Fråga om avstående från att åberopa preskription enligt 12 kap 61 § JB.

(Jfr 1971 s 216)

Genom hyreskontrakt d 1 mars 1976 hyrde Lars M en lägenhet om 3 rum och kök i fastigheten stadsägan 2 550 vid Grönviksvägen i Bromma. Fastigheten ägdes av Bernt A. Kontraktet upphörde att gälla fr o m d 30 sept 1977 enligt överenskommelse mellan Bernt A och Lars M d 18 sept 1977.

Under vintern 1976/1977 uppstod vattenskador på fastighetens fasad.

Efter ansökan om stämning, som inkom till Stockholms TR, fastighetsdomstolen, d 21 maj 1981, yrkade Bernt A att Lars M måtte förpliktas att till Bernt A utge 12 903 kr jämte ränta. Som grund för sin talan anförde Bernt A: Vattenskadorna på fastigheten orsakades av smältvatten som från Lars M:s balkong rann ut över fasaden. Lars M höll inte sin balkong ren från snö och is. Genom denna sin underlåtenhet  brast Lars M såväl i sin skyldighet enligt en bestämmelse i hyreskontraktet att hyresgästen förbinder sig "att hålla till lägenheten hörande balkong eller altan fri från snö och is" som i sin allmänna vårdnadsplikt som hyresgäst enligt 12 kap 24 § JB.

Lars M bestred käromålet varvid han förklarade, att han inte brustit i sina skyldigheter som hyresgäst på sätt Bernt A gjorde gällande utan att skadorna på fasaden orsakats av bristande underhåll från fastighetsägarens sida. Lars M framställde vidare preskriptionsinvändning enligt 12 kap 61 § JB och gjorde därvid gällande, att Bernt A:s rätt till talan var förlorad enär talan inte väckts inom 2 år från det att Lars M avträdde lägenheten d 30 sept 1977.

Bernt A bestred invändningen om preskription och anförde: Lars M hade hemförsäkring, vari ingick ansvarsförsäkring, hos försäkringsaktiebolaget Skandia. Bernt A har sedan 1977 i flera brev förhandlat med Skandia, som förklarat sig inom ramen för den tecknade ansvarsförsäkringen överta den skadeståndsskyldighet, som kan åläggas Lars M, samt förlikningsvis erbjudit Bernt A en viss summa, vilken ersättning Bernt A ej godtagit. Försäkringsbolaget har företrätt Lars M alltsedan skadeanmälan ingavs av Lars M d 1 febr 1977. Lars M har, företrädd av försäkringsbolaget, förhandlat med Bernt A och därigenom avstått från att göra gällande att preskription skulle inträda redan 2 år efter hyresförhållandets upphörande.

På parternas hemställan upptog TR:n frågan om preskription till avgörande genom mellandom.

TR:n (rådmannen Rosén) anförde i mellandom d 19 okt 1981:

Domskäl. I målet är ostridigt att Lars M avträdde lägenheten senast d 30 sept 1977 på grund av hyresförhållandets upphörande denna dag. Vidare är ostridigt att Bernt A:s ansökan om stämning inkom till domstolen d 21 maj 1981. Enligt 12 kap 61 § JB skall hyresvärd som vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållande väcka talan därom inom 2 år från det hyresgästen avträdde lägenheten. Iakttages ej denna tid är rätten till talan förlorad, om ej annat avtalats.

Fastighetsdomstolen gör följande bedömning.

Talan har inte väckts inom 2 år från det Lars M avträdde lägenheten.

Vad Bernt A har anfört om de förhandlingar som försiggått mellan Bernt A och Lars M genom försäkringsbolaget ger ej stöd för Bernt A:s påstående att Lars M avstått från att påkalla tillämpning av preskriptionsbestämmelsen. Att parterna inlåtit sig på förhandlingar kan inte anses ha preskriptionsbrytande effekt.

Vid sådana förhållanden finner domstolen att Bernt A:s rätt till talan angående ifrågavarande fordringsanspråk på grund av hyresförhållandet är förlorad.

Domslut. Fastighetsdomstolen förklarar att Bernt A:s rätt till talan angående fordringsanspråk på grund av hyresförhållandet är förlorad.

Bernt A fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n, med  undanröjande av TR:ns dom, måtte förklara Bernt A vara bibehållen sin talerätt.

Lars M bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Svahn, hovrättsråden Edwall, referent, och Oldin samt adj led Trägård) anförde i dom d 24 mars 1982:

Domskäl. I målet är ostridigt, att Bernt A:s talan inte väckts inom 2 år från det Lars M avträdde lägenheten samt att det icke mellan Bernt A och Lars M träffats någon uttrycklig överenskommelse varigenom Lars M avstått från att åberopa preskriptionsbestämmelsen i 12 kap 61 § JB.

Till stöd för sitt påstående att han likväl är bibehållen sin talerätt har Bernt A i HovR:n anfört: Det får anses, att Lars M genom sin skadeanmälan givit försäkringsbolaget "generalfullmakt att agera å Lars M:s vägnar". Bolaget har genom en serie åtgärder, huvudsakligen redovisade i TR:ns dom, och senast genom att hänskjuta frågan om ersättningsskyldighet till skadeprövningsnämnden avstått från att åberopa två-års-preskription. I vart fall måste ett sådant avstående anses följa av dessa åtgärder sammantagna. Till följd av den i fullmakten inrymda behörigheten har bolaget genom sitt handlande bundit även Lars M.

