Föreståndaren för ett servicehus medverkade till att en i huset boende person upprättade testamente till hennes förmån och mottog den testamenterade egendomen, sedan testator avlidit. Mutbrott har ansetts föreligga.

(Jfr 1969 s 490)

På uppdrag av justititeombudsmannen Tor Sverne yrkade länsåklagaren i Hallands län vid Varbergs TR ansvar å föreståndarinnan Ingrid W för mutbrott enligt följande:

Ingrid W innehar sedan d 15 mars 1975 anställning hos Kungsbacka kommun såsom föreståndare för servicehuset Bukärrsgården. - Anders Gottfrid A, född 1890, vårdades på Bukärrsgården från någon dag i juni månad 1975 till sin död d 20 jan 1980. Ingrid W var inte sedan tidigare bekant med A och hon hade ej annan kontakt med honom än den som föranleddes av hennes tjänst. - Under år 1976 medverkade Ingrid W vid tillkomsten av ett d 9 april 1976 dagtecknat testamente, enligt vilket A tillerkände Ingrid W  all sin kvarlåtenskap. Ingrid W medverkade vid testamentets tillkomst oaktat hon måste ha insett att förordnandet föranleddes av att hon var föreståndare vid det hem där A bereddes och framdeles skulle beredas vård. Ännu vid tiden för A:s död förelåg ingen annan kontakt med A än den som föranleddes av Ingrid W:s tjänst som föreståndare. - Efter A:s frånfälle uppdrog Ingrid W åt Skandinaviska Enskilda Banken att förvalta A:s egendom. Den 14 febr 1980 lät hon inge Lestamentet till Varbergs TR för bevakning. Enligt bouppteckning uppgick behållningen i boet till 85 158 kr. - Mot testamentet förd klandertalan har ogillats enligt dom som har vunnit laga kraft. Ingrid W har sålunda mottagit kvarlåtenskapen enligt testamentet. Det testamentariska förordnandet har utgjort belöning för Ingrid W:s tjänsteutövning. Belöningen har varit otillbörlig på grund av belöningens betydande värde och på grund av att det inte förelåg annan kontakt mellan Ingrid W och A än den som föranleddes av Ingrid W:s tjänst. - Ingrid W lägges till last som mutbrott att hon genom ovan nämnda förfarande låtit åt sig utlova och mottagit otillbörlig belöning för sin tjänstutövning på Bukärrsgården.

Åklagaren yrkade vidare, med stöd av 36 kap 1 § BrB, förverkande av den egendom som Ingrid W åtkommit genom testamentet eller, om egendomen ej fanns i behåll, dess värde.

Ingrid W bestred ansvar på den grund att den av henne till följd av A:s testamente tillfallna gåvan ej utgjorde någon belöning, än mindre otillbörlig belöning, samt att hon ej mottagit egendomen för sin tjänsteutövning. Hon medgav åklagarens särskilda yrkande, därest hon skulle mot sitt bestridande fällas till ansvar.

TR:n (ordf häradshövdingen Ålund) anförde i dom d 27 okt 1983:

