Fråga huruvida ett båtplatsservitut, som upplåtits år 1868 till förmån för några jordbruksfastigheter, numera kunde anses gälla även till förmån för en fritidsfastighet, som avstyckats från en av jordbruksfastigheterna och som enligt föreskrift vid avstyckningsförrättningen förklarats äga del i servitutsrättigheten. Tillika fråga om betydelsen av att båtplatsen numera tas i anspråk för fler båtar än vad fallet var vid tiden närmast efter servitutets tillkomst Även fråga om prövningens omfattning vid negativ fastställelsetalan.

Under år 1868 förrättades laga skifte å Aspnäs by, Rådmansö socken; det fastställdes 1869. Härvid utlades ägor för sex mantalsfastigheter (med fyra ägare), sedermera registerbetecknade 1:2-1:4 samt 2:2-2:4. Å den vid skiftet upprättade kartan angavs, att Riddersholms ägor låg runt omkring byn. Riddersholm innehade emellertid även "Riddersholms Gamleskragsgärde" inom byn. Till byn hörde dessutom en ö i fjärden, benämnd Saltholmen. I samband med skiftet företogs ägoutbyte mellan Aspnäs och Riddersholm. Riddersholm avstod därvid genom förening d 24 sept 1868 under punkt 1 nämnda gärde till Aspnäs och erhöll i vederlag hela Saltholmen jämte delar av Lötängen och ängen Täppan, varjämte rågången till Sveden rätades. Genom avståendet av Saltholmen miste Aspnäs by ägor i fjärden och blev helt omgivet av Riddersholm. Punkt 2 i föreningen, som undertecknades av P S Ridderstad för Riddersholm och av ägarna av Aspnäs by, hade följande lydelse. "På begäran af Aspnäs delegare, medgaf Herr Kammarjunkaren Ridderstad rätt för Aspnäs by att allt framgängt begagna 16 fots vattenväg öfver Myntarbyängen ned till Grundet vid sjön, och skola stenar vid sjön utsättas omkring den upplåtna platsen och vägen. Hägnad omkring vägen och platsen vid sjön skall Aspnäs by ensam vidkännas."

Ovannämnda sex fastigheter har sedermera delats genom åtskilliga förrättningar. Därjämte har, sedan Aspnäs 3:1 bildats genom sammanläggning av fastigheter inom Aspnäs nr 1 och 2, därifrån avstyckats ett tjugotal fastigheter, bland dem Aspnäs 3:2 om 8 900 kvm. Revisorn Hans G erhöll d 4 aug 1954 lagfart å sistnämnda fastighet, som han genom köpebrev d 15 april 1954 förvärvat från Ernst Palmgren och dennes hustru. Vid avstyckningsförrättningen tillerkändes Aspnäs 3:2 "samma rätt som tillkommer styckningsfastigheten att använda bad- och båtplats å s k Grundet jämte väg därtill".

I ansökan d 24 okt 1952 anhöll ägaren av Aspnäs 1:13 samt Hans G - som därvid förklarade, att de även handlade på uppdrag av sju andra ägare av sportstugetomter, avsöndrade från Aspnäs egendom,  och av ägaren av Aspnäs 3:1, samt tillika åberopade punkt 2 i ovannämnda förening - om förordnande för lantmätare att uttaga väg från sportstugeområdet ned till sjön.

Vid förrättningens företagande d 21 april 1954 tillstädeskom bl a Hans G samt Sture Ridderstad såsom innehavare av Riddersholm 1:1. - Protokollet innehåller bl a följande: Punkt 2 i nyssnämnda förening föredrogs. - "Ägaren av Riddersholm medgav att Aspnäs by av ålder hävdade en plats vid grundet jämte väg därtill. Enighet rådde mellan Aspnäs byamän och Ridderstad angående sträckningen av vägen till samfälligheten. - Sökandena till förrättningen redogjorde för avsikten med förrättningen. Den befintliga vägen stod icke direkt i förbindelse med det tomtområde med sommarstugebebyggelse, som uppstått inom Aspnäs. För att komma till Grundet finge dessa taga en avsevärd omväg mot norr, därest den nuvarande vägen skulle användas. Närmare väg funnes till Grundet, men denna ginge genom obruten skogsmark. Tomtägarna önskade att det hittills gällande servitutet skulle flyttas och att ny väg skulle byggas över den obrutna skogsmarken. Ridderstad förklarade sig icke hava någon invändning att göra mot en ny sträckning av vägen. Som villkor uttalade han dock att därvid den tidigare sträckningen skulle slopas. Aspnäs byamän motsatte sig ett sådant arrangemang, då en nybyggnad skulle ställa sig synnerligen kostsam och den nuvarande vägen väl tillgodosåge deras behov av väg till Grundet". - "Efter någon diskussion medgav Ridderstad att han ansåg det vara tomtägarnas rätt att taga gångväg genom skogsmarken till Grundet och att han inte skulle motsätta sig att en bekväm sådan anordnades genom rojning och stenbrytning. Ungefärliga sträckningen av vägen utvisades också på marken". - "Efter detta medgivande från Ridderstads sida anhöllo sökandena att få återkalla förrättningen. Ingen av övriga närvarande påfordrade dess fullföjande". - Lantmätaren förklarade härefter förrättningen inställd.

I ansökan d 12 nov 1967 anhöll därefter ett flertal ägare av fritidsfastigheter i Aspnäs by, varibland Hans G, om förordnande för lantmätare "att företaga förrättning enligt lagen om enskilda vägar jämte bryggplats för fastigheterna i Aspnäs by", varvid angavs, att "bryggplatserna är belägna på en s k allmänning eller nyttjanderättsplats tillhörig Riddersholm nr 11 benämnd Grundet Myntarbyäng" Vid förrättningens företagande d 2 maj 1968 av ingenjören K A Viklund tillstädeskom åtskilliga ägare av hemman och fritidsfastigheter i byn, varibland Hans G, ävensom Johan Ridderstad genom sin fader Soldan Ridderstad, varjämte Sture Ridderstad var närvarande. - Protokollet innehåller bl a följande: En av Hans G:s medsökande till förrättningen "förklarade att avsikten med förrättningen var att få rätten att ha brygga vid Grundet och väg till densamma prövad. Vi ville bygga en brygga för våra båtar, men stoppades av Ridderstad. Sture Ridderstad hade tidigare ansökt om förrättning för samma ändamål, men denna ansökan hade återkallats hösten 1967, varpå tomtägarna ansökt  om den förrättning varom det nu är fråga". Soldan Ridderstad "gjorde gällande att i avtal d 24 sept 1868 under benämningen förening, den däri under punkt 2 gjorda utfästelsen icke skulle vara gällande, det var fråga om en nyttjanderättsupplåtelse och då mer än 50 år förflutit sedan dess tillkomst, var densamma icke längre gällande. Då det gäller ett fideikommiss erfordras Konungens medgivande för inteckning av sådan servitutsrätt som här påstås föreligga. Ridderstad motsatte sig icke att Aspnäs byamän använde platsen vid grundet för sina båtar och att vägen användes bl a som väg till vattnet för byns kreatur, när dessa skulle vattnas. Någon rätt för avstyckade områden att använda vägen eller platsen bestreds. Endast vissa skulle tillåtas att komma ned till sjön. Från fastigheten Aspnäs 3:1 upplåten rätt för avstyckade områden att ha båt vid grundet innebar icke någon vidgad rätt för 3:1 till väg och platsen vid grundet. Ridderstad och byamännen var eniga om att då under vintern en brygga byggts vid sjön intill platsen vid grundet, det gick bra för tomtägarna att få hyra båtplatser å Riddersholms område. Ridderstad hade övervägt att stänga vägen."

Förrättningsmannen behandlade därefter frågan om förrättningen skulle förklaras vilande tills dom avkunnats i fråga om rätt till väg och platsen vid grundet: "Förrättningsmannen hade redan tidigare i samband med en år 1967 av Sture Ridderstad återkallad vägförrättning, avseende samma objekt varom det nu är fråga, gjort undersökningar och låtit utföra vissa mätningar av området. Vid den mätning som utförts, har en med 4 rn å till förrättningen fogad karta i skala 1:1000 redovisad sten, kringskolad med mindre stenar på ett sätt som tyder på en gränsmarkering av det slag som användes vid den tid det här gäller, med säkerhet återfunnits. I södra delen av det på förenämnda karta med röd färg redovisade området finnes en sämre hägnad som angränsar området. Intill hägnaden, med skriften mot norr enligt karta, finnes en skylt som upplyser om att området söder om skylten är privat område. - Det har uppgivits att bostadshuset sydväst om det på kartan redovisade området av Ridderstad förvärvats från Aspnäs för rivning och bortforsling. Byggnaden i fråga har fått stå kvar. Intill nordvästra hörnet av det ifrågavarande bostadshuset ligger en sten som skulle kunna vara en markering för områdets västra begränsningslinje. De i föreningen som upprättades i samband med ägoutbyte 1868 överstrukna orden 'jämte en mindre udde därstädes' torde avse en udde c:a 100 m söder om det förenämnda bostadshuset. Skulle det ovannämnda bostadshuset som inköpts av Ridderstad ligga på det område som genom 1868 års förening för all framtid skulle brukas av Aspnäs by, torde ifrågavarande område 'platsen vid grundet' vara betydligt större än vad som redovisats å den till förrättningen fogade kartan i skala 1:1000. - Ridderstads påstående om Konungens medgivande för inteckning i fideikommiss är riktig, men förrättningsmannen gör gällande att inteckningsförordningen först kom till d 1 jan 1876, således efter laga skiftet på Aspnäs by. Den rätt för Aspnäs by  som medgivits 1868 är enligt förrättningsmannens uppfattning oinskränkt, några förbehåll har icke gjorts beträffande användningssättet av området. - Enligt en d 21 april 1954 påbörjad och samma dag inställd vägförrättning avseende uttagande av ny sträckning av väg kan nämnas att i 5 § i protokollet till ifrågavarande vägförrättning medgav innehavaren av Riddersholm att Aspnäs by av ålder hävdat en plats vid grundet jämte väg därtill. Enighet rådde mellan Aspnäs tomtägare och Ridderstad angående sträckningen av vägen till 'platsen vid grundet'. Vägförrättningen återkallades efter vissa medgivanden från Ridderstads sida. - Ifrågavarande servitut enligt 1869 års laga skifte måste ha tillkommit för att avhjälpa den olägenhet eller brist som åsamkats Aspnäs by genom att de avstod från hela Saltholmen och därigenom förlorade kontakt med havet. Stora förändringar har genom landhöjningen inträffat inom det område det nu är fråga. Enligt karta till rågångsförrättning år 1715 synes bl a gränser mot Aspnäs, enligt förrättningsmannens uppfattning, sträcka sig ned till dåvarande stranden. Vid laga skifte år 1869 angränsar icke Aspnäs by längre vattnet. Då byn genom ägoutbytet avstod Saltholmen var förbindelsen med Saltsjön bruten, varav man måste förstå bybornas angelägenhet att erhålla rätt av något slag att nyttja stranden. Vid den tiden får väl anses att transporterna gick över vattnet, därför var det angeläget att tillgång till väg till vattnet (vattenväg) och upplagsplats för sådana produkter som kunde avyttras fanns tillgänglig. Längre tillbaka från nu räknat kanske i början av innevarande århundrade, och jämväl tidigare, var fiske en nödvändighet. Aspnäs har enligt påstående haft fiskerätt vid Saltholmen, huruvida fiskerätt i någon form har förekommit efter laga skiftet är för förrättningsmannen obekant. - Havsfiske torde åtminstone under någon tid förekommit. Skogsprodukter måste förr ha fraktats sjövägen t ex. ved till Stockholm. På vilket sätt Aspnäs före laga skiftet haft möjlighet att med båt komma till Saltholmen har icke förrättningsmannen kunnat utröna men någonstans har det funnits en båtlänning eller tilläggsplats för båt. - De fastigheter inom Aspnäs by som har båtar på 'platsen vid grundet' är för närvarande enligt inventering 23 stycken av vilka de flesta anser sig ha rätt till väg och båtplats, enligt köp eller avstyckningshandlingar. - Många av tomterna är bebyggda för fritidsändamål. Det har varit naturligt för dem att skaffa sig båt, kanske möjligheten till båtplats har varit en av orsakerna till att de köpt tomt i Aspnäs. Vägen från 'platsen till grundet' användes förutom av Aspnäs by, jämväl som utfartsväg för fritidsbebyggelser å Riddersholm 1:1 m fl. - 'Platsen vid grundet' är ensligt belägen och dess användning som båtplats kan icke vara till märkligt men för Riddersholm och icke heller för fastigheter i Aspnäs by. Riddersholm har numera upplåtit område i närheten till 'Caravan Club' som uppställningsplats för husvagnar, vidare har norr om 'platsen för grundet' anlagts en tidigare nämnd brygga, tydligen för uthyrningsändamål. Av vissa upplåtelsehandlingar framgår att 'platsen vid grundet' jämväl  användes som badplats. - Under förutsättning att rätten till 'platsen vid grundet' grundar sig på servitutsrätt, och då medgivanden från Riddersholm gjorts så sent som vid den inställda vägförrättningen 1954 skulle i huvudsak förrättningen vara en fråga mellan tomtägarna och Aspnäs byamän. - - - Förrättningsmannen beslutade med ledning av det som framkommit att förrättningen skulle fortsättas med ytterligare erforderlig utredning".

