Fråga huruvida bestämmelsen i 12 kap 5 § RB om befogenhet för rätten att avvisa ombud för viss tid eller tills vidare kan tillämpas i annat fall än när ombudet visat sig olämplig genom det sätt på vilket han utfört sitt uppdrag i det anhängiga målet.

Stockholms TR, fastighetsdomstolen, fann i ett mål ang ledningsrätt, nr F 49/85, att jur kand John I, i egenskap av biträde enligt rättshjälpslagen åt två personer i målet, av envar av dem tagit emot ersättning med betydande belopp utöver vad som följde av 22 § rättshjälpslagen. Ersättningen avsåg sådant som skulle ersättas inom rättshjälpslagens ram. John I:s förfarande stod i strid mot 23 § rättshjälpslagen och medförde enligt TR:n att han inte längre borde kvarstå som biträde enligt rättshjälpslagen i målet. Förfarandet innebar att John I inte uppfyllde de krav som ställs på rättegångsombud enligt 12 kap 2 § RB. I beslut d 18 nov 1986 entledigade TR:n därför John I som biträde enligt rättshjälpslagen och avvisade honom som ombud i målet.

TR:n upptog i målet T 10-1-87 ang skadestånd, i vilket mål John I var ombud för käranden, till bedömande frågan om John I på grund av vad som förekommit skulle avvisas som ombud även i det målet samt om skäl förelåg att också förklara honom obehörig, antingen för viss tid eller tills vidare, att överhuvud brukas som ombud vid Stockholms TR.

John I bestred att han i något avseende förfarit så att grund förelåg att avvisa honom som ombud eller att förklara honom obehörig att brukas som ombud vid TR:n

I TR:ns protokoll antecknades att John I besvärat sig över TR:ns beslut i målet F 49/85 och att Svea HovR i beslut d 20 jan 1987 utan särskild motivering lämnat besvären utan bifall. (Sedan John I anfört besvär över HovR:ns beslut, fann HD d 15 maj 1987 ej skäl meddela prövningstillstånd.)

TR:n (lagmannen Spak, chefsrådmannen Carbell och rådmannen Huldt) anförde i beslut d 13 febr 1987: Genom att på sätt som skett i fastighetsdomstolens mål nr 49/85 bryta mot föreskrifterna i rättshjälpslagen har John I visat oredlighet. Med hänsyn till att oredligheten stått i direkt samband med John I:s sätt att fullgöra sitt uppdrag såsom rättegångsombud och John I därigenom också svikit det särskilda förtroende det innebär att vid rätten vara förordnad som biträde enligt rättshjälpslagen, finner TR:n att John I bör avvisas som ombud även i förevarande mål samt att skäl jämväl föreligger till att förklara honom obehörig att brukas som ombud vid TR:n i dess helhet. Avstängningen bör dock begränsas till viss tid.

TR:n avvisar John I som ombud i målet och förklarar honom obehörig att för tiden t o m d 31 dec 1989 brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid Stockholms TR.

John I anförde besvär i Svea HovR och yrkade, att TR:ns beslut d 13 febr 1987 skulle upphävas eller, i andra hand, att tiden för hans obehörighet skulle väsentligen förkortas.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune och adj led Schäder, referent) anförde i beslut d 26 juni 1987:

Skäl. HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning att John I visat oredlighet genom att bryta mot föreskrifterna i rättshjälpslagen så som han gjorde i fastighetsdomstolens mål nr 49/85. TR:n hade på grund av den oredligheten fog för att avvisa honom som ombud också i det överklagade målet.

Frågan huruvida TR:n dessutom hade stöd av 12 kap 5 § RB att förklara John I obehörig som ombud, biträde och försvarare vid TR:n för viss tid på grund av samma oredlighet är svårare att besvara. Lagförarbetena tyder inte på att detta skulle ha varit meningen och HD har tidigare, låt vara under dissens, gått på den linje förarbetena talar för (NJA 1950 s 359). Men detta har, enligt HovR:ns mening med fog, kritiserats i litteraturen. Och HovR:n över Skåne och Blekinge gick för få år sedan (RH 124:83) på den linje som TR:n följde i detta mål. Det ansågs både att ändamålshänsyn talade för det och att lagtexten i själva verket ej uteslöt en sådan tillämpning.