Domskäl. Närmare hörd har Ingrid W utom annat uppgivit: Hon hade arbetat inom åldringsvården sedan troligen 1965. I mars 1975 hade hon blivit föreståndarinna för den då nyöppnade Bukärrsgården i Kungsbacka. Hennes arbetsuppgifter hade till uppskattningsvis 95 procent varit av administrativ och kameral natur, medan hon blott i ringa utsträckning ägnat sig åt direkt vård av de intagna. Sedan gammalt vore hon emellertid intresserad av åldringsvård och hon hade i mån av tid gärna samtalat med de intagna. I egenskap av föreståndarinna hade Ingrid W haft nyckel till det kassavalv, i vilket de intagnas personliga värdehandlingar kunde förvaras. Ytterligare tre föreståndarinnor hade haft motsvarande nyckel. De anställdas antal uppginge till omkring 30 och på hemmet funnes vid full beläggning sammanlagt 50 intagna. - På försommaren 1975 hade Ingrid W uppsökt A, vilken hon då ej tidigare kände, och berättat om Bukärrshemmet för honom. Det hade nämligen avsetts att A skulle flytta in i hemmet. I juni samma år hade A flyttat in. Ingrid W hade vid olika tillfällen samtalat med honom. Ganska snart hade hon funnit att han varit djupt förgrymmad på sin släkt och på ett par grannar vid namn H. A hade haft bankfack gemensamt  med makarna H. Dessa hade haft A:s fullmakt att få tillgång till bankfacket men A hade ej själv haft nyckel till detta. I facket hade han haft bl a sina bankböcker, och det hade retat honom att makarna H hindrat honom få tillgång till bankböckerna. Det hade varit ett ständigt tjat från A om att han ej fått sina bankböcker. Vid något tillfälle hade Ingrid W "trampat i klaveret". Hon hade nämligen sökt hjälpa A återfå sina bankböcker och hade för den skull talat med makarna H. Dessa hade emellertid tyckt att Ingrid W lade sig i något, varmed hon ej hade att göra. Slutligen hade de dock överlämnat bankböckerna, "men det tyckte inte H:s om". Vid något tillfälle mot slutet av 1975 hade A för Ingrid W nämnt att han ville skriva ett testamente till hennes förmån. Ingrid W, som trott att detta blott varit en nyck som han skulle glömma, hade avvärjande yttrat att något sådant säkert "skulle stöta på patrull" enär hon själv arbetade på hemmet. Han hade dock gång på gång återkommit till ämnet. Ingrid W hade vid något tillfälle yttrat att hon i sådant fall tänkte donera medlen till något ändamål. Hon hade nämligen tänkt att genom en donationsfond bereda de intagna framtida glädje. A hade då svarat att egendomen skulle bliva hennes och att hon finge göra vad hon ville med den. Hon hade föreslagit honom att han själv genom ett testamente skulle tillskapa en sådan donationsfond, men han hade varit mycket envis att hon skulle ha tillgångarna. Hon hade ej känt till om han haft några nämnvärda medel på sina bankböcker. Däremot hade hon känt till att han ägde en fastighet, enär hon någon gång i bil skjutsat honom till hans gamla hem, som han velat se till samtidigt som han velat träffa sina grannar. Sedan A under vintern 1975/76 upprepade gånger återkommit till frågan om ett nytt testamente hade Ingrid W slutligen tillmötesgått honom genom att söka få någon utomstående person som kunde hjälpa honom att upprätta testamentet. Hon hade kommit att tänka på en kriminalkommissarie vid namn Yngve S, enär S:s hustru vore sk dagmamma åt Ingrid W:s barn. Hon hade talat med S om A:s önskemål. S hade yttrat något om att Ingrid W "säkert skulle få problem" för den händelse A skulle tes tamentera henne egendom. Dock hade han ej avrått henne. Han hade föreslagit att en läkare skulle "titta på" A och samtidigt hade han sagt sig själv vilja sammanträffa med A för att förvissa sig om vad denne verkligen önskade och att han ej varit utsatt för påtryckningar. Ingrid W hade då bett distriktsläkaren Bertil H, som tillika tjänstgjorde som patientläkare på Bukärrshemmet, att undersöka A och detta hade han gjort. I april 1976 hade testamentet upprättats av S enligt A:s önskan. Det hade undertecknats av A och bevittnats av H och en annan person, anställd på hemmet. Ingrid W hade ej varit närvarande vid tillfället och hon hade aldrig läst testamentet förrän detta offentliggjordes efter A:s död. A hade dock efter undertecknandet  berättat för henne att han "testamenterat allt" till henne. Testamentet hade legat inneslutet i kassavalvet och hade kvarblivit där till A:s död 1980. Ingrid W hade - såsom tidigare nämnts - haft nyckel till valvet, men ytterligare tre personer hade haft nyckel dit. Om A önskat skulle han ha kunnat återkalla testamentet under de fyra år han ytterligare levde. Han hade varit helt klar till sinnet. Under år 1979 hade Ingrid W under tio månader varit ledig till följd av barnsbörd och hon hade således under den tiden ej ens teoretiskt kunnat påverka A. Hon hade aldrig låtit denne få några särskilda förmåner till följd av testamentet utan hon hade uppträtt mot honom på samma sätt som mot övriga intagna. - Sedan A oväntat snabbt avlidit hade Ingrid W underrättat hans släkt samt makarna H om dödsfallet. Handlingarna i A:s mapp hade hon direkt överlämnat till Skandinaviska Enskilda Banken, som därefter gjort bouppteckning och förvaltat egendomen. Ingrid W hade ännu ej fått ett öre av A:s kvarlåtenskap. Den förhållandevis blygsamma behållningen på A:s bankräkningar hade åtgått till skatter och löpande utgifter för fastigheten. Denna vore numera uthyrd genom bankens försorg för att löpande kostnader skulle täckas. Om egendomen slutligen skulle tillfalla Ingrid W avsåge hon fortfarande närmast att bilda en fond av medlen. Denna fond borde i så fall få A:s namn. - Ingrid W tjänstgjorde numera ej på Bukärrsgården utan vore ledig för fortsatta högre studier.