I protokollet är vidare antecknat bl a: "Prövning av rätt för fastighet att bygga väg över mark, tillhörig annan fastighet erfordrades icke.

Upplåtande av rätt till begagnande av befintlig väg (prövning jämlikt 7 § EVL) ansågs icke behöva diskuteras. - - -

Förrättningsvägen indelas nu i sektioner på följande sätt.

Sektion 1: Vägen från allmänna vägen och ned till 'platsen vid grundet'.

Sektion II: Till sektion I anslutna brygg- och båtplatsen grundet."

Johan Ridderstad samt dåvarande ägarna av Aspnäs 2:2 och 2:7 anförde besvär mot förrättningen samt yrkade, att utlåtandet måtte undanröjas. Målet var ej avgjort när rättegången i det refererade målet inleddes.

Vid Norrtälje TR väcktes talan mot Hans G av Johan Ridderstad samt dennes farfader Sture Ridderstad och fader Soldan Ridderstad såsom fideikommissariens efterträdare. Sedan Riddersholm 1:1 m fl fastigheter förvärvats av Stockholms läns landstingskommun genom köpebrev d 1 mars 1973 och kommunen övertagit Johan Ridderstads talan, anförde kommunen: Hans G har i sin egenskap av ägare till Aspnäs 3:2, under åberopande av föreningen, gjort gällande rätt till den däri omnämnda platsen vid sjön. Rätten till denna skulle omfatta rätt för honom att underhålla och nyttja där befintliga bryggor genom att där ha båt förlagd och uppdragen för vinterförvar samt att där uppställa fordon. Han har vidare påstått sig ha rätt att ha boj utlagd i vattenområdet tillhörigt Riddersholm samt placerat en boj med bojsten och lägger där sin båt på svaj omkring 50 m utanför den udde, varå ifrågavarande bryggor är belägna. Kommunen gör gällande, att Hans G icke har någon som helst rätt till platsen och icke heller någon rätt att nyttja ifrågavarande bryggor eller att ha boj utlagd i vattenområdet, tillhörigt Riddersholm. - (1) Upplåtelsen skall betraktas som en nyttjanderättsupplåtelse för täckande av ett husbehov. Riddersholmsfastigheternas karaktär av fideikommiss uteslöt också rätten att medgiva annat än en nyttjanderättsupplåtelse. Då husbehovet icke längre föreligger och då tiden för nyttjanderätten numera utgått, kan Hans G icke åberopa någon rätt enligt upplåtelsen. Det yrkas därför i första hand att TR:n i förhållandet mellan kommunen och Hans G måtte fastställa, att på grund av att tiden för nyttjanderätten utgått och behov icke längre finns, all rätt enligt upplåtelsen numera upphört. - (2) Om emellertid TR:n skulle finna, att Riddersholmsfastigheterna fortfarande på grund av upplåtelsen besväras av någon form av nyttjanderätt eller annan last anföres följande. Hans G har gjort gällande, att han i samband med köpet av Aspnäs 3:2 träffat avtal med Palmgren om att han skulle få rätt att nyttja platsen och bryggorna för att vid bryggorna ha båt. Han anser sig även på grund av detta avtal ha rätt att ha motorfordon uppställt på platsen. Gentemot denna uppfattning menar kommunen emellertid, att ägarna till från hemman i Aspnäs avstyckade tomter i förhållande till dem icke äger någon rätt enligt upplåtelsen. Rätt enligt upplåtelsen skulle endast personligen tillkomma hemmansägarna, det vill säga ägarna till de fyra fastigheter, som berördes av laga skiftet, respektive, i de fall avstyckningar gjorts från dessa fastigheter, ägaren till stamfastigheten. Något annat avsågs icke vid träffandet av överenskommelsen. För det fall i samband med försäljning av avstyckad fastighet ägaren till stamfastigheten givit köparen någon rätt enligt upplåtelsen påstås alltså att detta icke är bindande för ägarna till Riddersholmsfastigheterna. Anledning därtill är - såsom ovan sagts - att det vid upplåtelsen icke avsågs att annan än hemmansägarna respektive nya ägare till hemmanen skulle erhålla någon rätt. Det avsågs alltså att av vänlighet (något vederlag för rätten har aldrig lämnats) upplåta viss rätt till de fyra hemmansägarna i deras egenskap av ägare till de fastigheter, som omfattades av laga skiftet. Det yrkas därför i andra hand att TR:n fastställer att Hans G på grund av upplåtelse och avtal med Palmgren icke kan ha fått den rätt han enligt ovan anser sig ha. Kommunens grund för denna sin inställning är således att hemmansägarna icke haft möjlighet att upplåta sådan rätt i sin egen rätt. - (3) Kommunen kan, om TR:n icke fastställer vad ovan vid 1. och 2. yrkats, som en yttersta tolkning av innehållet i upplåtelsen till Hans G:s fördel medgiva att Palmgren ägde rätt att upplåta rätt i sin egen rätt. Den påstår emellertid att därigenom icke kan tillskapas en större belastning för Riddersholmsfastigheterna. För att då kunna fastställa vilken rätt Hans G kan ha på grund av upplåtelsen måste det fastställas vilken rätt som tillkom Palmgren. Kommunen påstår därom att Palmgrens rätt innebar att han ägde fösa kreatur efter vägen ned till sjön, att han ägde där hämta vatten samt att han ägde på platsen vid sjön skeppa ut ved. I denna Palmgrens rätt medger kommunen att Hans G har fått viss del. Kommunen yrkar i detta sammanhang att TR:n således måtte fastställa att Hans G på grund av upplåtelsen och avtal med Palmgren i förhållande till Riddersholmsfastigheterna endast fått rätt att tillsammans med ägaren till stamfastigheten och eventuella andra ägare till avstyckningar från stamfastigheten efter vägen fösa kreatur, att hämta vatten vid sjön samt där skeppa ut ved. - (4) Om TR:n slutligen skulle finna att Palmgren haft rätt att vid ifrågavarande bryggor ha båt, yrkas att TR:n i förhållandet mellan parterna måtte fastställa att denna rätt icke omfattat rätt att där ha fler än en båt, varför - om Hans G fått del av Palmgrens rätt - ägaren till stamfastigheten och Hans G jämte ägarna till övriga avstyckningar från stamfastigheten gemensamt icke äger ha fler än en båt vid dessa  bryggor och platsen. - (5) Stenar enligt upplåtelsen har icke utsatts. Såsom ovan sagts har vägen mynnat vid en mindre udde. Kommunen menar att den i upplåtelsen ovan nämnda platsen är just denna udde, som är lätt utpekbar i naturen. Hans G har emellertid gjort gällande att platsen haft en mycket större utsträckning efter stranden. Kommunen får här yrka att TR:n i förhållandet mellan parterna fastställer att platsen vid Grundet endast omfattar den södra delen av sektion II enligt 1968 års vägförrättning, varvid den västra begränsningslinjen skall gå från en punkt belägen 10 m väster om den västra bryggan, som tillhör Aspnäs, söderut till hägnaden mittför västra gaveln å det större av de uthus, som finns inom sektionen. - (6) Kommunen yrkar vidare, att TR:n fastställer, att Hans G icke, såsom han gör gällande, har rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet tillhörigt Riddersholm, så att hans båt ligger på svaj (är friliggande).

Hans G bestred under åberopande av föreningen kommunens talan.

