Statens va-nämnd har ansetts behörig att pröva av en samfällighetsförening väckt talan mot huvudman för allmän va-anläggning om skyldighet för denne att träffa avtal med föreningen om brukande av anläggningen.


Lagrum:
37 § lag (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar; 3 § 2 st. lag (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Norra Husbergs Samfällighetsförening registrerades d 25 april 1979. Föreningen förvaltar anläggningssamfälligheter avseende värmecentral, garagebyggnader, lekplatser, utfartsvägar, servisledningar för vatten och avlopp m m berörande Husberg 1:2, 2:1 m fl fastigheter i Enköpings kommun. Anläggningssamfälligheterna har tillkommit genom anläggningsbeslut d 15 febr 1979.

Föreningen väckte hos statens va-nämnd talan mot Enköpings kommun med yrkande att va-nämnden måtte förplikta kommunen att ingå avtal med föreningen avseende föreningens brukande av allmän va-anläggning. Föreningen anförde: Kommunens gatukontor har vägrat att träffa avtal. I förrättningen vid bildande av gemensamhetsanläggningen och samfällighetsföreningen förutsattes att föreningen skulle vara brukare av allmän va-anläggning. Föreningen har hävdat gentemot kommunen att avtal erfordras för att föreningen skall vara brukare av allmän va-anläggning, eftersom va-lagen stadgar att brukare är den som betalar skatt för garantibelopp i kommunen. Eftersom exploatören som ägare till exploateringsfastigheten hittills stått som brukare av den allmänna va-anläggningen och sedan samtliga fastigheter överlåtits kommer att uppsäga sitt abonnemang hos va-verket, kommer fortsättningsvis brukare att saknas till dess avtal slutits mellan föreningen och Enköpings kommun.

Va-nämnden (hovrättsfiskalen Gren) meddelade d 17 dec 1980 följande beslut: Enligt 8 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar är huvudmannen för allmän va-anläggning skyldig att under vissa förutsättningar låta fastighetsägare bruka anläggningen. I 3 § 2 st samma lag sägs att huvudmannen kan träffa avtal med annan än fastighetsägare om brukandet och då gäller för denne vad som i lagen föreskrivs om fastighetsägare. I det senare fallet finns inte utrymme för tillämpning av 8 § eftersom brukningsrätt - som framgår av ordalydelsen i 3 § 2 st - redan uppkommit genom avtalet.

Va-lagen ger utöver stadgandet i 8 § inte stöd för att ålägga huvudmannen att mot dennes vilja upplåta brukningsrätt till allmän anläggning. Någon prövning på va-rättslig grund av kommunens skyldighet att träffa avtal med föreningen om brukande av kommunens anläggning kan därför inte förekomma. Va-nämnden avvisar sålunda föreningens talan.

Föreningen anförde besvär i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade bifall till sin hos va-nämnden förda talan.

HovR:n (hovrättsråden Bolte och Westberg, referent, samt adj led Hermelin) anförde i beslut d 27 febr 1981:

Skäl. Enligt 37 § va-lagen (1970:244) hade för att va-nämnden skulle ha ägt pröva tvisten fordrats att föreningen antingen varit fastighetsägare eller enligt 3 § 2 st samma lag att jämställa med sådan. Då så icke varit förhållandet är va-nämndens beslut att avvisa talan riktigt.

Vattenöverdomstolens avgörande. Vattenöverdomstolen fastställer det slut vartill va-nämnden kommit.

Hovrättslagmannen Wikner var skiljaktig och anförde: Föreningens talan får anses innefatta påstående om skyldighet enligt va-lagen för kommunen att sluta avtal med föreningen om brukande av den allmänna va-anläggningen. Det ankommer på va-nämnden att enligt grunderna för 37 § 7 samma lag upptaga sådan talan till prövning. Jag undanröjer därför va-nämndens beslut och återförvisar målet till va-nämnden för prövning, efter hörande av kommunen, av föreningens talan i sak.

Föreningen anförde besvär och yrkade förpliktande för kommunen att ingå avtal med föreningen om rätt för denna att bruka anläggningen mot lägre avgift än enligt gällande taxa.

