En försäljningsingenjör slutar sin anställning och startar ett eget företag som övertar agenturer för två tyska företag från den tidigare arbetsgivaren. Fråga om ingenjörens kontakter med de tyska företagen före anställningens upphörande innefattade trolöshet mot huvudman.

(Jfr 1952 s 188 och 1960 s 628)

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å ingenjören Manfred S jämlikt 10 kap 5 § BrB för trolöshet mot huvudman enligt följande: Manfred S har från 1971 till och med d 30 juni 1980 varit anställd hos aktiebolaget Dalma i Stockholm (nedan kallat Dalma) med uppgift att förestå Dalmas avdelning för försäljning av maskiner till gummi- och plastindustriföretag. Dalma har drivit förmedling av försäljning från utländska till svenska företag (agenturverksamhet). Manfred S uppsade d 1 april 1980 skriftligen sitt anställningskontrakt till d 30 juni 1980. I ansökan till LSt:n d 12 april 1980 ansökte Manfred S om registrering av firma Maskinagentur Plastum. I ansökan angivna verksamhet avsåg försäljning av maskiner med tillbehör till plast- och gummiindustrin (agenturverksamhet). Från i vart fall mars 1980 har Manfred S i sina kontakter med tyska företag föreslagit dem att efter upphävande av agenturavtalen med Dalma överföra dessa på honom. Sålunda har Manfred S under pågående anställningstid hos Dalma genom missbruk av sin behörighet att företräda Dalma och sin förtroendeställning förmått tyska företagen Desma-Werke GMBH i Achim (nedan kallat Desma) och Maschinenfabrik Stahlkontor Weser Lenze KG/Hans Lenze i Hameln (nedan kallat Stako) att uppsäga sina avtal med Dalma till förmån för Manfred S. Härigenom har Dalma orsakats skada. Denna har uppgått till ett årligt belopp av åtminstone 110 000 kr brutto. I samband med att Manfred S slutade sin anställning hos Dalma medtog han olovligen affärshandlingar och annan korrespondens med nämnda tyska företag.

TR:n (ordf chefsrådmannen Pehrsson) anförde i dom d 17 dec 1982:

