgift på 19 % beräknad på grekiska sjömäns bruttolön. Avgiften skall inbetalas av redaren under särskilda uppbördsterminer. Av sagda 19 % skall 11 % betalas av redaren, under det att 8 % skall  betalas av sjömannen genom att redaren gör avdrag på hans lön. Avgiften är obligatorisk för grekiska redare. Utländska redare träffar ofta avtal med NAT i fråga om grekiska sjömän på utländska fartyg. Om sådant avtal ej träffats kräver sjömännen så mycket mer i lön att de själva kan erlägga avgiften till NAT. NAT såsom institution är ett utslag av grekisk skyddslagstiftning. Om redaren försummar att betala in avgifterna kan kaptenen på fartyget hållas ansvarig. Det är ej ovanligt att avgifterna inte betalas. På sikt kan detta medföra svårigheter för NAT att betala ut pensioner. Sjömännen har emellertid i princip rätt att få pension även då avgifterna inte har betalats.

NCA har anfört bl a: Beloppet 792 886 kr 34 öre vitsordas såsom i och för sig riktigt. Det vitsordas också, om NAT tillerkännes sjöpanträtt, att sjöpanträtten skall omfatta sagda belopp jämte 24 % ränta enligt yrkandet samt rättegångskostnader. NAT:s redogörelse för de faktiska omständigheterna är riktig. Nu gällande regler i den svenska sjölagen om sjöpanträtt tillkom 1973 och bygger på 1967 års Brysselkonvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Förberedelsearbetet till konventionen skedde inom den internationella sjörättsföreningen Comité Maritime International (CMI). Konventionen har emellertid aldrig trätt i kraft. 244 § 1 st 1 i den svenska sjölagen är en transformering av konventionens artikel 4. Av såväl konventionstexten som den svenska lagtexten framgår att sjöpanträtten endast avser sådana betalningsanspråk som de ombordanställda har riktat mot redaren på grund av sin anställning på fartyget. Texten ger inte utrymme för anspråk såsom i förevarande fall från den grekiska pensionskassan. Konventionen och därmed den svenska sjölagen, som skall tolkas i överensstämmelse med konventionen, kan ej heller anses omfatta vad som brukar benämnas socialavgifter. Ett huvudsyfte med konventionen var att stärka långtidskrediten, dvs inteckningshavarnas ställning, varför sjöpanträtternas antal inskränktes i förhållande till 1926 års konvention på området. En tolkning av konventionstexten på sådant sätt att socialavgifter innefattas däri skulle strida mot konventionens syften. Vid sammanträde i London i sept 1984 med International Maritime Organizations (IMO) Legal Committee behandlades frågan om revision av 1967 års konvention. CMI:s president framlade där en rapport, vari uttalades bl a att sjöpanträtten enligt artikel 4 i 1967 års konvention kunde utvidgas till fordringar i fråga om socialavgifter som redaren dragit av från sjömannens lön men inte betalat in. Vidare har i ett av CMI utarbetat utkast till revidering av konventionen socialförsäkringsavgifter uttryckligen införts i texten. Av det sagda följer att konventionen och på densamma grundade nationella lagtexter inte medger sjöpanträtt för socialavgifter. Skulle TR:n finna att pensionsavgifter till den grekiska pensionskassan omfattas av de svenska reglerna om sjöpanträtt skall i vart fall sådan panträtt endast avse den del av pensionsavgifterna som härrör från avdrag på sjömannens lön.

Till bemötande av NCA:s invändning har NAT uppgivit bl a: Det  är riktigt att den svenska sjölagens regler om sjöpanträtt är grundade på 1967 års konvention och att konventionens huvudsyfte har varit att stärka inteckningshavarnas ställning. Av protokoll vid CMI:s konferens i Lissabon 1985 framgår emellertid att de svenska och skandinaviska reglerna om sjöpanträtt byggda på konventionen har tillämpats att innefatta socialavgifter. NAT hävdar att dess fordran på pensionsavgifter är att anse såsom anspråk på lön som övergått från sjömännen till pensionskassan och att sjöpanträtten består enligt 256 § sjölagen. Någon avgörande betydelse bör inte fästas vid om betalningsansvaret åvilar rederiet direkt eller om inbetalning göres av rederiet för de anställdas räkning efter avdrag på lönen. I några avgöranden vid TR och hos kronofogdemyndighet har pensionskassor tillerkänts sjöpanträtt för pensionsavgifter. Vidare har i en skiljedom, meddelad d 20 febr 1981, av ordföranden i sjölagskommittén, fd JR Erik Hagbergh, skiljemannen funnit att pensionsavgifter till Sjöbefälets Pensionskassa var förenade med sjöpanträtt enligt sjölagen. Även i andra länder har pensionsavgifter tillerkänts sjöpanträtt.

