Tillgrepp av fortskaffningsmedel. Gärningsmannen har klättrat över ett nätstängsel kring en industritomt, tillgripit en personbil värd närmare 100 000 kr och fört ut den genom att forcera stängslet, med skador på bilen som följd. Brottet har vid en allsidig bedömning av samtliga omständigheter ansetts inte böra betecknas som grovt.

Allmän åklagare yrkade vid Falu TR ansvar å Åke G, född 1945, för försök till stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, grovt brott, olovlig körning och rattfylleri enligt följande:

1) Åke G har i sällskap och samråd med annan d 21 maj 1984 i avsikt att stjäla med våld sökt bereda sig tillträde till Bergebo motionscentral i Borlänge, men avbrutit försöket då inbrottslarmet utlösts.

2) Åke G har natten mot d 7 juni 1984 från firma Husvagn-Svenssons lokaler vid Skaragatan i Lidköping olovligen tagit en Svensson tillhörig personbil BBT 679 Volvo och brukat den till dess han gripits av polis i Örebro d 9 juni 1984.

Tillgreppet bedöms som grovt med hänsyn till att Åke G för att få  med sig bilen kört rakt igenom ett staket som inhägnat firman, varvid bilen fått omfattande skador i fronten.

3) Åke G, som saknar körkort och tidigare dömts för olovlig körning, har tiden d 7-9 juni 1984 kört den under åtalspunkt 2 nämnda bilen på olika gator och vägar bl a i Lidköping och Örebro.

4) Åke G har vid 11-tiden d 9 juni 1984 fört personbilen BBT 679 på E 3 i Örebro trots att han därvid varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet. Åke G har fört bilen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgått till 1,5 promille eller däröver.

TR:n (ordf tingsfiskalen Noréus) anförde i dom d 2 juli 1984:

Domskäl.

Åtalspunkt 1.

Åke G har bestritt ansvar - - -.

Åke G: Han var tillsammans på natten med en man vars namn han inte känner till. Han blev bjuden på öl och var inte nykter. Därefter begav de sig till Bergebo, där han trodde att de skulle besöka en bekant. Han blev därför överraskad när den andre med en sten krossade några fönsterrutor. Larmet gick och han lämnade platsen men blev sedan upptäckt av en polishund.

Åklagaren har påpekat att Åke G erkänt gärningen såväl under förundersökningen som vid häktningsförhandlingen i målet samt att Åke G vid polisförhör berättat att han följt med den andre mannen till Bergebo i avsikt att stjäla.

Bergebo motionscentral är avsides belägen och bostäder saknas i dess närhet. Åke G och den andre mannen har begivit sig dit nattetid. Åke G:s uppgift att han följt med dit i tron att de skulle besöka en bekant ter sig därför föga sannolik. TR:n finner inte skäl att ifrågasätta att Åke G:s uppgifter under förundersökningen blivit riktigt återgivna. Mot denna bakgrund kan det enligt TR:ns mening med säkerhet antagas att Åke G avsett att tillsammans med den andre mannen föröva stöld i Bergebo. Åke G har varit närvarande när glasrutorna slogs sönder och han måste bedömas som delaktig i stöldförsöket. Åtalet mot honom skall därför bifallas - - -.

Åtalspunkterna 2-4.

Åke G har erkänt gärningarna och uppgivit: Han var nykter när han stal bilen. Avsikten var endast att nöjesåka med bilen. Han klättrade över staketet, som troligen var ett s k Gunnebostaket. Bilen var öppen och nycklarna satt i. Han tog ca 10 m:s sats och körde med en hastighet av 30-40 km/tim mot staketet, som gav vika. Bilen stod sedan parkerad någon dag innan han begav sig iväg för att hälsa på bekanta. Han greps under färden för rattfylleri. Före färden hade han druckit starköl och tagit några supar.

Analysresultat av blodprov, som tagits ungefär en timme efter körningen, utvisar en alkoholkoncentration i Åke G:s blod om minst 1,82 promille.

Åke G skall dömas i enlighet med sitt erkännande för de åtalade gärningarna. Biltillgreppet är enligt TR:ns mening med hänsyn till förfaringssättet att bedöma som grovt brott. Den olovliga körningen skall också bedömas som grov, eftersom Åke G tidigare dömts för sådant brott.

Kriminalregistret uppvisar 23 avsnitt avseende Åke G. Han har huvudsakligen dömts för förmögenhetsbrott och trafikbrott. De nu aktuella brotten har begåtts under tid då Åke G varit villkorligt frigiven från fängelsestraff, vilka ådömts honom i febr och nov i fjol. Eftersom Åke G redan under prövotiden återfallit i likartad brottslighet, kan påföljden inte bestämmas till annat än fängelse. Av samma skäl bör den villkorligt medgivna friheten delvis förklarad förverkad.

