I syfte att tillmötesgå utländsk domstols beviskrav i ett ärende om utlämning till Sverige av en person som ställts under åtal här anordnar en TR på begäran av åklagare ett förfarande, i vilket målsäganden, en medtilltalad, åklagare, polismän och sakkunniga företräder inför TR:n och efter avläggande av ed bekräftar riktigheten av tidigare gjorda och i skrift nedtecknade utsagor samt undertecknar dessa, varefter rättens ordförande genom påteckning på handlingarna betygar att de däri intagna uppgifterna har vidkänts, beedigats och undertecknats inför honom. Fråga om tillåtligheten av detta förfarande.


Lagrum:
8 § lag (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol; 15 kap. § 1 brottsbalken (1962:700)

Under 1970-talet inleddes förundersökning mot Svante L i anledning av misstanke om grov oredlighet mot borgenärer, grov trolöshet mot huvudman i två fall samt grovt bedrägeri. Svante L var under förundersökningen häktad eller ålagd reseförbud. Sedan tvångsmedlen hade upphävts, begav sig Svante L till Canada, där han alltjämt vistas. Eskilstuna TR förklarade d 26 okt 1977 Svante L häktad i hans utevaro. Åtal har numera väckts och stämning har delgivits Svante L i Canada. Upprepade försök har gjorts av svenska myndigheter att få honom utlämnad till Sverige från Canada. Detta har dock stött på svårigheter beroende på att kanadensiska myndigheter har krävt inte bara en viss bevisning för Svante L:s skuld utan även att den erbjudna bevisningen skall vara bestyrkt av offentlig myndighet.

Med anledning härav tog åklagaren i målet telefonkontakt med rådmannen Sidenbladh vid Stockholms TR och hemställde att vissa personer skulle få avge skriftliga förklaringar inför TR:n, vilka sedermera skulle användas i utlämningsärendet. Sidenbladh biföll åklagarens hemställan och underrättade per telefon bl a Svante L:s offentlige försvarare, som dock inte fick någon fullständig uppgift om vilka personer som skulle framträda inför rätten och inte heller kallades att närvara.

Vid sammanträden inom stängda dörrar d 4, 9 och 10 maj 1984 framträdde ett antal personer, bl a i målet mot Svante L medåtalade Bertil K samt målsäganden Bill L och åklagaren i målet Bengt-Olof D, inför TR:n (rådmannen Sidenbladh) och avgav skriftliga förklaringar, varefter de med ed bekräftade att de avgivna förklaringarna var riktiga. Efter det sista sammanträdet förklarade TR:n bevisupptagningen avslutad. TR:n upprättade protokoll från sammanträdena till vilka protokoll de skriftliga förklaringarna fogades som bilagor. Förklaringarna försågs med påskrift av rättens ordförande av innehåll som närmare redovisas i HD:s beslut.

Svante L anförde besvär över domvilla i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte förklara, att TR:ns beslut om bevisupptagning saknade laga grund, och undanröja beslutet samt avvisa åklagarens begäran om bevisupptagning.

Som grund för yrkandena anförde Svante L i huvudsak att såväl beslutet om bevisupptagning som formen för bevis upptagningen saknade stöd i svensk lag.

Sidenbladh och åklagaren avgav på HovR:ns begäran yttranden i ärendet.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsrådet Westberg samt adj led Agartz, referent) anförde i slutligt beslut d 2 aug 1984:

HovR:ns skäl. Sverige och Canada ingick år 1976 en överenskommelse om utlämning, vilken senare har godkänts av den svenska riksdagen. I överenskommelsens artikel 8 föreskrivs bl a att en framställning om utlämning av en person som är anklagad för brott skall vara åtföljd av sådan bevisning som enligt den anmodade statens lag skulle utgöra skäl att häkta och åtala den eftersökta personen, om brotten hade begåtts i den anmodade staten. Genom ett tillägg år 1980 till artikel 8 finns föreskrifter om arten av den bevisning som skall godtas i ett utlämningsärende. I tillägget föreskrivs att förklaring under ed eller sanningsförsäkran, vittnesmål eller varje annan förklaring som har avgivits i överensstämmelse med lagen i den ansökande staten skall godtas som bevisning i ett utlämningsförfarande i den anmodade staten.

I och med att riksdagen har antagit överenskommelsen får det antas att den lagstiftande församlingen också har förutsatt att bevisupptagning i enlighet med bestämmelserna i överenskommelsen skall kunna äga rum inför svensk domstol. Någon särskild lagbestämmelse om förfarandet i sådana fall har dock inte antagits.

I lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, nedan kallad 1946 års lag, finns bestämmelser om att bevisupptagning får äga rum vid svensk domstol efter framställning från utländsk domstol eller utländsk judiciell myndighet. I det aktuella ärendet är det visserligen åklagaren som har gjort den formella framställningen till TR:n om bevisupptagning, men detta har skett på föranledande av vederbörande kanadensiska myndigheter i utlämningsärendet och i överensstämmelse med föreskrifterna i den av riksdagen antagna överenskommelsen. Under sådana förhållanden får det anses vara förenligt med svensk rätt att analogt tillämpa 1946 års lag på åklagarens begäran om bevisupptagning och att låta lagens föreskrifter bestämma förfarandet vid bevisupptagningen.

Vid avläggande av ed kan enligt 1946 års lag andra ordalag användas och ett annat förfarande tillämpas än vad svensk lag föreskriver, om den utländska domstolen har begärt detta. Förfarandet med beedigande av skriftliga vittnesutsagor - som har tillämpats efter rekommendationer av en företrädare för det kanadensiska justitieministeriet - kan mot den angivna bakgrunden inte anses oförenligt med svensk rätt. Vad särskilt gäller förhöret med Bertil K anmärker HovR:n att han inte borde ha hörts under ed, eftersom han är misstänkt för delaktighet i den brottslighet som Svante L är åtalad för. Den omständigheten bör dock enligt HovR:ns mening inte leda till att hans utsaga frånkänns verkan som utredning i utlämningsärendet. Något skäl att undanröja bevisupptagningen med honom finns därför inte.

Svante L:s besvär i fråga om själva bevisupptagningen kan därför inte bifallas.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnade besvären i själva saken utan bifall.

Däremot förklarade HovR:n, med ändring av särskilt beslut av TR:n i fråga om sekretess, att Svante L, personligen eller genom ombud, skulle ges rätt att ta del av de som bilagor till TR:ns protokoll fogade förklaringarna.

Svante L anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte undanröja TR:ns beslut att föranstalta om bevisupptagning och förklara att de av TR:n upprättade protokollen jämte därvid fogade bilagor saknade rättslig verkan och utgjorde en nullitet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Riksåklagaren har upplyst att vid utlämning från ett anglosaxiskt land av en person till Sverige har på senare år i ett ökande antal ärenden tillämpats liknande förfaranden som det nu överklagade i syfte att uppfylla de formella krav beträffande handlingarnas innehåll som uppställts av staten i fråga. Dessa krav har i princip gått ut på att såväl vittnesutsagor som förklaringar angående innehållet i svensk rätt skall vara avgivna under ed och därutöver vara avfattade på visst sätt.

Av de nio personer som avgivit förklaringar är Bertil K åtalad i målet, bland annat tillsammans med Svante L för grovt bedrägeri. Han kommer därför att höras vid en kommande huvudförhandling i egenskap av part i målet. Han kommer enligt stämningsansökningen på åklagarens begäran också att höras beträffande andra åtalspunkter, där Svante L är ensam tilltalad. Även Bjarne L och Bill L skall på åklagarens begäran höras vid huvudförhandlingen, Bjarne L som vittne och Bill L som målsägande. De förklaringar som avgivits av Bertil K, Bjarne L och Bill L men även av Pontus M avser enligt riksåklagaren uppgifter som de lämnat under förundersökningen. Olle Ö och Bernt B är polismän och har avgivit förklaringar över bland annat gången av förundersökningen mot Svante L och insamlat skriftligt bevismaterial. Sven D och Bengt-Olof D är åklagare och fullgör eller har fullgjort sådana uppgifter i brottmålet. Klas K är advokat men har enligt vad utredningen visar inget uppdrag för klient i brottmålet. Bengt-Olof D:s och Klas K:s förklaringar innehåller redogörelser för svensk rätt i de avseenden som rör Svante L. Det gör också Sven D:s förklaring men därutöver skildrar den också förundersökningen och processuella åtgärder vid TR:n. HD gör den bedömningen att det får anses vara fullt tänkbart att såväl Pontus M som Olle Ö och Bernt B, beroende på hur bevisläget bedöms av parterna vid en kommande huvudförhandling, kan begäras att bli hörda som vittnen.

