I mål om nedsättning av underhållsbidrag har den underhållsskyldige i vadeinlaga till HovR:n yrkat att bidraget skall nedsättas till visst belopp. Den underhållsskyldige har därefter - efter fullföljdstidens utgång - yrkat ytterligare nedsättning av bidraget. Fråga huruvida det ändrade yrkandet kunde upptas till prövning. 13 kap 3 § och 50 kap 4 § RB.


Lagrum:
13 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740); 50 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740)

Genom dom d 5 febr 1976 dömdes till äktenskapsskillnad mellan Ingvar H, född d 10 april 1918, och Kerstin L. I domen tillerkändes Kerstin L vårdnaden om makarnas barn Magnus, född 1972, och fastställdes makarnas överenskommelse att Ingvar H skulle utge underhållsbidrag för sonen med 325 kr i mån. Efter indexhöjningar utgjorde bidraget år 1982 573 kr i mån.

Efter stämning å sonen Magnus vid Örebro TR yrkade Ingvar H, att bidraget till Magnus pga ändrade förhållanden måtte nedsättas till 75 kr i mån. I andra hand yrkade Ingvar H att TR:n med stöd av 7 kap 10 § 3 st FB måtte ompröva hans bidragsskyldighet och bestämma den till 75 kr 1 mån.

Ingvar H redogjorde för sina aktuella inkomstförhållanden och uppgav vidare att han skulle gå i pension våren 1983.

Magnus bestred bifall till käromålet. TR:n (rådmannen Wijkström) meddelade dom d 14 sept 1982. TR:n fann inte visat att sådan förändring av Ingvar H:s bidragsförmåga inträtt att nedsättning av underhållsskyldigheten var påkallad. I frågan om omprövning enligt 7 kap 10 § 3 st FB anförde TR:n i domskälen bl a: På de skäl som anförts från Magnus' sida finner TR:n att en fristående bedömning av Ingvar M:s nuvarande bidragsförmåga ger  till resultat att Ingvar H skall anses ha möjlighet att utge 410 kr i månaden för sonens underhåll. Ingvar H har vitsordat att sonens behov av underhåll från honom uppgår till högre belopp. Ostridigt är att Ingvar H inom en relativt nära framtid kommer att gå i pension. Någon utredning om hur hans ekonomiska situation kommer att bli efter pensioneringen har ej förebringats i målet. På grund därav finner sig TR:n nu inte kunna utgå från andra förhållanden än de redan föreliggande vid prövningen av Ingvar H:s framtida underhållsskyldighet.

Domslut. TR:n fastställde det underhållsbidrag som Ingvar H hade att utge för Magnus till 410 kr i mån för tiden från d 1 sept 1982 till dess Magnus fyllt 18 år.

Ingvar H fullföljde talan i Svea HovR. I vadeinlagan yrkade han att underhållsbidraget till Magnus måtte fastställas till 200 kr i mån från d 1 sept 1982 till dess Magnus fyllt 18 år. I sin slutskrift i HovR:n d 29 jan 1983 begränsade Ingvar H yrkandet till att avse tiden fram till d 1 april 1983; för tiden därefter yrkade han att underhållsbidraget måtte fastställas till 88 kr i mån.

Magnus bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hylander samt hovrättsråden Erik Holmberg, referent, och Palmcrantz) anförde i dom d 14 mars 1983:

Domskäl. Genom det i vadeinlagan framställda yrkandet har ramen för rättegången i HovR:n angivits. HovR:n kan därför inte pröva Ingvar H:s först därefter framställda yrkande om ytterligare nedsättning av underhållsbidraget.

Ingvar H har beträffande sina ekonomiska och personliga förhållanden, utöver vad som antecknats i TR:ns dom, uppgivit bl a: Hans till statlig inkomstskatt - - -. Den 1 april 1983 går han i pension och kommer då enligt beräkning att få en månatlig bruttoinkomst om 3 478 kr.

Ingvar H:s ekonomiska förhållanden har inte ändrats från 1976 i sådan grad att en nedsättning av hans underhållsskyldighet kan föranledas därav. Däremot skall underhållsskyldigheten jämlikt 7 kap 10 § 3 st FB omprövas. Vid en sådan prövning finns inte skäl att för den tid som återstår till dess Ingvar H pensioneras frångå TR:ns bedömning av hans bidragsförmåga. TR:ns dom skall därför stå fast för tiden t o m utgången av mars 1983. För tiden därefter bör bidragsskyldigheten med hänsyn till den inkomstminskning Ingvar H får vidkännas ej sättas till högre belopp än av honom i vadeinlagan yrkade 200 kr per månad.

Domslut. HovR:n gör ej annan ändring i TR:ns domslut än att det underhållsbidrag Ingvar H har att utge för Magnus fro m d 1 april 1983 till dess Magnus fyllt 18 år fastställs till 200 kr i mån.