Domslut. TR:n dömde Åke G jämlikt 8 kap 1 § och 7 § 2 st samt 23 kap 1 § BrB samt 3 § 1 st 2 p och 4 § 1 mom trafikbrottslagen för försök till stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning och rattfylleri till fängelse 8 mån.

Fängelsestraffet skulle till en tid av 23 dagar anses verkställt i anstalt.

Villkorligt medgiven frihet förklarades till en tid av 4 mån förverkad.

Åke G fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att biltillgreppet skulle bedömas som icke grovt brott och att i allt fall fängelsestraffet måtte nedsättas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedström, hovrättsrådet Westin samt nämndemännen Kuick och Welén) anförde i dom d 6 sept 1984:

Domskäl. Frågan huruvida biltillgreppet är att anse som grovt eller ej skall bedömas med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. Den bil Åke G tagit och brukat var en nästan ny Volvo 245 av 1984 års modell. Dess värde måste antagas ha varit högst betydande. Åke G:s åtgärd att köra bilen genom ett metallstängsel har självfallet varit ägnad att åstadkomma betydande skador på bilen och har - oavsett att de skador som faktiskt uppstått blivit jämförelsevis måttliga - varit av hänsynslös art. På grund av det anförda får brottet bedömas som grovt.

Det fängelsestraff TR:n utmätt för den samlade brottslighet som ligger Åke G till last får anses väl avvägt.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut,

dock att fängelsestraffet till en tid av 89 dagar skall anses verkställt i anstalt.

Referenten, hovrättsrådet Gehlin, var skiljaktig och anförde: Brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel är utformat som ett förmögenhetsbrott med en strafflatitud för normalbrottet som motsvarar den för stöld, bedrägeri och förskingring. För grovt brott är, liksom för de andra nämnda, nedre straffgränsen 6 mån. Enligt min uppfattning skall man vid gränsdragningen mellan normalbrott och grovt brott följa i huvudsak samma principer som beträffande övriga förmögenhetsbrott, dock att lagstiftaren med ett lägre maximistraff för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel (4 år) uppenbarligen synes ha velat markera, att detta brott icke någonsin kan komma att bedömas som lika svårt som grov stöld m m.

Tillgrepp av fortskaffningsmedel karakteriseras primärt av en besittningsrubbning. I vanliga fall tillkommer dock ett moment av skadegörelse. Även om själva tillgreppet i och för sig leder till en skada för bilägaren genom att han berövas tillgång till sin bil, bör man enligt min mening vid  bedömningen av huruvida brottet är grovt framförallt ta hänsyn till om gärningsmannen tillfogat själva fordonet skada. Stöd för bedömningen bör därvid sökas i straffbestämmelserna om skadegörelse, varvid givetvis fordonets värde vid tillgreppet skall beaktas.

Åklagaren har som skäl för att förevarande brott skall bedömas som grovt åberopat, att Åke G kört igenom ett stängsel varvid bilen fått omfattande skador i fronten. Från försvarets sida har med stöd av viss utredning gjorts gällande att reparation av skadorna å bilen skulle kosta högst 6 000 kr och att denna kostnad inte är högre än kostnaden mellan 6 000 och 9 000 kr vid ett "normalt" biltillgrepp, då gärningsmannen bryter sig in i bilen samt bryter sönder tändnings- och rattlås. Åklagaren har ej kunnat vederlägga dessa påståenden.

Enligt 12 kap 3 § 2 st BrB skall vid bedömande av om ett skadegörelsebrott är grovt - med en strafflatitud på fängelse från 14 dagar till 4 år - särskilt beaktas om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar. Enligt min mening framstår det som uppenbart att den skada Åke G åsamkat fordonet, trots bilens relativt höga marknadsvärde, ej är av sådan art, att den ensam skulle ha kunnat bedömas som grov skadegörelse. Enbart den omständigheten att han åstadkommit denna skadegörelse i förening med en besittningsrubbning kan inte - särskilt inte med beaktande av det i förhållande till straffet för grov skadegörelse höga minimistraffet - leda till att Åke G:s brott bedöms som grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Jag finner således att vad Åke G i denna del låtit komma sig till last skall bedömas enbart som olovligt tillgrepp av fortskaffningsmedel. Vid denna prövning bestämmer jag straffet för den samlade brottsligheten till fängelse 5 mån.

