Yngling, som när han nyss fyllt 20 år gjort sig skyldig till häleri vilket bedömts såsom grovt brott, har erhållit villkorlig dom förenad med bötesstraff. 1 kap 7 § och 27 kap 1 och 2 §§ BrB.


Lagrum:
1 kap. 7 § brottsbalken (1962:700); 27 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); 27 kap. 2 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å Salomon O, född 1966, för häleri, grovt brott.

Åtal väcktes även mot Lars R o a för grovt rån för det de medelst våld stulit 67 kollin tobaksvaror ur en lastbil.

Åtalet mot Salomon O avsåg följande gärning: Salomon O har d 18 okt 1986 med insikt om den brottsliga åtkomsten av tobaksvarorna dels varit Lars R behjälplig med att transportera varorna från Stockholm till Edsbro och där lasta av varorna, dels mottagit varorna för förvaring i en av Salomon O disponerad stuga i Edsbro, vilka förfaranden varit ägnade att försvåra återställandet. Brottet är med hänsyn till varornas betydande värde att anse såsom grovt.

TR:n (ordf chefsrådmannen Hallström) meddelade dom d 19 nov 1986. TR:n fann åtalet mot Lars R och medtilltalade styrkt men bedömde brottet som rån.

Domskäl. Beträffande åtalet mot Salomon O anförde TR:n i domskälen: Salomon O har enligt sina egna uppgifter tagit sådan befattning med stöldgodset att han måst inse att detta hade ett mycket avsevärt värde, och rätten finner honom därför inte kunna undgå ansvar för grovt häleri på sätt lagts honom till last.

De tilltalade är ej tidigare lagförda för brott och de får genomgående goda personliga vitsord i utförda personundersökningar.

Beträffande Salomon O kan mera ingripande påföljd än en villkorlig dom ej anses påkallad, men påföljden bör av hänsyn till allmän laglydnad förenas med kännbara böter.

Domslut (som bestämdes av fyra nämndemän). TR:n dömde Salomon O jämlikt 9 kap 6 § 1 och 3 st BrB för häleri till villkorlig dom jämte 80 dagsböter å 20 kr.

Lars R och övriga åtalade ådömdes fängelsestraff.

TR:ns ordförande, med vilken en nämndeman förenade sig, var såtillvida skiljaktig att han av allmänpreventiva skäl dömde Salomon O till fängelse 3 mån.

Såväl åklagaren som Salomon O fullföljde talan i Svea HovR. Åklagaren yrkade att Salomon O skulle dömas till fängelse. Salomon O yrkade frikännande.

Åklagaren fullföljde talan även beträffande Lars R o a.

Domskäl. HovR:n (hovrättslagmannen Ingrid von Möller, hovrättsrådet Åström och hovrättsassessorn Lars Jansson, referent, samt nämndemännen Jälminger och Lindahl) meddelade dom d 15 jan 1987. I domskälen utsades att värdet av tobaksvarorna angivits till 271 000 kr i grossistledet och till ett 15 % högre belopp i konsumentledet samt anfördes i fråga om åtalet mot Salomon O: Vad angår Salomon O:s befattning med godset är till en början upplyst att Lars R i förväg hade tagit vissa kontakter för att sälja partiet vidare men att spekulanterna drog sig undan på grund av den uppmärksamhet rånet fick i massmedia.

Lars R har vidare uppgivit att han, för att tillsvidare gömma undan partiet, ringde upp Salomon O och bad om hans hjälp med att stoppa undan en del prylar" men han berättade inte vad det var för varor. Han visste att Salomon O disponerade ett ställe på landet.

Salomon O har uppgivit: När Lars R ringde på kvällen var han upptagen och de kom överens om att träffas kl 2 på natten. Lars R bad då att få ställa undan en del saker i Salomon O:s hus på landet. Det var bråttom eftersom Lars R skulle lämna tillbaka hyrbilen, vari sakerna var lastade, påföljande morgon. De åkte därför direkt och Salomon O visade vägen. Det var aldrig något tal om vad lasten innehöll men Salomon O antog att Lars R, som ständigt hade dålig ekonomi, ville undanskaffa egendom från sin lägenhet för att skydda sig mot fordringsägare. Framkomma till stugan låste Salomon O upp, anvisade Lars R ett rum att ställa in godset i och gick sedan därifrån för att utföra vissa sysslor. När han kom tillbaka, hade Lars R burit in det mesta och Salomon O hjälpte till med det som var kvar. Han bar 10-15 kartonger. När allt var inburet öppnade Lars R en kartong och Salomon O såg då att den innehöll tobak, snus och godis. Han förstod då att allt inte stod rätt till men hade tidigare inte fattat några misstankar.

Salomon O, som erkände gärningen vid TR:n, har som grund för sitt bestridande av ansvar angivit att den omständigheten, att han först när förvaringen påbörjats förstod att varorna åtkommits genom brott, innebär att han inte kan göras ansvarig för häleribrott.