HovR:n delar denna sistnämnda uppfattning om hur 12 kap 5 § RB kan och bör tillämpas. Och då HovR:n inte finner motiverat att begränsa den tid för vilken TR:n obehörigförklarat John I, skall besvären lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Hovrättsrådet Beling, med vilken hovrättsrådet Hoff instämde, var skiljaktig och anförde: Jag ansluter mig till majoritetens bedömning i vad John I därigenom avvisats som ombud i förevarande mål. Beträffande beslutet i övrigt är jag av skiljaktig mening på sätt framgår av det följande.

TR:n har med tillämpning av 12 kap 5 § RB förklarat John I obehörig att under viss tid brukas som ombud vid TR:n ehuru denne ej ådagalagt något klandervärt förhållande i detta utan i annat mål. I doktrin och praxis har till stöd för en sådan hållning från en domstols sida framförts ändamålssynpunkter av det slag som redovisas exempelvis i rättsfallet RH 124:83. Dessa synpunkter må ha sitt värde de lege ferenda. I ett konkret avgörande som detta bör emellertid - mot bakgrunden av uttalanden under förarbetena (NJA II 1943 s 136 ff) - lagtextens lydelse ges företräde. Denna ger enligt min mening inte stöd åt TR:ns åtgärd att på grund av John I:s missförhållande i annat mål vid TR:n under rättegången i detta mål förklara denna obehörig att viss tid brukas som ombud vid domstolen. Jag prövar därför lagligt att i denna del undanröja TR:ns beslut (NJA 1950 s 359).

Härutinnan överröstad har jag att ta ställning till den tid John I skall förklaras obehörig att brukas som ombud - - - kunna begränsas till d 30 juni 1988.

John I anförde besvär och yrkade att HovR:ns beslut skulle upphävas. I andra hand yrkade han att tiden för obehörigheten skulle inskränkas till den tid som löpt fram till dess HD avgjorde målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Trägård, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Enligt 12 kap 2 § RB får som ombud inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig för detta. Enligt 5 § i samma kapitel skall ombud som visar oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller av annan anledning bedöms olämplig, avvisas som ombud i målet. Rätten kan på samma grunder, om skäl finns, förklara honom eller henne obehörig att brukas som ombud vid rätten för viss tid eller tills vidare. Samma bestämmelser gäller enligt kapitlets 22 § i fråga om rättegångsbiträde och enligt 21 kap 3 § 3 st RB om försvarare.

John I har - såvitt nu är i fråga - som grund för sitt yrkande anfört att bestämmelsen i 12 kap 5 § RB inte är tillämplig eftersom bedömningen att han är olämplig som ombud inte grundar sig på något förhållande i målet. Han har också bestritt att hans förfarande skulle utgöra grund för att förklara honom obehörig att brukas som ombud vid TR:n. Han har i sistnämnda hänseende anfört huvudsakligen detsamma som i TR:n och HovR:n och särskilt framhållit följande. Frågan huruvida John I har förfarit oredligt har prövats i TR:ns mål F 10-49/85, som gäller ledningsrätt. John I, som företrädde Paul och Kerstin A såsom biträde enligt rättshjälpslagen i detta och flera andra mål vid TR:n, fick i början av juni 1985 upplysning om att makarnas ekonomi hade undergått en sådan förbättring, att deras rättshjälp enligt hans mening borde upphöra. John I hade då också reda på att makarna A anlitat ett annat ombud. I anledning av bl a detta ställde John I i juni 1985 fyra villkor för att fortsättningsvis kvarstå som ombud och biträde enligt rättshjälpslagen för makarna A. Bl a krävde han att dessa genast skulle avsäga sig  rättshjälpen eller i vart fall anmäla sina inkomst- och förmögenhetsförändringar till TR:n. Makarna gick efter en tid med på hans villkor. John I ansåg sig därefter kunna utgå från att makarna A hade lämnat sådana uppgifter till TR:n att rättshjälpen hade upphört. Därefter mottog han ersättning för sitt biträde i ledningsrättsmålet med tillhopa omkring 120 000 kr av makarna A.

