Betalningsansvar gentemot kommun för avgift enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har beträffande viss fastighet ansetts åvila den som senast tillträtt fastigheten såsom ägare, innan kommunen först framställde anfordran på betalning av avgiften.


Lagrum:
11 § lag (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar; 27 § 3 st. lag (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Genom köpeavtal d 26 maj 1977 förvärvade Nils B äganderätten till fastigheten Tuve 17:140 i Göteborgs kommun. Enligt avtalet tillträddes fastigheten av Nils B samma dag. Fastigheten är belägen inom verksamhetsområdet för Göteborgs kommuns allmänna va-anläggning.

I faktura d 28 okt 1977 påförde kommunen Nils B en till fastigheten Tuve 17:140 hänförlig anläggningsavgift på sammanlagt 18 403 kr inklusive indextillägg. I fakturan angavs som betalningsvillkor "30 dagar netto" och att "efter förfallodagen" dröjsmålsränta skulle utgå enligt räntelagen. För att utfå nämnda avgift jämte ränta och kostnadsersättning ansökte kommunen vid Göteborgs TR om betalningsföreläggande för Nils B. Sedan Nils B bestritt kommunens yrkande under påstående att avgiften förfallit till betalning före tillträdesdagen hänsköt TR:n på kommunens begäran målet till rättegång och överlämnade det till statens va-nämnd.

Vid va-nämnden yrkade kommunen förpliktande för Nils B att till kommunen utge 18 403 kr jämte ränta.

Nils B vidhöll vid va-nämnden sitt bestridande av kommunens yrkande.

Va-nämnden (rådmannen Hall, ordf, samt led Erlandson, Netzler, Gudmundson, Abelson och Schwanbom) anförde i beslut d 12 nov 1979 bl a: Sakförhållanden, yrkanden m m. - - - Kommunen har anfört: Den 9 maj 1977 upprättades förbindelsepunkter för fastigheten beträffande renvatten, spillvatten och dagvatten. En kort tid därefter kopplades fastighetens va-installation till den allmänna va-anläggningen. Avgiftsskyldighet uppkom senast vid tiden för inkopplingen och således innan fastigheten överläts till Nils B d 26 maj 1977. Den 27 maj 1977 utfärdade kommunen en faktura i vilken anläggningsavgiften angavs. Eftersom kommunen då inte kände till att fastigheten överlåtits ställdes fakturan på Bo S som var den tidigare ägaren till fastigheten. Sedan försäljningen av fastigheten blivit känd för kommunen utfärdade kommunen en ny faktura d 28 okt 1977. I denna faktura angavs att avgiften förföll till betalning 30 dagar efter fakturans datum. Den debiterade avgiften har beräknats med stöd av vad som i kommunens va-taxa uttalas om anläggningsavgifter för småhusfastigheter. - Nils B:s inställning i målet är att dagen för avgiftsskyldighetens inträde tillika är att anse som förfallodag. Kommunen gör emellertid gällande att tid för avgiftsskyldighetens inträde och förfallotid enligt va-lagen är skilda begrepp med olika rättsverkningar. Genom regeln i 9 § 2 st va-lagen klargörs vid vilken tidpunkt kommunen tidigast får rättslig möjlighet att kräva avgift. En rättsföljd av regeln är att storleken av engångsavgift bestäms av den taxa som gäller då avgiftsskyldigheten inträder. Regeln utsäger inte något om tiden för avgiftsskyldighetens fullgörande. Denna fråga eller med andra ord spörsmålet om förfallotid regleras i 27 § 3 st va-lagen, till vilket regeln i 11 § samma lag anknyter. Genom regeln i 27 § 3 st klargörs dels vid vilken tidpunkt brukare senast skall betala avgift för att undgå dröjsmålspåföljd, dels - i jämförelse med stadgandet i 11 § - huruvida ny ägare är betalningsskyldig för viss avgift eller inte. Med begreppet avgift i 11 § och 27 § 3 st avses såväl engångsavgift som periodisk avgift. Förhållandet framgår otvetydigt vid en jämförelse med 27 § 1 st, enligt vilket avgift kan utgå som engångsavgift och som periodiska avgifter (jfr Bouvin och Hedman, Va-lagstiftning, 1972, s 154). Regeln i 27 § 3 st om att avgift skall betalas vid anfordran utgör en regel om förfallotid. Detta förhållande framgår - förutom av ordalydelsen och regelns anknytning till paragrafen om dröjsmålsränta i räntelagen - av förarbeten till va-lagen. - Reglerna i 27 § va-lagen motsvaras av 26 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget (prop 1970:118 s 181). Om denna paragraf yttrade departementschefen i specialmotiveringen (prop 1970:118 s 151) bl a att paragrafen innehöll "föreskrifter om den tidpunkt då avgift förfaller till betalning och om skyldighet att betala ränta på förfallet belopp". 10 § 1 st i det remitterade förslaget hade samma lydelse som 11 § i gällande lag. Där stadgades sålunda att ny ägare av fastighet ej svarade gentemot huvudman för avgift som förföll till betalning före tillträdesdagen. Det kan omöjligen antas att förfallobegreppet i 10 § skulle ha en annan innebörd än i 26 §. På grund härav och då de föreslagna, här berörda stadgandena kom att oförändrade inflyta i lagen är klarlagt att 27 § 3 st innefattar en regel om förfallotid, som i förening med 11 § har avgörande betydelse för frågan om ny ägares betalningsansvar. Genom vad som anförts är vidare klarlagt att regeln om avgiftsskyldighets inträde inte utgör någon regel om förfallodag för engångsavgift. Lagförarbetena ger ytterligare belägg härför. 10 § i det remitterade lagförslaget innehöll utöver det nyss berörda - mot 11 § i gällande lag svarande stadgandet - en regel, enligt vilken den tidigare ägaren av fastighet, för vilken avgiftsskyldighet inträtt, skulle jämte den nye ägaren under viss tid efter tillträdesdagen svara för skyldigheter, som för tiden från och med tillträdesdagen åvilade fastighetens ägare (prop 1970:118 s 178). Om det sålunda föreslagna stadgandet yttrade lagrådet (prop 1970:118 s 190) följande. "Enligt andra stycket skall, då fastighet övergått till ny ägare, den tidigare ägaren jämte den nye gentemot huvudmannen svara för de skyldigheter som för tiden från och med tillträdesdagen till dess huvudmannen underrättats om äganderättsövergången åvilar fastighetsägaren. Med stadgandet torde åsyftas avgift, som förfaller till betalning under den angivna tiden, vare sig fråga är om periodisk avgift eller om engångsavgift. Något påtagligt behov av denna avvikelse från grundsatsen att det är fastighetsägaren som svarar för avgiftsskyldigheten har enligt lagrådets mening inte visats föreligga. Under alla förhållanden kan det inte anses rimligt, att underlåtenhet att underrätta huvudmannen om äganderättsövergången skall medföra så allvarlig påföljd. Särskilt när det är fråga om engångsavgift kan det röra sig om betydande belopp. Lagrådet hemställer därför att bestämmelsen får utgå." Av det föreslagna stadgandets (dåvarande 10 § 2 st) lydelse "... fastighet, för vilken föreligger avgiftsskyldighet enligt 9 § ..." jämfört med lagrådets yttrande framgår otvetydigt att sedan avgiftsskyldighet inträtt engångsavgift kan, såsom i förevarande fall, förfalla till betalning efter det att fastigheten övergått till ny ägare och tillträtts av denne. Det är således klart att dag för avgiftsskyldighetens inträde inte är liktydigt med förfallodag. - Det bör framhållas att kommunen inte genom oskäligt dröjsmål med utfärdande av faktura föranlett att betalningsansvaret överförts på Nils B. Avgiftsskyldigheten inträdde d 9 maj 1977. Fastigheten överläts d 26 i samma månad. Faktura utfärdades av kommunen redan dagen efter överlåtelsen och den nye ägarens tillträde, ehuru då felaktigt utställd på säljaren, eftersom kommunen - såsom tidigare framhållits - inte kände till överlåtelsen. Hade kommunen haft kännedom om försäljningen, skulle faktura självfallet ha ställts på Nils B.