TR:n (rådmannen Stigenberg och tingsfiskalen Kinberg) anförde i dom d 6 juni 1973:

Domskäl. Kommunen har till utveckling av sin talan anfört: Föreningen måste tolkas mot bakgrund av förhållandena vid dess tillkomst. Aspnäs by bestod då av sex hemman, som alla var jordbruksfastigheter. Ifrågavarande rättighet avsåg att täcka ett behov för dessa fastigheter. Något mått fanns icke angivet men det måste ha varit husbehovet. Detta husbehov innebar möjlighet att komma ned till vattnet för att vattna kreatur, skeppa ut ved och hämta upp vatten. Numera har inom Aspnäs tillkommit ett större antal fritidsfastigheter. Därigenom har uppkommit behov av bl a båtplatser. Enbart för de fastigheter, som avstyckats från Aspnäs 3:1, kan man beräkna att ett behov av omkring 20 båtplatser föreligger. Det ökade behovet av båtplatser kan icke tillgodoses genom ett servitut som enbart tillkommit för att täcka några jordbruksfastigheters husbehov. - Vid Grundet har uppsatts två bryggor och två byggnader. I vart fall den ena av de två befintliga bryggorna ha på byggts av ägarna av fri tidstomter medan den andras ursprung är mera ovisst. Något uttryckligt medgivande till byggandet har ej givits från familjen Ridderstads sida. Först i samband med planerandet av den brygga, som omnämndes i 1968 års förrättning, reagerade Ridderstads. Även ägarna av i mantal satt jord inom Aspnäs satte sig emot den planerade bryggan. Några stenar vid sjön har aldrig satts ut. - År 1868 var Saltholmen utarrenderad till fiskare och användes icke av byamännen.

Hans G har till utveckling av sitt bestridande anfört: Kommunen gör i första hand gällande, att rättigheterna enligt föreningen är en nyttjanderättsupplåtelse och att denna rätt upphört 50 år efter upplåtelsens början. Hans G gör däremot gällande, att här icke är fråga om en nyttjanderättsupplåtelse i vanlig mening utan fastmer om ett servitut. Att servitutet icke intecknats förändrar icke detta betraktelsesätt. Vid tidpunkten för överenskommelsens träffande 1868 kunde över huvud någon inteckning icke erhållas med hänsyn till inteckningsförordningens  tillkomst långt senare. Denna servitutsrätt kan icke upphöra enligt de regler, som gäller för nyttjanderättsupplåtelser i allmänhet. Hans G bestrider sålunda, att hans och övriga fastighetsägares rätt upphört. Kommunen kommer i sin framställning in på vad som kan ha varit avsikten med föreningen genom att beskriva hur byamännen för fot ägde taga sig över Riddersholms ägor för att där vattna djur och - eventuellt där hämta vatten. Vidare påminner de om bestämmelsen i föreningen att vägen skulle hägnas. Redan av föreningen framgår emellertid att fråga var om ägoutbyte i det att ägarna av fastigheter inom Aspnäs by avstod bl a Saltholmen mot att Aspnäs erhöll visst område jämte vägrätt ner till sjön samt ett område nere vid sjön för allmänt begagnande. Det var givetvis för Aspnäs av stor betydelse att ha kontakt med sjön eftersom sjön var en väsentlig del av människornas livsföring. Aspnäs hade tidigare även fiskerätt till följd av att Aspnäs ägde Saltholmen. Byamännen måste redan före år 1868 haft plats att lägga till med sina båtar. Denna plats kan icke ha legat annorstädes än på den aktuella platsen. Det skulle bli en orimlig konsekvens, därest föreningen skulle givas den tolkningen, att fideikommisset för all framtid förvärvat äganderätten till Saltholmen under det att Aspnäs endast skulle ha förvärvat en till 50 år begränsad nyttjanderätt till de områden, som Aspnäs förvärvade enligt föreningen. Givetvis måste det här vara fråga om reciproka åtgärder från båda parters sida. Det förtjänar även att påpekas, att under den tid som förflutit alltsedan 1868 fideikommissarien till Riddersholms fastigheter icke någonsin påfordrat att Aspnäs skall ombesörja inhägnad av området. Viktigare är emellertid att konstatera att fideikommissarien ej förrän i samband med stämningsansökan velat göra gällande att fråga här vore endast om en i tiden begränsad nyttjanderätt och att denna nyttjanderätt upphört för Aspnäs. Tvärtom har fideikommissarien hela tiden agerat på ett sätt, som klart visat, att han hyst samma uppfattning om innebörden av handlingen som ägarna av fastigheterna inom Aspnäs. - Kommunen gör vidare gällande såsom ett andrahandsyrkande, att ägarna till avstyckade fastigheter från Aspnäs icke skulle ha någon rätt enligt upplåtelsen utan att denna rätt endast skulle tillkomma hemmansägare till de ursprungliga fastigheterna, som berördes av laga skiftet 1868, och att rätten att använda sig av båtplats skulle vara begränsad till fyra båtar. Några sådana begränsningar, varom de här talar, kan icke spåras i föreningen. Fastmer gör Hans G gällande, att fideikommissarien varit fullt införstådd med att jämväl ägarna till de avstyckade fastigheterna haft samma rätt som ägarna till de fyra stamfastigheterna. Fideikommissarien har sålunda enligt protokoll fört vid vägförrättning d 24 april 1954 medgivit, att jämväl ägarna till avstyckningsfastigheterna haft den rätt, varom föreningen talar. Detta är enligt Hans G:s mening en omständighet av vital betydelse. Han gör sålunda gällande att oberoende av hur föreningen av 1868 i berörda hänseenden skall tolkas, en för fideikommisset bindande överenskommelse träffats av innehåll, att  ägarna av avstyckningsfastigheterna äger samma rätt som tillkommer ägarna till de ursprungliga fastigheterna i Aspnäs by. Fideikommissarien har vidare vid vägförrättningen i fråga förklarat sig icke ha någon invändning att göra emot att vägen erhöll en ny sträckning jämfört med den tidigare använda. Någon ny sträckning kom emellertid icke att bli aktuell utan fastställdes vid ifrågavarande vägförrättning den tidigare använda vägen såsom varande den väg Aspnäs hade att använda sig av. Därutöver medgav fideikommissarien rätt för Aspnäs att begagna sig av en gångstig från Aspnäs ner till sjön. Ovanstående vägförrättning av 1954 är ett klart bevis för att fideikommissarien varit införstådd med den ståndpunkt, som här hävdas av Hans G jämte övriga ägare av avstyckningsfastigheter från Aspnäs. Denna fideikommissariens ståndpunkt har även kommit till uttryck på det sättet, att han av ägarna till avstyckningsfastigheterna mottagit varierande belopp för underhåll av den aktuella vägen ner till sjön, bestående däri, att han lät grusa den och i övrigt underhålla den för att tomtägarna skulle kunna köra bil på den. Detta skulle han givetvis icke haft anledning att göra, därest han då varit av den uppfattning, som kommunen nu intagit. Även i annat hänseende synes kommunen ha - medvetet eller omedvetet - misstolkat föreningen. Kommunen konstaterar sålunda, att Hans G skulle göra gällande, att överenskommelsen avsåg - förutom vägen - ett område vid sjön som är väsentligt större än 16 fot. Hans G anser att detta konstaterande är felaktigt. Han gör tvärtom gällande, att uppgiften om 16 fot avser vägens bredd ner till sjön, under det att området vid sjön på intet sätt enligt föreningen skulle vara begränsat till 16 fot. I anslutning härtill hävdar Hans G, att området vid sjön blivit utmärkt med stenar såsom överenskommelsen förutsatt. Ingenjören K A Viklund har såsom förrättningsman vid förrättningen d 2 maj 1968 konstaterat, att en råsten med säkerhet återfunnits. Ingenjören K G Oscarsson i Täby, som är barnfödd på platsen, har återfunnit två andra stenar, som kan utgöra markeringar av området. Dessa markeringar utmärker ett mycket större område än sektion II enligt 1968 års vägförrättning. Om hänsyn tages till landhöjningen, cirka 0,5 cm per år, måste för övrigt större delen av detta område år 1868 legat under vatten. - Avslutningsvis tillbakavisar Hans G helt det i tredje hand gjorda yrkandet att hans rätt skulle vara begränsad till att gemensamt med övriga ägare av avstyckade fastigheter från 3:1 jämte ägarna till 3:1 ha endast en båt vid platsen i fråga. Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att Sture Ridderstad vid 1954 års förrättning ansett att det icke rådde någon begränsning av rätten till antal båtar. Några sådana begränsningar kan icke utläsas i föreningen lika litet som att rätten skulle vara begränsad till att vid sjön endast lasta ved. Det ligger i sakens natur att användningsbehovet växlar med utvecklingen. Det synes Hans G absurt, att hans möjligheter att utnyttja ifrågavarande rättigheter skulle vara begränsade till rent historiskt användande. Det noteras slutligen, att av hävd ett stort antal båtar funnits vid platsen  vid Grundet, båtar som tillhört såväl ägarna av stamfastigheterna inom Aspnäs som ägare till därifrån gjorda avstyckningar. Två bryggor har anlagts vid Grundet av byamännen. Den ena bryggan samt ett äldre båthus har ansetts höra till Aspnäs 3:1 och den andra bryggan jämte ett båthus beläget mellan bryggorna till Aspnäs 1:4. Några som helst invändningar har icke någonsin tidigare gjorts från fideikommissariens sida. Förutom överenskommelsen som sådan hävdar Hans G jämte övriga fastighetsägare inom området att dessa av hävd har rätt att begagna området i fråga för ett icke begränsat antal båtar. - Beträffande det sjätte yrkandet bestrides detta på den grund att inget i föreningen hindrar Hans G från att lägga ut en boj inom det upplåtna området. Aspnäsbornas rätt i vattenområdet utanför udden sträcker sig lika långt ut som markägarens.

Kommunen har genmält, att föreningen icke, såsom Hans G tycks påstå, stadgar, att ägoutbyte beträffande ön Saltholmen skulle verkställas så att fideikommisset erhöll ön och byn vägrätt, utan i ägoutbytesdelen erhölls mark mot mark. Rätten att begagna 16 fot vattenväg uppläts av dåvarande fideikommissinnehavaren på begäran av Aspnäs-delägare" och det vill synas som om denna fråga icke i och för sig hade någon betydelse för ägoutbytet. - Kommunen håller för troligt, att dåvarande fideikommissarien år 1954 menade, att tomtägarna erhållit en rätt i rätten. - Kommunen bestrider att de återfunna stenarna är att anse som markeringar runt området.

Det antecknas såsom ostridigt, att Hans G icke erhållit tillstånd av vare sig Ridderstads eller kommunen att ha en boj utlagd i vattnet utanför bryggorna.