Åke G sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, bedöma gärningen tillgrepp av fortskaffningsmedel som ej grovt brott och i vart fall väsentligt mildra den gemensamma påföljden.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD meddelade d 15 okt 1984 prövningstillstånd beträffande frågan om ansvar för tillgrepp av fortskaffningsmedel och påföljden men fann beträffande målet i övrigt ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Holmberg, Sven Nyman, Vängby, referent, Ehrner och Bergqvist) beslöt följande dom:

Domslut. Riksåklagaren har i HD hemställt att få justera åtalet för tillgrep av fortskaffningsmedel till att avse följande gärningsbeskrivning: Åke G har natten mot d 7 juni 1984 obehörigen inträngt på Husvagn-Svensson AB:s område vid Skaragatan i Lidköping genom att klättra över ett metallstängsel som omgav området. Han har där olovligen tagit en bolaget tillhörig personbil BBT 679 av märket Volvo värd ca 100 000 kr och brukat den till dess han gripits av polisen i Örebro d 9 juni 1984. - Tillgreppet är att bedöma som grovt med hänsyn till intrånget, till bilens värde och till att Åke G för att få den med sig kört rakt igenom  stängslet varvid bilen fått omfattande skador och även stängslet skadats.

Åke G har inte haft något att erinra mot en sådan justering.

Den av riksåklagaren nu lämnade gärningsbeskrivningen kan inte anses innefatta någon ändring av talan och skall därför upptas till prövning av HD.

I HD har blivit upplyst och ostridigt, att bolaget köpte bilen som ny ungefär två månader före tillgreppet, att bolaget vid förvärvet fick rabatt men att bilen enligt säljarens prislista betingade ett pris av 99 900 kr, att metallstängslet var 2 m högt och bestod av stolpar och nät, att bilen vid tillgreppet tillfogades skador, företrädesvis på framvagnen, så att vissa delar fick bytas och andra omlackeras, allt till en kostnad av 4 757 kr inklusive moms, samt att kostnaderna för reparation av nätstängslet uppgick till 868 kr inklusive moms.

Vid huvudförhandling inför HD har Åke G om biltillgreppet uppgett följande: När han passerade bolagets område såg han en bil stå inne på gården med vänstra framdörren öppen. Han blev då nyfiken och klättrade över stängslet. När han sedan upptäckte, att tändningsnyckeln satt i låset, fick han en ingivelse att han skulle tillgripa bilen för att göra en åktur med den. Grinden i stängslet var låst med ett hänglås. Han kontrollerade stängslet och fann att nätet var anbragt på utsidan av stolparna, varför det lätt borde ge vika. Om nätet hade suttit på insidan, skulle han inte ha vågat forcera det. När han körde mot stängslet, lossnade nätet från stolparna och gled ovanför bilen, så att denna så att säga trängde ut under nätet. Han märkte inte några funktionsskador på bilen. Efter en färd med bilen ställde han denna ifrån sig på en plats där han efter ungefär ett dygn återfann den. Han lade inte märke till att bilen under mellantiden skulle ha tillfogats några ytterligare skador.

Bestämmelserna om ansvar för tillgrepp av fortskaffningsmedel infördes vid BrB:s tillkomst genom lagrådets tillskyndan. Lagrådets majoritet anförde därvid, att ledning för bedömande, när gärningen skulle anses grov, torde med beaktande av föreliggande skiljaktigheter kunna hämtas från de lagrum som anger när grov stöld eller rån skall anses föreligga. Härvid framhölls särskilt, att lagrummet rörande tillgrepp av fortskaffningsmedel skulle avse även fall vilka, om stölduppsåt förelegat, skulle ha bedömts som rån, liksom att brottet kunde avse mycket värdefull egendom. Detta yttrande föranledde under lagstiftningsärendets fortsatta behandling inte någon erinran från statsmakternas sida. (Se NJA II 1962 s 212 f.)

När i enlighet med lagrådets yttrande ledning för bedömningen skall sökas i bestämmelsen i 8 kap 4 § BrB om grov stöld är särskilt att beakta den ändring av lagrummet som skedde år 1975. Därvid angav föredragande statsrådet att syftet med reformen var att beteckningen grov stöld endast skulle tillgripas i fall som efter en allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter framstod som särskilt kvalificerade. Ändringarna av lagtexten innebar att rekvisitet inbrott fick  utgå bland de i lagtexten angivna omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt och att lagrummet i stället kompletterades med ett nytt rekvisit som tar sikte på om gärningen är av särskilt hänsynslös art. I förarbetena (se prop 1975/76:42 s 18 ff, särskilt s 22 och 24, samt s 91 f, JuU 1975/76:16 s 6 ff, särskilt s 7 och 11, samt rskr 1975/76:111) underströks främst, att enbart det förhållandet att stölden hade förövats genom inbrott inte borde få till följd att gärningen bedömdes som grov stöld. Större avseende borde fästas vid det obehag och lidande som ett hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden medförde än vid tillvägagångssättet som sådant.

