Sedan återvinning sökts i mål om betalningsföreläggande, har borgenären ansetts inte vara berättigad att utan stämning framställa nytt yrkande, trots att yrkandet stödde sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. Jfr 13 kap 3 § 1 st 3 RB.

I mål om betalningsföreläggande vid Kalmar TR mellan Svenska Finans AB Svefina, borgenär, och Jan N, gäldenär, angående fordran för hyra av automater å 14 071 kr meddelade TR:n d 13 febr 1979 bevis att utmätning fick äga rum. Sedan Jan N sökt återvinning, nedsatte Svefina sitt yrkande till 11 430 kr. Jan N bestred yrkandet under påstående att han hade motfordringar å tillhopa 173 541 kr.

Målet utsattes till huvudförhandling d 29 febr 1980. I skrift som inkom till TR:n d 26 febr 1980 yrkade Svefina, med åberopande av samma grund som tidigare, att Jan N skulle förpliktas att utge ytterligare 22 497 kr jämte ränta. Skriften delgavs Jan N d 28 febr. Jan N uteblev från huvudförhandlingen.

På yrkande av Svefina meddelade TR:n d 7 mars 1980 tredskodom, i vilken anfördes bl a: Det av Svefina framställda nya yrkandet stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare åberopats. Eftersom yrkandet framställts före huvudförhandlingen och Jan N erhållit del av detta föreligger inte hinder mot att pröva yrkandet.

I tredskodomen ogillade TR:n Jan N:s kvittningsyrkande och förpliktade honom att till Svefina utge hela det yrkade beloppet 33 927 kr jämte ränta på 22 497 kr samt ersättning för rättegångskostnader med 2 760 kr, varav 2 660 kr avsåg ombudsarvode, jämte 6 procent ränta på 2 760 kr från d 7 mars 1980 tills betalning skedde. TR:n angav i domen att med hänsyn till föreskrifterna i 35 § 2 st lagsökningslagen och 44 kap 10 § 2 st RB rätt inte förelåg för Jan N att söka återvinnig mot tredskodomen.

I en till HD d 18 juli 1980 inkommen skrift anhöll Jan N att HD måtte bevilja resning i det av TR:n genom tredskodomen avgjorda målet. I skriften utvecklade Jan N vissa omständigheter rörande de sakförhållanden, på vilka Svefinas fordringsanspråk grundades, och framhöll därefter följande. Om TR:n hade fått dessa fakta presenterade vid huvudförhandlingen skulle dom inte ha meddelats i enlighet med tredskodomen. Med hänsyn därtill och till att han vid två tillfällen före huvudförhandlingen ringt och meddelat att han var sjuk och ej kunde närvara på utsatt tid ansåg han det oskäligt att ej domen upphävdes och prövades på objektiv grund. I ytterligare skrifter till HD framställde Jan N yrkande om inhibition.

HD beslöt vid föredragning d 15 okt 1980 "sedan fråga uppkommit dels huruvida Jan N beretts skäligt rådrum att gå i svaromål beträffande  tilläggsyrkandet om 22 497 kr jämte ränta dels huruvida han i laga ordning beretts tillfälle att söka rättelse, såvitt avser TR:ns dom rörande tilläggsyrkandet" infordra förklaring från Svefina. Samtidigt förordnade HD att, till dess annat föreskrevs, vidare åtgärd för verkställighet av TR:ns dom ej fick äga rum.

Svefina bestred i avgiven förklaring bifall till Jan N:s ansökan om resning och yttrade sig även över de i HD:s nyssnämnda beslut enligt vad här ovan citerats särskilt berörda frågorna.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hartman, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:

Jan N har anhållit om resning och uppgivit, att han pga sjukdom haft laga förfall för sin utevaro från huvudförhandlingen i TR:n, varför TR:n inte bort meddela tredskodom i målet.

Enligt anteckning i TR:ns akt har Jan N telefonerat till TR:ns kansli samma dag, som huvudförhandlingen ägde rum, och meddelat att han misstagit sig beträffande tiden för huvudförhandlingen och sagt, att han genast kunde bege sig till TR:n.

Mot vad sålunda anförts har Jan N ej visat laga förfall för sin utevaro. Skäl för resning föreligger därför inte.

Härefter uppkommer frågan om HD, utan att Jan N anfört besvär över domvilla eller i sin resningsansökan tagit upp någon omständighet, som kan utgöra grund för domvilla, bör pröva om TR:n i något hänseende förfarit felaktigt.

I 58 kap RB hänvisas beträffande handläggningen av resningsärenden bl a till vad som enligt 56 kap 12 § samma balk gäller för besvärsmål i HD. I anslutning till nämnda lagrum är i lagboken noterat, att bestämmelserna i 50 kap 26 och 29 §§ samt i 55 kap 15 § RB är analogiskt tillämpliga i besvärsmål i HD varvid hänvisas till rättsfallet NJA 1979 s 18. Denna analogiska tillämpning har uttryckligt stöd av ett uttalande av processlagberedningen (SOU 1938:44 s 543). Frågan är om analogin gäller även resningsärenden. Det skulle bl a medföra att det föreligger skyldighet för HD att i resningsärenden - om domvilla som avses i 59 kap 1 § p 1-4 förekommit i underrätten - undanröja underrättsdom oberoende av yrkande av part. Med hänsyn till att stöd saknas för en analogi tolkning och med beaktande av denna konsekvens kan inte reglerna i 50 kap 26 och 29 §§ och 55 kap 15 § RB anses tillämpliga i resningsärenden.