- - -

På begäran av parterna har syn hållits på platsen. Härvid har följande antecknats: Hans G utvisar först några lösa stenar, som ligger något söder om den vid 1968 års vägförrättning på karta inlagda hägnaden och som skulle utgöra en av markeringarna av platsen vid Grundet. Därefter utpekar han en sten, som ligger alldeles intill västra gaveln å byggnaden till torpet Myntarbyäng och som likaledes skulle vara en markering av samma plats. Sedan utvisar Viklund den på kartan med "4 m" markerade stenen. - Sektion II är låglänt utom den del, som ligger omkring den med "2 tp" på kartan utmärkta markeringen. Den å kartan längst i norr inlagda pontonbryggan finns ej längre. Detsamma är förhållandet med den norra av Riddersholms bryggor. På den södra bryggan finns en skylt, märkt "PRIVAT Förhyrda platser". De Aspnäs tillhöriga bryggorna finns kvar. Den västra har tillhört 1:4 och den östra 3:1. Båthuset mellan bryggorna har hört till 1:4. Av den planerade bryggan har endast en stenkista utlagts i vattnet. - I viken utanför bryggorna finns på Riddersholms område sex bojar på rad, av vilka den yttersta är uthyrd till en läkare och den näst yttersta tillhör Hans G. - Det upplyses av båda parterna, att den s k vattenvägen, som omnämnes i föreningen, icke längre kan  urskiljas på marken. Den skulle ha utgått från ägofiguren 515 på kartan till det år 1869 fastställda laga skiftet och fortsatt till Myntarbyängen och platsen vid Grundet. Det är ostridigt, att den vid 1968 års vägförrättning utlagda, med I betecknade vägen icke alls sammanfaller med den s k vattenvägen. Det går däremot en gångstig från byn ned till platsen vid Grundet.

- - -

TR:n antecknar till en början, att parterna å ömse sidor grundar sin talan i målet endast på p 2 i den under laga skiftet å Aspnäs by i samband med ägoutbytet mellan byn och Riddersholm ingångna föreningen d 24 sept 1868. Kommunen har emellertid - sedan det vid synen befunnits, att den väg, som Johan Ridderstad behandlat i stämningsansökningen och vid förberedelsen i målet, icke alls sammanfaller med den s k vattenvägen och att denna ej ens längre kan urskiljas på marken - inskränkt sin talan under punkterna 1-5 att avse allenast vattenvägens slutpunkt vid sjön eller platsen vid Grundet. Hans G har ej framställt någon erinran däremot.

Rättigheten är såsom utgörande en väsentlig beståndsdel av ägoutbytet att anse som ett servitut. Vid tillkomsten av detsamma avsågs uppenbarligen att täcka ett behov för fastigheterna inom byn att ha tillgång till en "plats vid sjön" för att kunna vattna kreatur, lägga upp båtar m m. Ägarna till den i mantal satta jorden inom byn har också enligt vad som framgår av utredningen i målet nyttjat platsen vid Grundet för sina behov åtminstone något eller några decennier in på detta århundrade. Att de därvid nyttjat platsen som båtplats framgår bl a av att de därstädes uppfört bryggor och båthus. Platsen förefaller aldrig såvitt utredningen visar i någon större utsträckning ha använts för vattning av kreatur. Däremot synes utskeppning av ved ha förekommit. Sedan fritidsbebyggelse uppstått inom Aspnäs har nyttjandet av platsen såsom båtplats fortsatt. Någon annan förändring av platsens användning än att antalet båtar har utökats har icke ägt rum. Från innehavaren av Riddersholm har ej heller erinran mot platsens användning gjorts förrän omkring år 1967. Servitutet är sålunda alltjämt gällande.

Beträffande frågan var servitutet är lokaliserat finner TR:n att de stenar som Hans G utpekat icke är någon gränsmarkering för servitutet och att servitutet därför får anses lokaliserat till den plats där det av ålder synes ha utövats, nämligen sektion II enligt 1968 års vägförrättning.

Att ha tillgång till en plats vid sjön måste alltid anses vara av värde för en fastighet, oberoende av dess användningssätt i övrigt. Det är därför icke sannolikt att avsikten med föreningen varit att endast tillgodose ett renodlat jordbruksintresse. Fastmer måste servitutet ses som en väsentlig del av ersättningen för förlusten av Saltholmen. Vid avstyckningen av Aspnäs 3:2 har fastigheten enligt 19 kap 12 § lagen om delning av jord å landet tillerkänts rätt till delaktighet i "bad- och  båtplats vid Grundet". Aspnäs 3:2 har härigenom blivit delaktig i servitutet.

Beträffande frågan vilken belastning kommunen är skyldig tåla, finner TR:n att Hans G jämte övriga därtill berättigade fritt äger nyttja det sålunda lokaliserade området för ett obestämt antal båtar och bilar. Någon ytterligare belastning av vattenområdet utanför stranden är kommunen dock ej skyldig tåla. Hans G och övriga är således hänvisade till de nu befintliga bryggorna.

Hans G kan uppenbarligen ej på föreningen grunda någon rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet i fråga. Kommunens talan i denna del skall således bifallas.

Domslut. TR:n bifaller på så sätt kommunens talan att TR:n förklarar att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 på grund av punkt 2 i föreningen äger rätt att nyttja en plats vid Grundet samt att platsen motsvarar sektion II enligt 1968 års vägförrättning jämte därstädes befintliga bryggor.

TR:n fastställer att Hans G ej på föreningen kan grunda någon rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet i fråga.

Lagmannen Dahlin var skiljaktig och anförde: Domskäl. Kommunen har till - - - TR:ns dom - - - vid Grundet.

Jag antecknar till en början, att parterna å ömse sidor grundar sin talan i målet endast på p 2 i den under laga skiftet å Aspnäs by i samband med ägoutbytet mellan byn och Riddersholm ingångna föreningen d 24 sept 1868. Kommunen har emellertid - sedan det vid synen befunnits, att den väg, som Johan Ridderstad behandlat i stämningsansökningen och vid förbereddsen i målet, icke alls sammanfaller med den s k vattenvägen och att denna ej ens längre kan urskiljas på marken - inskränkt sin talan under punkterna 1-5 att avse allenast vattenvägens slutpunkt vid sjön eller platsen vid Grundet. Hans G har ej framställt någon erinran däremot.

Jag fastslår härefter, att rättigheten i fråga såsom utgörande en integrerande del av ägoutbytet visserligen avsetts att vara ett ej tidsbegränsat servitut. Enligt min mening måste emellertid frågan om dess fortsatta bestånd bedömas m h t förhållandena vid dess tillkomst. I detta hänseende finner jag, att det, såsom kommunen anfört, var avsett att täcka ett husbehov endast för jordbruksfastigheterna i byn. Jag finner därför, att Hans G såsom ägare av en fritidsfastighet i byn icke kan på föreningen grunda någon rätt att utnyttja platsen vid Grundet. Kommunens yrkanden under punkterna 1-4 skall således bifallas på sätt nu angivits.

Vid denna utgång av målet beträffande nyssnämnda punkter kan kommunens talan i fråga om punkt 5 ej upptagas till prövning. Den skall därför avvisas.

Vad slutligen angår punkt 6, kan Hans G uppenbarligen ej på föreningen grunda någon rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet i fråga. Kommunens talan i denna del skall således bifallas.

Domslut. 1. Jag fastställer, att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 icke kan på p 2 i föreningen d 24 sept 1868 grunda någon rätt att utnyttja platsen vid Grundet.

2. Kommunens talan såvitt angår bestämmandet av läget för och omfattningen av platsen vid Grundet avvisas.  3. Jag fastställer, att Hans G ej på föreningen kan grunda någon rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet i fråga.

Såväl kommunen som Hans G fullföljde talan i Svea HovR.

Kommunen yrkade fastställande av att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 icke kunde på 1868 års förening grunda någon rätt till platsen vid Grundet. I andra hand yrkade kommunen fastställande av att Hans G på föreningen endast kunde grunda rätt att tillsammans med ägaren av Aspnäs 3:1 och ägarna till därifrån avstyckade fastigheter ha en båt vid bryggan och platsen. För det fall att Hans G befunnes ha någon rätt på grund av föreningen, yrkade kommunen vidare fastställande av att den i föreningen åsyftade "platsen vid Grundet" utgjordes uteslutande av det område kommunen angivit vid TR:n.

Hans G yrkade fastställande av att han på grund av 1868 års förening var berättigad att ha boj utlagd i vattenområdet utanför Grundet.

I anslutning till sitt vadeyrkande förklarade kommunen att den med sin talan vid TR:n, oavsett den utformning dess yrkande erhållit enligt TR:ns dom, och i HovR:n avsåg att få fastställt, för det fall att Hans G befunnes ha någon rätt enligt föreningen, dels innehållet i denna rättighet och dels inom vilken ägovidd rättigheten må av Hans G utövas. Hans G förklarade sig ha varit medveten om att detta var innebörden av kommunens talan och intet ha att erinra mot att kommunens vadetalan prövades från dessa utgångspunkter, varvid Hans G för sin del godtog den ägovidd för rättighetens utövande som TR:n fastställt.

HovR:n (hovrättsrådet Wikner och adj led Hafström) anförde i dom d 7 juni 1977:

Domskäl. HovR:n har d 10 maj 1977 hållit huvudförhandling med syn i målet. Därvid har på begäran av Hans G som vittne hörts ingenjören C-G Oscarsson, Täby.

Inom det vid 1968 års vägförrättning som sektion II betecknade området finns norr om Grundet två bryggor samt har åt nordost från Grundet påbörjats utförandet av en tredje brygga. Enligt uppgift ägs de första två bryggorna av ägarna till Aspnäs 1:4 respektive Aspnäs 3:1. I mål mellan kommunen som ägare av Riddersholmsfastigheten och Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 kan uppenbarligen icke rätteligen ifrågakomma att pröva vilken rätt Hans G må ha gentemot dessa två bryggors ägare. TR:ns dom i denna del skall alltså undanröjas. - Den tredje, påbörjade bryggan ägs åtminstone till viss del av Hans G, och prövningen i målet avser bl a om Hans G äger anlägga denna eller andra bryggor inom sektion II.

Som enda grund för sin talan i HovR:n har kommunen liksom Hans G hänfört sig till den genom 1868 års förening gjorda upplåtelsen. Hans G har tillagt att efter föreningens ingående inträffade omständigheter - såsom att Riddersholmsfastighetens ägare godtagit det sätt på vilket Aspnäsfastigheternas ägare utnyttjat den upplåtna ägovidden  samt att del i den upplåtna rättigheten vid avstyckningsförrättningar tillagts avstyckningsfastigheter - närmare bekräftat den rättighet Hans G i målet hävdar.

