Fråga i mål om åtal för mened om ansvarsfrihet jämlikt 15 kap 4 § BrB. Den tilltalade, som frikändes, har jämlikt 31 kap 2 § RB tillerkänts ersättning av allmänna medel för försvararkostnader för privat försvarare, men målets beskaffenhet har inte ansetts motivera högre sådan ersättning än vad som skulle ha tillerkänts en offentlig försvarare med tillämpning av brottmålstaxan och timkostnadsnormen för brottmål.

(Jfr 1972 s 532 och 1980 s 435)

Allmän åklagare yrkade vid Jönköpings TR ansvar å lantbrukaren Staffan S, född 1953, för mened enligt följande: Vid huvudförhandling i Jönköping d 16 aug 1979 inför Jönköpings TR i mål mellan allmän åklagare och Björn S angående skadegörelse har Staffan S hörts som vittne på Björn S:s begäran. Staffan S har därvid uppenbarligen sanningslöst förnekat att han befunnit sig i Björn S:s närhet när denne förövade skadegörelse och uppmärksammat denna. TR:n har mot Björn S:s bestridande funnit åtalet mot honom till viss del styrkt.

Staffan S:s utsaga har ej varit utan betydelse för saken. Genom att under laga ed förtiga sanningen har Staffan S gjort sig skyldig till mened.

Staffan S bestred åtalet. I händelse av frikännande dom begärde han, som anlitade privat försvarare, ersättning för sina försvararkostnader.

TR:n (ordf rådmannen Paulsson-Nordling) anförde i dom d 3 febr 1981:

Domskäl. Staffan S har i första hand bestritt att han lämnat osann uppgift. I andra hand har Staffan S, om rätten skulle finna utsagan osann, gjort gällande att densamma varit utan betydelse för saken. I tredje hand har Staffan S påstått att han tillhör den krets av personer, som ägt vägra yttra sig, men att han ej av rätten erinrats därom och att omständigheterna i fallet utgjort skälig ursäkt för honom. I sista hand har Staffan S ansett gärningen ringa.

Staffan S har uppgivit: Vid huvudförhandling inför TR:n d 16 aug 1979 berättade han exakt vad han varit med om på motellet natten till d 7 jan 1979. I dag har vissa detaljer försvunnit ur hans minne, men minnesbilden är för övrigt klar och enligt följande. Staffan S hade druckit en hel del sprit innan han besökte motellet i sällskap med Björn S och ytterligare två personer. Björn S var mer spritpåverkad än Staffan S. Efter att ha ätit mat gick Staffan S och Björn S till toaletten. Eftersom de tidigare bestämt med de båda andra att åka hem, lämnade Staffan S och Björn S byggnaden efter toalettbesöket. De återvände in i byggnaden eftersom de andra kamraterna lät vänta på sig. Björn S gick ånyo in på toaletten, Staffan S ställde sig vid en disk i receptionen. Avståndet mellan den plats där Staffan S stod och toaletten är mellan två och fem meter. Staffan S hade ingen sikt mot toaletten, eftersom den ligger i vinkel i förhållande till Staffan S:s plats. De båda andra kamraterna kom ner från övervåningen. Då Staffan S skulle lämna motellet kom en vakt fram till honom. Denne berättade att toaletterna var sönderslagna. Vakten nekade dem att lämna byggnaden. Staffan S har för sig att han såg Björn S smita ut från toaletten. Vad Björn S haft för sig där inne visste inte Staffan S. Strax därpå kom Björn S in i receptionen åtföljd av en annan vakt. Polis tillkallades. Staffan S har inget minne av att han bett att få göra upp i godo med vakten. Han har heller inget minne av att han under hemfärd från motellet frågat Björn S om det var denne som förövat skadegörelsen. Inte heller senare har han frågat Björn S därom utan endast uppmanat honom att inte ta på sig något som han är oskyldig till. Den berättelse han nu och vid tidigare förhör lämnat är med sanningen överensstämmande. Han har således varken befunnit sig i Björn S:s närhet under skadegörelsen eller varnat denne under händelsens gång. Han kan ej minnas att han vid vittnesmålet upplystes om sin rätt att vägra yttra sig om han därigenom skulle avslöja att han begått brottslig handling. Om någon jämte Björn S skulle misstänkas för skadegörelse låg nog han själv närmast till. Han vet ej om han själv varit misstänkt för brottet.