Med den utformning Jan N givit sin ansökan ankommer det således inte på HD att pröva om domvilla förekommit.

HD:s beslut d 15 okt 1980 gäller ej längre.

HD (JustR:n Höglund, Mannerfilt, Ehrner, Jermsten och Gregow, referent) förklarade i slutligt beslut att Jan N, såsom hans skrifter fick förstås, hade anhållit om resning och anfört besvär över domvilla och att Svefina bestritt ansökningen och besvären.

I beslutet anförde HD (såvitt angick motiveringen JustR:n Mannerfelt, Ehrner och Gregow) vidare: TR:n har till prövning i återvinningsmålet utan stämning upptagit av Svefina först i det målet framställt yrkande och har därvid uppenbarligen ansett stadgandet i 13 kap 3 § 1 st RB tillämpligt, enligt vilket bl a gäller att nytt yrkande får  framställas, såvitt det stöder sig på väsentligen samma grund som tidigare väckt talan. Av 2 st i samma § framgår att sådant yrkande inte får väckas i högre rätt. Partsställningen är visserligen densamma i återvinningsmålet som i målet om betalningsföreläggande och det är inte fråga om prövning i högre rätt. Emellertid är att märka att återvinning är ett rättsmedel. Beviset att utmätning får äga rum står fast till dess att dom meddelas i återvinningsmålet. Detta upptages på gäldenärens initiativ efter ansökan om återvinning för att få frågan om betalningsskyldighet för den fordran som avsågs med betalningsföreläggandet prövad i ordinär process. Enligt principen om förbud mot reformatio in pejus måste härav anses följa att gäldenären genom att söka återvinning inte skall behöva löpa risken av att denna åtgärd utnyttjas av borgenären för framställande av nya yrkanden. Bl a denna risk har, när fråga är om de devolutiva rättsmedlen, beaktats genom förbudet i 13 kap 3 § 2 st RB mot väckande av nytt yrkande i högre rätt, även om det stöder sig på väsentligen samma grund.

Av angivna skäl borde TR:n jämlikt grunderna för 13 kap 3 § 2 st RB ha avvisat Svefinas först i återvinningsmålet framställda yrkande. I TR:n har således förekommit sådant rättegångsfel som bör föranleda att tredskodomen undanröjes i vad den avser bifall till det först i återvinningsmålet framställda yrkandet och ogillande till motsvarande belopp av Jan N:s kvittningsyrkande.

Vid denna utgång i själva saken bör i härav betingad omfattning TR: ns dom undanröj as även beträffande rättegångskostnaderna.

På grund av det anförda undanröjer HD TR:ns tredskodom d 7 mars 1980 i själva saken utom i vad därigenom dels Jan N förpliktats att till Svefina utge 11 430 kr, dels Jan N:s kvittningsyrkande till motsvarande belopp ogillats.

I fråga om rättegångskostnaderna undanröjer HD TR:ns dom utom i vad Jan N därigenom förpliktats att till Svefina utge ersättning med 2 060 kr, varav 1 960 kr ombudsarvode, jämte 6 procent årlig ränta å förstnämnda belopp från d 7 mars 1980 tills betalning sker.

HD:s förordnande d 15 okt 1980 skall inte längre gälla.

JustR:n Höglund och Jermsten var i själva saken av skiljaktig mening i fråga om motiveringen och anförde: Angående återvinningstalan i mål om betalningsföreläggande äger enligt 35 § 2 st lagsökningslagen (1946:808) vad som är stadgat i RB om återvinning i tvistemål motsvarande tillämpning. Därvid gäller att talan skall anses väckt då ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos rätten samt att med avseende på rättegången skall anses som om stämning utfärdats genom rättens förordnande om målets fortsatta handläggning (35 § 3 st jämfört med 33 § samma lag).

Av 44 kap 8 § RB följer, att tredskodom mot gäldenären får grundas på borgenärens framställning av omständigheterna i målet endast såvitt gäldenären erhållit del av framställningen. Rätten kan sålunda ta hänsyn till vad borgenären anfört i skrift till rätten, t ex skrift som innefattar tillåten ändring av talan, under förutsättning att skriften delgivits gäldenären (se NJA II 1943 s 559 och Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 640). I 13 kap 4 § 2 st RB föreskrivs också, att svaranden skall erhålla del  av kärandens ändring av talan. Uppenbart krävs att delgivning skett enligt 32 kap 1 § samma balk på sådan tid att gäldenären, när som i förevarande fall fråga är om inställelse vid förhandling, erhållit skäligt rådrum för att förbereda sig till förhandlingen och inställa sig vid denna.

I förevarande fall har Jan N fått del av Svefinas nya yrkande om betalning av ytterligare 22 497 kr jämte ränta först dagen före den utsatta huvudförhandlingen.

Visserligen har Svefina enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB ägt framställa detta nya yrkande vid TR:n, men Jan N kan med hänsyn till det sagda ej anses ha fått skäligt rådrum för att ingå i svaromål beträffande yrkandet. Genom att TR:n likväl meddelat tredskodom mot Jan N angående detta yrkande får sådant rättegångsfel anses ha förekommit som bör föranleda undanröjande av tredskodomen i denna del.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1982-01-18

Målnummer:
Ö928-80