På NAT:s begäran har såsom vittne hörts f d direktören i Sveriges redareförening, juris doktorn Nils Grenander.

Domskäl. TR:n finner skäl för avvisning av NAT:s talan ej föreligga.

I 244 § 1 st 1 sjölagen stadgas att sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan till fartyget hänförlig fordran mot redaren som avser lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget.

Av allt att döma skall den citerade konventionstexten förstås så att den ej innefattar sociala avgifter. Såvitt framgår av Grenanders vittnesmål och övrig utredning i målet har emellertid - något som för övrigt är ostridigt mellan parterna - i praktiska rättslivet i Sverige det aktuella lagrummet i den svenska sjölagen tolkats så att sjöpanträtt även tillkommer ombordanställdas pensionsavgifter. Något vägledande rättsfall finns veterligen inte men skiljedomen d 20 febr 1981 pekar i samma riktning och bör, såsom meddelad av ordföranden i sjölagskommittén, tilläggas viss vikt. I nu förevarande fall kan det knappast råda något tvivel om att den del av pensionsavgifterna som utgör avdrag på sjömännens lön är förenad med sjöpanträtt och detta - i betraktande av regeln i 256 § sjölagen att sjöpanträtt består även om fordringen övergår till annan - också sedan fordran övergått från sjömännen till pensionskassan. Tveksamhet kan däremot råda beträffande den del av avgiften som tas ut från redaren direkt. Vad gäller pension torde det vara en allmänt rådande svensk rättsuppfattning att pension är uppskjuten lön och att pensionsanspråk i huvudsak är att jämställa med löneanspråk. Den i 244 § sjölagen förekommande skrivningen fordran på lön bör enligt TR:ns mening omfatta även fordran på pension. Pensionsavgifter,  oavsett hur betalningen av dessa skall ske, har till uppgift att säkerställa de pensionsberättigades anspråk på pension. Pensionsavgifterna till NAT måste betalas för att sjömännen skall kunna få ut sin pension. Pension kan visserligen utgå i det enskilda fallet, även om redaren ej betalat in avgifter men betalningen av denna får anses utgöra en förutsättning för att pensionssystemet skall fungera. Starka skäl talar för att den del av pensionsavgiften som redaren har att erlägga direkt bör betraktas såsom en uppskjuten del av sjömannens lön - eller i vart fall såsom annan gottgörelse till sjömannen - vilken övergått till pensionskassan. På grund av det anförda finner TR:n att sjöpanträtt enligt sjölagen och därmed förmånsrätt enligt 4 § 1 förmånsrättslagen skall tillerkännas NAT:s fordran på pensionsavgifter. Då tvist i övrigt ej föreligger mellan parterna skall NAT:s talan bifallas.

Domslut. TR:n förklarar att NAT har företräde framför NCA till betalning ur köpeskillingen för det på exekutiv auktion d 25 sept 1984 försålda motorfartyget SXYJ Lucky Rider med 792 886 kr 34 öre jämte 24 % ränta därå fr o m d 23 okt 1984 tills full betalning sker samt rättegångskostnader.

NCA fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle i första hand avvisa och i andra hand helt eller delvis ogilla NAT:s talan.

NAT bestred annan ändring än den som följde av att dess yrkanden om fastställelse jämkades på sätt som framgår av HovR:ns domslut.

NCA vitsordade, för den händelse sjöpanträtt skulle anses föreligga, att denna omfattade de av NAT i HovR:n angivna beloppen, räntorna och kostnaderna.

HovR:n (hovrättsråden  Nelander, Ekstedt och Schlyter samt adj led Svensäter, referent) anförde i dom d 30 juni 1987:

Domskäl. Parterna har vidhållit sina ståndpunkter sådana dessa återgetts i TR:ns dom. De har dock förklarat att den avgift NAT äger ta ut uppgår till 20 % av sjömannens lön samt att 11 % skall betalas av redaren och 9 % är att hänföra till avdrag på lönen.

