Ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen har tillerkänts målsägande vid brotten otukt med barn och otukt med ungdom.

Uppslagsord:
Otukt med barn; Otukt med ungdom; Ersättning; Lidande

Allmän åklagare väckte vid Norrköpings TR åtal mot Sven L, född 1917, för grov otukt med barn och otukt med ungdom enligt följande gärningsbeskrivning: Sven L har från 1971 sammanbott med en kvinna och dennas barn Inger L, född 1964, och Marie L, född 1966. Med början före 1974 har Sven L fr o m detta år och under 1979 huvudsakligen bedrivit könsligt umgänge med Inger och Marie bestående i att flickorna regelbundet onanerat åt Sven L och dessutom sugit på hans manslem. Från sommaren 1979 och till sommaren 1983 har Sven L bedrivit könsligt umgänge med Marie bestående i förutom onani regelbundna samlag med flickan. Efter april 1981, då Marie fyllde 15 år, har Sven L genom att utnyttja den sedan 1971 uppkomna familjära beroendeställningen hos Marie förmått henne till nämnda könsliga umgänge.

Inger och Marie yrkade i anslutning till åtalet skadestånd av Sven L, Inger för psykiskt lidande med 10 000 kr samt Marie för sveda och  värk och psykiskt lidande med 30 000 kr.

TR:n (ordf t f rådmannen Andersson) meddelade dom d 8 juni 1984. Sven L dömdes enligt 6 kap 3 § 2 st och 6 kap 4 § BrB för otukt med barn och otukt med ungdom till fängelse 2 år. Domskälen i ansvarsdelen är sekretess belagda.

I skadeståndsfrågan anförde TR:n i domskälen: Sven L har bestritt skadeståndsskyldighet under påstående, att flickorna medverkat frivilligt, att gärningarna ej inneburit övergrepp eller ofredande samt ej heller medfört lidande eller skada. För det fall TR:n finner skadeståndsskyldighet föreligga har Sven L vitsordat såsom skäligt skadestånd 5 000 kr till Inger och 10 000 kr till Marie. Genom vad Marie och Inger uppgivit finner TR:n styrkt att de genom Sven L:s gärningar tillfogats lidande och skada av betydande omfattning. Lidandet och skadan låter sig naturligt nog svårligen uppskattas i pengar. TR:n finner emellertid yrkade beloppen skäliga.

I domslutet ålades Sven L att utge skadestånd till Inger med 10 000 kr och till Marie med 30 000 kr.

Talan fullföljdes i Göta HovR dels av både åklagaren och Sven L i ansvarsdelen, dels av Sven L i skadeståndsdelen. Han yrkade därvid att skadeståndstalan skulle ogillas eller, i andra hand, att skadeståndsbeloppen skulle nedsättas, för Inger till 5 000 kr och för Marie till 10 000 kr.

Inger och Marie bestred ändring i skadeståndsdelen.

HovR:n (hovrättsråden Maiander och Olsson, referent, adj led Thomsson samt nämndemannen Albinsson) anförde i dom d 25 okt 1984:

Domskäl. Sven L, Inger och Marie har hörts ånyo i HovR:n och därvid berättat i enlighet med vad som framgår av TR:ns dom. HovR:n delar TR:ns bedömning i fråga om ansvar och påföljd.

Inger har i skadeståndsdelen anfört: Hon har känt äckel och obehag av Sven L:s beteende. Trots att en tid förflutit sedan övergreppen mot henne upphörde händer det fortfarande att hon drömmer mardrömmar i vilka Sven L är hotfull mot henne och hennes anhöriga. Sven L har genom de sexuella övergreppen gjort sig skyldig till ett allvarligt angrepp på hennes person och vållat henne långvarigt lidande. Sven L:s gärning är att bedöma som ofredande av henne, vilket medför skadeståndsskyldighet för honom.

Marie har anfört: Sven L:s övergrepp har medfört att hon fått psykiska störningar. Hon har blivit deprimerad, är tidvis apatisk och känner sig rädd och ensam. När hon var i 14-årsåldern började hon förstå innebörden av Sven L:s beteende. Hon kände att han angrep hennes person och oberoende och i sin förtvivlan började hon att "sniffa". Hon har sömnsvårigheter och drömmer fortfarande mardrömmar i vilka Sven L på ett eller annat sätt hotar henne eller hennes anhöriga. Hon har också haft eksem, vilket försvann sedan hon 1 juni 1983 kom ifrån Sven L. Han har genom de sexuella övergreppen gjort sig skyldig till synnerligen allvarliga angrepp på hennes personliga  integritet och vållat henne stort lidande. Sven L:s gärningar är att bedöma som ofredande av Marie, vilket medför skadeståndsansvar.