Domskäl. Manfred S har bestritt ansvar. Närmare hörd över åtalet har han uppgivit bl a: Han vitsordade riktigheten av vad åklagaren anfört i de fem första meningarna i gärningsbeskrivningen. - Dalmas verksamhet var fördelad på tre olika avdelningar, av vilka en förestods av Manfred S. Denna avdelning förmedlade försäljning av maskiner från huvudsakligen västtyska företag, vilka på grund av agenturavtal i Sverige företräddes av Dalma. Dalma hade ingått minst sju sådana agenturavtal. Ungefär ett trettiotal svenska företag var att anse som potentiella kunder att bearbeta för inköp av ifrågavarande maskiner. Dalmas inkomster utgjordes av provisioner å de förmedlade försäljningsavtalen. Under 1980 hade Manfred S en månadslön å 8 000-9 000 kr. - Under 1976 överläts aktierna i Dalma på Rolf P, som är son till företagets grundare. Sedan 1973 hade Dalma vissa ekonomiska problem. På grund härav och då Rolf P, som i samband med överlåtelsen utsetts till bolagets verkställande direktör, saknade de kvalifikationer som erfordrades för en effektiv företagsledning uppstod hos de anställda oro för företagets framtid. Tillika uppstod meningsmotsättningar mellan personalen och företagsledningen samt mellan de anställda inbördes. Personalen föreslog vissa åtgärder för att få större inflytande på företagets ledning, allt för att säkra företagets fortbestånd. Förslagen lämnades dock obeaktade och resulterade allenast i en av Rolf P avgiven skriftlig förklaring, i vilken de anställda tillförsäkrades viss insyn i företagets ekonomiska ställning och viss självständighet för de olika avdelningarna m m. Den avgivna förklaringen medförde ej någon avgörande förändring för förhållandena inom företaget. Manfred S kom att överväga att söka sig annan sysselsättning. I början av 1980 fick han erbjudande om anställning vid annat företag inom ungefär samma bransch. Han antydde för P att han hade "annat på gång" och fick på fråga besked om längden av tiden för eventuell uppsägning av sitt anställningsavtal. Manfred S utgick från att P med anledning av antydningarna skulle taga upp diskussion med Manfred S om hans anställning och de förändringar han kunde önska för att kvarbli i anställningen. Då varje reaktion uteblev från Petersen, beslöt Manfred S att säga upp sig. Några planer att starta eget företag i samma bransch hade han ej då. Vid ett telefonsamtal i tjänsten med företrädare för Desma, troligen i febr 1980, nämnde han sin avsikt att säga upp sin anställning hos Dalma. Omnämnandet var föranlett av en önskan att i tid ge Desma upplysning om de svårigheter som kunde uppstå i samarbetet med Dalma, då Manfred S slutade sin anställning. Av reaktionen på meddelandet förstod han, att han var betydelsefull för Desmas samarbete med Dalma. Vid besök vid Desma i mars blev han tillfrågad, om han var intresserad att eventuellt arbeta för Desma. Han minns nu ej vad han svarat härpå men antager att han sagt sig kunna vara intresserad av sådant samarbete. Då han i samma mars månad besökte Stako fick även detta företag meddelande om hans avsikt att lämna Dalma. Från Stakos sida gjordes då gällande att för sådant fall kunde Stako ej fortsättningsvis anlita Dalma som sin agent i Sverige. I sammanhanget tillfrågades Manfred S om han kunde tänka sig att börja eget företag i branschen, varpå han svarat, att detta ej var otänkbart. Någon gång i mars sade Desma upp sitt agenturkontrakt med Dalma till omedelbart upphörande under hänvisning till att Manfred S ämnade sluta sin anställning. Den 1 april 1980 uppsade Manfred S anställningen till upphörande d 1 juli 1980. På sin arbetsplats blev han därefter "utfryst"; han fick inga arbetsuppgifter, hans möjligheter att använda tjänstetelefonen begränsades och han fick ej företaga några tjänsteresor m m. Under en semestervecka  besökte han på Stakos initiativ d 20 april 1980 företaget och därvid diskuterades, huruvida Manfred S kunde tänka sig att övertaga agenturen för Stako i Sverige och hur villkoren i så fall skulle utformas. Någon gång i maj hörde Desma per telefon av sig till Manfred S och bad honom övertaga dess agentur i Sverige och Manfred S förklarade sig vara intresserad av ett sådant övertagande. Den 23 maj 1980 blev Manfred S avstängd från sitt arbete på Dalma. I sept 1980 övertog Manfred S enligt muntligt avtal agenturen för Desma. I febr 1981 ingicks ett skriftligt sådant avtal. Manfred S företräder enligt muntligt avtal sedan sept eller okt 1980 Stako som deras agent. - Hans beteende i förhållande till Desma och Stako är ej sådant illojalt handlande som anses i 10 kap 5 § BrB. Skulle så vara fallet har dock ej härigenom, ej ens medelbart, åstadkommits någon skada för Dalma, då de rörliga kostnaderna för Manfred S:s verksamhet i Dalma i allt fall översteg den påstådda bruttoförlusten.

I målet har av åklagaren och Manfred S åberopats viss skriftlig bevisning, varjämte på åklagarens begäran vittnesförhör ägt rum med P och Elfriede K.

Med hänsyn till vad som framkommit om Manfred S:s ställning inom Dalma och de arbetsuppgifter som ålåg honom i hans tjänst synes det vara uppenbart, att han inom företaget intagit sådan förtroendeställning som avses i 10 kap 5 § BrB. Åklagaren har gjort gällande att Manfred S föreslagit och förmått Desma och Stako att uppsäga sina med Dalma ingångna agenturavtal till förmån för Manfred S och att detta skulle innefatta missbruk av hans förtroendeställning. För att sådant missbruk skall anses föreligga måste de påstådda åtgärderna ha varit av den beskaffenhet att de är att anse som ett utflöde av den särskilda möjlighet att förfoga över Dalmas tillgångar som tillkom Manfred S på grund av hans förtroendeställning. Allenast sådana förfoganden av rättslig eller faktisk art som faller inom denna speciella behörighet och som är att anse som illojala kan därför föranleda ansvar. Väl vore sådana åtgärder, som Manfred S enligt åklagaren företagit och som skulle ha påverkat Desma och Stako att uppsäga agenturavtalen till förmån för Manfred S, att anse som klandervärda och måhända till och med illojala om de företagits under anställningstiden men är dessa enligt TR:ns bedömning icke sådana att de kan anses ligga inom ramen för den speciella behörighet som Manfred S:s tjänsteställning tillerkände honom. Vid sådant förhållande kan åtalet ej vinna bifall.

Domslut. Åtalet ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet.

