HovR har tillåtit vadekäranden att ändra sin talan i målet och i anledning härav återförvisat målet till TR:n. HovR:ns beslut har ansetts kunna överklagas. 54 kap 6 § RB.

Motala TR dömde d 14 jan 1986 Kent W och Lars F för stöld genom inbrott i ett gatukök, där de tillgripit viss egendom. I domen ålades Kent W och Lars F att solidariskt utge skadestånd till gatukökets ägare, Semir T, med yrkat och medgivet belopp, 1 500 kr jämte ränta.

Semir T fullföljde talan i Göta HovR och yrkade skadestånd av Kent W och Lars F med sammanlagt 6 946 kr jämte ränta.

Till utveckling av sin talan i HovR:n anförde Semir T: Han kontaktade polisen och försäkringsbolaget i samband med inbrottet i kiosken. Han blev upplyst av försäkringsbolaget att hans försäkring täckte uppkomna skador med undantag av en självrisk om 1 500 kr. Han underrättade Åke E vid polisen i Motala att han yrkade ersättning av Kent W och Lars F för självrisken med 1 500 kr jämte ränta. Försäkringsbolaget meddelade emellertid i slutet av år 1985 eller i början av år 1986 att bolaget ej skulle betala ut någon ersättning för uppkomna skador vid inbrottet. Semir T tog då på nytt kontakt med polisen och meddelade att han nu yrkade ersättning av Kent W och Lars F med ytterligare 5 492 krjämte ränta. Polisen vidarebefordrade emellertid ej detta yrkande till åklagaren, varför denne kom att vid huvudförhandlingen vid TR:n yrka ersättning för Semir T endast med det tidigare angivna beloppet 1 500 kr, avseende ersättning för självrisken.

Kent W och Lars F invände att det av Semir T först i HovR:n framställda yrkandet innebar en otillåten taleändring och därför skulle avvisas. I sak bestred de att de hade tillgripit all den egendom och orsakat all den skada som Semir T påstod. För det fall HovR:n skulle uppta dennes yrkande till prövning medgav de detta intill ett belopp av 5 185 kr.

HovR:n (hovrättslagmannen Maiander, kammarrättsrådet Stenberg, referent, och hovrättsrådet Olsson) anförde i slutligt beslut d 8 sept 1986:

Skäl. Semir T:s yrkande i HovR:n innebär en utvidgning av talan. Sådant yrkande kan upptas till prövning endast om det inte står i strid mot bestämmelserna i 13 kap 3 § och 50 kap 25 § RB.

Enligt 13 kap 3 § 1 st RB får väckt talan inte ändras. Käranden äger dock enligt första punkten kräva annan fullgörelse på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom. I juridisk doktrin har intagits ståndpunkten att stadgandet bör anses innefatta inte bara en kvalitativ ändring av ett yrkande utan också en kvantitativ sådan. (Se Ekelöf; Rättegång II, 7 uppl s 133, och Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 56). Detta synsätt har också accepterats av HD i rättsfallet NJA 1971 s 317. Semir T:s yrkande om skadestånd med ett högre belopp skall således anses som ett krav på annan fullgörelse.

Det förhållandet att Semir T saknade försäkringsskydd och därmed led större skada av inbrottet än vad han först utgick ifrån, utgör en sådan omständighet som avses i nämnda lagrum. Av handlingarna framgår att denna omständighet blev känd för Semir T först under rättegången vid TR:n. Bestämmelserna i 13 kap 3 § RB utgör därför ej hinder mot prövning av Semir T:s yrkande om högre skadestånd. Lagrummet innehåller inte heller några begränsningar i fråga om rätten att framställa ett sådant yrkande i högre rätt. Sådan begränsning kan i stället följa av 50 kap 25 § RB.

Enligt sistnämnda lagrum får part i HovR:n åberopa omständighet som ej förebragts vid TR:n endast om han gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten vid TR:n eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten åberopas. Av utredningen framgår att Semir T, som inte var närvarande vid huvudförhandlingen vid TR:n, först efter denna fick reda på att åklagaren inte framställt hans nya yrkande om skadestånd. Anledning att betvivla Semir T:s uppgift om att han före huvudförhandlingen underrättat en tjänsternan vid polismyndigheten om sitt nya anspråk föreligger inte. Semir T får anses ha haft fog för antagande att hans talan vid TR:n skulle utföras i enlighet med den underrättelse han lämnat till polismannen. Han har således för sitt handlande haft sådan giltig ursäkt som avses i 50 kap 25 § RB. Hans nu framställda yrkande skall därför upptas till saklig prövning i dess helhet.