Vad Marie anfört innefattar påstående om att Sven L:s beteende orsakat henne personskada för vilken ersättning enligt 5 kap 1 § skadeståndslagen skall utgå. Till personskada räknas även sjukdomstillstånd, men det krävs att den skadegörande handlingen haft en medicinskt påvisbar effekt. I målet har inte förebragts annan utredning än ett i ansvarsdelen åberopat uttalande från barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i Norrköping angående Maries trovärdighet. Även om det i och för sig är troligt kan det, i brist på närmare utredning, inte anses visat att de psykiska störningarna hos Marie orsakats av Sven L:s beteende. Skadestånd kan därför inte utgå på denna grund.

Såväl Marie som Inger har yrkat ersättning för lidande enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen. Denna bestämmelse avser emellertid inte otukt med barn eller otukt med ungdom annat än när en sådan gärning undantagsvis innebär ett ofredande (se prop 1972:5 s 569 f). Så kan inte anses vara fallet med de gärningar Sven L gjort sig skyldig till. Ingers och Maries skadeståndstalan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i ansvarsdelen.

Med ändring av TR:ns dom i skadeståndsdelen lämnar HovR:n Ingers och Maries talan utan bifall.

Nämndemannen Persson var skiljaktig i fråga om Maries skadeståndstalan och anförde: Även utan närmare medicinsk utredning får enligt min mening anses uppenbart att Sven L:s beteende mot Marie förorsakat henne personskada. Jag vill därför fastställa TR:ns domslut i denna del.

Inger och Marie (ombud för båda advokaten Marianne Idengren) sökte revision och yrkade var för sig bifall till sin i målet förda skadeståndstalan.

Sven L (ombud advokaten Carl Hultbom) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Höglund, Stark, Persson, Gregow och Lind, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Inger och Marie har förklarat att deras talan grundas på att Sven L begått de gärningar för vilka han fällts till ansvar genom HovR:ns i den delen lagakraftvunna dom.

Inger har sålunda för sin del åberopat att Sven L under åren 1974-1976 regelbundet förmått henne att onanera åt honom och suga på hans manslem. Hon har gjort gällande att dessa handlingar har inneburit ett ofredande och medfört att hon tillfogats långvarigt lidande, vars verkningar fortfarande består. Hon har vidare hävdat att hon också tillfogats personskada.

Marie har åberopat följande. Fr o m år 1974 fram till sommaren 1983 förmådde Sven L henne regelbundet att onanera åt honom och suga på hans manslem. Under sommaren 1979 försökte han genomföra ett samlag med henne. Fullbordat samlag dem emellan ägde rum hösten 1979 och därefter vid återkommande tillfällen fram till sommaren  1983. Marie har gjort gällande att hon genom Sven L:s förfarande utsatts för ofredande och tillfogats långvarigt lidande. På sätt angetts i HovR:n har Sven L enligt Marie också tillfogat henne personskada.

Vad gäller själva händelseförloppet har Sven L i HD intagit samma ståndpunkt som i TR:n och HovR:n. Han har bestritt att Inger och Marie tillfogats lidande eller skada. Sven L har vidare hävdat att Ingers påstående om personskada framställts först i HD och att det därför inte kan tas upp till prövning. Såsom i och för sig skäliga skadeståndsbelopp har Sven L vitsordat, för Inger 5 000 kr och för Marie 10 000 kr.

Av handlingarna framgår att Inger i TR:n och HovR:n som grund för sin talan åberopat enbart att hon tillfogats lidande. Påstående om personskada har framställts först i HD. Inger kunde i och för sig ha framfört detta påstående redan i TR:n och det finns inte någon giltig ursäkt för att hon framställt påståendet först i HD. Härav följer att HD i fråga om Ingers talan endast kan pröva huruvida hon tillfogats sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.

Inger, Marie och Sven L har hörts vid huvudförhandling i HD. De har därvid i allt väsentligt berättat detsamma som i TR:n och HovR:n. HD delar den bedömning domstolarna gjort i frågan om vad som förevarit mellan Sven L samt Inger och Marie. Yrkandena om skadestånd skall därmed prövas med utgångspunkt i att Sven L, såsom Inger och Marie påstått, gjort sig skyldig till otukt med barn och, i förhållande till Marie, även otukt med ungdom.