Nils B har anfört: Avgiftsskyldighet inträdde innan fastigheten överläts till Nils B d 26 maj 1977. Detta överensstämmer med 9 § 2 st va-lagen samt med de förhållandena att förbindelsepunkter för renvatten, spillvatten och dagvatten upprättades d 9 maj 1977 och att anslutning till den allmänna anläggningen ägde rum innan Nils B förvärvade fastigheten. Förfallodag är i förevarande fall liktydigt med avgiftsskyldighetens inträde. Tidpunkten för huvudmannens faktura saknar betydelse. Fakturan innefattar endast krav på en avgift som förfallit till betalning. Betalningssättet eller konditionerna enligt fakturan skall också bortses ifrån. Rodhe (Obligationsrätt, 1956, s 115) anger två alternativ för förfallotid. Denna kan bestämmas antingen till viss tid efter kalendern eller i relation till viss händelse, t ex till en förpliktelses uppkomst eller till en uppsägning. Rodhe anser att man i viss utsträckning säkerligen får räkna med att förfallotiden sammanfaller med förpliktelsens uppkomst. Så är enligt Nils B fallet i förevarande mål. I lagen föreskrivs ej och antyds ej heller att annan förfallotid skulle gälla. Förfallotiden kan inte vara beroende av när huvudmannen behagar utfärda en faktura. I 4 § 1 st räntelagen behandlas fordran som förfallit redan innan krav framställts. Förfallotiden är således inte - i motsats till vad som gäller för ränteberäkning - beroende av att krav framställts. Kommunen har uttalat att i 9 § 2 st va-lagen klargörs vid vilken tidpunkt kommunen tidigast har rättslig möjlighet att kräva avgift. Det måste emellertid beaktas att rätten att fordra en avgift förutsätter att avgiften är förfallen till betalning. Frågan om fullgörandet av betalningsskyldigheten saknar intresse. Denna fråga beror uteslutande av huvudmannens eventuella åtgärder, effektivitet och godtycke. - 27 § 3 st va-lagen innehåller inte annat än den klara regeln att förfallen fordran skall betalas vid anfordran. Hänvisningen till 6 § räntelagen anknyter till 4 § samma lag. Va-lagen innebär inte ett avsteg från räntelagen. Kommunens slutsats med hänvisning till 10 § i det remitterade lagförslaget är oriktigt. Avgiftsskyldigheten är knuten till respektive ägare av fastigheten och den har inte något med förfallodagen att göra om därmed avses tiden för framställt krav. Detta förhållande överensstämmer med 11 § va-lagen. - När avgiftsskyldighet författningsenligt föreligger är denna förfallen till betalning med omedelbar rätt för huvudmannen att kräva betalning av den som vid avgiftsskyldighetens inträde är eller var ägare till fastigheten. Ny ägare svarar ej för avgiftsskyldighet som inträtt före tillträdesdagen.

