Tilltalad har ansetts enligt 31 kap 2 § RB berättigad till ersättning av allmänna medel för kostnader för privat försvarare i högre rätt, när denna, utan att ogilla åtalet, har meddelat en dom som enligt 31 kap 10 § RB inte skall anses som fällande (I och II). Den tilltalade, som fullföljt talan mot HovR:ns dom endast i kostnadsfrågan, har tillerkänts ersättning av allmänna medel för sina rättegångskostnader i HD (II).

(Jfr ang den första frågan 1979 s 381 och ang den andra frågan 1972 s 239 och 1982 s 112 samt RH 109:83)I

I mål vid Karlstads TR yrkade allmän åklagare ansvar å ingenjören Robert D för misshandel, bestående i att Robert D tilldelat Gunnel D ett slag med utsidan av högra handen vilket träffat Gunnel D i ansiktet och medfört blåmärken, näsblod och lossbrytning av en tandbrygga.

Robert D förde själv sin talan utan biträde av försvarare.

TR:n, som fann åtalet styrkt, bedömde misshandeln som inte ringa och dömde Robert D i dom d 17 mars 1983 jämlikt 3 kap 5 § BrB för misshandel till fängelse 1 mån.

Robert D fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade, att misshandeln skulle bedömas som ringa och påföljden bestämmas till böter.

Åklagaren bestred ändring.

Robert D, som i HovR:n biträddes av jur kand Thor O som försvarare och ombud, yrkade ersättning av allmänna medel för försvararkostnad i HovR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Wessman, hovrättsassessorn Olausson, referent, samt nämndemännen Björkholtz och Olsson) meddelade dom d 16 juni 1983. HovR:n fann att Robert D var övertygad om misshandel i enlighet med åklagarens påstående men att brottet kunde bedömas som ringa och sonas med ett bötesstraff. HovR:n ändrade på så sätt TR:ns dom, att HovR:n bestämde påföljden till 75 dagsböter å 60 kr.

Beträffande Robert D:s yrkande om ersättning för kostnader anförde HovR:n: Vad Robert D vunnit i HovR:n utgör inte skäl att enligt 31 kap 2 § 1 st RB tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader därstädes.

I sitt domslut lämnade HovR:n yrkandet om ersättning för rättegångskostnader utan bifall.

Hovrättsassessorn Olausson var skiljaktig såvitt avsåg frågan om ersättning för rättegångskostnad och anförde: Frikännes tilltalad i mål vari allmän åklagare för talan är den tilltalade enligt 31 kap 2 § RB under vissa förutsättningar berättigad till ersättning av allmänna medel för bl a försvararkostnad. Enligt 10 § samma kap skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången där, varvid särskilt angivits när högre rätts dom skall anses som fällande. Genom HovR:ns dom frikännes Robert D ej från åtalet i den bemärkelse som vanligen läggs i uttrycket "frikänna". Frågan är emellertid om vad som i sistnämnda lagrum stadgats om när dom skall anses fällande motsatsvis innebär att annan utgång i rättegångskostnadshänseende skall räknas som frikännande. Såväl ordalagen i bestämmelserna som förarbetena till deras ursprungliga lydelse talar däremot. Vid omarbetningen 1972 av 31 kap 2 § RB, varvid tilltalads möjlighet att erhålla ersättning för rättegångskostnad kraftigt utvidgades, synes frågan ej ha uppmärksammats. I rättsfallet NJA 1979 s 381, där påföljd för rattfylleri ändrades från fängelse till skyddstillsyn, bifölls emellertid den tilltalades yrkande om ersättning för läkarintyg med uttrycklig tillämpning av 31 kap 2 och 10 §§ RB, vilket förutsatt att HD i rättegångskostnadshänseende ansett domen frikännande. Frågan i förevarande mål bör kunna bedömas på liknande sätt med hänsyn till utgången i HovR:n. På grund härav och då Robert D:s försvararkostnad varit skäligen påkallad för att tillvarata hans rätt tillerkänner jag Robert D ersättning av allmänna medel för försvararkostnad med 2 430 kr.