Åklagaren har i anslutning härtill åberopat av Kungl socialstyrelsen utfärdade "Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor" nr 194/1967. I sagda anvisningar uttalas, bl a: Drickspengar få icke förekomma på ålderdomshem. Personalen bör under inga förhållanden mottaga penninggåvor och måste iakttaga största försiktighet även då det gäller andra gåvor. För all personal måste klargöras att pensionärer icke få påverkas i fråga om disposition av deras kvarlåtenskap. Även samtal som kan tolkas som en uppmuntran eller uppmaning till vårdtagaren att testamentera egendom till viss personal, till socialnämnden eller till annat allmänt ändamål måste undvikas. Pensionärer som önska hjälp med att ordna med sin kvarlåtenskap böra alltid hänvisas till neutral expertis.

Ingrid W har i anslutning härtill uppgivit: Hon hade känt till innehållet av socialstyrelsens råd och anvisningar. Genom att hänvisa A till S, som måste anses utgöra neutral expertis, hade hon följt dessa anvisningar. Hon hade aldrig vid något tillfälle föreslagit sig själv som förmånstagare i A:s testamente eller sökt påverka A att upprätta ett testamente. Tvärtom hade hon sökt avråda honom trots att han varit envis. Sedan hon erfarit att testamentet upprättats och undertecknats hade hon för att undanröja varje tvekan vid ett telefonsamtal omnämnt testamentet för sin chef, hemvårdsinspektören Sven L. Denne hade ej haft något att erinra. Ingrid W hade sig bekant att L sedermera sagt sig ej kunna minnas ett sådant samtal. Hon visste likväl bestämt "att det faktiskt var så". Samtalet hade dessutom avhörts av en annan kvinna vid namn Inger E, anställd på hemmet.

På begäran av Ingrid W ha H (född 1944) och S (född 1924) hörts såsom vittnen. Dessa ha uppgivit i vad nu är av intresse:

H: Han hade under den aktuella tiden varit patientläkare på Bukärrshemmet. Vid något tillfälle hade Ingrid W för honom ornnämnt att A önskade ändra sitt testamente. H hade då sagt sig vilja träffa A. Han hade tillkallat denne och de hade suttit och samtalat. Under samtalet hade H - A ovetande - underkastat denne det sk "femsaksprovet". Därvid hade han i tur och ordning visat fem olika föremål för A och frågat denne om han visste vad han såg. Föremålen hade H därefter nedstoppat i sin ficka. Efter ungefär tio minuters samtal om olika ämnen hade H så frågat A, om denne mindes vad H stoppat i fickan. A hade utan svårighet kunnat rätt återgiva samtliga föremål. Enär närminnet vore bland det första som avtrubbades vid ålderdemens visade resultatet av undersökningen att A varit helt klar. - H hade vid ett senare tillfälle bevittnat A:s namn på testamentet. A hade dikterat detta. Först vid bevittnandet hade H blivit medveten om att Ingrid W blivit förmånstagare. Påföljande dag hade han tillsagt henne att han tyckte hon borde omtala testamentet för sina chefer "för att förekomma obehagligheter".

S: Han hade tidigare upprättat några testamenten och kände till formkraven. Någon gång, troligen i mars 1976, hade Ingrid W, vilken S kände sedan tidigare, för honom nämnt att en intagen ville ändra ett tidigare testamente genom att uppsätta ett nytt testamente till hennes förmån. S hade yttrat att sådant brukade föranleda diskussioner. Ingrid W hade då sagt att hon i så fall skulle försöka övertala den intagne att ändra sina planer. S hade vid något tillfälle rätt Ingrid W att låta få läkarundersöka A till undvikande av diskussion om dennes testamentshabilitet om han verkligen ville vidbliva sin önskan. I slutet av mars 1976 hade S haft besök av en vän, som vore kunnig på området. Han hade frågat sin vän om det mötte något hinder för Ingrid W att mottaga en testamentarisk gåva från en intagen. Vännen hade förklarat sig anse att han ej kunde se något hinder därutinnan. S hade därför någon tid senare rest ut till Bukärrshemmet och diskuterat testamentet med A. Denne hade varit mycket irriterad över makarna H, som skulle ha uttagit pengar från hans bankkonton och även uttagit hans pensioner. Han hade sagt sig ej vilja göra polisanmälan men hade tillagt att han tyckte att Hs lätt nog. S hade yttrat att det "kunde bli tråkigheter" för Ingrid W om hon skulle få egendom genom testamente från A. Denne hade blivit irriterad och yttrat: "Jag får väl testamentera till vem jag vill." Enär A vaåt envis hade S då direkt uppsatt testamentet i kladd enligt hans anvisningar. Sedan så skett hade han meddelat A att han skulle skriva ut testamentet enligt kladden och därefter återställa utskriften för undertecknande och bevittning. A hade blivit irriterad över dröjsmålet och hade ej nöjt sig förrän det uppsatta kladdexemplaret blivit i vederbörlig ordning undertecknat och bevittnat. S hade sedermera utskrivit det nu föreliggande testamentet i enlighet med kladdens text. Vid underskrivandet och bevittnandet av det slutliga testamentet hade S ej närvarit.  A hade aldrig nämnt varför han önskade att just Ingrid W skulle få egendomen. - S hade i samband med Lestamentets tillkomst frågat Ingrid W om hon möjligen underskrivit någon försäkran att hon ej finge mottaga några gåvor. Detta hade hon besvarat nekande.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit har TR:n gjorL följande överväganden.