Det vid Stockholms TR företagna förfarandet utgör ett led i svenska myndigheters agerande för att få Svante L utlämnad från Canada för att ställas inför rätta vid Eskilstuna TR. Förfarandet samt avgivandet av förklaringarna får därför anses ingå i förundersökningen i brottmålet. Det bör i detta sammanhang också nämnas att åtgärderna har till ändamål att möjliggöra verkställigheten av TR:ns häktningsbeslut, och att förfarandet även av detta skäl har ett mycket nära samband med förundersökningen och rättegången vid TR:n.

Användandet av ed och sanningsförsäkran vid domstol såsom bevismedel är i svensk rätt begränsat till vissa i lag beskrivna bestämda situationer och är sanktionerat med straffansvar. Edgång till styrkande av uppgifter är inte förenad med straffansvar om den sker i annat sammanhang än de ovan nämnda. Förutom i RB finns bestämmelser om avläggande av ed till bekräftelse av en utsaga i flera andra lagar däribland lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Denna lag är emellertid inte tillämplig i detta ärende eftersom framställningen inte kommit från utländsk domstol eller utländsk judiciell myndighet utan från svensk allmän åklagare och enligt vad som ovan sagts som ett led i förundersökningen och rättegången vid TR:n. Ej heller i övrigt finns anledning att tillämpa lagen analogt. Det överklagade förfarandet som sådant är i övrigt helt oreglerat i lag. Härav följer att de eder som avlagts vid avgivandet av förklaringarna till styrkande av uppgifterna i dessa inte är förenade med straffansvar.

Man bör också ta i betraktande att åklagare, tilltalad och målsägande enligt grundläggande principer i straffprocessen sådana dessa tar sig uttryck i till exempel 36 kap 1 § RB inte får höras under ed vare sig under förundersökningen eller huvudförhandlingen i brottmålet. Det överklagade förfarandet har vidare ägt rum vid annan domstol än den som har att döma i brottmålet trots det nära sambandet med detta. Förfarandet lämnar också den frågan öppen, huruvida den som begärs utlämnad har möjlighet att genom offentlig försvarare eller på annat sätt kunna agera inför TR:n och till exempel begära att materialet i utlämningsärendet kompletteras med ytterligare förklaringar.

Allvarliga invändningar kan alltså av ovan angivna och även andra skäl riktas mot förfarandet. Sammanfattningsvis bör det inte komma i fråga att utan stöd i lag utbilda nya rättegångsliknande förfaranden på straffprocessens område. TR:ns beslut att företa bevisförfarandet bör därför undanröjas. Vidare bör besvären i övrigt med hänsyn till artikel 8 punkt (5) i utlämningsavtalet med Canada bifallas på det sättet att TR:ns protokoll med bilagor förklaras sakna rättslig verkan, eftersom de har tillkommit i en ordning som ej överensstämmer med svensk lag.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut i den del det överklagats undanröjer HD TR:ns beslut om bevisupptagning. HD förklarar vidare att TR:ns protokoll jämte bilagor saknar rättslig verkan.

HD (JustR:n Sven Nyman, Ehrner, Magnusson och Bergqvist, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Det förfarande vid TR:n mot vilket Svante L har vänt sig i förevarande mål har bestått i att ett antal personer - målsäganden Bill L och Svante L:s medtilltalade Bertil K jämte åklagare, polismän, sakkunniga och en advokat såsom sakkunnig rörande svensk rätt - har företrätt inför TR:n och efter avläggande av ed bekräftat riktigheten av sina i skrift ned tecknade utsagor samt därefter undertecknat dessa. Rättens ordförande har genom påteckning på handlingarna betygat att de däri intagna uppgifterna har vidkänts, beedigats och undertecknats inför honom. I fråga om Bertil K framgår av TR:ns protokoll att också han har avlagt ed. Detta har emellertid inte antecknats på den handling som sedermera tillsammans med de övriga skriftliga uppteckningarna genom utrikesdepartementets förmedling har överlämnats till vederbörande kanadensiska myndighet.

Någon bestämmelse i svensk lag som direkt tar sikte på det sålunda tillämpade förfarandet finns inte. Det framgår emellertid att liknande bevisförfarande förekommit tidigare, bl a på så sätt att tjänstemän vid utrikesdepartementet inför domare vid Stockholms TR under ed bekräftat innehållet av vissa bestämmelser i BrB (se Danelius i SvJT 1982 s 632 f). Så har liksom i förevarande fall skett för att tillgodose krav som uppställs i anglosaxiska rättssystem på att bevisning även i utlämningsärenden skall förebringas genom utsagor som beedigats inför domstol.