HovR:n antecknar till en början att den förening varigenom upplåtelsen skett har träffats vid förrättning för laga skifte och avsåg att reglera ett ägoutbyte mellan Aspnäs och Riddersholm. Föreningen har, liksom övriga under skiftesförrättningen träffade föreningar, av förrättningsmännen, utan beslut om fastställelse eller annat uttryckligt ställningstagande till vad skiftesdelägarna förenats om, lagts till grund för det laga skiftet. Upplåtelsen är utan tidsbegränsning och har ej skett till viss eller vissa angivna personer utan till förmån för Aspnäs by. Under angivna omständigheter är den genom föreningen upplåtna rättigheten att betrakta som ett vid laga skifte uppkommet servitut, vilket för sitt fortbestånd ej varit beroende av inteckning. - Oaktat upplåtelsen tillkommit på begäran av "Aspnäs delegare" ger vad vid skiftesförrättningen förekommit ej vid handen annat än att den genom föreningen upplåtna ägovidden - som icke upptagits i en annan vid samma förrättning träffad förening rörande avsättande av mark till oskifto - skulle få utnyttjas av Aspnäsfastigheternas ägare var för sig utan annan begränsning dem emellan än den som kunde ligga i ett skäligt hänsynstagande till de övriga fastighetsägarnas befogade möjligheter att samtidigt tillgodogöra sig samma ägovidd; ett sådant nyttjande har uppenbarligen icke fordrat någon viss ordning för samfälld förvaltning av servitutet.

Därest ej särskilda förhållanden föranleder till annat äger Hans G för Aspnäs 3:2, såsom stadgats vid avstyckningen av fastigheten, rätt att utnyttja det ifrågavarande servitutet.

I fråga om den för servitutets utövande upplåtna ägoviddens omfattning och avgränsning har det enligt 1868 års förening förutsatts att stenar skulle uppsättas vid sjön omkring den upplåtna platsen. Mer bestämd uppgift saknas om och i så fall när så må ha skett. I målet har från Hans G:s sida påvisats ett antal stenar på olika ställen, vilka av honom angivits som troliga råstenar. HovR:n har vid sin synegång besiktigat dessa men kan inte finna att andra stenar än de vid punkten 4 m på kartan till 1968 års vägförrättning med någon större grad av sannolikhet kan betecknas som råstenar. Om dessa stenar utsatts till begränsning av det upplåtna området, måste detta ha skett vid högre vattenstånd än de nu rådande. HovR:n finner angivna stenar ej tillåta någon slutsats rörande områdets omfattning annat än såtillvida att stenarna vid punkten 4 m sannolikt markerat en gränspunkt mot norr. Under sådana omständigheter blir det sätt på vilket servitutet utan gensaga av Riddersholmsfastighetens ägare utnyttjats intill tiden närmast före den i början av 1950-talet begynnande avstyckningen av fritidsfastigheter i Aspnäs av intresse vid fastställande av servitutets lokalisering. Härvid vill HovR:n anmärka att om servitutet skulle fortlöpande bereda Aspnäs-fastigheterna möjlighet till båtfart, måste platsen för servitutets begagnande med den fortgående landhöjningen  förskjutas österut, så att den alltid omfattar den aktuella strandlinjen. De västra delarna av det ursprungligen upplåtna området har då i motsvarande mån blivit av mindre intresse för servitutets utövande. Likaväl som Aspnäsfastigheternas ägare med fog kunnat göra anspråk på att få utöva sina rättigheter inom mark som tillkommit genom landhöjningen bör de då anses ha varit skyldiga att avstå från att utöva servitutet inom motsvarande markyta i det ursprungligen upplåtna områdets inre del.

Uppgifter avseende förhållandena på 1920-1940-talen har lämnats av Oscarsson i hans vittnesmål och vid HovR:ns synegång. Av dessa uppgifter, sammanställda med HovR:ns iakttagelser vid synegången, finner HovR:n styrkt följande rörande förhållandena fram till början av 1950-talet. Aspnäsfastigheternas ägare har utnyttjat platsen vid Grundet för förtöjning av mindre båtar, uppläggning av dessa båtar vintertid samt utskeppning sommartid av ved som under vintern staplats på platsen. Båtarna har dragits upp på stranden norr om Grundet men även förtöjts vid där uppförda bryggor. Lämningar av en sådan brygga har återfunnits i numera fast mark omedelbart nordväst om Grundet. De båda Aspnäs tillhöriga bryggorna omedelbart norr om Grundet har funnits där sedan lång tid men påbyggts under senare år. Omkring år 1930 har vid dessa bryggor funnits förtöjda 6-8-10 båtar, tillhöriga fastighetsägarna i Aspnäs och deras familjer. I anslutning till Grundet har Aspnäsfastigheternas ägare också av ålder haft sjöbodar; såväl boden omedelbart norr om Grundet som den ena boden sydväst därom synes ha uppförts för kanske inemot 100 år sedan. Möjligen har den norra boden också använts för en förtöjning av båtar; några järnringar i bodens grund kan tyda därpå. För vinterförvaring av båtarna har området omedelbart söder om Grundet kommit till användning. - Den ved som skulle utskeppas har brukat staplas inom området från en punkt omedelbart söder om Grundet mot nordväst och vidare mot norr. Vid något tillfälle i förra hälften av 1940-talet har funnits dubbla staplar ved till kanske ungefär halvvägs mellan Grundet och förenämnda punkten 4 m. De skutor som lastade veden har brukat ligga vid och omedelbart söder om Grundet, där vattendjupet är c:a 4 m.

HovR:n finner vid bedömning av vad sålunda förekommit att den för utövning av servitutet upplåtna marken - som åt norr får anses ha sträckt sig till i höjd med punkten 4 m - nu måste anses omfatta åtminstone hela markområdet inom sektion II enligt 1968 års vägförrättning. I vad mån för servitutet kan anses ha upplåtits även vattenområde är, i avsaknad av särskild bestämmelse härom i 1868 års förening, beroende av vilka befogenheter servitutet har givit Aspnäsfastigheterna, varför HovR:n närmast vill taga ställning till denna fråga.

Syftet med servitutet måste ha varit att tillförsäkra Aspnäsfastigheterna eljest icke föreliggande fri passage ned till Saltsjön samt därutöver det utrymme vid vattnet som erfordrades, främst för båtfart  sommartid för fastigheternas behov men även för vinteruppläggning av båtarna och andra ändamål inom ramen för driften av Aspnäsfastigheterna, såsom stapling och utskeppning av ved. Då någon begränsning av ändamålet med servitutet ej angivits i upplåtelsehandlingen, kan emellertid ej heller någon sådan begränsning anses gälla i vidare mån än som betingas av de faktiska förhållandena och Riddersholmsfastighetens intresse av att ej belastas av servitutet utöver vad som avsetts vid upplåtelsen. Ett begagnande av servitutet för andra typer av båtar än de vid upplåtelsen förekommande, exempelvis nutida fritidsbåtar av i huvudsak samma storlek som dessa, måste sålunda i och för sig anses falla inom ramen för servitutet, så länge användandet av den nya båttypen ej belastar Riddersholmsfastigheten mer än Aspnäsfastigheternas båtfart ursprungligen gjorde.

Vid bedömning av frågan om Aspnäsfastigheternas båtfart går utöver vad Riddersholmsfastigheten skall anses vara skyldig att tåla på grund av servitutet är till en början att beakta att upplåtelsen till Aspnäs synes förutsätta att Riddersholmsfastighetens ägare avstår från att begagna den upplåtna ägovidden för de ändamål som omfattas av servitutet; olägenheten av detta avstående förtjänar alltså inte beaktande i detta sammanhang. Ett utnyttjande av ägovidden för andra ändamål, med respekterande av servitutet, kan knappast ifrågakomma och har ej heller gjorts gällande av kommunen. Den olägenhet Riddersholmsfastighetens ägare nu främst påtalat är ökningen av antalet båtar från Aspnäsfastigheterna. En rätt omfattande sådan ökning kan emellertid ej anses ytterligare belasta Riddersholmsfastighetens intressen inom den upplåtna ägovidden och faller följaktligen inom servitutets ram. Blir båtantalet så stort att båtfarten besvärar Riddersholmsfastigheten utanför den upplåtna ägovidden, går dock detta självfallet utöver vad som avsetts vid servitutsupplåtelsen. Så är likväl ej fallet med hittills förekommande antal båtar, som i praktiken begränsats av antalet tillgängliga platser vid brygga. Hinder föreligger alltså icke att på grund av servitutet hålla båtar inom det upplåtna området till åtminstone i huvudsak det sammanlagda antal som idag förekommer.

Om vid utövandet av servitutet uppstår den situationen att antalet båtar från Aspnäsfastigheterna överstiger antalet tillgängliga platser vid de befintliga bryggorna och stranden, kan detta förhållande visserligen menligt beröra de servitutsberättigade Aspnäsfastigheterna inbördes men icke Riddersholmsfastigheten, som är skyldig tåla belastningen av båtar till det antal som ryms åtminstone vid bryggorna. HovR:n - som i målet icke har att ingå i prövning av förhållandet mellan kommunen såsom ägare av fastigheter i Aspnäs och Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 - finner därför ej skäl fastställa något högsta antal båtar som Hans G tillsammans med ägaren av Aspnäs 3:1 och ägarna av därifrån avstyckade fastigheter äger ha inom servitutsområdet.

Inom servitutets ram har av naturliga skäl fallit den disposition av vattenområdet utanför det upplåtna markområdet som varit nödvändig för förflyttning och förtöjning av båtarna. I vad gäller fast anordning i vattenområdet som brygga så kan det synas ha legat nära till hands att i 1868 års förening intaga stadgande därom, försåvitt servitutet avsågs inrymma sådan rättighet. Med visst fog kan emellertid antagas att hållandet av brygga åtminstone så småningom betraktats som ett naturligt komplement till båtlänningar på stranden; mindre bryggor kan ej heller ha åsamkat Riddersholmsfastighetens ägare någon olägenhet av betydelse. Sedan lång tid har också Aspnäsfastigheternas ägare, med begivande av Riddersholmsfastighetens ägare, hållit brygga för sina båtar vid den för servitutet upplåtna stranden. HovR:n har som tidigare angivits icke att bedöma om de två nuvarande bryggorna i sin helhet eller till viss del ligger inom servitutsupplåtelsens ram utan endast om servitutet medför rättighet för Aspnäsfastigheternas ägare att mot bestridande av Riddersholmsfastighetens ägare anlägga ytterligare brygga i vattenområdet eller i övrigt förfoga över detta område för särskilda anordningar som boj. Någon sådan rättighet finner HovR:n icke föreligga.