Av utredningen i målet framgår, att A - med ändring av tidigare Lestamentariska förordnanden - genom sitt d 9 april 1976 dagtecknade testamente förordnat att all hans kvarlåtenskap skulle efter hans död med full äganderätt tillfalla Ingrid W. Sedan A d 20 jan 1980 avlidit, har äganderätten till hans egendom övergått till Ingrid W.

För att hon därmed - genom att efter A:s död mottaga egendomen - skulle ha gjort sig förfallen till ansvar för mutbrott fordras emellertid, att hennes förfarande skulle innebära en otillbörlig belöning för Ingrid W:s tjänsteutövning. Därvid fastslår TR:n till en början att Ingrid W under den av åtalet omfattade tiden varit arbetstagare och att hon följaktligen innefattas i den personkrets, som angives i 20 kap 2 § BrB.

Vid prövning av frågan huruvida övriga brottsrekvisit föreligga är till en början att beakta, att A - såvitt visats - aldrig avsett att genom sitt testamentariska förordnande påverka Ingrid W till att giva honom särskilda förmåner eller att på annat vis åsidosätta sina tjänsteåligganden. Det har ej heller ens påståtts, att Ingrid W skulle ha förfarit otillbörligt i sin tjänst i förhållande till A.

Detta medför emellertid icke i och för sig att hennes förfarande i samband med testamentets tillkomst och egendomens mottagande skulle vara straffritt. Den åberopade bestämmelsen syftar nämligen även till att förebygga förehavanden, ägnade att hos allmänheten minska tilltron till opartiskheten hos olika befattningshavare och till det korrekta utförandet av deras åligganden. (Jfr Beckmans m fl kommentar till brottsbalken II, 4 uppl, p 383). Emellertid har i förarbetena till lagparagrafen uttalats att förmånen dock "i princip" skall vara inriktad på åtgärd, som hör till arbetstagarens tjänst. Även om detta uttalande är vagt formulerat synes det närmast tala emot att Ingrid W:s förfarande skulle omfattas av lagbudet. Av vittnesbevisningen framgår, att A ej i något avseénde - och således ej heller "i princip" - avsett en förmån, inriktad på åtgärd tillhörande Ingrid W:s tjänst. I anslutning härtill erinras därom, att Ingrid W normalt ej haft med vården av de intagna att göra utan att hon huvudsakligen utfört kamerala sysslor. A:s testamente synes i stället ha tillkommit främst till följd av en önskan hos honom att ej vidare tillgodose makarna H, vilka han - med rätt eller orätt - ansett ha uppträtt mindre korrekt mot honom. Då han därvid besinnat, vem hans egendom skulle tillfalla i stället för makarna H, har han kommit att tänka på Ingrid W, vilken han uppenbarligen i hög grad uppskattat.

Det synes ej vara något enastående, ej ens besynnerligt, att det hos en åldrande, ensam person, som är intagen på vårdhem, kan framväxa känslor av tillgivenhet, respekt, värme och även uppriktig vänskap mot personalen eller mot någon viss person bland denna. Under sådana omständigheter kan det för en sådan person te sig helt naturligt att giva uttryck åt sin tacksamhet för värme och vänlighet mot slutet av livet genom att insätta någon eller några befattningshavare som förmånstagare i ett testamente. (Jfr ock a a p 382.) Detta är vid A:s val av förmånstagare i stället för makarna H uppenbarligen vad som skett i här förevarande fall. Annat är således ej visat än att A - jämte det att han velat borttaga makarna H som förmånstagare - skrivit 1976 års testamente som ett uttryck för respekt och vänskap gentemot Ingrid W och ej såsom belöning för hennes tjänsteutövning eller såsom påtryckning för erhållande av framtida förmåner. Testamentet kan därför ej anses ha tillkommit för Ingrid W:s tjänsteutövning. Redan i fråga om detta rekvisit finner TR:n därmed att åklagaren ej förmått styrka sin talan.