Även om Sverige vid förhandlingar med ifrågavarande främmande stater söker förmå dem att frånfalla sådana krav, är det inte säkert att detta lyckas eller att i vart fall den främmande statens domstolar rättar sig efter överenskommelser som kan uppnås efter sådana förhandlingar. Eftersom utlämningsförfarandet i den främmande staten äger rum i svenskt intresse, är det naturligt att Sverige försöker tillmötesgå de utländska domstolarnas beviskrav. I annat fall kan resultatet bli att även den som gjort sig skyldig till grovt brott förblir ostraffad. Vid bedömande av frågan hur långt svensk domstol utan direkt stöd av lag kan lämna sin medverkan för tillmötesgående av sådana beviskrav är att märka att svensk rätt vad angår internationella rättsförhållanden i högre grad än eljest bygger på oskrivna rättsgrundsatser.

Det av Svante L åberopade grundlagsstadgandet i 11 kap 4 § regeringsformen - att det i lag föreskrivs om domstolarnas rättskipningsuppgifter och om rättegången - syftar i första hand till att förebygga att domstolsförfarandet regleras genom administrativa föreskrifter och kan inte hindra domstolarna från att i viss utsträckning utforma sitt eget förfarande. Att domstolarna härvid inte får handla i strid mot grundläggande processrättsliga principer är självklart. Särskild vikt måste läggas vid att den tilltalades behöriga intressen inte träds för när.

Bestämmelser om upptagande av ed och annan bevisupptagning i internationella rättsförhållanden finns bl a i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och lagen (1946:819) om upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet. Av båda dessa lagar framgår, att förfaranden som avviker från den svenska processens normala ordning kan godtas (se särskilt 8 § i förstnämnda lag, jfr Trygger, Kommentar till lag om handräckning åt utländsk domstol m m, Uppsala 1901, s 18-20).

I förevarande fall har lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol inte varit direkt tillämplig, eftersom förfarandet skett på framställning av svensk myndighet och inte på begäran av utländsk domstol. Då en svensk myndighets framställning föranletts av en utländsk domstols beviskrav i ett utlämningsärende där Sverige och den främmande staten är parter, möter i princip inte betänkligheter att tillåta någon form av bevis upptagning enligt grunderna för lagen. Med hänsyn härtill får förfarandet godtas, åtminstone så långt det endast bestått däri att utsagor har nedtecknats och överlämnats i skriftlig form för att utgöra underlag för kanadensisk domstols bedömande, huruvida det föreligger sådan tillräcklig bevisning som åsyftas i artikel 8 (2) (b) i gällande överenskommelse mellan Sverige och Canada om utlämning.

Att förfarandet har ägt rum inför Stockholms TR föranleder ej erinran (jfr 2 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol). Visserligen borde Svante L:s försvarare ha kallats att närvara. Men att så inte skett föranleder nu ej någon åtgärd (jfr 5 § 1 st nyssnämnda lag).

Vad härefter gäller frågan om TR:n hade bort låta uppgiftslämnarna avlägga ed måste bl a beaktas bestämmelsen om ansvar för mened i 15 kap 1 § BrB. Sådant ansvar förutsätter att någon "under laga ed" har lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen. Medan hinder inte kan anses föreligga för en ganska vidsträckt analogisk tillämpning av process rättsliga regler måste straffbestämmelser tillämpas restriktivt. Legalitetsprincipen får anses kräva att 15 kap 1 § BrB inte tillämpas annat än när det har funnits en föreskrift om edgång som har varit direkt tillämplig i det aktuella fallet (jfr Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken II, 1982 s 145).

För ärenden av förevarande typ saknas som tidigare nämnts en lagregel om edgång. Den avlagda eden kan således inte utgöra grund för menedsansvar.

Att låta utsagor beedigas inför svensk domstol utan att förutsättningar för menedsansvar föreligger möter allvarliga betänkligheter. Det är den med mened förenade straffsanktionen som ger uppgifter lämnade under ed en särskild trovärdighet. Att anordna edsavläggelse utan menedsansvar är ägnat att minska den allmänna respekten för edgången inför domstol.