Av ordalydelsen i 12 kap 5 § RB framgår inte, huruvida rätten kan i ett mål förklara någon obehörig att uppträda som ombud vid rätten på grund av att denne visat sig olämplig på annat sätt än genom sin processföring i målet. Förarbetena ger visst stöd för den uppfattningen, att bestämmelsen inte avsetts bli tillämplig i detta fall (t ex NJA II 1943 s 136). Även i Gärdes kommentar till RB ges uttryck för denna uppfattning (Gärde m fl, Nya rättegångsbalken, s 115). HD:s majoritet har också i ett fall intagit denna ståndpunkt. Minoriteten ansåg dock att lagrummet var tillämpligt även då ombudet visat sig olämplig på annat sätt än genom sin processföring i målet (NJA 1950 s 359). I vissa senare uttalanden beträffande 12 kap 5 § RB har den sistnämnda meningen vunnit stöd. Sålunda har Welamson framhållit att lagtextens utformning inte utesluter den av minoriteten förordade ståndpunkten och att en sådan tolkning synes mer ändamålsenlig än majoritetens (Welamson, SvJT 1953 s 691). Ekelöf har uttalat att ordalagen i stadgandet endast medger att den strängare sanktionen tillgrips om olämpligheten manifesterat sig genom ombudets processföring i målet men tillagt, att man genom att tillämpa 12 kap 5 § efter dess ordalydelse och inte i överensstämmelse med dess ändamål kommer att beröva stadgandet nästan all praktisk betydelse. Därmed synes inte heller han vara främmande för minoritetens tolkning (Ekelöf, Rättegång II, 1985, s 81, även uttalande i Scandinavian Studies in law, 1958 s 116). Söderlund uttalar dock - under hänvisning till ovannämnda rättsfall och förarbetena - en annan mening (Söderlund, Kommentar till rättegångsbalken, 1970, del I s 332 och 345).

Bestämmelserna i 12 kap 2 och 5 §§ RB har sin grund i såväl omsorg om parterna som hänsyn till allmänhetens förtroende för rättskipningen vid domstolarna. Även processekonomiska skäl talar för att vissa krav bör ställas på dem som tillåts uppträda som ombud i en rättegång. Det kan från dessa eller andra ändamålssynpunkter bakom bestämmelserna inte föreligga någon skillnad beträffande behovet av att kunna förklara någon obehörig att för viss tid eller tills vidare uppträda som ombud vid rätten beroende enbart på om det i det enskilda fallet är fråga om en sådan mer grundläggande brist på lämplighet som avses i 2 § eller en olämplighet som manifesterats under viss påbörjad rättegång. Ordalydelsen i 12 kap 5 § RB utesluter inte heller att sista ledet i denna bestämmelse tillämpas i förevarande fall.

Av handlingarna i målet framgår att makarna A:s rättshjälp upphörde d 17 dec 1986. John I har inte påstått att han dessförinnan skulle ha fått del av något beslut eller annat besked från TR:n som skulle kunna tolkas så, att hans förordnande som biträde enligt rättshjälpslagen för någon av makarna A skulle ha upphört. John I - som själv har uppgivit att han varit biträde enligt rättshjälpslagen ett flertal gånger - måste därför ha insett att han alltjämt hade sådant förordnande när han begärde och fick ersättning av makarna A och att hans förfarande stod i strid med bestämmelserna i 23 § rättshjälpslagen. Att rättshjälpen sedermera har upphört på grund av förhållanden som förelåg redan då ersättningen utgick, medför inte att John I:s förfarande kan anses ursäktligt.

HD delar underrätternas uppfattning att John I bör förklaras obehörig att brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid Stockholms TR och finner inte skäl att sätta den tid för vilken han förklarats obehörig kortare än vad dessa har gjort.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns slut.

HD (JustR:n Sven Nyman, Palm, referent, Sterzel och Solerud) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Genom överklagade besluten har John I avvisats som ombud för käranden i ett vid TR:n anhängigt mål om skadestånd. Till grund för avvisningen har lagts att John I tidigare, I ett annat vid TR:n anhängigt mål, där han inte heller tilläts att kvarstå som ombud, visat oredlighet genom att bryta mot föreskrifterna i 23 § rättshjälpslagen. John I:s förfarande i det tidigare målet har också föranlett TR:n att förklara honom obehörig att för tiden t o m d 31 dec 1989 brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid den rätten. HovR:n har konstaterat att beslutet i sist angiven del i och för sig strider mot ett i NJA 1950 s 359 refererat avgörande av HD men har ändå stannat för att - med tillämpning av 12 kap 5 § RB - lämna John I:s besvär över TR:ns beslut utan bifall.

HD har d 2 okt 1987 meddelat prövningstillstånd såvitt avser den del av HovR:ns beslut varigenom John I förklarats obehörig att för viss tid brukas som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid Stockholms TR men ej funnit skäl att bevilja prövningstillstånd i målet i övrigt.