Robert D sökte revision och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns dom måtte bifalla hans yrkande om ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n med 2 430 kr, varav 1 800 kr utgjorde arvode och 630 kr avsåg ersättning för tidsspillan. Robert D gjorde gällande, att HovR:ns avgörande inte stämde med HD:s praxis, och åberopade som stöd härför bl a rättsfallet NJA 1979 s 381.

Riksåklagaren bestred ändring. I genmäle anförde han:

I 31 kap 1 § RB återfinns huvudregeln för den dömdes skyldighet att till statsverket återgälda kostnader i målet. Beträffande den tilltalades skyldighet att ersätta rättegångskostnad i högre rätt finns bestämmelser i 10 § samma kap. I andra punkten har intagits en legaldefinition beträffande när högre rätts dom skall anses som fällande. I 2 § stadgas för det i princip motsatta förhållandet att rätten äger tillerkänna den som frikännes eller den mot vilken förd talan avskrives eller avvisas ersättning av allmänna medel för vissa kostnader. I nu förevarande mål är fråga om ersättning till den tilltalade för hans kostnader och möjligheten att tillämpa 2 §.

Före 1972 års lagändring (1972:430) var en grundläggande förutsättning för att ersättning skulle kunna utgå enligt 2 § att åklagaren hade väckt talan utan sannolika skäl eller det eljest på grund av omständigheterna i målet förekom synnerlig anledning därtill. Den nu gällande regeln innebär sålunda en betydande utvidgning. Utgångspunkten är numera att den som frikänns skall hållas i görligaste mån skadeslös för kostnad som varit nödvändig för att tillvarata hans rätt (prop 1972:4 s 269 samt JuU 1972:12 s 23). Under förarbetena diskuterades dock inte följderna av att rätten dömde den tilltalade för den åtalade gärningen men med en rubricering omfattande ringare brott eller att överrätt dömde till lindrigare påföljd än den underrätten bestämt. För den dömdes ersättningsskyldighet spelar däremot den sist angivna situationen en avgörande roll och han betraktas ur kostnadssynpunkt som helt vinnande (jfr Ekelöf, Rättegång III, 4 uppl, s 174).

I ett rättsfall (NJA 1979 s 381) har HD sammankopplat 31 kap 10 § med 2 § samma kap. Den dömde, på vars talan påföljden ändrades från fängelsestraff till skyddstillsyn, tillerkändes ersättning för kostnaden för ett läkarintyg. HD uttalade därvid att förpliktelsen för statsverket grundade sig på dels utgången av målet i HD, dels på det förhållandet att intyget varit av betydelse i påföljdsfrågan. Enligt huvudregeln förklarades att kostnaderna för försvar och rättshjälp skulle stanna på statsverket. I sin kommentar till rättsfallet (SvJT 1982 s 137 f) har Welamson anfört att denna koppling mellan bestämmelserna leder till den av HD intagna ståndpunkten; när en dom i högre rätt enligt 31 kap 10 § inte skall anses fällande blir den såvitt avser rättegångskostnad frikännande. Welamson anför vidare att det - även om det enbart på grund av ett dylikt formellt resonemang kanske inte skulle vara befogat att tillämpa 31 kap 2 § i den i rättsfallet förevarande situationen - enligt hans mening finns starka sakliga skäl för att rätten skall ha möjlighet att i vissa fall tillerkänna tilltalad ersättning för viss kostnad i högre rätt där han vunnit ändring även om den inte innebär att åtalet ogillats. Slutligen uttalar emellertid Welamson att rättsfallet inte får tas till intäkt för uppfattningen att tilltalad alltid skall få ersättning för egna rättegångskostnader i högre rätt, så snart han vinner någon ändring där.

Jag vill ansluta mig till Welamsons uppfattning - de lege ferenda - att starka sakliga skäl kan tala för att den dömde i sådana situationer, varom nu är fråga, skall kunna tillerkännas ersättning för vissa kostnader. HD:s avgörande ger emellertid knappast utrymme för att i varje uppkommande situation av detta slag utgångspunkten för domstolens prövning skall vara att ersättning bör utgå. Snarare ger HD:s skrivning vid handen att någon särskild omständighet bör föreligga och att prövningen bör präglas av en relativt stor restriktivitet. Den kostnad för vilken den dömde i det ovan diskuterade rättsfallet fick ersättning, ett läkarintyg av betydelse i påföljdsfrågan, skall sålunda i princip åvila statsverket genom rättens skyldighet att inskaffa material i påföljdsdelen. Welamsons slutsats om begränsningen av rättsfallets vägledande betydelse måste därför betonas.