NAT har till stöd för sina yrkanden angett sig ha sjöpanträtt till sina fordringar. Huruvida fordringarna skall anses vara förenade med sjöpanträtt utgör vid sådant förhållande inte en fråga om rättegångshinder utan en fråga rörande själva saken. NAT:s talan skall således, såsom TR:n funnit, inte föranleda avvisning.

Pension till anställda är, såsom TR:n angett, enligt allmänt gällande svensk rättsuppfattning att se som uppskjuten lön som tjänats in under den yrkesverksamma tiden. Det kan därför inte råda någon tvekan om att anspråk på pension från redaren, liksom anspråk på lönen som utgår under den yrkesverksamma tiden, omfattas av sjöpan trätt. Frågan i målet gäller emellertid om sådan förmånsrätt gäller även för avgifter som under den yrkesverksamma tiden skall utgå för finansiering av framtida pensioner från en pensionsinrättning. En  förutsättning för att så skall kunna vara fallet är att anspråket på avgifter står i sådant samband med anspråk på lön eller pension att avgiftsanspråket enligt 256 § sjölagen kan sägas ha övergått från de anställda till pensionsinrättningen.

Ett skäl för att anse att de i målet aktuella avgifterna härrör från de anställda utgör redan den omständigheten att avgifterna får anses ha trätt i stället för en skyldighet för redaren att svara för utgående pension som skulle omfattats av sjöpanträtt. När det gäller den del av avgifterna som beräknas som avdrag på lön finns det ytterligare skäl att anse att de härrör från de anställda, eftersom avgifterna konstruerats som avdrag på lön och till sin nivå fastställs bl a vid förhandlingar mellan parter på arbetsmarknaden. På ett liknande sätt fastställs emellertid även de delar av avgifterna som, utan att betecknas som avdrag på lön, skall utges direkt av redaren. Därmed har avgifterna även i den delen ett så nära samband med vad som i övrigt tillkommer de anställda att man kan tala om lön i vidsträckt mening.

Enligt det anförda bör avgifterna till pensionsinrättningen i sin helhet anses på ett sådant sätt härröra från de anställdas löneanspråk att de bör vara förenade med sjöpanträtt. Den närmare omfattningen av förmånsrätten i målet är inte föremål för tvist. Det sätt på vilket NAT angett sina yrkanden i HovR:n innebär inte att NAT har ändrat sin talan på ett otillåtet sätt. NAT:s talan skall därför bifallas i enlighet med vad NAT yrkat i HovR:n.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n förklarar att NAT har företräde framför NCA till betalning ur köpeskillingen för det på exekutiv auktion d 25 sept 1984 försålda motorfartyget SXYJ Lucky Rider för följande fordringar

a) kapitalbelopp för pensionsavgifter, 610 kr 41 öre,

b) tilläggsavgift på kapitalbeloppet med dels 12 201 kr 33 öre dels 24 % fr o m d 1 juli 1984 till dess tilläggsavgiften uppgår till sammanlagt 457 549 kr 81 öre eller till d 14 juli 1987,

c) ränta enligt 6 § räntelagen på kapitalbeloppet fr o m d 14 juli 1987 till dess betalning sker,

d) NAT:s rättegångskostnader.

NCA (ombud advokaten Lennart Hagberg) sökte revision med samma yrkanden som i HovR:n.

NAT (ombud advokaten Karin Grauers) bestred ändring.

NCA åberopade ett utlåtande av professor Hugo Tiberg.

NAT åberopade en av professor Esko Hoppu i det i HD:s dom anmärkta målet inför Högsta domstolen i Finland utarbetad promemoria samt ett utlåtande rörande dansk rätt av advokaten dr jur Allan Philip.

Målet avgjordes efter huvudförhandling. I samband med slutpläderingen ingavs från NAT:s sida ett omfattande material med bl a utdrag av svensk och utländsk litteratur och rättsfall.

HD (JustR:n  Brundin, Nyman, Bengtsson, Rydin och Lars Å Beckman,  referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I målet är fråga om företrädesrätt till köpeskillingen vid exekutiv auktion i Sverige av ett i grekiskt fartygsregister infört fartyg Lucky Rider. Mellan parterna är ostridigt att den grekiska sjömanspensionskassan NAT enligt grekisk lag har sjöpanträtt i fartyget till säkerhet för fordran på obetalda pensionsavgifter. Tvisten gäller huruvida NAT enligt svensk lag har sjöpanträtt i fartyget till säkerhet för sådan fordran och därigenom förmånsrätt för fordringen i köpeskillingen för fartyget framför den fordran som det italienska varvet NCA har på grund av lämnad kredit vid byggandet av fartyget och för vilken fordran NCA har säkerhet i in teckning i fartyget.