Spörsmålet blir då om brotten otukt med barn och otukt med ungdom utgör sådant ofredande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.

Nämnda lagrum är enligt sin lydelse tillämpligt i fråga om lidande som någon tillfogar annan genom bl a brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott. I förarbetena till lagrummet (prop 1972:5 s 570) uttalas att brottet ofredande enligt 4 kap 7 § BrB innefattar ofredande i skadeståndslagens mening liksom i princip även brottet otuktigt beteende (6 kap 6 § BrB) i förhållande till den person mot vilken brottet är riktat. Brotten otukt med barn och otukt med ungdom kan enligt förarbetena inte räknas till brott mot den personliga friheten men kan däremot undantagsvis innebära ofredande.

Som ofredande enligt 4 kap 7 § BrB räknas bl a fall då en kvinna handgripligen har antastats med klappar eller smekningar. Antastanden kan ta sig sådana uttryck att de under den i målet aktuella tiden skulle ha föranlett ansvar för otuktigt beteende enligt 6 kap 6 § BrB (numera sexuellt ofredande enligt 6 kap 7 § BrB). Till otuktigt beteende hänfördes bl a gärningar som innefattade att barn under 15 år berördes på ett sedlighetssårande sätt. Anledningen till att sådant handlande gentemot barn har kriminaliserats är att lagstiftaren velat skydda personer med svag motståndskraft. Kriminaliseringen bygger också på den tanken att gärningsmannens handlande är ägnat att  skada barnet i dess sexuella utveckling och dessutom innefattar en kränkning av barnets integritet (se SOU 1953:14 s 228 och 250, jfr även SOU 1982:61 s 105 ff och prop 1983/84:105 s 35).

Typiskt sett innefattar otuktsbrottet en mer allvarlig kränkning av barnets personliga och sexuella integritet än sådana mot barn riktade handlingar av sexuell innebörd som tidigare betecknades som otuktigt beteende. Den i 6 kap 3 § BrB (numera 6 kap 6 § BrB) angivna åldersgränsen på 15 år bygger dessutom på den presumtionen att barnet förförts till handlandet eller med andra ord inte har handlat av egen fri vilja (se NJA II 1937 s 365 f, SOU 1953:14 s 242 och SOU 1982:61 s 82 ff). Otukt med barn liksom även otukt med ungdom måste i allmänhet anses innefatta sådant ofredande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen; härvid bortses från sådana fall som avsågs med den särskilda åtalsregeln i 6 kap 11 § 3 st BrB (numera 6 kap 13 § BrB).

Mot Ingers och Maries påstående att Sven L:s brott utgjort ofredande har Sven L invänt att Inger och Marie frivilligt inlåtit sig på de olika sexuella handlingar som han företagit gentemot dem.

Under det första året som yrkandena om skadestånd avser, nämligen år 1974, fyllde Inger 10 år och Marie 8 år. Det torde vara i praktiken så gott som uteslutet att barn i den åldern deltar i sådana sexuella handlingar med vuxna personer som det är fråga om i målet av fri vilja i egentlig mening. För att ett barn skall kunna förmås till sådana sexuella handlingar med vuxna personer fordras övertalning eller annan påverkan i sådan utsträckning, att någon frivillighet från barnets sida inte kan anses föreligga. Vad gäller de sexuella handlingar som företogs gentemot Marie, då hon kommit i tonåren, framgår av utredningen att dessa vidtogs utan hänsyn till hennes protester och med utnyttjande av det övertag i förhållande till henne som Sven L hade genom sin ställning i familjen. Med hänsyn till det sagda kan Inger och Marie inte anses ha av fri vilja deltagit i de sexuella handlingar varom är fråga i målet.

HD finner således att Sven L:s handlande utgjort sådant ofredande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. Sven L är följaktligen skadeståndsskyldig mot Inger och Marie för lidande.

Vid bestämmande av skadeståndets belopp är att beakta att det har varit fråga om ett långvarigt och regelbundet utnyttjande av barn, som till följd av Sven L:s position i familjen saknat varje möjlighet att freda sig och som genom hans handlande tillfogats ett långvarigt och svårt lidande. Vid den uppskattning av lidandet som skall göras vid tillämpningen av 1 kap 3 § skadeståndslagen (se prop 1972:5 s 572) finner HD ej anledning att bestämma skadestånden till lägre belopp än vad Inger och Marie har yrkat.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i skadeståndsdelen fastställer HD TR:ns domslut i denna del.