Detta oaktat vill TR:n i avsikt att bidraga till gränsdragningen kring straffbara förfaranden fortsätta att granska övriga brottsrekvisit i det av åklagaren åberopade lagrummet.

Därvid upptager TR:n till en början begreppet "belöning". Det för mutbrottet betecknande är att någon till annan överlämnar pengar eller viss egendom i syfte att påverka mottagaren till framtida tjänster eller för att uttrycka tacksamhet för tidigare företagna åtgärder. I förarbetena till lagrummet beskrivs även förmåner av annat slag, jämställda med direkta gåvor. Ingenstädes har emellertid - såvitt TR:n kunnat finna - i förarbetena till lagen behandlats testamentariska förordnanden, syftande till en framtida egendomsöverföring. Detta är också naturligt, då sådana förordnanden icke synas ägnade att ens teoretiskt påverka förmånstagaren. Även om - såsom i förevarande fall - ett testamente skrivits och även deponerats i ett för testamentstagaren tillgängligt utrymme, kan detta ej hindra testator att därefter när som helst genom nytt testamente återkalla sina tidigare förordnanden. I detta sammanhang kan ej heller bortses från de praktiska svårigheterna vid den straffrättsliga avgränsningen av begreppet "belöning". Ju längre tid som hinner förflyta från upprättandet av ett testamente till dess testator avlider, desto mindre synes testamentet ha klaraktär av "belöning".

Om det således redan i och för sig synes tveksamt, huruvida ett testamentariskt förordnande ovillkorligen skall anses såsom "belöning", kommer därtill att det för straffbarhet fordras att belöningen skall vara "otillbörlig".

På sätt i förarbetena uttalats är bedömningen av vad som skall anses otillbörligt vansklig, varför den ej kan preciseras i lagtext utan blir beroende av sed och allmän uppfattning, växlande från tid till annan och olika på olika verksamhetsområden (a a p 385). Föredragande departementschefen uttalade i anslutning härtill, att bedömningen  blir svårare när transaktionen allmänt sett icke har en tydlig och konkret inriktning på pliktstridighet men att det i regel blir avgörande om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning.

Även om ett sådant uttalande synes otillfredsställande vagt, enär det i en rättsstat bör vara angeläget med klart utformade regler vid gränsdragningen mellan straffbara förfaranden och andra, synes det uppenbart att A:s testamente ej ens allmänt sett varit ägnat att påverka Ingrid W:s tjänsteutövning, helst som ju denna huvudsakligen avsett annat än den dagliga vården av A. Även om testamentet skulle trots ovan återgivna tveksamheter anses innefatta en "belöning" kan denna således i allt fall ej anses otillbörlig.

Till följd härav och då på sätt ovan upptagits ej heller styrkts att testamentet tillkommit för Ingrid W:s tjänsteutövning finner TR:n att åklagaren ej förmått styrka sin talan. Åtalet skall förty ogillas.

TR:n har ej att i målet pröva huruvida Ingrid W må anses ha förfarit obetänksamt. I anslutning härtill anmärker TR:n att Kungl socialstyrelsens "råd och anvisningar" icke utgöra lag eller för domstol bindande föreskrift, och de föranleda - självfallet - ej till annan bedömning yid den straffrättsliga prövningen (Jfr ock a a 386.)

Domslut. Åtalet ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:nför Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Ingrid W bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsrådet Melin, adj led Boo och nämndemannen Nesterud) anförde i dom d 24 juni 1984:

Domskäl. Om Bukärrsgården har följande upplysts: Antalet pensionärer var 24, när Ingrid W tillträdde sin föreståndartjänst år 1975. Platsantalet har sedermera stigit till ca 50. Personalen, för vilken Ingrid W är chef, utgörs av 35 anställda. Fyra ålderdomshemsföreståndare alternerar. Föreståndarna skall enligt fastställd befattningsbeskrivning under hemvårdsinspektören svara bl a för arbetsledning såvitt avser all personal utom ekonomiföreståndaren, för personalfördelning och uppföljning av arbetet inom de olika avdelningarna samt för rumstilldelning och allmän tillsyn avseende pensionärerna.

I HovR:n har Ingrid W, H och S hörts på nytt, varvid de i allt väsentligt lämnat uppgifter som överensstämmer med vad som för deras vidkommande antecknats i TR:ns dom.