Parterna har i HD utvecklat sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar.

Som domstolarna funnit skall NAT:s talan inte avvisas.

Av 259 § 1 st sjölagen (1891:35 s 1) framgår att svensk lag skall tillämpas, när sådan sjöpanträtt som avses i sjölagens 11 kap åberopas inför svensk myndighet - vilket innebär bl a att med sjöpanträtten följer förmånsrätt enligt 4 § 1 förmånsrättslagen (1970:979). Åberopas annan sjöpanträtt skall den enligt 259 § 2 st sjölagen prövas enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat. Rättigheten får dock i sådant fall inte ges företräde framför hypotek eller tillåtas på annat sätt strida mot 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och skeppshypotek.

NAT har gjort gällande att dess fordran på obetalda pensionsavgifter är förenad med sådan sjöpanträtt som nämns i 244 § 1 st 1 sjölagen, vilket stadgande är upptaget i lagens 11 kap. Enligt detta lagrum gäller sjöpanträtt i fartyg till säkerhet för sådan till fartyget hänförlig fordran mot redaren som avser lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget. Av 256 § sjölagen följer att sjöpanträtten består även om fordringen överlåts eller tas i anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till annan.

Bestämmelserna i 244 § sjölagen om sjöpanträtt för fordran på lön och annan gottgörelse fick sin nuvarande lydelse år 1976 i samband med att Sverige tillträdde omnämnda internationella konvention, vilken hade antagits vid en sjörättskonferens i Bryssel år 1967. De ersatte bestämmelser som hade införts i sjölagen år 1939 och som byggde på en år 1926 antagen konvention om sjöpanträtt och skeppshypotek. Den nu gällande lydelsen skiljer sig inte nämnvärt från den som infördes år 1939 eller från den lydelse som gällde dessförinnan.

Frågan huruvida de år 1939 införda lagbestämmelserna om sjöpanträtt kunde anses omfatta avgifter för pensionsförsäkring berördes inte under förarbetena till lagändringen. Inte heller förarbetena till nu gällande bestämmelser behandlar spörsmålet i vidare mån än att enligt ett protokoll vid sammanträde år 1968 med den svenska sjölagskommittén enighet förelåg inom kommittén om att frågan, huruvida pensionsavgifter kunde vara konventionsenligt förenade med sjöpanträtt,  ej kunde generellt besvaras samt att svaret fick bli beroende på i vilken mån pensionsavgiften hade karaktär av lön.

1967 års konvention har ratificerats av, förutom Sverige, Danmark och Norge. Finland har inte anslutit sig till konventionen men har infört en lagstiftning som är likalydande med de tre övriga ländernas. Konventionen har ännu inte trätt i kraft - den är nu föremål för revidering och det kan antas att den inte kommer att bli gällande med nuvarande innehåll. Sverige är följaktligen inte folkrättsligt förpliktat att följa konventionen. Med hänsyn till att Sverige ratificerat densamma och till att reglerna i sjölagen utformats med ledning av konventionen bör konventionens bestämmelser och förarbeten emellertid kunna tilläggas väsentlig betydelse som tolkningsdata i detta sammanhang.

Bestämmelserna i 244 § sjölagen har transformerats från artikel 4 i 1967 års konvention. Enligt denna artikel gäller, såvitt nu är i fråga, sjöpanträtt i fartyg för fordringar på "wages and other sums due to the master, officers and other members of the vessel's complement in respect of their employment on the vessel". Under konventionsarbetet förekom ett utkast, Oxford draft, enligt vilket till besättningsmedlemmarnas anspråk på "wages and other sums" skulle fogas "social insurance premiums payable by the employer in respect of such members". Även andra förslag av sådan innebörd framlades. I det slutliga konventionsförslag som förelades Brysselkonferensen hade det ifrågasatta tillägget uteslutits. Om anledningen härtill ger de i målet åberopade handlingarna inga upplysningar. Frågan synes inte heller ha berörts under själva konferensen. Den allmänna inriktningen på konventionsarbetet var emellertid att stärka fartygskrediten och att därvid begränsa antalet sjöpanträtter. Jämförd med 1926 års konvention innebär också 1967 års konvention att antalet fordringar förenade med sjöpanträtt reducerats.