På grund av det anförda skall i överensstämmelse med vad TR:n funnit fastställas att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 äger, enligt ett genom 1868 års förening uppkommet servitut, jämte ägarna av övriga servitutsberättigade fastigheter i Aspnäs, vid Grundet nyttja en plats och där hålla båtar, allt inom ett markområde motsvarande den vid 1968 års vägförrättning utlagda sektion II. Vidare skall fastställas att servitutet ej medför annan rättighet till vattenområdet utanför markområdet än att hålla båt vid stranden och förflytta båtarna över vattenområdet.

Domslut.

- HovR:n fastställer att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 har rättighet enligt det genom föreningen d 24 sept 1868 upplåtna servitutet att jämte övriga servitutsberättigade fastighetsägare i Aspnäs nyttja en plats vid Grundet och där hålla båt.

- HovR:n fastställer att den för servitutet upplåtna platsen sammanfaller med det markområde som ingår i sektion II enligt 1968 års vägförrättning.

- HovR:n fastställer att den rätt servitutet medför till båtfart inom vattenområdet utanför det under 2 angivna markområdet innefattar rätt att hålla båt vid stranden och förflytta båtarna över vattenområdet men ej att inom området utföra och bibehålla ytterligare fasta anordningar som brygga eller boj. TR:ns förklaring att servitutsrätten omfattar befintliga bryggor undanröjs.

Hovrättsråden Ihrfelt, referent, och Bäärnhielm var skiljaktiga och anförde:

Ihrfelt: Jag finner i likhet med majoriteten att punkten 2 i 1868 års förening utgör ett alltjämt gällande servitut att utnyttjas av därtill berättigade fastigheter var för sig. Servitutet har uppenbarligen tillkommit för att tillgodose behov som förelåg för de sex dåvarande jordbruksfastigheterna  inom Aspnäs by att för olika aktuella, för fastigheternas ändamålsenliga nyttjande erforderliga syften ha tillgång till bl a ett strandområde. I den mån dessa syften innefattade behov av båt måste rätt till anläggande av brygga eller tillskapande av annan förtöjningsanordning anses ha ingått som en naturlig och nödvändig del av servitutsupplåtelsen.

De fastigheter från vars sida anspråk sedermera riktats på att få del av servitutet utgörs, såvitt upplysts, av fritidsfastigheter vilka långt senare tillskapats för ett ändamål som vid servitutets uppkomst varit mer eller mindre okänt. Dessa fastigheters utnyttjande av strandområdet måste anses i icke ringa mån väsensskilt från det ursprungliga syftet med servitutsupplåtelsen. Härtill kommer att en delaktighet i servitutet för dessa fritidsfastigheter - f n enligt uppgift uppgående till ett 40-tal - måste, om servitutsförmånen över huvud taget skall få någon praktisk betydelse för dessa, medföra en i mycket hög grad ökad servitutsbelastning i jämförelse med vad som fanns rimlig anledning att räkna med vid tillkomsten av servitutet. Denna belastning skulle dessutom i framtiden kunna ökas i en okänd omfattning genom nya avstyckningar för fritidsändamål.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter kan de från Aspnäs by för fritidsändamål avstyckade fastigheterna icke anses berättigade till delaktighet i servitutet. Hans G såsom ägare av en fritidsfastighet i byn kan därför icke på föreningen grunda någon rätt till platsen vid Grundet. Kommunens förstahandsyrkande skall därför bifallas.

Av samma skäl skall Hans G:s yrkande att berättigas ha boj utlagd lämnas utan bifall.

Med ändring av TR:ns domslut fastställer jag att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 icke kan på punkten 2 i 1868 års förening grunda någon rätt till platsen vid Grundet.

Hans G:s yrkande om rätt att ha boj utlagd lämnas utan bifall.

Bäärnhielm: I samband med 1868-69 års laga skifte av Aspnäs by företogs även ägoutbyte mellan byn och Riddersholms fideikommiss. Den därvid av sakägarna d 24 sept 1868 ingångna föreningen utsäger att innehavaren av fideikommisset "på begäran av Aspnäs delägare, medgaf - - - rätt för Aspnäs by" att för all framtid begagna en vattenväg till en plats vid saltsjön, kallad Grundet.

Den rätt för Aspnäs by till plats vid Grundet som tillskapades genom föreningen utgör enligt min mening en för byn samfälld rättighet. Det innebär att den är gemensam för de byamän som äger del i byns samfälligheter eller - som saken också kan uttryckas - är ägare till byns i mantal satta jord.

Den fastighet i byn som Hans G äger utgörs ej av i mantal satt jord. För att även Hans G skall kunna göra anspråk på att få begagna vägen och platsen vid Grundet krävs därför - förutom att olaga intrång ej görs i den rätt som tillkommer den fastighet som besväras av rättigheten - att Hans G i samband med tillkomsten av hans fastighet eller eljest erhållit sådan rätt i enlighet med de regler som gäller för upplåtelse av rätt som är samfälld för flera fastigheter.

Hans G:s fastighet bildades genom avstyckning år 1954. Då gällde fortfarande den s k bysamfällighetslagen (1921:299). Denna, som i förhållande till förekommande speciallagstiftning var av supplerande natur, gällde inte bara ägor som delägarna, exempelvis i en by, gemensamt innehade med äganderätt utan även "rättigheter eller förmåner, som äro  samfällda för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor" (jfr NJA II 1922 s 199).

En första förutsättning för att andra än ägarna av de i mantal satta fastigheterna skall få rätt att använda platsen vid Grundet måste därför vara att ägarna av de mantalssatta fastigheterna överlåtit eller upplåtit sådan rätt. Bysamfällighetslagen innehöll vissa bestämmelser om hur detta skulle kunna ske. För disposition av samfälld rätt uppställdes krav på majoritet bland delägarna. Därutöver gällde särskilda förutsättningar för överlåtelse av äganderätt (7 §), upplåtelse av nyttjanderätt för längre tid än 5 år (6 § 2 mom) och annan upplåtelse av nyttjanderätt (6 § 1 mom).

Särskilda bestämmelser gäller exempelvis för disposition av samfällt fiske.

För ägaren av jordbruksfastighet, till vilken hör samfällt fiske, föreligger rätt att utan samtycke från övriga delägare i fisket vid fastighetens upplåtelse på jordbruksarrende låta arrendet omfatta även andel i det samfällda fisket (25 § lagen om rätt till fiske). Bortsett från denna undantagssituation synes ej i något fall föreligga eller ha förelegat rätt för delägare i samfälld äga eller rättighet att ensam överlåta eller upplåta sådan rätt.

Före bysamfällighetslagens tillkomst torde gällande rätt ha intagit den ståndpunkten att för en sådan disposition krävdes enighet bland delägarna(NJA II 1922 s 193).

Avsaknaden i bysamfällighetslagen av uttryckliga regler om förfarandet vid upplåtelse av samfällt servitut kan således ej tagas till intäkt för ett påstående att varje ägare av i mantal satt jord hade rätt att ensam upplåta servitut i samfälld egendom eller disponera över exempelvis en samfälld servitutsràtt.

I målet har inte påståtts att upplåtelsen till Hans G av den för Aspnäs by gemensamma rätten skett enligt bysamfällighetslagen eller eljest enligt de regler som gäller för disposition för rättighet som är gemensam för flera fastigheter.

Den överlåtelse till Hans G av rätt till plats vid Grundet som gjordes i den köpehandling, varigenom Hans G förvärvade äganderätten till Aspnäs 3:2, anser jag därför vara ogiltig.

Fastighetsbildningsmyndigheten har visserligen vid tillkomsten av Hans G:s fastighet uttalat att med fastigheten följde bl a rätt att anvanda bad- och båtplats å s k Grundet".

Rättspraxis saknar inte exempel på att rätt till samfällt servitut i samband med fastighetsbildning upplåtits utan iakttagande av bysamfällighetslagens bestämmelser. Dessa fall framstår dock som undantag och har betingats av sådana för fastighetsbildning grundläggande krav som behov av utfartsväg eller dricksvatten (jfr 19 kap 14 och 15 §§ jorddelningslagen 1926:326 och Hillert, Servitut, s 468). Det finns ej anledning att jämställa dessa undantag med den rätt till bad- och båtplats som vid 1954 års förrättning tilldelades Hans G:s fastighet. Fastighetsbildningsmyndighetens berörda beslut vid 1954 års förrättning rubbar därför enligt min mening ej påståendet att servitutsupplåtelsen såvitt nu är i fråga är ogiltig.

Jag finner det därför inte i målet visat att Hans G på grund av 1868 års förening kan grunda någon rätt till platsen vid Grundet.

På nu anförda skäl ansluter jag mig till det slut vartill hovrättsrådet Ihrfelt kommit i målet.

Kommunen och Hans G sökte revision.

Kommunen yrkade, att HD måtte fastställa, att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 icke kunde på punkten 2 i 1868 års förening grunda någon rätt till platsen vid Grundet.

Hans G yrkade, att HD måtte fastställa, att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 kunde på punkten 2 i föreningen grunda rätt att tillsammans med övriga ägare till fritidsfastigheter i Aspnäs fritt nyttja det markområde som ingår i sektion 2 enligt 1968 års vägförrättning och det utanför markområdet liggande vattenområdet för ett obestämt antal bilar och båtar samt därvid utföra och bibehålla bryggor och andra fasta anordningar ävensom att inom vattenområdet utlägga bojar.

Statens lantmäteriverk avgav efter förordnande av HD yttrande i målet.

Lantmäteriverket anförde: Med anledning av vad som uttalas i ett minoritetsyttrande i HovR:n, vilket åberopas av kommunen, tar lantmäteriverket (LMV) till en början upp frågan om beskaffenheten av den servitutsåtgärd som ägde rum vid avstyckningen av Aspnäs 3:2.

Vid tiden för bildandet av Aspnäs 3:2 gällde lagen (1921:299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter. Lagen reglerade bl a förfarandet vid "utlegning" av samfällda ägor. Vad som gällde i fråga om samfällda ägor gällde i tillämpliga delar också i fråga om samfällda rättigheter. Den i målet aktuella servitutsrättigheten är till sin karaktär samfälld för de fastigheter som har del i rättigheten. Den av kommunen åberopade uppfattningen innebär att det för att tillägga Aspnäs 3:2 del i servitutet fordrades beslut bland servitutshavarna enligt bysamfällighetslagens regler.