Manfred S bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Hoff, Linder, referent, och Svanström samt nämndemännen Friberg och Welén) anförde i dom d 15 mars 1983:

Domskäl. Vid förnyat förhör med Manfred S i HovR:n har denne lämnat en berättelse som i allt väsentligt stämmer överens med de uppgifter han lämnade vid TR:n enligt dess dom. Han har särskilt framhållit att han inte förmått Desma och Stako att säga upp avtalen med Dalma utan att det var de västtyska företagen som erbjöd honom att överta avtalen.

I HovR:n har förnyade vittnesförhör hållits med P och Elfriede K. Dessa har därvid uppgivit bl a följande:

P: Han övertog Dalma, där han varit verksam sedan 1970, i jan 1977. I samband med övertagandet förekom förhandlingar med de anställda om ökat inflytande i företaget. Dessa ledde till att de anställda fick en självständigare ställning. Vad angår Manfred S var hans ställning sådan att han fick handla självständigt i förhållande till företagets utländska huvudmän; det var blott i frågor som gällde slutande av kontrakt med huvudmän som företagsledningens godkännande måste inhämtas. Manfred S hade sålunda i realiteten rätt att vid avtalsslut reducera Dalmas anspråk på provision. - Första gången P fick höra något som tydde på att Manfred S ämnade sluta sin anställning var när denne i jan 1980 frågade hur lång hans uppsägningstid var. Vetskap om att Manfred S skulle sluta fick P genom det brev varigenom Desma sade upp sitt agenturavtal med Dalma. Brevet kom d 17 mars 1980. Samma dag hade P och Manfred S ett samtal. P frågade hur det kom sig att Desma fått veta att Manfred S skulle sluta innan Dalma fått besked därom. Manfred S sade att han kanske nämnt för Desma att han ämnade sluta hos Dalma. P framhöll hur farligt det var att säga sådana saker till en huvudman och frågade hur Manfred S hade tänkt sig fortsättningen. Om P minns rätt nämnde Manfred S därvid olika alternativ för sin framtid, varvid alternativet att denne skulle börja ett eget företag framstod som det mest sannolika. P förstod av samtalet att det var Manfred S:s avsikt att då "ta över" Desma. - Stako sade upp sitt agenturavtal genom ett telexmeddelande, i vilket också meddelades att skriftlig uppsägning skulle följa. Manfred S hade under tiden närmast före telexmeddelandets avsändande varit på en affärsresa tillsammans med en representant för Stako, och meddelandet var avsänt samma dag som representanten kommit hem. - Kort tid efter det att Manfred S sagt upp sig blev denne förbjuden att företaga resor utan P godkännande. Kort därefter blev han förbjuden att utan godkännande telefonera till utlandet. Dessa inskränkningar hindrade honom dock inte från att fullgöra sina arbetsuppgifter. En dag i slutet av maj blev han avstängd från sitt arbete. Dörren till hans kontorsrum låstes. - Det innebar stort avbräck för Dalma att förlora Desma och Stako. Desma var den ledande, "flaggskeppet", i fråga om försäljning av en viss typ av maskiner. Troligen i april-maj 1980 förde Dalma förhandlingar med de båda företagen för att få dem att stanna hos Dalma, men förhandlingarna var förgäves.

Elfriede K: Hon anställdes hos Dalma 1966 och hon är fortfarande anställd där. Hon var sekreterare åt Manfred S och hjälpte denne att hålla kontakten med de utländska huvudmännen. Manfred S hade svårt att acceptera P som chef och var under lång tid missnöjd med förhållandena på företaget. Han talade ibland om att sluta och lade då fram "lite olika alternativ", exempelvis att ta en annan anställning eller att starta ett eget företag. I sådana sammanhang yttrade han att han ville överta agenturen för Desma. Det var funderingar om hur han skulle ordna framtiden; han nämnde "som ett sätt för honom att ordna framtiden" att han övertog Desma. - En dag i mars 1980 åhörde hon ett telefonsamtal mellan Desma och Manfred S. Hon hörde Manfred S säga att Desma måste bestämma sig om agenturen. Yttrandet löd ordagrant "Ich muss jetzt wissen wie Desma sich entscheidet". Det "låg i luften" att Manfred S skulle överta agenturen. Elfriede K blev ledsen för hon förstod att det gällde allvar.

I HovR:n har den vid TR:n förebragta skriftliga bevisningen upptagits på nytt.