I nu förevarande mål skulle Robert D enligt 10 § ej ha förpliktats ersätta statsverket kostnaderna för en offentlig försvarare. Om rätten på grund av sakens beskaffenhet eller eljest funnit att Robert D:s rätt inte kunnat tillvaratas utan biträde skulle offentlig försvarare enligt 21 kap 3 § 3 st RB ha förordnats för honom. Frågan om offentlig försvarare synes emellertid ej ha väckts i målet. Robert D torde ha ansett sig väl tillgodosedd med det av honom anlitade biträdet och rätten synes ej ha ansett offentlig försvarare erforderlig på de i RB angivna grunderna. Något sakligt skäl att med hänsynstagande till reglerna i 10 § tillerkänna Robert D den yrkade ersättningen föreligger därför enligt min mening inte. Varken ordalydelsen av 2 §, lagstiftarens överväganden eller 1979 års rättsfall ger heller stöd för att enbart på grund av utgången i hovrätten tillerkänna Robert D ersättning för försvararkostnaderna.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlberg, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HovR:ns dom är med hänsyn till utgången av målet ej att anse som fällande enligt 31 kap 10 § RB. Såvitt avser rättegångskostnader i HovR:n skall följaktligen domen betraktas som frikännande och Robert D:s yrkande om ersättning för försvararkostnader bedömas med tillämpning jämväl av 31 kap 2 § RB. En förutsättning för ersättning enligt lagrummet är att kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av den tilltalades rätt. Enär Robert D på grund av sakens beskaffenhet får anses ha varit i behov av biträde i målet måste kostnaden härför anses ha varit skäligen påkallad.

På grund av det anförda bör Robert D jämlikt 31 kap 2 och 10 §§ RB tillerkännas ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n. Målets beskaffenhet kan emellertid inte motivera att ersättning utgår med högre belopp än vad som skulle ha tillerkänts en offentlig försvarare med tillämpning av brottmålstaxan (jfr NJA 1982 s 836).

Slut. Med ändring av HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga tillerkänner HD Robert D ersättning av allmänna medel för försvararkostnad i HovR:n med 1 465 kr, varav 1 080 kr för arbete och 385 kr för tidsspillan.

HD (JustR:n Holmberg, Sven Nyman, Broomé, referent, Gad och Lind) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 31 kap 2 § RB kan en tilltalad som frikänns i mål där åklagaren för talan få ersättning av allmänna medel för vissa kostnader i målet. Som framgår av HD:s ställningstagande i rättsfallet NJA 1979 s 381 är lagrummet beträffande kostnader i högre rätt i princip tillämpligt inte bara när åtalet mot den tilltalade ogillas utan också i andra fall då högre rätts dom enligt 10 § i samma kap icke skall anses som fällande, t ex när - som i detta mål - påföljden har ändrats till den tilltalades förmån. Ordalagen i 2 § ger emellertid inte den tilltalade någon obetingad rätt till ersättning för där angivna kostnader ens när dessa i och för sig har varit skäligen påkallade (jfr rättsfallskommentaren i SvJT 1982 s 137 f).

I målet är fråga om den tilltalades kostnader för privat försvarare. Denna kostnadspost hör till dem som enligt 31 kap 2 § RB är ersättningsbara. En rimlig utgångspunkt synes vara att den tilltalade av statsmedel gottgörs för sina försvararkostnader i högre rätt också i de fall då han endast i nyss angiven teknisk bemärkelse är att anse som frikänd. Skälen för gottgörelse har emellertid i dessa fall inte samma styrka som när den tilltalade har blivit i egentlig mening frikänd. En viss återhållsamhet vid tillämpningen av 2 § synes här befogad.