Åklagaren har som bevisning åberopat dels TR:ns protokoll från huvudförhandlingen utvisande att vittnesed avlagts dels utskrift av bandupptagning från vittnesförhöret och dels TR:ns dom i målet mot Björn S.

Staffan S har som bevisning för sin rätt att vägra yttra sig åberopat att det i stämningsansökan mot Björn S sägs att denne förövat skadegörelsen i samråd med annan och att TR:n i sina domskäl uttalat att det inte kan uteslutas att någon av Björn S:s kamrater utövat en del av den åtalade skadegörelsen. Han har påpekat att huvudförhandlingsprotokollet inte innehåller anteckning om att han erinrats om innehållet i 3 6 kap 6 § RB.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med Allan J, född år 1917, och Björn S, född år 1956.

Johansson har berättat: Vid tillfället tjänstgjorde han som ordningsvakt på motellet. Johansson lade först märke till Björn S och en flicka i dennes sällskap, när de befann sig i restaurangen på andra våningen. Kort därpå förenade sig Staffan S och en annan yngling med de båda andra. Staffan S och Björn S var spritpåverkade. Efter en stund lämnade flickan och en yngling restaurangen. Även de båda andra var försvunna. Johansson började gå ner i trappan till första våningen. Då han befann sig halvvägs i trappan, hörde han smällar, som tycktes komma från toaletten på första våningen. Johansson passerade snabbt förbi receptionen och gick vidare mot toalettdörren. Då han öppnat dörren fick han se Staffan S stå innanför dörren. Denne ropade: "Det kommer någon, det kommer någon." Johansson fick syn på Björn S, som var i färd med att sparka sönder en toalettstol i fjärde utrymmet, beläget innanför det tvättrum i vilket Johansson och Staffan S stod. Vattnet forsade från tre andra sönderslagna toalettstolar. Det var endast Staffan S och Björn S som uppehöll sig därinne. Efter Staffan S:s varningsord smet Björn S ut från toaletten. Staffan S stannade kvar. Han frågade Johansson om de inte kunde göra upp i godo. Johansson fann skadegörelsen för stor för att gå med på förslaget. Han kontaktade i stället polis. I en dörr till en spelhall tog han tag i Staffan S och nekade honom att lämna platsen. Johansson hade inga misstankar mot Staffan S men ville ha honom kvar, eftersom Staffan S befunnit sig i skadegörarens sällskap. Johanssons kollega kom utifrån med Björn S. Även de båda andra som tidigare varit i Staffan S:s och Björn S:s sällskap kom till platsen.

Björn S har uppgett: Före besöket på motellet drack han mer än en kvarter starksprit. Även Staffan S var spritpåverkad. Björn S besökte motellets toalett två gånger den aktuella kvällen. Vid första besöket är det möjligt att också Staffan S var med inne på toaletten. I vart fall lämnade Björn S byggnaden tillsammans med Staffan S omedelbart efter första toalettbesöket. De återvände emellertid in i byggnaden. Staffan S stannade alldeles innanför entrén. Björn S gick åter in på toaletten, dock inte med avsikt att uträtta några behov. Ingen människa fanns på toaletten. Han fick "ett ryck" att förstöra. Björn S kan inte minnas att han träffade någon överenskommelse med Staffan S om att denne skulle hålla vakt. Han gav sig på fyra toalettstolar som han slog och sparkade sönder. Under skadegörelsen hörde han någon komma. Björn S upphörde. En vakt kom in på toaletten och ropade till honom. Björn S hade inte hört Staffan S ropa några varningsord. Då vakten kom in på toaletten lämnade Björn S raskt toalettrummet och gick ut från byggnaden. Han har för sig att han såg Staffan S stå i receptionen. En vakt kom ut och hämtade honom. Då polis kom till platsen nekade han till skadegörelsen, trots att det var Björn S som förövat den. Han hörde inte Staffan S nämna något om att göra upp i godo. En tid efter händelsen berättade Björn S för Staffan S att det var Björn S som förövat skadegörelsen. Staffan S sade att Björn S skulle neka därtill. Då Björn S åtalats för händelsen förklarade sig Staffan S utan tvekan villig att vittna vid kommande huvudförhandling. Staffan S skulle då berätta "den historia" som utsade sanningen och Björn S skulle neka till påståendet. Efter huvudförhandlingen fick Björn S för sig att det var så att han blivit varnad av Staffan S inne på toaletten. Under menedsutredningen berättade Björn S därför att Staffan S varnat honom. Vid närmare eftertanke har Björn S blivit alltmer osäker på sin sak. Han kan inte idag minnas om han hört några varningsord från Staffan S. Det är riktigt att Björn S under utredningen berättade att han och Staffan S pratat en hel del om hur man skulle lägga upp historien inför rätten. Det var emellertid mest om juridiska formaliteter man talade. Själva gärningen eller vad var och en skulle säga diskuterades inte. Staffan S visste ju att Björn S var skyldig.