I målet åberopade förarbeten till 1967 års konvention ger inte belägg för att man, även om konventionstexten fick en något annorlunda utformning än i 1926 års konvention, dessutom velat göra en inskränkning i vad som kan ha gällt enligt 1926 års konvention i fråga om ombordanställdas rätt till sjöpanträtt för lönefordringar och andra därmed jämförbara fordringar. I vilken utsträckning 1926 års konvention ger sjöpanträtt åt fordringar på pensionsavgifter är emellertid osäkert, särskilt med beaktande av att det i ett vid konventionens undertecknande upprättat protokoll antecknats att konventionen inte gör ändring i bestämmelser i de fördragsslutande staternas lagar, som kan inrymma sjöpanträtt åt offentliga försäkringsinrättningar för fordringar som uppkommer på grund av försäkring av ombord på fartyg anställda personer.

Vad som framkommit om förarbetena till 1967 års konvention ger således ringa ledning för tolkningen huruvida konventionen kan anses omfatta även sjöpanträtt för pensionsavgifter.

Parterna har när det gäller tolkningen av 1967 års konvention också hänfört sig till pågående arbete som syftar till en ny internationell  konventionsrättslig reglering. Även under det arbetet har framlagts förslag om att till den nuvarande konventionsbestämmelsen om sjöpanträtt för de ombordanställda foga en bestämmelse om sjöpanträtt för försäkringsavgifter. Huruvida de deltagande nationerna därigenom avser att endast förtydliga vad som redan anses gälla enligt 1967 års konvention eller önskar vidga möjligheterna till sjöpanträtt är emellertid oklart. Det bör dock beaktas att en målsättning för det fortsatta konventionsarbetet är att ytterligare stärka fartygskrediten. Inte heller vad som framkommit om detta konventionsarbete kan anses ge någon ledning för tolkningen av 1967 års konvention i det hänseende som här är i fråga.

Av konventionstexten och förarbetena till 1967 års konvention kan emellertid dras den slutsatsen att konventionen i varje fall inte medger någon självständig sjöpanträtt för pensionsavgifter. Avgörande för om en pensionsinrättnings fordran på avgifter skall ges sjöpanträtt måste därför vara om sådan fordran är att hänföra till en ombordanställds krav på lön från redaren, vilket anspråk anses ha övergått till inrättningen. Härom ger konventionens förarbeten, såsom framgår av det anförda, föga besked.

Enligt svensk rättsuppfattning är, såsom domstolarna har konstaterat, pension till anställda att se som anspråk på uppskjuten lön som har tjänats in under den yrkesverksamma tiden. Tvekan kan därför inte råda om att en ombordanställds pensionsfordran mot redaren är förenad med sjöpanträtt. I svensk rättspraxis har också pensionsavgifter, som en arbetsgivare till följd av bestämmelser i kollektivavtal eller annan utfästelse haft att erlägga till en försäkringsinrättning, betraktats som en del av den anställdes lön, även om något avdrag för avgiften inte sker på lönen. Försäkringsinrättningens fordran på obetalda avgifter har ansetts utgöra en av inrättningen övertagen lönefordran och har därför kunnat göras gällande med den förmånsrätt som lönefordran åtnjuter. (Se NJA 1956 s 719 om Svenska Personal-Pensionskassan och NJA 1976 s 708 om Arbetsmarknadsförsäkringar; jfr Nordiske Domme i Sjøfartsanliggender, ND, 1981 s 31 om Sjöbefälets pensionskassa.)