Den bil som Åke G tillgrep hade ett värde, som i sig framstår som högt. Å andra sidan finns åtskilliga andra i Sverige sålda bilmodeller i ungefär samma prisklass, och även för något mindre bilar är priset betydande när de är nya. Eftersom vid brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel tillägnelseuppsåt antas inte föreligga, kan det finnas skäl att fästa mindre avseende vid det tillgripnas värde än när fråga är om brott som innefattar förmögenhetsöverföring. Erinras bör också att i det lagrådsyttrande som ledde till införandet av brottstypen talas om "mycket värdefull egendom", inte om "betydande värde", vilket uttryck används i bl a 8 kap 4 § BrB. En rättstillämpning som med hänsyn till prisutvecklingen skulle komma att automatiskt hänföra tillgrepp av ordinära personbilar till grovt brott kan inte ha varit avsedd.

Vad angår frågan i vad mån tillvägagångssättet vid ett biltillgrepp skall föranleda att detta bedöms som grovt bör till en början erinras om att, när i det förut återgivna lagrådsyttrandet exempel skulle ges på förfaranden som kunde medföra behov av en särskild straffskala för grovt brott, endast rånliknande situationer omnämndes särskilt. I överensstämmelse med 1975 års ändring av bestämmelsen om grov stöld i 8 kap 4 § BrB bör i vart fall enbart den omständigheten att ett biltillgrepp förövats medelst inbrott inte föranleda att brottet bedöms som grovt. Åke G:s förfarande att ta sig in på och föra bilen ut från en inhägnad och med lås tillsluten industritomt är, även om det vittnar om brottslig företagsamhet, ej att hänföra till sådana särskilt kvalificerade tillvägagångssätt som enligt förarbetena till nämnda lagändring kunde medföra att en stöld borde anses som grov.

Däremot utgör det förhållandet att bilen fördes genom nätstängslet på ett sätt som var ägnat att åstadkomma skador otvivelaktigt en försvårande omständighet, även om de upplysningar som lämnats om reparationskostnaderna visar att skadorna inte blivit av alltför allvarlig omfattning.

Vid en allsidig bedömning av frågan, om Åke G:s tillgrepp av bilen med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter är att bedöma som grovt brott, måste hänsyn tas till att minimistraffet för sådant brott är fängelse 6 mån. Detta är ägnat att inskärpa, att straffskalan för grovt brott bör reserveras för gärningar med betydande straffvärde.  De försvårande omständigheter som föreligger beträffande Åke G:s gärning, särskilt med avseende på sättet att tillfoga bilen skador, kan beaktas inom straffskalan för normalfallet av tillgrepp av fortskaffningsmedel. HD finner det ligga bäst i linje med den allmänna syn på brottslighet och brottspåföljder som ligger bakom de senare årens ändringar i BrB och särskilt 1975 års reform av bestämmelsen om grov stöld att inte beteckna tillgreppet som grovt (jfr NJA 1982 s 719). Åke G skall därför dömas för tillgrepp av fortskaffningsmedel med tillämpning av 1 st i 8 kap 7 § BrB.

Åke G är genom HovR:ns därutinnan lagakraftvunna dom förvunnen till ansvar också för försök till stöld, olovlig körning och rattfylleri. Påföljden för den samlade brottsligheten bör som domstolarna funnit bestämmas till fängelse. Tiden för fängelsestraffet bör dock, även med beaktande av de försvårande omständigheter som varit förenade med biltillgreppet, sättas ned. Anledning att ändra förordnandet om förverkande av Åke G villkorligt medgiven frihet föreligger inte.

Till följd av det frihetsberövande Åke G varit underkastad efter det att HovR:n meddelade sin dom skall fängelsestraffet anses verkställt i anstalt ytterligare 60 dagar.

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns domslut, att Åke G för brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel döms jämlikt 8 kap 7 § 1 st BrB och att den gemensamma påföljden bestäms till fängelse 6 mån.

Fängelsestraffet skall till en tid av 149 dagar anses som verkställt i anstalt.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1984-11-05

Målnummer:
B851-84