Kommunen har i anledning av Nils B:s åberopande av Rodhes uttalande genmält att det är uppenbart att i doktrinen uttalade åsikter i viss rättsfråga inte kan ha försteg framför en i lag given reglering av frågan och att i förevarande fall va-lagen innehåller en reglering av frågorna om avgiftsskyldighetens uppkomst och förfallotiden som avviker från den av Rodhe uttalade uppfattningen, vilken för övrigt försetts med förbehållet "i viss utsträckning".

Skäl. Enligt 11 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar svarar ny ägare av fastighet inte gentemot huvudman för avgift som förfaller till betalning före tillträdesdagen. Härav följer att ny ägare svarar gentemot huvudmannen för avgifter som förfaller till betalning fr o m tillträdesdagen.

Enligt 27 § 3 st va-lagen skall avgift betalas vid anfordran och dröjsmålsränta utgå på obetalt belopp från dagen för anfordran. Detta innebär att avgiften förfaller till betalning denna dag, även om normalt ges visst anstånd med betalningsuppfyllelsen. Den omständigheten att avgiftsskyldighet enligt 9 § 2 st va-lagen - och alltså rätt för huvudman att kräva betalning - inträtt tidigare saknar betydelse i nu förevarande hänseende.

På grund av det ovan anförda och då Nils B tillträtt fastigheten vid den tid då anläggningsavgiften förföll till betalning finner va-nämnden att Nils B ej kan undgå betalningsskyldighet. Anledning föreligger inte att ifrågasätta riktigheten av belopp och ränta.

Va-nämndens avgörande. Nils B skall till kommunen genast mot kvitto utge 18 403 kr jämte ränta därå från d 29 nov 1977 tills betalning sker. Räntan skall beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter.

Nils B fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att kommunens talan måtte ogillas.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Wikner, vattenrättsrådet Jönsson, hovrättsrådet Bolte och adj led Sahlström, referent) anförde i dom d 22 maj 1980:

Domskäl. Parterna har i vattenöverdomstolen utfört sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i överklagade beslutet.

Då såsom va-nämnden funnit avgiften enligt 27 § 3 st va-lagen förföll till betalning först sedan Nils B tillträtt fastigheten kan han ej undgå betalningsskyldighet. - - -

På grund av det anförda skall va-nämndens avgörande fastställas.

Domslut. Vattenöverdomstolen fastställer va-nämndens avgörande.

Nils B sökte revision och yrkade att HD måtte ogilla kommunens talan.

Kommunen bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Fördraganden, RevSekr Persson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Va-avgift skall enligt 27 § 3 st va-lagen betalas vid anfordran. Normalt inträder denna betalningsskyldighet när kommunen - med angivande av sista betalningsdag - i faktura kräver fastighetens ägare på ett preciserat belopp avseende den aktuella avgiften. I förevarande mål utställde kommunen faktura första gången d 27 maj 1977. Ostridigt har Nils B tillträtt fastigheten d 26 maj 1977. Med hänsyn härtill är Nils B enligt grunderna för 9 och 11 §§ va-lagen skyldig erlägga av kommunen fordrad anläggningsavgift. Tvist om det yrkade beloppets storlek föreligger ej. Vattenöverdomstolens domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Sven Nyman, Ehrner, referent, och Gregow) beslöt följande dom:

Domskäl. Jämlikt 9 § 2 st lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) har avgiftsskyldighet för ägaren av den av Nils B d 26 maj 1977 förvärvade och tillträdda fastigheten inträtt före nämnda dag. Emellertid följer av 11 § samma lag att ny ägare av fastighet gentemot huvudmannen svarar för avgift som förfaller till betalning från och med tiliträdesdagen. Detta gäller såväl engångsavgift som periodisk avgift (jfr prop 1970:118 s 190 och 203).

Enligt 27 § 3 st va-lagen skall avgift betalas vid anfordran. Kommunen krävde första gången betalning genom faktura d 27 maj 1977. Denna faktura var visserligen utställd på den förre ägaren men utfärdad vid en tidpunkt, då Nils B redan hade tillträtt fastigheten. Då avgiften således förföll till betalning först efter Nils B:s tillträde av fastigheten, är han gentemot kommunen betalningsskyldig för avgiften.

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1982-11-17

Målnummer:
T244-80