Det är emellertid tydligt att det som skedde var en disponering av enbart stamfastighetens del i servitutet enligt reglerna i fastighetsbildningslagstiftningen. Beträffande disponering vid avstyckning gällde vid den aktuella tidpunkten regler i 19 kap 12 § jorddelningslagen Reglerna innebar att frågan om hur man avsåg att fördela stamfastighetens andelar i samfälligheter och rättigheter obligatoriskt skulle tas upp vid förrättningen och redovisas i avstyckningsprotokoliet. Bysamfällighetslagen var inte tillämplig i sådana situationer. En outsagd utgångspunkt för lagreglerna om disponering var - och är fortfarande - att en fördelning inom ramen för vad som tillkom den berörda stamfastigheten principiellt inte berörde övriga fastigheter som hade del i samma samfällighet eller rättighet.

LMV går härefter in på frågan i vad mån servitutsutövningen har förändrats i sådan grad att den nu går utöver vad som får anses böra godtas av den tjänande fastigheten, dels genom att numera även fritidsfastigheter fått del i servitutet, dels genom att antalet härskande fastigheter ökat betydligt genom disponering av servitutsrätten i samband med fastighetsbildning.

Frågan vad som kan godtas när det gäller ökad belastning vid utövning av servitut regleras numera genom en bestämmelse i jordabalken (14:11 JB). Enligt denna får den fasta egendomen som servitutet avser inte belastas utöver vad som följer av upplåtelsen till följd av ändring i fastighetsindelningen eller annan ändring i förhållandena. Före 1972 gällde en i huvudsak motsvarande princip enligt vedertagen rättsuppfattning.

Svårigheterna vid tillämpningen av principen består bl a i att det kan vara svårt att tolka en servitutsupplåtelse sedan förhållandena förändrats genom  en mellanliggande utveckling och i att också ett visst mått av förändring av servitutsbelastningen anses vara möjlig inom regelns ram med hänsyn till utvecklingen. I förarbetena till jordabalksregeln anförs i detta avseende bl a följande:

Lagberedningen konstaterar att måttet för utövning av ett servitut beror på innehållet i upplåtelsen. Denna anknytning lämnar utrymme för en viss elasticitet i fråga om utövningens omfattning. Beträffande sådana myckenhetsservitut som ej är fixerade i upplåtelsen, t ex rätt att ta grus för "husbehov", anses enligt vad lagberedningen framhåller sålunda en ökning kunde komma i fråga i den mån den föranleds av den normala utvecklingen. Lagberedningen hänvisar i detta ämne till vissa uttalanden i doktrinen (se Undén, Svensk sakrätt, II:2 s 251). En ökning av servitutsbelastningen utöver nyss antydda marginal bör, framhåller lagberedningen, enligt vedertagen rättsuppfattning inte få ske till följd av att den härskande eller den tjänande fastigheten delas eller blir föremål för sammanläggning. Också efter fastighetsbildningsåtgärdens genomförande bör alltså riktmärket vara att den tjänande fastigheten inte får belastas utöver vad som kan antas ha varit förutsatt vid upplåtelsen (jfr NJA I 1952 s 288). Denna grundsats synes enligt lagberedningen f ö böra få göra sig gällande inte bara vid ändringar i fastighetsindelningen utan över huvud när rubbningar inträder som inte förutsatts vid upplåtelsen. (Se NJA II 1972 s 395.)

Det är uppenbart att utnyttjandet av servitutet har förändrats jämfört med de förhållanden som rådde när servitutet tillkom. De härskande fastigheterna var ursprungligen sex jordbruksfastigheter. Genom disponering vid avstyckning främst under 1950- och 1960-talen har enligt vad som framgår av remisshandlingarna del i servitutet tillagts ett antal nya fastigheter, avsedda för bostads- eller fritidsändamål, så att antalet härskande fastigheter nu är betydligt större än vid upplåtelsen 1868. Servitutets tillkomst kan antas ha hängt samman med skärgårdsfastigheters då vanliga behov av tillgång till båtplats med hänsyn till fiske och jakt för husbehov och med hänsyn till kommunikation i största allmänhet. Numera synes servitutsutövningen främst avse användning av båtplatser för fritidsbåtar. Som en följd av denna förändring och av utvecklingen i allmänhet är de nu använda båttyperna helt andra än de som var vanliga när servitutet tillkom. Utnyttjandet av båtplatsen kan också ha kommit att bli ojämnare fördelat i tiden än tidigare, dvs med en hårdare belastning under en begränsad del av sommarhalvåret.

Mot bakgrund av vad som anförts i motiven till 14:11 JB och med hänsyn till avfattningen av servitutsupplåtelsen - som inte preciserar servitutsändamålet närmare - kan man enligt LMVs mening inte rikta grundad invändning mot att servitutet utnyttjas till förmån för fastigheter som används för annat ändamål än jordbruksändamål, t ex för fritidsändamål som fallet är med Aspnäs 3:2. LMV ansluter sig på denna punkt till HovR:ns bedömning.

Oavsett om de härskande fastigheterna används för jordbruk eller för fritidsbebyggelse skall bedömas om servitutsbelastningen överstiger vad som kan godtas enligt den princip som kommer till uttryck i 14:11 JB.

Den nu aktuella servitutsupplåtelsen är som förut berörts mycket oprecis när det gäller servitutsändamålet och anger i och för sig inte heller någonting direkt om tillåten belastning. Indirekt finns emellertid i de använda formuleringarna stöd för en tolkning som innebär att servitutshavarna fick en långtgående och dominerande användningsrätt till det åsyftade landområdet. LMV syftar här på bestämmelserna att stenar skulle utsättas omkring den upplåtna platsen och vägen och att Aspnäs by ensam skulle vidkännas hägnad  omkring vägen och platsen. Mot den angivna bakgrunden är det naturligt att i första hand ta områdets kapacitet som båtplats som utgångspunkt för en uppskattning av den tillåtna belastningen.

Även en sådan precisering lämnar ett avsevärt tolkningsutrymme bl a med hänsyn till att servitutshavarnas befogenheter att uppföra bryggor och utsträckningen av deras befogenheter att utnyttja vattnet utanför stranden lämnats helt oreglerad i upplåtelsen. Att befogenhet att anlägga åtminstone mindre bryggor måste anses ha ingått i servitutet är enligt LMVs mening ganska klart.

Allmänt sett anser LMV att ett förhållandevis stort mått av flexibilitet med hänsyn till utvecklingen av praktiska skäl bör godtas vid tillämpningen av 14:11 JB. När man i ett visst fall överblickar en längre tids utveckling finns det också anledning att fästa avseende vid om den utveckling av servitutsutövningen som förekommit har vunnit hävd eller inte, dvs om utvecklingen möjligen bör anses ha blivit god tagen genom passivitet eller om företrädare för den tjänande fastigheten har reagerat mot utvecklingen i ett relativt tidigt skede. Om inte passivitet tillmättes betydelse för godtagandet av det pågående användningssättet skulle tvister om servitutsinnehållet kunna få överraskande utgångar som kunde innebära större fara för rättssäkerheten än godtagandet av den redan etablerade användningen.

Det kan emellertid i föreliggande fall tänkas att gränsen för vad den tjänande fastigheten skall anses böra tåla totalt sett har överskridits. Eftersom detta överskridande i så fall har samband med ökningen genom disponering av antalet härskande fastigheter uppkommer problemet att bedöma hur många fastigheter som måste lämnas utanför servitutsrätten för att belastningen skall komma ned på en godtagbar nivå.

Rätten för Aspnäs 3:2 att utnyttja servitutet är således beroende inte bara av hur stor belastningen på den tjänande fastigheten totalt sett får vara utan också av vilken ställning Aspnäs 3:2 har i händelse av konkurrens mellan härskande fastigheter. HovR:n har anfört att om antalet båtar överstiger antalet tillgängliga båtplatser detta kan beröra Aspnäsfastigheterna menligt. HovR:n torde emellertid ha ansett detta vara en intern fråga för Aspnäsfastigheterna och har därför anfört att den inte funnit anledning att fastställa något högsta antal båtar som Aspnäsfastigheterna tillsammans kunde ha inom området. Ståndpunkten torde vara grundad på att någon tvist mellan olika härskande fastigheter inte är aktuell i målet. För att kunna ta ställning till om Aspnäs 3:2 inryms i servitutsrätten synes det emellertid vara nödvändigt att göra åtminstone en grov bedömning av den berörda frågan. Som motiv härför kan anföras att en disponering av servitut inte bör komma till stånd om disponeringen medför att utnyttjandet av servitutet äventyras för någon fastighet och att om en sådan situation ändå uppstått man torde få anse att en fastighet som fått rättigheten senare får vika till förmån för en fastighet som fått rättigheten vid en tidigare disponering.

Aspnäs 3:2 har tillkommit tämligen tidigt i raden av fastigheter som har del i samma servitut, uppskattningsvis inom den första tredjedelen av antalet fastigheter, och servitutsområdet förefaller vara förhållandevis rymligt. Oavsett hur det förhåller sig med rätten att ha större bryggor torde Aspnäs 3:2 därför kunna påräkna plats vid en mindre brygga vid stranden. Det finns därför anledning anta att det finns utrymme för båtplats åt Aspnäs 3:2.

Frågan angående omfattningen av de härskande fastigheternas befogenheter med avseende på rätt att anlägga bryggor och rätt att förtöja båtar "på svaj" är bl a beroende av vilka befogenheter den tjänande fastigheten har i  detta avseende. Det framgår inte av handlingarna om vattenområdet utanför stranden hör till kommunens fastighet eller eventuellt är samfällt. Oavsett hur fastighetsindelningen är beskaffad inryms vissa befogenheter när det gäller bryggor i strandfastighets rätt enligt 1:3 vattenlagen.

- - -

Sammanfattningsvis ansluter sig LMV i huvudsak till den uppfattning angående servitutet som HovR:n har kommit fram till i överklagade domen. Till skillnad från HovR:n har LMV emellertid gjort viss bedömning angående frågan huruvida den aktuella avstyckade fastigheten inryms i servitutet med hänsyn till att ett flertal fastigheter torde ha tillagts del i detsamma. Vidare har LMV i frågan om hur långt ut i vattnet som servitutsbefogenheterna sträcker sig endast fört fram vissa allmänna synpunkter men inte gått in närmare på frågan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Kommunen, som numera medger att den genom 1868 års förening upplåtna rättigheten är ett servitut, har till stöd för sin talan anfört bl a följande. Servitutet har - - - se HD:s dom - - - giltig upplåtelse.

Såsom HovR:n funnit har föreningen inneburit rätt för de härskande fastigheterna var för sig att utnyttja servitutet. I enlighet med vad som stadgats vid avstyckningen äger därför Hans G - såsom HovR:n likaledes funnit - rätt att som ägare av Aspnäs 3:2 nyttja servitutet om ej särskilda förhållanden föranleder till annat. Lantmäteriverkets yttrande ger i denna del uttryck för samma uppfattning.