Reglerna om behörighet att vara ombud i rättegång finns i 12 kap 1-4 §§ RB De allmänna behörighetsvillkoren innefattar enligt 2 § att den som anlitas skall med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet av rätten finnas lämplig som ombud i målet. Behörighetsreglerna skall, utan att någon särskild bestämmelse om detta har funnits behövlig (se NJA II 1943 s 136 vid 5 §), beaktas av rätten självmant och i förekommande fall föranleda avvisande utan invändning av part.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd "eller finnes han eljest olämplig", skall enligt 12 kap 5 § RB rätten avvisa honom som ombud i målet. På samma grunder får rätten förklara ombudet obehörigt för viss tid eller tills vidare vid den rätt där målet är anhängigt. De angivna bestämmelserna gäller enligt 12 kap 22 § resp 21 kap 3 § 3 st RB också i fråga om rättegångsbiträde och försvarare.

Prövningen enligt 12 kap 2 § RB har förutsatts bli vid tagen redan vid rättegångens början (NJA II 1943 s 132 och Gärde m fl, Nya rättegångsbalken, s 113), medan enligt motiven bestämmelserna i 12 kap 5 § tar sikte på fall då ombud först under rättegången befinnes icke kunna eller vilja på ett tillfredsställande sätt utföra sitt uppdrag (NJA II 1943 s 136, jfr Gärde m fl a a s 115 och Söderlund, Kommentar till Rättegångsbalken, s 332 och 345). Det förut citerade uttrycket "eller finnes han eljest olämplig" lämnar i och för sig utrymme för att kunna avse omständigheter som skulle ha möjliggjort ett omedelbart avvlsande enligt 12 kap 2 § RB Med hänsyn till den dubbla reglering 884 en sådan tolkning skulle betyda och till de motivuttalanden som redan har nämnts synes emellertid uttrycket inte kunna tilläggas en sådan innebörd (jfr Ekelöf, Rättegångsbalken II, 1985, s 81 med hänv)

Bestämmelserna i 12 kap 5 § RB får alltså anses enligt sin ordalydelse uteslutande ta sikte på fall av anmärkning mot det sätt på vilket ombudet utför sitt uppdrag i det anhängiga målet. Den i paragrafen angivna befogenheten för rätten att meddela ett avvisningsbeslut med giltighet utöver det målet måste därmed anses inskränkt på motsvarande sätt.

En tillämpning av bestämmelserna i enlighet med det nu sagda har som HovR:n anmärkt kritiserats som opraktisk (se Welamson i SvjT 1953 s 691, jfr Ekelöf a st). Som en allvarlig nackdel har framhållits förfånget för parter som, i brist på förhandsbesked, till ombud väljer personer som gång efter annan redan har befunnits diskvalificerade enligt 12 kap 2 § RB En jämförelse med det av processkommissionen utarbetade förslag som låg till grund för bestämmelserna (se SOU 1926:33 s 30-33) visar att dessa synpunkter där var tillgodosedda genom att de allmänna diskvalifikationsgrunder som nu motsvaras av villkoren i 12 kap 2 § RB i allmänhet förutsatte tidigare beslut i form av s k ovärdighetsförklaring (se PLB:s redogörelse för tidigare bestämmelser NJA II 1943 s 136) eller dom avseende brott av viss angiven typ. Den ändring som processlagberedningens förslag innebar i detta hänseende har inte kommenterats i förarbetena till RB.

En obehörighetsförklaring av det slag som det nu är fråga om är, särskilt om den som i detta fall beslutas för en bestämd tidsperiod, en trubbig åtgärd såtillvida att den utesluter det hänsynstagande till beskaffenheten av olika mål som framhölls som särskilt betydelsefullt när RB antogs av riksdagen (NJA II 1943 s 134). Även om det nyss berörda partsintresset av förhandsbesked är angeläget måste beaktas att mer generella förbud kan, beroende på omständigheterna, få förödande verkningar för en person som ägnar sig åt detta slag av juridisk verksamhet. Det kan, när bestämmelserna kom till, ha ansetts motiverat att reservera sådana mera vittgående förklaringar för fall där beslutet kunnat grundas på en egen erfarenhet hos rätten. Det bör i vart fall inte komma i fråga att besluta om en åtgärd av detta slag utan klart lagstöd. Den kritik som framförts får i stället övervägas i lagstiftningsarbetet.

HD ansluter sig alltså till ställningstagandet i det förut nämnda år 1950 refererade avgörandet. Den John I meddelade obehörighetsförklaringen skall därför upphävas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut såvitt nu är i fråga upphäver HD förklaringen att John I skall vara obehörig som ombud, rättegångsbiträde eller försvarare vid Stockholms TR för tiden t o m d 31 dec 1989.

JustR Jermsten var av skiljaktig mening och gillade betänkandet.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1987-12-15

Målnummer:
Ö1179-87