När det vid rymning inte kommer i fråga att välja en icke frihetsberövande påföljd, har fjorton dagars fängelse ansetts vara en i flertalet fall tillräcklig påföljd.


Lagrum:
21 kap. 12 § 1 st. brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Linköpings TR ansvar å vårdaren Sakari S, född 1958, för rymning enligt följande: Sakari S, som inkallats som värnpliktig till I4/Fo41 i Linköping för fullgörande av krigsförbandsövning under tiden d 20 sept-d 9 okt 1982, uteblev olovligen från tjänstgöring under nämnda tid.

TR:n (ordf rådmannen Swan) anförde i dom d 10 febr 1983:

Domskäl. Sakari S har erkänt gärningen. Vad Sakari S erkänt vinner stöd av utredningen.

Sakari S har uppgivit: Han brydde sig inte om att inställa sig eftersom han gick i skolan vid tillfället i fråga och ansåg att det var viktigare än militärtjänstgöringen. Han sökte inte uppskov eftersom han inte trodde att han skulle erhålla detta. Om han varit borta från skolan på grund av sjukdom under motsvarande tid som hans militärtjänstgöring varade hade han fått "arbeta in" denna tid. Han ansåg det emellertid inte så angeläget att göra krigsförbandsövningen.

Sakari S kan inte undgå frihetsberövande påföljd för vad han gjort sig skyldig till.

Domslut. TR:n dömde Sakari S enligt 21 kap 12 § 1 st BrB för rymning till fängelse 14 dagar.

Åklagaren fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att påföljden måtte bestämmas till fängelse en månad.

Sakari S bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Åhlén, f d hovrättslagmannen Lilja, adj led Strandberg samt nämndemännen Hernelius och Wallin) anförde i dom d 2 juni 1983:

Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att Sakari S gjort sig skyldig till rymning och att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Åklagaren har gjort gällande att möjligheten att döma till fängelse kortare tid än en månad inte bör tillämpas i detta fall, eftersom några mildrande omständigheter inte föreligger.

HovR:n gör följande bedömning.

Genom lagstiftning, som trädde i kraft d 1 juli 1981, sänktes det allmänna straffminimum för fängelse till 14 dagar. Till grund för denna reform låg ett delbetänkande av fängelsestraffkommittén (SOU 1980:1). Som exempel på brott som mer allmänt borde kunna föranleda kortare fängelsestraff nämnde kommittén bl a rymning enligt 21 kap 12 § BrB. I fråga om övriga brottsbalksbrott uttalade kommittén att de, även när påföljden stannar vid en månads fängelse, inom sig kan rymma gärningar av så skiftande art och grovhet att något generellt uttalande om påföljdens längd inte kan göras. Departementschefen (prop 1980/81:44 s 12) anslöt sig i fråga om tillämpningsområdet för korta straff såvitt gäller de brottsbalksbrott vid vilka fängelse i en månad ofta används till kommitténs uppfattning att de enskilda fallen kan inrymma gärningar av skiftande art och grovhet. Han kommenterade dock inte särskilt kommitténs uttalande att rymning mer allmänt borde kunna föranleda kortare straff. Vidare uttalade han i fråga om brottsbalksbrotten: "Det synes knappast möjligt att på detta stadium bilda sig någon mera bestämd uppfattning om i vilken utsträckning det finns förutsättningar för att tillämpa fängelsestraff på tider under en månad i fråga om dessa brottskategorier. Att det nya minimistraffet kommer att få praktisk betydelse på detta område synes dock klart."

Som påföljd för rymningsbrott tillämpar HovR:n - om omständigheterna i det enskilda fallet inte kan anses vara i lagens mening mildrande och annan påföljd än fängelse får anses utesluten - normalt sett fängelse i minst en månad. I det nu aktuella fallet har Sakari S - utan några som helst skäl - uteblivit från en krigsförbandsövning. Enligt HovR:ns mening saknas därför anledning att göra avsteg från normalpåföljden.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse 1 mån.

Sakari S sökte revision och yrkade att TR:ns dom måtte fastställas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Sven Nyman, Vängby, Ehrner, Magnusson, referent, och Bergqvist) beslöt följande dom:

Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet och därvid hört Sakari S på nytt. Han har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som har redovisats i TR:ns dom.

Minimitiden för fängelsestraff sänktes d 1 juli 1981 till 14 dagar. Till grund för denna reform låg ett delbetänkande av fängelsestraffkommittén (SOU 1980:1). Enligt betänkandet (s 36) beräknades kommittéförslaget leda till bl a att mindre tid totalt sett skulle komma att avtjänas i fängelse. Det skulle också skapa större möjligheter till differentiering i straffmätningen beträffande de brottstyper där dittillsvarande straffminimum, en månads fängelse, vanligtvis hade dömts ut. Som exempel på brott som mer allmänt borde kunna föranleda kortare fängelsestraff nämnde kommittén bl a rymning enligt 21 kap 12 § BrB.

I propositionen (prop 1980/81:44) anslöt sig departementschefen i allt väsenligt till vad kommittén hade uttalat om syftena med reformen. Det framhölls också (prop s 12) att det nya minimistraffet skulle komma att få praktisk betydelse bl a på brottsbalksområdet. I propositionen nämndes dock inga exempel på brottsbalksbrott som mer allmänt borde föranleda kortare frihetsstraff. I stället uttalades att de enskilda fallen kunde inrymma gärningar av skiftande art och grovhet och att det på förevarande stadium knappast syntes möjligt att bilda sig någon mera bestämd uppfattning om i vilken utsträckning det fanns förutsättningar för att tillämpa fängelsestraff på tider under en månad i fråga om dessa brottskategorier.

I enlighet med vad som har uttalats i de aktuella förarbetena bör den nya minimitiden användas i en del fall då enligt tidigare praxis en månads fängelse har brukat dömas ut. Även om rymning inte uttryckligen har nämnts i propositionen, torde det, när ett sådant brott har begåtts och det inte kommer i fråga att välja en icke frihetsberövande påföljd (se härom bl a NJA 1983 s 897 och 899), i flertalet fall vara tillräckligt att döma till 14 dagars fängelse. Självfallet kan det dock inträffa rymningsfall där det av hänsyn till bl a tjänstgöringens art är befogat att utmäta ett längre fängelsestraff.

Som TR:n och HovR:n har funnit är förhållandena i Sakari S:s fall sådana att en annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga. Det finns å andra sidan inte anledning att bestämma en längre strafftid än 14 dagar. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på så sätt att TR:ns domslut fastställs.

NJA 1983 s. 897; NJA 1983 s. 899

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
31 okt 1984

Målnummer:
DB 26