Syftet med servitutsupplåtelsen 1868 måste anses ha varit att bereda de dåvarande sex fastigheterna inom Aspnäs by tillträde till stranden vid Grundet och erforderligt vattenområde därutanför för tillgodoseende av den dåtida jordbruksdriftens behov beträffande bl a båtfart. Nu är genom avstyckningar inom byn antalet härskande fastigheter flerdubblat. Dessa fastigheter används för fritidsändamål och deras ägare har enligt Hans G:s inställning rätt till åtminstone en båtplats för varje fastighet på grund av servitutet.

Med lagfästande av redan tidigare gällande grundsatser stadgas om servitut i 14 kap 11 § JB att den tjänande fastigheten ej får belastas utöver vad som följer av upplåtelsen till följd av ändring i fastighetsindelningen eller annan ändring i förhållandena.

Någon ökad belastning kan ej anses följa av att båtfartens ändamål numera är att tillgodose fritidsintressen. Förändringen av ändamål utgör en sådan naturlig utveckling av förhållandena som ryms inom vad som följer av upplåtelsen. Detta gäller däremot ej den stora ökningen av antalet härskande fastigheter, vilken innebär en ökad belastning såväl faktiskt i form av intrång som ekonomiskt i bl a det avseende kommunen angivit. På grund härav kan Hans G:s fastighet i Aspnäs 3:2 inte anses berättigad till delaktighet i servitutet. Kommunens revisionstalan skall därför bifallas och Hans G:s ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom och med ogillande av Hans G:s revisionstalan fastställer HD, att Hans G såsom ägare av Aspnäs 3:2 icke på punkt 2 i 1868 års förening kan grunda någon rätt till platsen vid Grundet.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Mannerfelt, referent, Nordenson och Gregow) beslöt följande dom:

Domskäl. Kommunen, som numera  medger att den genom 1868 års förening upplåtna rättigheten är ett servitut, har till stöd för sin talan åberopat bl a följande. Servitutet har tillkommit för jordbruksändamål. Aspnäs 3:2 har bildats för fritidsändamål och är därför ej delaktig i servitutet. Vidare innebär det ökade behov av båtplatser, som föranletts av att från de härskande fastigheterna avstyckats ett stort antal fritidsfastigheter, en belastning för den tjänande fastigheten, som går utöver vad som kan antas ha varit förutsatt vid servitutets tillkomst. Denna ökade belastning blir från ekonomisk synpunkt avsevärd i den ej osannolika situationen att en framtida utbyggnad av Kappelskärshamnen, som är belägen på den tjänande fastigheten, kommer att kräva ianspråktagande av servitutsområdet för allmän hamn eller därmed sammanhängande anordningar. I vart fall bör förändringen av ändamål i förening med den ökade belastningen föranleda att servitutet ej gäller till förmån för Aspnäs 3:2. Slutligen hävdas att servitutet utgör en samfälld rättighet i vilken Aspnäs 3:2 inte blivit delaktig genom giltig upplåtelse.

Beträffande sistnämnda påstående är att märka att vid avstyckningen av Aspnäs 3:2 bestämdes att fastigheten skulle ha del i den stamfastigheten tillkommande servitutsrätten. Genom denna åtgärd, som skedde med stöd av gällande jorddelningslagstiftning, blev fastigheten delaktig i servitutet och kom alltså att höra till kretsen av härskande fastigheter.

Vad härefter angår frågan huruvida ägaren till Aspnäs 3:2, av skäl som kommunen i övrigt har åberopat, ej äger nyttja servitutet vill HD anföra följande.

Vid tiden för rättighetsupplåtelsen drevs jordbruk på alla de härskande fastigheterna. Syftet med servitutet var då uppenbarligen att tillförsäkra fastigheterna en bas för båtfart, båtuppläggning, virkesstapling och annat som vid den tiden naturligt sammanhängde med drift av jordbruk jämte binäringar. Sedermera har ett antal nya härskande fastigheter tillkommit, vilka i likhet med Aspnäs 3:2 är fritidsfastigheter. Detta har lett till vissa förändringar i sättet för servitutets utnyttjande. Sålunda har, tydligen med början omkring år 1950, ägarna av fritidsfastigheterna kommit att använda servitutsområdet jämte befintliga bryggor för förtöjning och uppläggning av fritidsbåtar. En annan förändring är att virkesstaplingen torde ha bortfallit men att i stället en viss fordonsparkering förekommer på platsen.

En allmänt vedertagen grundsats är att ett servituts innehåll kan förändras i enlighet med vad som är en naturlig följd av samhällsutvecklingen. HD finner att nu berörda förändringar av karaktären hos härskande fastigheter och därav betingade ändringar i själva sättet för servitutsutnyttjandet faller inom ramen för vad som får anses vara en naturlig utveckling. Ändringarna får därför anses godtagbara från servitutsrättslig synpunkt.

I frågan, huruvida den belastning servitutet innebär för den tjänande fastigheten ökats utöver vad fastigheten kan anses pliktig att tåla, är främst att beakta den grundsats som numera är lagfäst i 14  kap 11 § JB och som gällde redan tidigare. Dess innebörd är att den tjänande fastigheten ej, till följd av ändring i fastighetsindelningen eller annan ändring i förhållandena, får belastas utöver vad som följer av upplåtelsen. I förevarande fall ingick servitutsupplåtelsen som ett led i ett ägoutbyte, varvid byamännen i Aspnäs avstod från Saltholmen. Det måste antagas att syftet med servitutet var att ge dem tillgång till annan mark som beredde tillfälle till båtfart och vad därmed sammanhängde. Vidare förutsattes att omkring det upplåtna strandområdet skulle utsättas gränsstenar och uppsättas hägnad. Dessa förhållanden tyder på att avsikten var att servitutshavarna skulle, såsom lantmäteriverket uttryckt saken, få en långtgående och dominerande användningsrätt till landområdet. Även om den tjänande fastigheten därmed inte formellt uteslöts från att utnyttja området för egen del med respekterande av servitutet, torde i praktiken utrymmet för sådant nyttjande ha varit helt obetydligt. Vad som upplysts angående hävden tyder inte på att nyttjande från Riddersholmsfastighetens sida förekommit eller påfordrats.

Den av kommunen åberopade omständigheten, att ökningen av antalet härskande fastigheter kan leda till högre kostnader för det fall att servitutsområdet behöver tas i anspråk vid en utbyggnad av Kappelskärshamnen, inverkar inte på bedömningen vilken servitutsbelastning Riddersholmsfastigheten är skyldig att tåla.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit kan ej anses att ökningen av antalet båtar och det i övrigt intensivare nyttjandet från Aspnäsfastigheternas sida av servitutsområdet medfört, att servitutsbelastningen kommit att överstiga vad Riddersholmsfastigheten haft att tåla till följd av 1868 års upplåtelse. Ej heller kan den ökade belastningen i förening med det ändrade användningssättet anses innebära ett överskridande av servitutsrätten.

I enlighet med det anförda skall kommunens huvudyrkande i målet om fastställande av att Hans G såsom ägare till Aspnäs 3:2 alls inte äger någon servitutsrätt lämnas utan bifall.

När det gäller servitutsrättighetens närmare innehåll har såväl TR:n som HovR:n utformat sina domslut som om i målet förts en positiv fastställelsetalan; såvitt angår hovrättsprocessen har detta skett i enlighet med parternas önskemål. Emellertid är den av kommunen väckta talan till sin natur en negativ fastställelsetalan, inte endast när det gäller det nyss behandlade yrkandet utan även i fråga om kommunens i målet i andra hand framförda yrkanden om rättens förklaring att den Hans G:s fastighet tillkommande rättigheten skulle vara på ena eller andra sättet begränsad. Käromålet måste i sak anses ha gått ut på att få fastslagen icke-existensen av befogenheter för Hans G vilka skulle ligga utanför de gränser kommunen angett i delyrkandena. Att beakta är vidare att Hans G inte utan genstämning haft rätt att påfordra domslut av annat innehåll än som går ut på ett ogillande, helt eller delvis, av kommunens yrkanden.

Oavsett parternas önskemål har domstolarna haft att iakttaga 17  kap 3 § RB, där det stadgas att dom ej må ges över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat.

Mot bakgrunden av det anförda finner sig HD föranlåten att ingå på prövning av underinstansernas domslut i deras helhet.

Såvitt angår TR:ns domslut är därvid att notera att, enligt vad som kan utläsas av TR:ns domskäl, bifall givits endast åt det yrkande som upptagits i punkt 6 i TR:ns dom, gällande påståendet att Hans G saknat rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet, vid vilken hans båt kunde ligga på svaj. I övrigt skulle rätteligen enbart ha angivits att kommunens talan lämnades utan bifall.

I HovR:n avsåg kommunens fullföjda talan, i första hand, att huvudyrkandet skulle bifallas och, i andra hand, att Hans G tillkommande servitutsrätt var på visst sätt begränsad (huvudsakligen i överensstämmelse med de stämningspåståenden som upptagits i punkterna 4 och 5 i TR:ns dom). Hans G:s yrkande i HovR:n borde ha upptagits endast till den del det gick ut på ett ogillande av det enda av kommunens yrkanden som vunnit bifall i TR:n, nämligen det nyss berörda yrkandet angående bojen (punkt 6 i TR:ns dom). HovR:ns uppgift har varit att ge svar på yrkandena, uppfattade på nu angivet sätt. Den i HovR:ns domskäl gjorda bedömningen visar att intet av ändringsyrkandena ansetts kunna vinna bifall, något som bort komma till klart uttryck i HovR:ns domslut.

Mot HovR:ns dom har Hans G kunnat föra revisionstalan endast såvitt angår frågan om boj en, i vilken del HovR:ns dom gått honom emot. Hans G:s revisionsyrkande i övrigt - gällande att det positivt skall fastslås att servitutsrättigheten har visst närmare angivet innehåll - måste mot bakgrunden av vad förut anförts avvisas.

Vid prövning av Hans G:s revisionsyrkande beträffande bojen finner HD anledning saknas frångå HovR:ns bedömning.

I enlighet med det anförda skall kommunens talan bifallas såvitt angår boj en men i övrigt ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt därigenom dels kommunens talan om fastställande av att Hans G helt saknar rätt på grund av servitutet lämnats utan bifall dels Hans G förklarats sakna rätt att i vattenområdet ha en boj utlagd så, att hans båt kan ligga på svaj.

HD undanröjer HovR:ns och TR:ns domslut i övrigt samt avvisar Hans G:s revisionstalan i vad den går utöver ett ogillande av kommunens yrkande i fråga om bojen.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1982-01-15

Målnummer:
T226-77