På grund av vad sålunda förekommit gör HovR:n följande bedömning.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att Manfred S under sin anställning hos Dalma haft sådan förtroendeställning som sägs i 10 kap 5 § BrB. Med hänsyn till de omfattande inskränkningar i Manfred S:s befogenheter som enligt P vittnesmål vid togs omedelbart efter det att Manfred S sagt upp sin anställning måste dock anses att förtroendeställningen upphört i början av april 1980.

I ett brev d 10 mars 1980 från Desma till Dalma sade Desma upp sitt avtal med Dalma. Av brevet framgår att Manfred S d 6 samma månad gjort ett besök hos Desma och då tillkännagivit att han ämnade sluta sin anställning hos Dalma. Av Manfred S:s uppgifter framgår vidare att han vid något tillfälle i mars 1980 även meddelat Stako sin avsikt att lämna Dalma. Likaså framgår av Manfred S:s uppgifter, P:s utsaga och en i målet åberopad reseräkning att Manfred S under tiden d 24-28 mars 1980 företagit en affärsresa tillsammans med en representant för Stako samt att Stako omedelbart efter representantens hemkomst sagt upp sitt avtal med Dalma.

Utredningen visar att Manfred S var missnöjd med sin anställning hos Dalma och gärna ville börja egen verksamhet. Det går i den situationen inte att finna någon mera näraliggande orsak till att Manfred S upplyste Desma och Stako om att han skulle sluta sin anställning hos Dalma än att han därigenom ville låta de västtyska företagen förstå att han önskade få deras avtal med Dalma överförda på sig. Anledning saknas till antagande att Desma och Stako skulle ha sagt upp avtalen med Dalma om inte Manfred S lämnat sådana garantier i fråga om sin egen fortsatta verksamhet för dessa företags räkning att de funnit sina intressen på den svenska marknaden tillfredsställande tillgodosedda även för framtiden. Nu angivna omständigheter talar emot att Manfred S skulle ha intagit den passiva roll i nu aktuella sammanhang som han velat tilldela sig. I samma riktning talar även vad som genom Elfriede K:s vittnesmål framkommit om telefonsamtalet mellan Manfred S och Desma i mars 1980; vad därvid förekommit ger vid handen att Manfred S varit i hög grad angelägen om att Desmas avtal skulle överföras på honom. Som framgår av vad tidigare anförts har Desmas och Stakos uppsägningar av avtalen skett i omedelbar anslutning till Manfred S:s kontakter med dessa företag i mars 1980; särskilt må anmärkas att Desmas uppsägning av avtalet, enligt vad som framgår av Desmas brev till Dalma av d 10 mars 1980, föranletts just av Manfred S:s tillkännagivande att denne skulle sluta sin anställning hos Dalma.

Vad sålunda förekommit ger enligt HovR:ns mening inte utrymme för annan bedömning än att Manfred S:s upplysningar till Desma och Stako om att han skulle sluta sin anställning hos Dalma skett i det huvudsakliga syftet att han skulle få avtalen med dessa företag överförda på sig - såsom också senare skedde - samt att han varit positivt verksam för att så skulle ske.

Genom sitt angivna handlande har Manfred S missbrukat den förtroendeställning han haft hos Dalma.

Av den sålunda redovisade utredningen framgår att Desmas och Stakos uppsägningar av sina agenturavtal med Dalma varit en omedelbar följd av Manfred S:s handlande.

Manfred S har invänt att det inte inneburit skada för Dalma att företaget gått miste om de två agenturavtalen. Till stöd härför har han anfört att lönekostnader och övriga kostnader för försäljningen av Desmas och Stakos produkter sammanlagt uppgått till högre belopp än de provisioner som influtit på grund av försäljningen.

Utredningen visar att Dalmas provisionsintäkter från Desma och Stako under åren 1977-1979 uppgått till i genomsnitt det av åklagaren angivna beloppet. Mot bakgrund härav finner HovR:n uppenbart, oavsett vad Manfred S invänt, att hans handlande inneburit sådan skada som sägs i 10 kap 5 § BrB.

På grund av det sålunda anförda finner HovR:n Manfred S övertygad om trolöshet mot huvudman.

Manfred S är tidigare ostraffad. Brottet bör kunna sonas med ett kraftigt bötesstraff.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att HovR:n dömer Manfred S jämlikt 10 kap 5 § BrB för trolöshet mot huvudman till 100 dagsböter å 25 kr.

Manfred S sökte revision och yrkade att åtalet måtte ogillas.