Hovrättsrådet Elner var skiljaktig och anförde: Förutsättning för att Ingvar H:s bruttoinkomst from pensioneringsdagen d 1 april 1983 skall kunna beräknas är bl a kännedom om basbeloppet för 1983. Detta belopp fastställdes genom förordning utfärdad d 16 dec 1982 som utkom från trycket d 27 dec 1982. Vadeinlagan inkom d 5 okt 1982. Ingvar H har alltså inte förrän under rättegången i HovR:n kunnat beräkna sin pension. På grund härav finner jag att Ingvar H har varit berättigad enligt 13kap 3 § 1 RB att ändra sitt i vadeinlagan framställda yrkande såvitt avser tiden from d 1 april 1983. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Ingvar H (ombud advokaten Lennart Malmros) sökte revision och yrkade att underhållsbidraget från d 1 april 1983 måtte nedsättas till 100 kr i mån. I andra hand yrkade han att målet återförvisades till lägre instans.

Magnus (ombud advokaten Bengt Stridh) förklarade att han inte hade någon "erinran mot att Ingvar H:s underhållsskyldighet nedsättes till detta belopp att gälla från förslagsvis år 1984".

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Ingvar H yrkade i TR:n att hans underhållsskyldighet för sonen Magnus måtte bestämmas till 75 kr i mån. Sedan TR:n fastställt månadsbidraget till 410 kr vädjade Ingvar H genom inlaga d 5 okt 1982 med yrkande att HovR:n måtte bestämma månadsbidraget till 200 kr från d 1 sept 1982. Senare under rättegången i HovR:n yrkade han att bidragsbeloppet måtte sänkas till 88 kr from april 1983 under åberopande att han d 1 april samma år träder i pension. HovR:n ansåg sig förhindrad att nedsätta underhållsbidraget i vidare mån än yrkandet i vadeinlagan lämnade utrymme för.

Enligt 50 kap 4 § RB skall vadekäranden i vadeinlagan uppge bl a i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar. Syftet härmed är, som HovR:n sagt, att genom det i vadeinlagan fastlagda yrkandet ange ramen för rättegången i HovR:n. Härtill föreskrivs i 25 § 2 st samma kap att vadekäranden ej äger ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom än den som uppgetts i vadeinlagan.

I förevarande fall kan Ingvar H genom sitt senare i HovR:n framställda yrkande inte sägas ha ändrat sin vadetalan att avse annan del av domen. I stället innebär Ingvar H:s senare yrkande bara en utvidgning av talan att avse större nedsättning av bidragsbeloppet. Frågan om en sådan utvidgning är tillåten under handläggningen i överrätt har diskuterats bl a i Ekelöf (-Boman), Rättsmedlen, 1982, s 44 och Welamson, Rättegång VI, 1978, s 58.

Det tidigare berörda kravet på att vadekärandens ändringsyrkande skall preciseras i vadeinlagan får anses innebära, att inom ramen för den fullföljda talan gäller även i fullföljdsförfarandet reglerna om ändring av talan, jämför Gärde, Nya rättegångsbalken, s 739. Härav följer att sådan utvidgning av yrkandet, som Ingvar H gjort, är möjlig endast i de fall som avses i 13 kap 3 § 1 st 1 RB.

Sistnämnda bestämmelse avser det fall att vadekäranden yrkar annan fullgörelse" än den han tidigare gjort. Stadgandet har i praxis emellertid även ansetts vara tillämpligt, då käranden i högre rätt utvidgar sitt yrkande till ett högre belopp, se Ekelöf, Rättegång II, 1985, s 133 samt Welamson i SvjT 1977 s 19 och där anmärkta rättsfall. En förutsättning är att käranden till stöd för utvidgningen kan åberopa någon ny omständighet, som inträffat först under rättegången eller då blivit känd för parten, se Ekelöf sist anmärkta ställe och Welamson i SvjT 1982, s 100.

Som sådan ny omständighet har Ingvar H åberopat, att han d 1 april 1983 trätt i pension och att pensionsbeloppet fastställts först genom förordningen (1982:1165) om basbelopp för år 1983, som utkom från trycket först d 27 dec 1982. De fakta, enligt vilka Ingvar H:s försörjningsförmåga skulle beräknas efter d 1 april 1983, har alltså blivit kända först efter vadeinlagans ingivande under rättegången i HovR:n. Detta bör anses vara sådan ny omständighet som avses i bestämmelsen i 13 kap 3 § I st 1 RB. Härvid är Ingvar H berättigad att ändra sin talan på sätt han gjort. Yrkandet om nedsättning av bidragsbeloppet till 88 kr i mån hade därför av HovR:n bort upptas till prövning. Hinder kan emellertid ej - I vart fall sedan yrkandet huvudsakligen medgetts - anses föreligga att pröva yrkandet i HD.