Björn S har - efter att under menedsutredningen ha lämnat för Staffan S synnerligen besvärande uppgifter - i sitt vittnesmål förklarat sig vara osäker på de lämnade uppgifternas riktighet. Han har emellertid hörd under ed icke velat förneka de under förundersökningen lämnade uppgifternas riktighet. - Vittnet Johansson har vid två tillfällen omvittnat att han hört Staffan S varna Björn S, att han påträffat Staffan S innanför toalettrummets dörr och att Staffan S sökt nå en frivillig uppgörelse. Anledning ifrågasätta Johanssons uppgifter finns ej.

Genom vittnesmålen finner TR:n således utrett att Staffan S befann sig i Björn S:s närhet, när denne förövade skadegörelsen och uppmärksammat denna. Av handlingarna från huvudförhandlingen d 16 aug 1979 framgår att Staffan S hörd som vittne förnekat detta. Med hänsyn till de uppgifter Björn S lämnat under förundersökningen och i sitt vittnesmål ävensom till Staffan S:s egna detaljerade uppgifter om sina förehavanden är det uppenbart att Staffan S lämnat uppgifterna sanningslöst. Dessa har icke varit utan betydelse för saken.

Omständigheterna har ej varit sådana att Staffan S ägt vägra yttra sig i de hänseenden han lämnat osanna uppgifter. Åtalet är därför styrkt och Staffan S förfallen till ansvar för mened. Brottet kan ej anses ringa.

Annan påföljd än fängelse kan med hänsyn till brottslighetens art ej ifrågakomma.

Domslut. TR:n dömde Staffan S jämlikt 15 kap 1 § BrB för mened till fängelse 3 mån.

Staffan S fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att åtalet måtte ogillas eller, i annat fall, att gärningen måtte bedömas som ringa. Han yrkade vidare i händelse av frikännande dom ersättning för rättegångskostnader.

HovR:n (hovrättsråden Lindstam och Nilsson, adj led Gustaftson samt nämndemännen Andersson och Hellström) fastställde i dom d 20 okt 1981 TR:ns dom.

Staffan S sökte revision och yrkade i första hand frikännande och i andra hand att gärningen måtte bedömas som ringa. Han yrkade vidare att i händelse av frikännande dom bli tillerkänd ersättning för sina försvararkostnader i TR:n, HovR:n och HD med sammanlagt 19 327 kr.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hult, Hesser, Sven Nyman, Ehrner, referent, och Heuman) beslöt följande dom:

Domskäl. Staffan S har vid huvudförhandling inför HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom med följande tillägg: När Staffan S hindrades att lämna lokalen kände han sig själv misstänkt. Staffan S erbjöd sig aldrig själv att vittna utan det var Björn S:s försvarare, advokaten Wängö, som frågade honom om han ville vittna. Staffans S var ovillig därtill, men Wängö svarade att Staffan S nog skulle bli tvungen att vittna.

Lika med TR:n och HovR:n finner HD att Staffan S såsom vittne inför TR:n i målet mot Björn S sanningslöst förnekat såväl att han befann sig i Björn S:s närhet när denne förövade skadegörelsen som att han uppmärksammade denna. De osanna uppgifter som Staffan S lämnade har gällt händelseförloppet i samband med den skadegörelse för vilken Björn S var åtalad. Uppgifterna har därför inte varit utan betydelse för saken.