Av utredningen framgår att Ingrid W inför testamentets tillkomst d 9 april 1976 varit medveten om att A avsåg att förordna henne till universell testamentstagare samt att hon medverkat till handlingens upprättande genom att ordna så att H och S tillkallades. Det är vidare utrett att Ingrid W, när det efter A:s frånfälle i jan 1980 bekräftades att förordnandet ej återkallats och att det därför kunde antas inte vara utan verkan, ej avsagt sig rätten att taga testamente.

Genom vad sålunda och i övrigt förekommit är klarlagt att Ingrid W låtit åt sig utlova den testamentariska förmånen och att hon mottagit densamma. Med hänsyn till vad som framkommit om Ingrid W:s anställning hos kommunen och personliga kontakter med A - vilka inte alls kan anses ha haft sin grund i något privat vänskapsförhållande - måste hennes handlande till alla delar bedömas ha haft sådant samband med tjänsten som föreståndare på ålderdomshemmet att förmånen är att betrakta som en belöning för hennes tjänsteutövning. Anledning saknas att inte jämställa den testamentariska förmånen med vanlig gåva. Redan vetskapen om förordnandet har varit ägnad att skapa förväntan om dess verkställande. Möjligheten av en återkallelse synes inte ha haft någon avgörande inverkan i detta hänseende. Oavsett att pliktstridigt handlande inte har gjorts gällande, är det givet att redan den närliggande risken härför kunnat skada allmänhetens och de på Bukärrsgården boende pensionärernas förtroende för verksamheten på gården och tilliten till föreståndarnas integritet. Vid sådant förhållande måste belöningen anses ha varit otillbörlig, något som också framhävs genom förmånens stora ekonomiska värde.

På grund av det anförda finner HovR:n att Ingrid W ej kan undgå ansvar för mutbrott.

Vid påföljdens bestämmande bör beaktas att Ingrid W fått goda vitsord för sin tjänsteutövning. Hennes handlande vid testamentets tillkomst ligger så lång tid tillbaka att påföljd ej kunnat utdömas enbart därför. Hänsyn bör också tas till att varken lagstiftningen eller på förevarande område utfärdade råd och anvisningar, vilka för övrigt inte synes ha översetts med anledning av 1977 års reform av mutansvaret, uttryckligen påtalar risken av att godtaga testamentariska förordnanden som kan innefatta otillbörliga belöningar; angelägenheten av sådana bestämmelser är påtaglig med tanke på den hänsyn som testators vilja tillmäts när förordnande tillkommit i föreskriven ordning. Med beaktande av anförda omständigheter finner HovR:n det tillfyllest att döma till böter.

Då det inte kan anses uppenbart obilligt, skall enligt 36 kap 1 § BrB den egendom som Ingrid W erhållit genom A:s förordnande förklaras förverkad.

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att HovR:n dels dömer Ingrid W jämlikt 20 kap 2 § BrB för mutbrott till 60 dagsböter å 20 kr, dels förklarar den egendom, som Ingrid W erhållit genom testamentet d 9 april 1976, förverkad.

Nämndemannen Axelsson var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

Ingrid W (offentlig försvarare advokaten Sture Paulsson) sökte revision och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, måtte befria henne från ansvar och fastställa TR:ns dom. Hon åberopade som grunder för sin talan de skäl, varpå TR:n grundat sin dom, och anförde vidare bl a: Målet gäller även frågan om anställda på vårdinrättningar  helt är förbjudna att vara föremål för testamentariska förordnanden av slag som nu är i fråga. Ett jakande svar på denna fråga skulle innebära att intagna på dessa inrättningar betages rätten att fritt förfoga över sin kvarlåtenskap. En sådan inskränkning i den enskildes rätt är oförenlig med förhållandena i en rättsstat.

Justitieombudsmannen Sverne bestred ändring.

Kungsbacka kommun avgav efter förordnande av HD yttrande. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fröding, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Syftet med straffansvar för mutbrott är att förmå till ett korrekt och lojalt fullgörande av tjänst eller uppdrag. Det är icke blott huvudmannens intresse som ansetts skyddsvärt utan även tredje man, dvs allmänheten, har ansetts böra skyddas mot korruptionens skadeverkningar. Till dessa har räknats även förekomsten av misstanke om korruption. Vad bestämmelsen avser att skydda är tjänstens eller uppdragets integritet. Något samband mellan muta och tjänsteåtgärd behöver inte visas och för själva skuldfrågan saknar det betydelse om med mutan åsyftas ett pliktstridigt förfarande eller ej. BrB bestraffar sålunda - förutom den kränkning av den berörda tjänstens integritet som muttransaktionen kan innebära - redan faran för att den mutade skall åsidosätta sina tjänsteåligganden (prop 1975/76:176s 29f, NJA II 1977s 125).