HovR:n gör följande bedömning. Rättsförhållandet mellan Lars M och försäkringsbolaget regleras av det mellan dem slutna försäkringsavtalet. Genom detta har bolaget åtagit sig att vid inträffad skada övertaga Lars M:s ansvar och, inom ramen för tecknad försäkring, utbetala ersättning. I åtagandet ingår också skyldighet att utreda skada och att förhandla med den skadelidande i syfte att åstadkomma skadereglering. Genom att göra skadeanmälan har Lars M uppfordrat försäkringsbolaget att fullgöra dessa åtaganden. Det kan emellertid icke anses, att av denna anmälan följt behörighet för bolaget att, på sätt Bernt A gjort gällande, handla på Lars M:s vägnar.

På grund härav finner även HovR:n, att Bernt A:s rätt till talan angående ifrågavarande fordringsanspråk på grund av hyresförhållandet är förlorad.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Bernt A sökte revision och yrkade att han måtte förklaras bibehållen sin talerätt.

Lars M bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wiking-Johnsson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Vad som förekommit mellan försäkringsbolaget och Bernt A har från bolagets sida utgjort led i fullgörandet av dess åtagande inom ramen för den av Lars M tecknade försäkringen. Det kan inte anses att därigenom avtal träffats om förlängd preskriptionstid såvitt gäller Bernt A:s möjlighet att framställa uppgivet anspråk gentemot Lars M. Som HovR:n funnit har Bernt A därför förlorat sin talerätt mot Lars M.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Vängby, Magnusson, referent, och Bergqvist) beslöt följande dom:

Domskäl. Av utredningen framgår följande. Skadorna på fastigheten uppstod under vintern 1976/77. Lars M, som hade en ansvarsförsäkring hos Skandia, gjorde skadeanmälan d 1 febr 1977. Med anledning därav meddelade Skandia i brev till Bernt A d 7 okt 1977 att bolaget inom ramen för ansvarsförsäkringen övertog den skadeståndsskyldighet som kunde åläggas Lars M men att enligt bolagets uppfattning Lars M inte var styrkt vållande till de uppkomna skadorna. Skandia avböjde därför Bernt A:s ersättningsanspråk. I brev d 29 dec 1978 erbjöd emellertid Skandia förlikningsvis ersättning med 7 800 kr. Erbjudandet upprepades i brev d 29 april 1980. Sedan Bernt A förklarat sig inte vilja godta erbjudandet, hänsköts saken d 17 juli 1980 på Bernt A:s begäran till Skandias skadeprövningsnämnd. I yttrande d 21 nov 1980 ställde nämnden sig avvisande till Bernt A:s ersättningskrav. Under hänvisning till yttrandet meddelade Skandia i brev d 9 dec 1980 att någon ersättning inte skulle utgå. Bernt A ansökte då hos TR:n om stämning på Lars M. Ansökningen kom in d 21 maj 1981.

I målet är upplyst att Lars M avträdde lägenheten senast d 30 sept 1977.

Enligt 12 kap 61 § JB skall, om en hyresvärd eller hyresgäst vill framställa fordringsanspråk på grund av hyresförhållandet, talan därom väckas inom 2 år från det hyresgästen avträdde lägenheten. Iakttas inte denna tid, är rätten till talan förlorad, om ej annat avtalats.

Det är ostridigt att Bernt A:s talan inte har väckts inom den angivna tvåårstiden och att det inte heller mellan Bernt A och Lars M har träffats någon uttrycklig överenskommelse varigenom Lars M har avstått från att åberopa preskriptionsbestämmelsen. Frågan är emellertid om, som Bernt A har gjort gällande, Skandia genom sina åtgärder kan anses ha avstått från att åberopa preskription och därvid bundit även Lars M.

I rättsfallet NJA 1971 s 216, som gällde frågan huruvida ett försäkringsbolag som hade meddelat en s k Protection & Indemnity-försäkring kunde åberopa preskription enligt sjölagen, förelåg ett yttrande från Svenska försäkringsbolags riksförbund. I yttrandet uttalade förbundet bl a följande. I de former av ansvarsförsäkring som dominerar på den svenska marknaden är det vanligt förekommande att försäkringsbolaget, efter att ha tagit del av utredningen angående det händelseförlopp som resulterat i en skada, gentemot den skadelidande finner sig i princip böra medge eller erkänna ersättningsskyldighet. Enligt stadgad försäkringspraxis anses häri ligga ett åtagande från bolagets sida att utbetala skälig ersättning. Något utrymme för att senare åberopa specialpreskription anses enligt denna praxis inte finnas.

Det får anses vara naturligt och välgrundat att, om ett försäkringsbolag som har meddelat ansvarsförsäkring medger skadeståndsskyldighet, detta betraktas som ett avstående från en rätt att göra invändning  om specialpreskription. Utredningen i målet visar emellertid inte att Skandia har gjort något sådant medgivande. I stället har bolaget i det tidigare nämnda brevet d 7 okt 1977 uttryckligen förklarat att det enligt bolagets uppfattning inte förelåg någon skadeståndsskyldighet. Bolaget har visserligen senare, såväl före som efter preskriptionstidens utgång, gjort vissa erbjudanden om ersättning. Med hänsyn till att, såvitt framgår av utredningen, erbjudandena gjordes förlikningsvis, kan emellertid bolaget inte därigenom anses ha vitsordat någon skadeståndsskyldighet. Inte heller kan det förhållandet att bolaget ingått i förhandlingar och låtit saken prövas av Skandias skadeprövningsnämnd utan att göra preskriptionsinvändning tolkas så att möjligheten att åberopa preskription gått förlorad.

Det är således inte visat i målet att Skandia har avstått från att åberopa preskription enligt 12 kap 61 § JB. Med detta konstaterande saknas anledning att gå in på frågan huruvida ett avstående från bolagets sida hade varit bindande även för Lars M.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1984-11-05

Målnummer:
T159-82