Kent W och Lars F har ej till fullo medgivit de av Semir T i HovR:n yrkade beloppen. Tvist råder både rörande frågan huruvida Kent W och Lars F orsakat viss skada och om skäligheten av yrkade belopp. HovR:n finner vid sådant förhållande att Semir T:s talan i dess helhet lämpligen bör prövas av TR:n. Målet skall därför återförvisas till TR:n för erforderlig handläggning,

HovR:ns beslut. Med undanröjande av TR:ns dom, såvitt avser Semir T:s talan mot Kent W och Lars F, visar HovR:n målet åter till

TR:n för erforderlig handläggning.

Mot HovR:ns beslut får enligt 54 kap 6 § RB talan ej föras.

Kent W och Lars F (ombud advokaten Sture Ragnarsson) anförde besvär och yrkade att HD skulle, med undanröjande av HovR:ns beslut, avvisa Semir T:s vadetalan. De gjorde gällande att HovR:ns prövning hade innefattat avgörande av fråga som inverkade på målets utgång och att de därför enligt 54 kap 6 § RB ägde fullfölja talan mot HovR:ns beslut.

Målet föredrogs beträffande frågan om avvisning av besvärstalan.

Föredraganden, RevSekr Hållstrand, hemställde i betänkande om följande beslut: Enär, såsom HovR:n angivit, talan ej får föras mot HovR:ns beslut, avvisar HD Kent W:s och Lars F:s besvärstalan.

HD JustR:n Welamson, Knutsson, referent, Gregow, Magnusson och Lind) fattade d 4 mars 1987 följande beslut: Enligt 54 kap 6 § RB är huvudregeln att HovR:s beslut om återförvisning av mål inte får överklagas. Detta gäller dock inte när HovR:ns prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång. Med detta undantag åsyftas enligt förarbetena (NjA II 1943 s 690) fall då i återförvisningsbeslutet ingår ett avgörande som skulle ha kunnat överklagas, om det hade getts i ett särskilt beslut. I Gärdes m fl kommentar till RB (s 815) sägs att HovR:ns prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång, när HovR:n är av annan mening än underrätten beträffande rättegångshinder och i anledning därav undanröjer underrättens dom och återförvisar målet. Grundas återförvisningsbeslutet på en annan åsikt i sakfrågan kan det däremot inte överklagas. I kommentaren påpekas också att det, i fall då återförvisningsbeslutet inte får överklagas, alltjämt står part öppet att vid fullföljd av talan mot ett senare avgörande i målet framföra sin av HovR:n tidigare underkända ståndpunkt.

I detta fall föranleds återförvisningen av att HovR:n beslutat medge Semir T att utvidga sin talan i målet. Ändamålet med återförvisningen är att hans nya yrkande skall prövas i sak av TR:n som första instans. Detta ändamål skulle givetvis förfelas om TR:n hade befogenhet att ompröva HovR:ns bedömning. HovR:ns beslut att tillåta taleändringen måste sålunda anses bindande för TR:n. Beslutet bestämmer ramen för TR:ns prövning och inverkar därigenom på målets utgång i TR:n. Detta gäller oavsett möjligheten att TR:ns prövning i sak av det nya yrkandet skulle leda till att detta ogillas.

Ett beslut att tillåta en parts ändring av talan kan, till skillnad från ett beslut att ogilla en invändning om rättegångshinder, inte överklagas särskilt. Det avgörande som HovR:ns återförvisningsbeslut innefattar är sålunda inte av den art som undantaget från fullföljdsförbudet tar sikte på enligt förarbetena. Om fullföljdsrätt medges i detta fall blir konsekvensen att rätten att överklaga en HovR:s beslut att tillåta taleändring blir beroende på om beslutet meddelas i samband med återförvisning eller inte. Detta kan synas otillfredsställande. Från processekonomiska synpunkter är det dock ingalunda självklart att de båda fallen bör behandlas lika, eftersom det, om fullföljdsrätt inte medges, i återförvisningsfallet kan bli fråga om en sakprövning i två instanser innan taleändringsfrågan blir slutligt avgjord.

RB:s restriktiva inställning till rätten att överklaga återförvisningsbeslut grundas på farhågor för att målets avgörande förhalas. Denna synpunkt är otvivelaktigt värd beaktande. Den har dock mindre tyngd efter de begränsningar av möjligheterna till prövningstillstånd som genomfördes år 1971 (jfr NJA 1979 C 60).

På grund av det anförda finner HD att HovR:ns återförvisningsbeslut har kunnat överklagas.

HD förordnar att besvären skall överlämnas till avdelning för tillståndsprövning.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1987-03-04

Målnummer:
Ö1578-86