När det gäller vårdsektorn måste denna anses vara särskilt känslig ur integritetssynpunkt. Det får inte förekomma att den uppfattningen vinner insteg bland äldre eller sjuka personer, vilka genom sin mer eller mindre hjälplösa situation är beroende av utomstående, att de genom gåvor eller på annat sätt kan påverka vårdpersonalens tjänsteutövning till sin förmån eller att det hos vårdpersonalen skapas förväntningar om förvärv av intagnas egendom eller andra förmåner från dessas sida.

Vad gäller testamentariska förordnanden i fall som det förevarande saknas uttalanden i förarbetena till mutlagstiftningen. Enligt mutansvarskommittén faller inom det straffbara området varje förmån som normalt sett är av beskaffenhet att kunna utgöra ett verksamt bestickningsmedel. (SOU 1974:37 s 141.) Anledning saknas därför att inte likställa testamentariska förordnanden med gåva eller förmån av annat slag.

I förevarande mål finner HD lika med HovR:n utrett, att Ingrid W vid testamentets tillkomst år 1976 varit medveten om att A avsett att förordna henne till universell testamentstagare, att hon medverkat vid handlingens upprättande samt att hon efter A:s död mottagit kvarlåtenskapen.

Vad gäller åtalet i den del det avser att Ingrid W genom sin medverkan vid testamentets tillkomst låtit åt sig utlova belöning kan till följd av preskription påföljd för detta handlande överhuvudtaget ej ådömas.

Beträffande åtalet för mottagande av A:s kvarlåtenskap måste detta, såsom HovR:n uttalat, anses ha haft sådant samband med Ingrid W:s tjänst som föreståndare för ålderdomshemmet att det är att bedöma som belöning för hennes tjänsteutövning. På grund av det mottagnas värde och med hänsyn till vad ovan anförts om vårdsektorns behov av integritetsskydd är belöningen att anse som otillbörlig.

Kungsbacka kommun har i yttrande d 13 maj 1985 anfört att Ingrid W i händelse av fällande dom kommer att avskedas från sin befattning i kommunen.

Mot bakgrund av innehållet i yttrandet och under beaktande av det betydande men som ett avsked skulle innebära för Ingrid W bör, med tillämpning av bestämmelsen i 33 kap 9 § BrB, de av HovR:n bestämda böterna helt efterges.

Domslut. HD, som lämnar utan bifall åtalet i vad detta avser att Ingrid W låtit åt sig utlova otillbörlig belöning, ändrar endast på det sätt HovR:ns domslut att de böter som ådömts Ingrid W jämlikt 33 kap 9 § BrB efterges.

HD (JustR:n Fredlund, Brundin Sven Nyman, Bengtsson, referent, och Bergqvist) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 20 kap 2 § BrB straffas arbetstagare för mutbrott, om han mottar, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. Bestämmelsen avser att förhindra inte endast pliktstridiga handlingar av arbetstagarna utan också blotta uppkomsten av misstankar, att dessa obehörigen låtit sig påverkas av förmåner av olika slag - något som särskilt inom den offentliga sektorn kan rubba förtroendet för hela den verksamhet där de arbetar. I enlighet härmed är det för straffansvar inte nödvändigt att konstatera att en förmån faktiskt haft betydelse för en funktionärs handlande. I förarbetena har sålunda uttalats, att varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning är att betrakta som otillbörlig enligt lagrummet (NJA 111 977 s 128 f). Även förmåner som utgår först efter anställningens slut omfattas av straffbestämmelsen, och den som mottar sådan kan ibland straffas, t o m om någon belöning aldrig varit på tal dessförinnan (jfr SOU 1974:37 s 114 f). Avsikten är alltså att ge ett långtgående skydd för vad man kallat tjänstens integritet. Det kan inte undgås att de åligganden för arbetstagaren som framgår av bestämmelsen emellanåt kan komma i konflikt med mera personliga hänsyn, grundade i förhållandet till den som ger belöningen. Hur gränsen skall dras för vad som är otillbörligt i lagrummets mening beror på en rad olika faktorer; av väsentlig betydelse är naturligtvis arten av den tjänst som arbetstagaren innehar.