I frågan huruvida Staffan S med stöd av 36 kap 6 § RB ägt vägra yttra sig i de hänseenden som omfattas av åtalet har riksåklagaren i HD anfört: Av rättsfallet NJA 1972 s 532 kan utläsas att om en frikänd tilltalad kallas som vittne rörande omständigheter, som omfattas av åtalet mot honom, han i princip har rätt att vägra yttra sig om dessa omständigheter. Anledningen härtill är uppenbarligen att möjligheten finns att han trots den frikännande domen kan vara skyldig och att han därför inte bör åläggas att som vittne uttala sig i saken. Uppenbarligen bör samma betraktelsesätt anläggas i den situationen att någon som - utan att vara föremål för åtal - kan misstänkas för medverkan till visst brott åberopas som vittne i mål mot annan förjust detta brott. Redan av gärningsbeskrivningen i skadegörelsemålet kan utläsas att misstanke förelåg att det skadegörelsebrott som lades Björn S till last kunde ha förövats av Björn S i samråd med annan och av utredningen framgår att det i så fall närmast var Staffan S som avsågs. I enlighet med det anförda måste Staffan S vid sådant förhållande anses ha ägt vägra att yttra sig i de hänseenden som avses med menedsåtalet. Varken den omständigheten att Staffan S bestritt att han begått brott i det sammanhang som avses med vittnesutsagan eller att Björn S i menedsmålet erkänt att han själv förövat ifrågavarande skadegörelse föranleder till annan bedömning.

På de skäl som riksåklagaren angivit har Staffan S ägt att med stöd av 36 kap 6 § RB vägra yttra sig i de hänseenden som avses med menedsåtalet.

I frågan huruvida omständigheterna inneburit skälig ursäkt för Staffan S att lämna osanna uppgifter på sätt som skett har riksåklagaren anfört följande. Utredningen visar att Staffan S uppmanat Björn S att förneka gärningen, att Staffan S i samråd med Björn S före polisförhören överenskommit att berätta på sätt som skett samt att Staffan S själv erbjudit sig att vittna till Björn S:s förmån. Staffan S har på grund av de angivna omständigheterna själv försatt sig i en situation, där brottsmisstankarna skulle ha förstärkts mot honom vare sig han vägrat att yttra sig eller han sagt sanningen. Omständigheterna kan därför inte anses ha inneburit skälig ursäkt för Staffan S.

HD finner att det mot vad Staffan S uppgivit och med hänsyn till Björn S:s motsägelsefulla uttalanden inte kan anses styrkt att Staffan S i samförstånd med Björn S skulle ha åtagit sig att uppträda som vittne och lämna en osann utsaga. Vad Staffan S inför HD uppgivit om att han utan eget initiativ kallats som vittne av försvararen har inte vederlagts och kan inte lämnas utan avseende. Ehuru redan utformningen av stämningsansökningen mot Björn S inneburit skäl för TR:n att i enlighet med 36 kap 14 § RB före vittnesförhöret erinra Staffan S om innehållet i 36 kap 6 § samma balk, har såvitt framgår av utredningen TR:n underlåtit detta. Det får därför och med beaktande av Staffan S:s uppgift om vem som tog initiativet till hans vittnesmål antagas, att Staffan S fått uppfattningen att han var skyldig att vittna. Omständigheterna måste vid sådana förhållanden anses ha inneburit skälig ursäkt för honom att uttala sig såsom skett. Staffan S skall därför ej dömas till ansvar.

Vid denna utgång av målet i ansvarsfrågan bör Staffan S jämlikt 31 kap 2 § RB tillerkännas ersättning av allmänna medel för försvararkostnader i samtliga instanser. Målets beskaffenhet kan emellertid inte motivera att ersättning utgår med högre belopp än vad som skulle ha tillerkänts en offentlig försvarare med tillämpning av brottmålstaxan, i vad avser målet vid TR:n och i HovR:n, samt timkostnadsnormen för brottmål, i vad gäller målet i HD.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsfrågan lämnar HD åtalet utan bifall.

Staffan S tillerkänns ersättning av allmänna medel för försvararkostnader med 10 302 kr. - - -

NJA 1972 s. 532; NJA 1980 s. 435

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1982-12-22

Målnummer:
B1068-81