Nära till hands ligger att i de åsyftade situationerna av "frikännande" normalt begränsa ersättningsrätten till mål där på grund främst av sakens beskaffenhet förutsättningar synes ha funnits för att förordna offentlig försvarare. Hänsyn bör också tas till den närmare innebörden av den framgång som den tilltalade har haft i överrätten. Som framgår av lagrummet kan vidare ersättning medges endast i den mån kostnaderna skäligen har varit påkallade för tillvaratagande av den tilltalades rätt. Har den tilltalade i målet tidigare haft offentlig försvarare, kan det ibland finnas fog för att reducera ersättningen med belopp motsvarande den extra kostnad som orsakats av att en ny försvarare har måst sätta sig in i målet. I anslutning härtill må erinras om att HD i rättsfallet NJA 1982 s 836 har angett att den ersättning som av allmänna medel skall tillerkännas frikänd tilltalad för kostnader för privat försvarare inte bör överstiga vad som skulle ha utgetts till en offentlig försvarare med tillämpning av brottmålstaxan resp timkostnadsnormen för brottmål, om inte målets beskaffenhet föranleder annat.

HovR:n har, till skillnad från TR:n, funnit att det misshandelsbrott som Robert D har begått är att anse som ringa och ändrat påföljden från fängelse till dagsböter. En tillämpning av de ovan angivna riktlinjerna bör med hänsyn härtill och till omständigheterna i målet i övrigt föranleda att Robert D med stöd av 31 kap 2 och 10 §§ RB tillerkänns ersättning av allmänna medel för försvararkostnaderna i HovR:n. Yrkat belopp bör dock sättas ned med ledning av brottmålstaxan.

Slut. Med ändring av HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga tillerkänner HD Robert D ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n med 1 465 kr, varav 1 080 kr för arbete och 385 kr för tidsspillan.II

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot Mirjana Z för stöld och mot Zoran Z för stöld eller häleri. Makarna Z biträddes i målet av advokaten Christer M såsom offentlig försvarare.

TR:n, som fann Mirjana Z skyldig till stöld vid ett flertal tillfällen och Zoran Z skyldig till häleri vid tre tillfällen, ansåg lämpligaste påföljden för båda vara skyddstillsyn som dock från allmänpreventiv synpunkt borde förenas med fängelsestraff.

I dom d 13 april 1983 dömde TR:n Mirjana Z för stöld till skyddstillsyn jämte fängelse 2 mån och Zoran Z för häleri till skyddstillsyn jämte fängelse 3 mån. Makarna Z ålagt reseförbud skulle bestå.

Makarna Z fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden för envar av dem skulle bestämmas till enbart skyddstillsyn. De hemställde vidare om byte av offentlig försvarare.

HovR:n lämnade i beslut d 11 maj 1983 makarnas hemställan om byte av offentlig försvarare utan bifall. Makarna Z biträddes därefter av advokaten Nils N som privat försvarare och ombud.

Den 19 maj 1983 upphävde HovR:n de av TR:n meddelade reseförbuden.

Mirjana Z och Zoran Z yrkade var för sig ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n.

HovR:n (hovrättsråden Grönvall och Hallmo, adj led Tell, referent, samt nämndemännen Agrenius och Persson) meddelade dom d 25 aug 1983. HovR:n gjorde den ändringen i TR:ns dom att påföljden bestämdes för Mirjana Z till enbart skyddstillsyn och för Zoran Z till skyddstillsyn jämte 40 dagsböter å 15 kr.

I fråga om yrkandena om ersättning för rättegångskostnader anförde HovR:n i domskälen: Enligt 31 kap 2 § RB äger tilltalad rätt till ersättning av allmänna medel för försvararkostnad endast om han frikänns. Vid det förhållande att TR:ns dom står fast i ansvarsdelen kan därför Mirjana Z:s och Zoran Z:s yrkanden om ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n inte lagligen bifallas.

HovR:n lämnade i domslutet ersättningsyrkandena utan bifall.

Mirjana Z och Zoran Z sökte revision och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns dom måtte bifalla deras yrkanden om ersättning för försvararkostnader i HovR:n med 1 000 kr, utgörande arvode, för envar av dem.

Riksåklagaren bestred ändring.

Makarna Z yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD.

Riksåklagaren yttrade sig i genmäle i överensstämmelse med vad han anfört i det under I refererade målet.