Till de områden där synpunkten om tjänstens integritet får tillmätas särskild betydelse hör vårdverksamheten. Visserligen kan det just inom sjukvården och vid omsorgen om äldre vara närliggande att enskilda kommer i vänskapsförhållande till personalen, och det kan särskilt för den som mist sin regelbundna kontakt med släkt och vänner te sig naturligt och rimligt att genom gåvor och andra belöningar visa sin uppskattning av en funktionär som han särskilt fäst sig vid. Att ge något större utrymme härför är emellertid oförenligt med lagstiftningens syfte, frånsett fall där den väsentliga anledningen tydligen är personliga relationer utan något samband med funktionärens tjänst. Som justitieombudsmannen framhållit i målet, får det inte förekomma att den uppfattningen vinner insteg bland äldre eller sjuka personer att de på sådant sätt kan påverka vårdpersonalens tjänsteutövning till sin förmån. Det är också av vikt att några misstankar om detta inte uppkommer hos allmänheten.

Målet gäller ett testamentariskt förordnande av en äldre man till förmån för föreståndarinnan för det servicehus där han bodde. Här uppkommer till en början frågan, i vad mån ett testamentariskt förordnande kan betraktas som en sådan otillbörlig belöning som avses med straffbestämmelsen. Direkta uttalanden härom saknas i förarbetena till mutbrottslagstiftningen. Enligt mutansvarskommittén faller emellertid inom det straffbara området "över huvud taget varje förmån, som normalt sett är av beskaffenhet att kunna utgöra ett verksamt bestickningsmedel" (SOU 1974:37 s 141). Det är tydligt att förekomsten av ett testamente till en arbetstagares förmån i minst lika hög grad som en gåva är ägnad att påverka fullgörandet av tjänsten; möjligheten att testamentet återkallas skulle rentav kunna vara en särskild anledning för en arbetstagare på vårdområdet att hålla sig väl med testator. Om en sådan arbetstagare får vetskap om att någon pensionär eller patient avser att testamentera egendom till arbetstagaren, måste det åligga honom inte bara att underlåta att medverka vid tillkomsten av ett testamente med detta innehåll utan också att klargöra för testator att arbetstagaren på grund av sin tjänst inte kan ta emot något förordnande; över huvud taget bör han avhålla sig från varje handlande som av testator kan uppfattas som ett samtycke till förordnandet. Om arbetstagaren medverkar till testamentet i strid med vad som nu är sagt, saknas det anledning att bedöma hans handlande på annat sätt än om han låtit utlova en gåva åt sig. Redan genom denna medverkan kan alltså ett fullbordat mutbrott föreligga.

Vad åter angår situationen då efter testators död fråga uppkommer om en arbetstagare, som inte haft några särskilda personliga relationer till testator utanför tjänsten, skall ta emot testamenterad egendom, skulle en speciell bedömning av ett testamentariskt förordnande möjligen kunna te sig mera motiverad. En vägran av arbetstagaren att ta emot egendomen medför i allmänhet ett resultat som testator inte önskat; om han inte träffat särskilda dispositioner för detta fall tillfaller då egendomen ofta just dem han velat hålla utanför kvarlåtenskapen. En arbetstagares skyldighet att avstå från egendomen kan därför, som framhållits från Ingrid W:s sida, komma i konflikt med den allmänna principen i svensk rätt att testators sista vilja skall respekteras också när den framstår som mindre välbetänkt. Med hänsyn till den förut berörda risken att förordnandet ger upphov till misstankar angående arbetstagarens integritet - och detta oavsett om han medverkat till testamentet eller ej - bör det emellertid inte ens i detta läge kunna accepteras att arbetstagaren mottager egendom av mera än obetydligt värde.

Av utredningen framgår att Ingrid W trots sin kännedom om A:s planer underlättat för honom att få testamentet upprättat genom att ta kontakt med S och H, något som i detta läge gått utöver den hjälp hon som föreståndare var skyldig att lämna de i servicehuset boende. Härigenom har hon låtit utlova åt sig den testamentariska förmånen. På sätt HovR:n angett har hon vidare mottagit förmånen som belöning för sin tjänsteutövning. Av skäl som HovR:n utvecklat måste belöningen betraktas som otillbörlig. Ingrid W har alltså gjort sig skyldig till mutbrott. Eftersom hon mottagit den testamenterade egendomen, får ansvaret härför anses omfatta hennes handlande vid testamentets tillkomst. Fråga om preskription beträffande detta handlande uppkommer följaktligen inte.

Kungsbacka kommun har i yttrande d 13 maj 1985 anfört att Ingrid W skall avskedas från sin befattning i kommunen i händelse av fällande dom. Med hänsyn härtill och till det betydande men som ett avsked skulle innebära för Ingrid W bör, med tillämpning av bestämmelsen i 33 kap 9 § BrB, Ingrid W ådömas ett lägre bötesstraff än HovR:n utmätt.

Domslut. HD ändrar endast på det sätt HovR:ns domslut att antalet dagsböter bestäms till 30.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1985-06-27

Målnummer:
B580-84