HovR:n gör i denna del följande bedömning. Med hänsyn till vad som genom åberopade foton framgått om de väl förslutna kartongernas utseende och tobaksbolagets märkning av dem kan det hållas för visst att Salomon O i vart fall när han själv bar in sådana kartonger i huset måste ha förstått att de inte innehöll Lars R:s inventarier utan fastmer sådant gods som deras utseende och märkning gav tydliga besked om. Hans befattning med godset har varit ägnad att försvåra dettas återställande. Salomon O kan därför inte undgå ansvar för häleri, som med hänsyn till godsets omfattning och värde skall bedömas som grovt.

Salomon O hade vid tiden för brottet ej fyllt 21 år. Häleribrottet är emellertid av så allvarligt slag att det på grund av allmänpreventiva hänsyn föreligger särskilda skäl för frihetsberövande påföljd. HovR:n finner dock skäl att vid straffmätningen beakta Salomon O:s ungdom genom att utmäta kortare fängelsestraff än vad som stadgas för brottet.

Domslut. HovR:n ändrade på det sättet TR:ns dom beträffande  Salomon O att påföljden, med tillämpning av 33 kap 4 § 1 st BrB, bestämdes till fängelse 3 mån.

Salomon O (offentlig försvarare advokaten Kerstin Koorti) sökte revision och yrkade att han måtte dömas till villkorlig dom jämte böter.

Riksåklagaren biträdde Salomon O:s talan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Trägård, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Som domstolarna funnit har Salomon O gjort sig skyldig till häleri. Brottet är grovt.

Enligt 26 kap 4 § 2 st BrB får fängelse ådömas den som fyllt 18 men ej 21 år endast när det med hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Salomon O var vid tidpunkten för brottet och fortfarande vid tidpunkten för HovR:ns dom 20 år gammal. Han har emellertid numera fyllt 21 år. HD har därför inte som HovR:n att pröva, huruvida det föreligger särskilda förutsättningar för att döma Salomon O till fängelse.

Det torde numera vara en allmän uppfattning att frihetsstraff ofta verkar nedtryckande på den dömde och över huvud taget har övervägande negativa effekter för den som straffas. Denna inställning ligger bakom flera senare ändringar i BrB:s påföljdssystem. Som en grundläggande princip vid påföljdsval får anses gälla att frihetsstraff så långt möjligt bör undvikas framför allt när det gäller unga lagöverträdare. Denna princip har kommit till uttryck bl a genom lagändringar som syftar till att öka användningen av ej frihetsberövande påföljd vid förstagångsbrottslighet i allmänhet (se prop 1982/83:85 s 69) och beträffande brott av unga lagöverträdare i synnerhet (se prop 1978/79:212 s 65).

Som HD tidigare har pekat på (NJA 1982 s 17) är det av vikt att domstolarna noga beaktar vad som under förarbetena har uttalats om tillämpning av frihetsberövande påföljder. Inte minst viktigt är det att unga personer med ingen eller ringa kriminell belastning inte utan trängande skäl döms till fängelse. För enstaka förmögenhetsbrott av sådana personer bör fängelsestraff komma i fråga endast om starka allmänpreventiva skäl talar för det.

Det brott som Salomon O gjort sig skyldig till är av allvarlig beskaffenhet. Salomon O:s förfaringssätt tyder dock inte på någon särskild förslagenhet och gärningen framstår som en engångshändelse. Den kan inte anses så svårartad att fängelse är nödvändigt av allmänpreventiva skäl. Salomon O är inte tidigare lagförd för brott. På grund av det anförda och då Salomon O:s personliga förhållanden inte talar däremot skall han dömas till en icke frihetsberövande påföljd. Salomon O lever under ordnade sociala förhållanden. Han skall därför erhålla villkorlig dom. Av hänsyn till allmän laglydnad bör han dessutom dömas till ett kännbart bötesstraff

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Jermsten, Broomé och Solerud, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Som domstolarna funnit har Salomon O gjort sig skyldig till häleri. Brottet är att bedöma som grovt.

Av utredningen i målet framgår att Salomon O lever under ordnade sociala förhållanden och aldrig uppvisat några missbruksproblem eller andra sociala problem. Han har inte tidigare lagförts för brott.

Med hänsyn till vad sålunda framkommit om Salomon O:s personliga förhållanden finns det inte grundad anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden är således villkorlig dom. Valet står därför mellan denna påföljd och fängelse.

För att Salomon O, som numera fyllt 21 år, skall kunna erhålla villkorlig dom krävs det till följd av stadgandet i 27 kap 1 § 2 st BrB att hinder på grund av brottets svårhet eller annars inte möter av hänsyn till allmän laglydnad.

Det brott Salomon O gjort sig skyldig till är av allvarlig beskaffenhet. Gärningen framstår emellertid som en engångshändelse, vilken väsentligen kan förklaras av att Salomon O, som då nyss fyllt 20 år, oförberedd kommit i en situation som han inte bemästrade. I betraktande av den återhållsamhet som bör iakttas när det gäller ådömandet av frihetsberövande påföljd för enstaka förmögenhetsbrott begångna av unga lagöverträdare med ingen eller ringa kriminell belastning, kan gärningen inte anses så svårartad att hinder av allmänpreventiva skäl föreligger att meddela villkorlig dom. Såsom TR:n funnit bör dock av hänsyn till allmän laglydnad en sådan påföljd förenas med kännbara böter.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1987-10-14

Målnummer:
B123-87