Resningsärende. Ägaren av en utarrenderad jordbruksfastighet har, sedan arrendet upphört men medan arrendatorn alltjämt brukade fastigheten, utan arrendatorns medgivande plöjt upp ett område och vidtagit vissa andra åtgärder på fastigheten. Fastighetsägaren har ansetts härigenom ha gjort sig skyldig till självtäkt 8 kap 9 § och 11 § 2 st BrB.


Lagrum:
8 kap. 9 § brottsbalken (1962:700); 8 kap. 11 § 2 st. brottsbalken (1962:700)

I mål vid Sjuhäradsbygdens TR yrkade allmän åklagare ansvar å Inge G för egenmäktigt förfarande enligt följande: Inge G, som äger fastigheten Dala Lillegården 1:9 och 1:4 i Berghem, Marks kommun, vilken fastighet Inger D brukar enligt arrendeavtal, vars fortsatta giltighet icke blivit slutligen avgjord, rubbade Inger D:s besittning till fastigheten genom att a) d 11 juli 1980 lägga in hö i ladugårdens höränne, b) från d 11 juli 1980 och under hösten därefter ställa upp en halmpress, en traktor och andra maskiner vid ladugårdens norra gavel, varigenom Inger D:s fria tillträde hindrades, c) från d 6 sept 1980 och under tre veckor därefter släppa nötkreatur på bete på ett av gårdens skiften, d) d 5 okt 1980 placera två vuxna kreatur och en kalv i ladugården samt e) omkring d 1 nov 1980 plöja upp en ca 5 000 m2 stor slåttervall.

TR:n meddelade dom d 6 maj 1981. TR:n dömde Inge G jämlikt 8 kap 8 § BrB för egenmäktigt förfarande i enlighet med åtalet och bestämde straffet till 10 dagsböter å 20 kr. Domen vann laga kraft.

I ansökan som inkom till HD d 12 okt 1982 anhöll riksåklagaren, att HD måtte bevilja resning till förmån för Inge G och ogilla åtalet för egenmäktigt förfarande såvitt avsåg åtalspunkterna c), d) och e).

Inge G förklarade att han inte hade något att erinra mot bifall till ansökningen.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlberg, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Till stöd för resningsansökningen har riksåklagaren åberopat, att Inger D enligt lagakraftvunnen dom varit skyldig att avträda fastigheten senast d 18 aug 1980, att Inge G således begått gärningarna enligt åtalspunkterna c, d och e efter det att Inger D:s besittning till fastigheten formellt upphört samt att Inge G skulle ha frikänts beträffande dessa gärningar om nämnda omständigheter varit kända i brottmålet.

Av den i resningsärendet förebragta utredningen framgår att Inger D, såsom riksåklagaren anfört, varit skyldig att avträda fastigheten senast d 18 aug 1980. Härefter har således Inge G haft rätt att få besittning till fastigheten. Det framgår emellertid, att Inger D alltjämt brukade fastigheten under den tid då Inge G vidtog de åtgärder som avses med åtalspunkterna c, d och e. Fastigheten får därför anses ha varit i Inger D:s besittning vid ifrågavarande tillfällen. Inge G har visserligen haft rätt att få besittningen, men han har inte haft rätt att på egen hand vidta ifrågavarande åtgärder, vilka medfört en rubbning av Inger D:s besittning. Gärningarna är att bedöma som självtäkt enligt 8 kap 9 § BrB jämförd med 8 kap 11 § 2 st samma balk. Denna straffbestämmelse är inte mildare än 8 kap 8 § 1 st BrB, som tillämpats.

De av riksåklagaren åberopade omständigheterna skulle således, om de förebragts i brottmålet, inte ha lett till frikännande eller till att något av brotten hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Synnerliga skäl att frågan, huruvida Inge G förövat brotten, prövas ånyo föreligger inte.

På grund av det anförda lämnar HD ansökningen utan bifall.

HD (JustR:n Hult, Holmberg, Persson, referent, Bengtsson och Broomé) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1984-04-27

Målnummer:
Ö1394-82