Med hänsyn till hur Ingvar H slutligen fastlagt sin talan i HD kan prövningen härstädes endast avse frågan om bidragsbeloppet kan nedsättas till 100 kr från d 1 april 1983.

Magnus har medgett att underhållsbidraget nedsätts till 100 kr i mån "förslagsvis" från år 1984. Den av Ingvar H åberopade nedsättningen av försörjningsförmågan har inträffat d 1 april 1983. Anledning förekommer inte att räkna bidragsnedsättningen från annan dag.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förordnar HD att det underhållsbidrag Ingvar H har att utge för Magnus from d 1 april 1983 till dess Magnus fyllt 18 år fastställs till 100 kr 1 man.

HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Persson, Gad, referent, och Freyschuss) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I 13 kap 3 § RB regleras frågan om en kärandes möjlighet att ändra sin i målet väckta talan. Lagrummet föreskriver bl a att käranden inte får i högre rätt framställa något yrkande som han inte framställt i underrätten, utom i ett undantagsfall nämligen det i 13 kap 3 § 1 st 1 angivna fallet att käranden vill kräva annan fullgörelse på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom. För det fall att en kärande, som förlorat i underrätt och fullföljt talan till HovR:n, i vadeinlagan begränsat sitt yrkande i förhållande till det ursprungliga men sedermera vill utvidga det inom ramen för vad han yrkat i underrätten, finns i RB ingen annan uttrycklig begränsning av rätten att ändra vadetalan än stadgandet i 50 kap 25 § 2 st enligt vilket vadekäranden inte äger ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan. Av 50 kap 4 §, som föreskriver bl a att vadekäranden skall i vadeinlagan uppge den ändring i domen som han yrkar, måste emellertid anses följa att vadekärande i princip inte får utvidga sitt i vadeinlagan framställda yrkande ens i den mån utvidgningen ligger inom vad han yrkat i underrätten och inte hänför sig till annan del av underrättens dom än som uppgivits i vadeinlagan. Också från detta ändringsförbud bör emellertid medges undantag svarande mot det i 13 kap 3 § 1 st 1 avsedda fallet. (Jfr Ekelöf, Rättsmedlen, 9 uppl 1982 s 44 och Welamson, Rättegång VI, 2 uppl 1978 s 58 med not 14.)

En ändring av vadetalan som är hänförlig till den i vadeinlagan uppgivna delen av underrättens dom får sålunda anses tillåten om den föranletts av omständighet som inträffat eller blivit känd för vadekäranden först under rättegången i HovR:n och kan inbegripas under eller jämställas med yrkande om annan fullgörelse". Härtill bör uppmärksammas, att regeln i 13 kap 3 § 1 st 1 i praxis ansetts tillämplig bl a då en kärande i högre rätt utvidgar sitt yrkande till ett högre belopp. (Se NJA 1971 s 317. Angående analogisk tillämpning av lagrummet i vissa andra fall, se NJA 1974 s 604, 1981 s 1201 och 1984 s 807.) Härmed bör naturligtvis jämställas det fall att käranden i högre rätt ändrar sitt yrkande att avse nedsättning av underhållsbidrag med större belopp än som yrkats tidigare.

Ingvar H:s ändring av vadetalan är sådan att den enligt nyss återgivna regler är tillåten under förutsättning att den grundas på omständighet som inträffat eller blivit känd för honom först under rättegången i HovR:n. Med avseende på denna förutsättning är att anföra följande. Ingvar H har till stöd för sin revisionstalan åberopat att uppgifter om hans ekonomiska förhållanden efter pensioneringen d 1 april 1983 inte kunnat lämnas vare sig i TR:n eller i vadeinlagan eftersom kännedom om basbeloppet för 1983 erhölls först genom förordning utfärdad i dec 1982. Uppgifter av betydelse för bestämmande av Ingvar M:s försörjningsförmåga efter d 1 april 1983 har sålunda blivit kända först under rättegången i HovR:n. Också den ifrågavarande förutsättningen för att ändringen av vadetalan skall vara tillåtlig får därmed anses uppfylld.

På grund av det anförda har Ingvar H ägt ändra sin talan i HovR:n på sätt han gjort. Yrkandet om nedsättning från d 1 april 1983 av underhållsbidraget till belopp som understeg det i vadeinlagan angivna hade alltså av HovR:n bort upptagas till prövning. I denna del bör HovR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för ny handläggning.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom i vad avser underhållsbidrag för tiden from d 1 april 1983 och visar målet åter i denna del till HovR:n för ny behandling.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1985-09-18

Målnummer:
T174-83