Annorledes förhåller det sig med pensionsavgifter, vilka i det svenska lagreglerade pensionssystemet har karaktär av socialavgifter. Sådana avgifter beräknas i regel på anställdas lön och betalas av arbetsgivaren till staten. Om avgifterna lämnas obetalda, får staten en fordran mot arbetsgivaren. I sådana fall anses staten emellertid, på motsvarande sätt som gäller beträffande fordran på skatt som har dragits från den anställdes lön, inte ha övertagit någon lönefordran och staten åtnjuter följaktligen inte heller förmånsrätt för fordringen såsom lönefordran enligt 12 § förmånsrättslagen. Fordringen mot arbetsgivaren är fristående och utgår med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen och den därtill knutna lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m m. Jämlikt 1 § 1 st 7 sistnämnda lag följer förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen med fordran på avgift som uppbärs  med tillämpning av lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. En sådan avgift är redaravgift. Redaravgiften omfattar den sjömanspensionsavgift som arbetsgivare, vilka sysselsätter sjömän, enligt 2 kap 2 § lagen (1981:691) om socialavgifter varje år skall betala på grundval av den ersättning som har utgetts till sjömännen. Frågor om sjömanspension prövas, enligt kungörelsen (1972:412) om sjömanspension, av handelsflottans pensionsanstalt.

Av utredningen i målet framgår att NAT är en grekisk statlig pensionskassa till vilken grekiska redare har i lag ålagd skyldighet att betala in pensionsavgifter för de ombordanställda. Om redaren underlåter att betala avgift, påverkar detta i princip inte den anställdes rätt till pension. Mellan parterna är numera ostridigt att 51,25 % av avgiften skall innehållas från den anställdes lön och 48,75 % erläggas av redaren.

Den del av pensionsavgiften till NAT som skall dras från den ombordanställdes lön utgör en del av den anställdes hela lönekrav mot redaren. Redaren är på grund av lag skyldig att betala in denna del till NAT. Den anställdes fordran får härigenom anses ha övergått på NAT. Den fordran mot redaren som sålunda tillkommer NAT är följaktligen sådan fordran som enligt 244 § 1 st 1 sjölagen är förenad med sjöpanträtt i fartyget. Det kan anmärkas att i ett par norska rättsfall (ND 1978 s 426 och 1979 s 380) Høyesterett har på motsvarande sätt funnit sjöpanträtt föreligga för den avgift till folketrygden som enligt loven om pensjonstrygd for sjømenn skall dras av från sjömannens lön. Högsta domstolen i Finland har däremot funnit att fordran som finländsk sjömanspensionskassa enligt lag har mot redare inte är förenad med sjöpanträtt, varken till den del som skall dras från de ombordanställdas lön eller till den del som skall erläggas av redaren (ND 1984 s 51).

Beträffande den del av avgiften till NAT som skall erläggas av redaren framgår inte av utredningen, om dess storlek fastställs i lag eller bestäms på annat sätt. I vilken mån avgiften påverkar det tillgängliga löneutrymmet är oklart. Det förhållandet att NAT:s verksamhet är lagreglerad och att pension i det enskilda fallet utgår till den ombordanställde, oavsett om redaren inbetalt avgift för honom eller ej, talar emellertid för att redaravgiften närmast har karaktär av socialavgift och att följaktligen NAT:s fordran på obetalda avgifter inte kan anses som ett till NAT överlåtet löneanspråk. Det bör i anslutning härtill beaktas att s k tysta förmånsrätter, till vilka förmånsrätt på grund av sjöpanträtt hör, har ansetts utgöra ett besvärande osäkerhetsmoment vid kreditgivning och därför inverka negativt på fartygskrediten. Som förut nämnts har 1967 års konvention, på vilken gällande regler om sjöpanträtt bygger, allmänt sett inriktats på att begränsa omfattningen av sjöpanträtterna. Det är också att märka att sådana tungt vägande sociala hänsyn som utgjort grund för att skydda löneanspråk genom sjöpanträtt inte gör sig på samma sätt gällande  när fråga är om en försäkringsinrättnings krav på obetalda försäkringsavgifter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör NAT ej tillerkännas sjöpanträtt för annat än den del av pensionsavgifterna som dras från de ombordanställdas lön.

Vid denna utgång bör vardera parten bära sina kostnader hos kronofogdemyndigheten och i tvistemålet.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD att NAT har företräde framför NCA till betalning ur köpeskillingen för fartyget Lucky Rider för följande fordringar:

- kapitalbelopp för pensionsavgifter, 312 659 kr 07 öre,

- tilläggsavgift på kapitalbeloppet med dels 6 253 kr 18 öre, dels 234 494 kr 27 öre,

- ränta enligt 6 § räntelagen på kapitalbeloppet fr o m d 14 juli 1987 till dess betalning sker.

NJA 1956 s. 719; NJA 1976 s. 708

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1988-06-07

Målnummer:
T392-87