Riksåklagaren biträdde ändringsyrkandet. I revisionsgenmäle anförde riksåklagaren bl a:

Väl har Manfred S:s upplysningar till Desma och Stako om att han ämnade sluta sin anställning hos Dalma föranlett de västtyska företagen att överföra sina agenturavtal med Dalma på Manfred S. Även om detta må ha varit Manfred S:s huvudsakliga syfte med upplysningarna och han möjligen även varit positivt verksam för att uppnå detta syfte följer därav inte att Manfred S förfarit brottsligt i åtalat hänseende. För ansvar för trolöshet mot huvudman krävs nämligen att gärningsmannen missbrukat sin förtroendeställning, vilket i sin tur förutsätter att han företagit den skadebringande handlingen eller underlåtenheten svikligen eller på annat sätt otillbörligen (jfr NJA 1952 s 188, varom i SvJT 1953 s 577, och Jareborg, Förmögenhetsbrotten, 1975, s 294).

Manfred S har bestämt förnekat att han på sätt åklagaren påstått förmått Desma och Stako att uppsäga ifrågavarande agenturavtal. Manfred S:s uppgifter härvidlag är inte vederlagda utan vinner fastmera visst stöd av den i målet åberopade skriftväxlingen vad avser Desma och Stako (- - -). Utredningen synes snarast ge fog för uppfattningen att de västtyska företagen efter en saklig bedömning funnit det mest förenligt med sina affärsintressen att i fortsättningen anlita Manfred S som agent i Sverige. Det kan sålunda inte anses visat mer än att Manfred S genom sina upplysningar initierat det skeende som ledde fram till de västtyska företagens beslut rörande agenturerna.

I enlighet med vad jag ovan anfört anser jag att Manfred S inte kan läggas brottsligt förfarande till last.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jansler, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. I likhet med HovR:n finner HD att Manfred S haft sådan förtroendeställning som avses i 10 kap S § BrB.

Beträffande frågan om Manfred S missbrukat sin förtroendeställning har riksåklagaren i HD anfört bl a följande. Väl har Manfred S:s upplysningar - - - (se ovan) - - - beslut rörande agenturerna.

Som riksåklagaren anfört är ej styrkt att Manfred S varit i sådan grad verksam att han kan sägas ha förmått de västtyska företagen att säga upp sina avtal med Dalma till förmån för Manfred S. Vid sådant förhållande kan Manfred S ej anses ha missbrukat sin förtroendeställning. På grund härav skall åtalet ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Holmberg, Mannerfelt, Sven Nyman, Broomé och Lind, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. När de tyska företagen Desma och Stako efter kontakter med Manfred S under mars 1980 sade upp sina agenturavtal med Dalma hade ännu inte några begränsningar gjorts i fråga om Manfreds S:s rätt att företräda Dalma. Av utredningen framgår att Manfred S då intog en sådan förtroendeställning i förhållande till sin arbetsgivare Dalma som avses i 10 kap 5 § BrB. På grund av denna ställning hade han att sköta ekonomiska angelägenheter för huvudmannen.

I målet är klarlagt att Desma och Stako senare överförde agenturavtalen till den verksamhet som Manfred S d 1 juli 1980 började driva under firma Maskinagentur Plastum efter det att hans anställning hos Dalma hade upphört. Förlusten av de båda agenturerna har otvivelaktigt inneburit en skada för Dalma.

Ingenting tyder på att Manfred S har missbrukat sin rättsliga behörighet att företräda Dalma. Vad som kan ifrågasättas är om Manfred S på något annat sätt har missbrukat sin förtroendeställning genom sitt agerande under det skede som närmast föregick Desmas och Stakos uppsägningar och därigenom föranlett förlusten av agenturerna.

För att ett handlande av en förtroendeman i ett fall som det förevarande skall vara straffbart som trolöshet mot huvudman får krävas att förtroendemannen har begagnat sig av just den speciella position som han intog i förhållande till huvudmannens avtalskontrahenter (jfr NJA II 1942 s 461 och 464-465). När det som i detta fall är fråga om en arbetstagare i förtroendeställning gäller det alltså att bestämma, om den skadevållande handlingen skall hänföras till förtroendeställningen eller till anställningsförhållandet i allmänhet. Om arbetstagaren t ex upplyser arbetsgivarens kunder om sin avsikt att lämna anställningen och starta eget företag, kan förfarandet innefatta ett åsidosättande av den lojalitetsförpliktelse som följer av anställningsavtalet, särskilt om arbetstagaren i någon form försöker påverka arbetsgivarens kunder att gå över till det nya företaget. Förfarandet kan emellertid i allmänhet inte anses utgöra något missbruk just av förtroendeställningen.