Kommunen förklarade sig villig att genom avtal insätta föreningen som brukare i stället för ägarna av de fastigheter som ingick i samfälligheten men bestred att lägre avgift skulle tillämpas.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Loinder, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Föreningen äger inte någon fastighet inom anläggningens verksamhetsområde. Kommunen är ense med föreningen om att träffa ett sådant avtal om brukande av anläggningen som enligt 3 § 2 st lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar jämställer föreningen med en fastighetsägare. Något sådant avtal har emellertid inte träffats. Föreningen har alltså inte någon rätt att bruka anläggningen och måste därför anses sakna talerätt i målet. Besvären skall följaktligen lämnas utan bifall.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

Vid målets avgörande yppades skiljaktiga meningar.

Referenten, JustR Knutsson, med vilken JustR Holmberg instämde, anförde: Statens va -nämnd är enligt 37 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar behörig att pröva - förutom vissa frågor om inlösen av va-anordningar och ersättning för sådana anordningar - tvister i va-frågor mellan fastighetsägare och huvudman för allmän va-anläggning. Föreningen har inte gjort gällande att den är fastighetsägare eller likställd med fastighetsägare enligt lagen. Tvärtom går föreningens talan ut på att kommunen skall åläggas att sluta sådant avtal med föreningen som enligt 3 § 2 st skulle medföra att föreningen blev att behandla som fastighetsägare enligt lagen. Denna talan omfattas inte av va-nämndens behörighet enligt 37 §. Föreningens talan skall därför, såsom HovR:n funnit, avvisas.

Jag fastställer därför HovR:ns beslut.

JustR Gregow, med vilken JustR Vängby instämde, yttrade: I 37 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) föreskrivs att va-nämnden prövar - förutom mål angående inlösen eller ersättning i vissa fall - mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om vissa under punkterna 1-6 uppräknade frågor och om annan va-fråga som avses i lagen (punkt 7). Som ägare av fastighet vid tillämpningen av va-lagen skall enligt 3 § 1 st anses den som enligt kommunalskattelagen är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten. I va-lagen förutsätts att huvudman för allmän va-anläggning kan träffa avtal med annan än fastighetsägare om brukande av anläggningen. Har sådant avtal träffats, gäller enligt 3 § 2 st för denne vad som i va-lagen föreskrivs om fastighetsägare.

Föreningen har inte påstått att den, i den mening som avses i 3 § 1 st va-lagen, är ägare till fastighet inom va-anläggningens verksamhetsområde. Däremot gör föreningen gällande att kommunen är skyldig att träffa avtal med föreningen om brukande av anläggningen. Om sådant avtal träffas skall - i enlighet med vad som sagts i det föregående - va-lagens föreskrifter om fastighetsägare tillämpas på föreningen. Med hänsyn härtill och till att tvisten måste anses röra en fråga som avses i va-lagen bör enligt grunderna för 37 § va-lagen tvisten prövas av va-nämnden.

Jag undanröjer HovR:ns och va-nämndens beslut och visar målet åter till va-nämnden för erforderlig behandling.

JustR Höglund anförde: Föreningen har visserligen inte påstått sig vara sådan ägare av fastighet som avses i 3 § 1 st va-lagen. Såsom förvaltare av samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149) intar den emellertid en sådan ställning i förhållande till de i samfälligheten ingående fastigheterna att den inte kan anses i den meningen sakna behörighet att hos vanämnden väcka fråga rörande allmän va-anläggning att dess talan skall avvisas. Den av föreningen väckta frågan om skyldighet för kommunen att träffa avtal med föreningen om brukande av anläggningen utgör sådan fråga enligt va-lagen som skall prövas av va-nämnden.

På grund av det anförda undanröjer jag HovR:ns beslut och visar målet åter till va-nämnden för erforderlig behandling.

HD:s beslut skulle med anledning av vad sålunda förekommit avfattas i enlighet med den av JustR Gregow, med instämmande av JustR Vängby, uttalade meningen.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1982-05-18

Målnummer:
Ö415-81