En person hade alltsedan år 1972 underlåtit att avge självdeklaration och därför varje år blivit skönstaxerad för inkomst. Vid prövning av åtal för försök till skattebrott avseende åren 1980-1982 har fara ansetts föreligga för att han vid skönstaxeringarna under dessa år skulle komma att påföras lägre inkomst än vad han tidigare hade skönstaxerats för. Vid skönstaxeringarna, som avsåg inkomst av rörelse, hade föreskrivna egenavgifter debiterats honom. Sedan det framkommit att han rätteligen varit anställd, blev han i stället eftertaxerad för inkomst av tjänst. Vid prövning av om och i vad mån fullbordat skattebrott förelåg har de debiterade egenavgifterna räknats honom till godo.


Lagrum:
23 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); 4 § skattebrottslagen (1971:69); 6 § skattebrottslagen (1971:69)
NJA 1987 s 802 (nr 138)

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1987-10-26

Målnummer:
B1077-85