Riksåklagaren har i HD anfört bl a följande. Utredningen ger snarast fog för uppfattningen att de västtyska företagen efter en saklig bedömning funnit det mest förenligt med sina affärsintressen att i fortsättningen anlita Manfred S som agent i Sverige. Det kan sålunda inte anses visat mer än att Manfred S genom sina upplysningar om att han ämnade övergå till egen verksamhet initierat det skeende som ledde fram till de västtyska företagens beslut rörande agenturerna.

HD ansluter sig till riksåklagarens bedömning i bevisfrågan. Redan härav följer att förutsättningar för att fälla Manfred S till ansvar för trolöshet mot huvudman inte föreligger.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.

JustR Lind, med vilken JustR Sven Nyman instämde, tillade följande: I 10 kap 5 § BrB anges att gärningsmannen skall ha missbrukat behörighet att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning.

När det gäller att i fall såsom det förevarande närmare avgränsa det angivna rekvisitet i brottsbeskrivningen måste hänsyn tas till att lagstiftaren inte har avsett att allmänt straffbelägga avtalsbrott. Syftet med lagrummet har i stället varit att i viss utsträckning straffsanktionera sådana förpliktelser som åligger en person på grund av hans särskilda förtroendeställning. När det är fråga om arbetstagare i förtroendeställning gäller det därför - såsom anges i domen - att bestämma, om den skadevållande handlingen skall hänföras till förtroendeställningen eller till anställningsförhållandet i allmänhet. Som exempel på det förra fallet kan tas den situationen att den anställde missbrukar den särskilda kännedom om arbetsgivarens verksamhet som han fått vetskap om just på grund av sin förtroendeställning. Är däremot det förhållande missbruket avser känt för många anställda av vilka flertalet inte intar någon särskild förtroendeställning, kan det inte bli fråga om ansvar för trolöshet mot huvudman. - Ett annat exempel på missbruk av just förtroendeställningen utgörs av det fallet att en arbetstagare, som har att företräda sin arbetsgivare i förhandlingar med tredje man, underlåter att tillvarata arbetsgivarens intressen under förhandlingarna.

Straffbestämmelsen bör ges en i viss mån restriktiv tillämpning när det är fråga om anställda som påstås ha gjort sig skyldiga till trolöshet mot huvudman. Detta överensstämmer väl med det allmänna syftet med bestämmelsen. Den förpliktelse att visa lojalitet mot arbetsgivaren som följer av anställningsavtalet blir inte straffsanktionerad utan upprätthålls uteslutande med civilrättsliga sanktioner främst i form av uppsägning eller i förekommande fall avskedande. Den arbetstagare som intar en förtroendeställning och bryter mot sin allmänna lojalitetsförpliktelse enligt anställningsavtalet blir inte särbehandlad jämfört med den underordnade arbetstagare som åsidosatt sin lojalitetsförpliktelse på samma sätt som sin chef. Detta stämmer med den allmänt rådande uppfattningen att en kriminalisering av arbetgivares och arbetstagares ömsesidiga skyldigheter i mesta möjliga mån bör undvikas.

För en restriktiv tillämpning av 10 kap 5 § BrB i sådana situationer som den förevarande talar vidare följande omständigheter. Den skada som Dalma har lidit består i att en förutvarande anställd har etablerat sig som en konkurrent och i samband därmed övertagit två agenturer från Dalma. Efter 1976 års ändringar av 38 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område är möjligheterna begränsade för en näringsidkare att genom s k konkurrensklausuler skydda sig mot sådana skador (jfr arbetsdomstolens dom 1984 nr 20). Detta innebär självfallet inte att en arbetstagare, som avser att sluta sin anställning för att börja en verksamhet i konkurrens med arbetsgivaren, har rätt att under anställningens bestånd vidta åtgärder för att exempelvis förmå arbetsgivarens kunder att gå över till det planerade företaget. Men det synes inte stå väl överens med grunderna för 38 § avtalslagen att låta sådana förfaranden från arbetstagarens sida omfattas av straffbarhet enligt 10 kap 5 § BrB utom i undantagsfall såsom när missbruket avser en företagshemlighet.

NJA 1952 s. 188; NJA 1960 s. 628

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1984-09-27

Målnummer:
B361-83