Med anledning av vad riksåklagaren yttrat anförde makarna Z: Den offentlige försvararen ansåg TR:ns dom riktig. Byte av offentlig försvarare begärdes men nekades. De tilltalade anlitade privat försvarare, vilket medförde att HovR:n tämligen omgående hävde reseförbuden. HovR:n undanröjde även fängelsestraffen. Dessa omständigheter visar att kostnaden för privat försvarare varit skäligen påkallad. Förhållandet att HovR:n inte fann skäl för byte av offentlig försvarare saknar betydelse vid bedömningen härav. Åtskilliga för den tilltalade viktiga skäl till byte kan föreligga utan att dessa är sådana att de kan läggas till grund för ett beslut om byte. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlberg, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HovR:ns dom är beträffande både Mirjana Z och Zoran Z, med hänsyn till utgången av målet, ej att anse som fällande enligt 31 kap 10 § RB. Såvitt avser rättegångskostnader i HovR:n skall följaktligen domen betraktas som frikännande. Mirjana Z och Zoran Z:s yrkanden om ersättning för försvararkostnader skall därför bedömas med tillämpning jämväl av 31 kap 2 § RB. En förutsättning för ersättning enligt lagrummet är att kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av den tilltalades rätt. Mirjana Z och Zoran Z biträddes vid TR:n av offentlig försvarare. Denne entledigades först vid huvudförhandlingen i HovR:n. Han utförde emellertid inte något arbete i målet i HovR:n. Vid sådant förhållande, och då Mirjana Z och Zoran Z på grund av sakens beskaffenhet får anses ha varit i behov av biträde i HovR:n, måste försvararkostnaden anses skäligen ha varit påkallad för tillvaratagande av deras rätt.

På grund av det anförda bör Mirjana Z och Zoran Z jämlikt 31 kap 2 och 10 §§ RB tillerkännas ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n. Den begärda ersättningen, som bör bestämmas med ledning av timkostnadsnormen för brottmål (jfr NJA 1982 s 836), får anses skälig.

Slut. Med ändring av HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga tillerkänner HD envar av Mirjana Z och Zoran Z ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n med 1 000 kr, avseende arvode.

Envar av Mirjana Z och Zoran Z tillerkänns ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i HD med 700 kr, avseende ombudsarvode.

HD (JustR:n Holmberg, Sven Nyman, Broomé, referent, Gad och Lind) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 31 kap 2 § RB - - - se HD:s beslut i det under I refererade målet - - - beskaffenhet föranleder annat.

Mirjana Z och Zoran Z biträddes vid TR:n av offentlig försvarare. En begäran att Nils N skulle förordnas som offentlig försvarare i den tidigare försvararens ställe avslogs av HovR:n genom beslut d 11 maj 1983. Den offentlige försvararen entledigades först vid huvudförhandlingen i HovR:n d 18 aug 1983. Endast Nils N, inte den offentlige försvararen, förde emellertid Mirjana Z:s och Zoran Z:s talan i HovR:n.

Utgången i målet i HovR:n innebär att HovR:n har befriat Mirjana Z och Zoran Z från det fängelsestraff, som hade ådömts dem av TR:n vid sidan av skyddstillsynen, och bestämt påföljden till enbart skyddstillsyn resp till skyddstillsyn och böter. En tillämpning av de ovan angivna riktlinjerna bör med hänsyn härtill och till omständigheterna i målet i övrigt föranleda att ersättning av allmänna medel med stöd av 31 kap 2 och 10 §§ RB tillerkänns de tilltalade för försvararkostnader i HovR:n. Den omständigheten att de tilltalade tidigare hade haft offentlig försvarare bör i förevarande fall inte medföra någon nedsättning av yrkade belopp. Dessa får även i övrigt anses vara skäliga.

Slut. Med ändring av HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga tillerkänner HD envar av Mirjana Z och Zoran Z ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i HovR:n med 1 000 kr, avseende arbete.

Envar av Mirjana Z och Zoran Z tillerkänns ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i HD med 700 kr, avseende ombudsarvode.

NJA 1979 s. 381; NJA 1972 s. 239; NJA 1982 s. 112; RH 1983:109

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1984-09-11

Målnummer:
B836-83