Det är vidare tveksamt om en utländsk domstol har intresse av en edsavläggelse som inte är förenad med straffansvar. I och för sig kan det sägas vara den utländska domstolens sak att bedöma detta. Ett självklart krav skulle i så fall vara att domstolen underrättas om att den som avlagt ed inte är underkastad menedsansvar enligt svensk lag. Därmed skulle emellertid också understrykas att edsavläggelsen är en ren formalitet.

TR:ns förfarande att anordna edgång får med hänsyn till det anförda anses ha utgjort ett otillåtligt avsteg från den svenska rättsordningen.

Slut. HD ändrar HovR:ns beslut på så sätt att HD förklarar att TR:n inte ägt låta uppgiftslämnarna avlägga ed.

JustR Vängby var av skiljaktig mening i frågan, om TR:n bort låta uppgiftslämnarna avlägga ed, och anförde: Vid en analogisk tillämpning av lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol får - såsom får anses framgå av bestämmelserna i 8 § 2 st - inte förekomma något som strider mot lagen eller eljest mot en ovillkorlig regel i den svenska processordningen (i fråga om sättet för avläggande av ed finns särskilda bestämmelser 18 § 1 st).

I 1 § 1 st tredje meningen i lagen föreskrivs att i mål om ansvar för brottslig gärning part ej får höras på ed eller under sanningsförsäkran. Därav får anses följa att i ett utlämningsförfarande den som är part i det brottmål som gett anledning till förfarandet inte kan höras på ed eller under sanningsförsäkran. TR:n har därför i varje fall förfarit felaktigt då den under ed hört Bertil K och Bill L ävensom länsåklagaren Bengt-Olof D, vilken såvitt handlingarna utvisar var den som vid tiden för bevisförfarandet fullgjorde åklagaruppgiften i målet.

Vad angår övriga personer som hörts under bevisförfarandet kan det förhållandet att de fått beediga sina utsagor inte anses strida mot grunderna för någon bestämmelse i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Inte heller framstår en edsavläggelse i förevarande sammanhang som på något sätt stötande enligt här i landet rådande rättsuppfattning. Tvärtom ligger det tillämpade edgångsförfarandet väl i linje med situationer då edgång skall äga rum med direkt tillämpning av lagen. Hinder föreligger sålunda i och för sig inte mot en analogisk tillämpning av lagen också med avseende på upptagandet av ed.

Beaktas måste visserligen bestämmelsen om ansvar för mened i 15 kap 1 § BrB. Sådant ansvar förutsätter att någon "under laga ed" lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen. Medan hinder inte kan anses föreligga för en vidsträckt analogisk tillämpning av processrättsliga regler, måste däremot straffbestämmelser tillämpas restriktivt. Det torde därför få antas att ansvar för mened inte kan drabba den som lämnar oriktiga uppgifter under ett sådant bevisförfarande som nu är i fråga, även om han inte är part i brottmålet. Liksom i andra sammanhang är det emellertid oklokt att överdriva straffsanktionens betydelse för att uppgifter skall fullgöras på ett korrekt sätt. Att utsagor som lämnas i det nu aktuella förfarandet bekräftas med ed är i sin mån ägnat att ge solennitet åt bevisförfarandet och därmed understryka vikten av att sanningskravet iakttas. En liknande solennitetsfunktion fyller edgången även annars i vårt rättssystem; som exempel kan nämnas tolkeden. Bevisförfarandet är för övrigt inte utan straffsanktion; felaktiga uppgifter i skriftlig utsaga som avlämnas under bevisförfarandet torde - visserligen oberoende av edgången - kunna föranleda ansvar för osant intygande. Enbart det förhållandet att en edgång i det aktuella förfarandet inte torde vara förenad med menedsansvar bör därför inte utesluta en analogisk tillämpning av bestämmelserna om bevisupptagning under ed i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Det är naturligtvis tveksamt om en utländsk domstol har något intresse av en edsavläggelse som inte är förenad med straffansvar. Detta får dock ankomma på den utländska domstolen att bedöma. Önskar denna att uppgifter lämnas under ed, bör därför svensk domstol - med angivet förbehåll beträffande den som är part i brottmål - kunna uppta sådan ed. Självfallet bör dock den utländska domstolen underrättas om att den som avlagt ed inte torde vara underkastad menedsansvar enligt svensk lag.

På grund av det anförda finner jag hinder för upptagande av ed ha förelegat endast beträffande Bertil K, Bill L och Bengt-Olof D. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1984-11-13

Målnummer:
Ö1266-84