En bil har använts som hjälpmedel vid tillgreppsbrott. Det finns inte någon särskild anledning räkna med att bilen skall komma till brottslig användning i fortsättningen. Föreligger särskilda skäl enligt 36 kap 2 § BrB att förklara bilen förverkad?

(Jfr 1978 s 736)

Allmän åklagare yrkade vid Eskilstuna TR ansvar å Rauno P, född 1959, för stöld under påstående

1. att Rauno P vid något tillfälle d 15 eller d 16 juni 1980 i Eskilstuna från en parkerad personbil olovligen tagit och tillägnat sig ett bakrutejalusi, värt 450 kr,

2. att Rauno P d 17 juli 1980 tillsammans och i samråd med sin bror Aatto P i Eskilstuna olovligen tagit och tillägnat sig en båttrailer, värd 10 000 kr, samt

3. att Rauno P natten mot d 21 juli 1980 tillsammans och i samråd med Aatto P vid BP bensinstation vid Vasavägen i Eskilstuna olovligen tagit och tillägnat sig en sport/campingbåt med utombordsmotor, värd 12 500 kr.

I anslutning till sistnämnda åtalspunkt yrkade åklagaren förverkande av en hos Rauno P beslagtagen personbil, Volvo 144.

TR:n (ordf tf rådmannen Jacobsson) anförde i dom d 16 okt 1980:

Domskäl. Ansvar.

Åtalspunkt 1. Rauno P har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Erkännandet stöds av övrig utredning. Gärningen är att bedöma såsom stöld.

Åtalspunkterna 2 och 3. Rauno P och Aatto P har erkänt vad åklagaren lagt dem till last men hävdat att tillgreppet av båttrailern bör bedömas såsom egenmäktigt förfarande.

Rauno P och Aatto P har samstämmigt uppgivit: De hade upptäckt att en campingbåt stod uppställd på en bensinstation vid Vasavägen. Emedan de ej hade något att syssla med på sin fritid beslöt de att tillgripa båten för att med denna göra nöjesfärder på Mälaren. På kvällen d 17 juli 1980 tillgrep de en båttrailer från ett uthyrningsföretag i Eskilstuna. Trailern parkerades på en gata i närheten av bensinstationen. Några dagar senare hämtade de trailern och begav sig till bensinstationen, där de tillgrep båten. De avsåg att föra denna till Sundbyholm men stoppades av polis på vägen dit. Deras avsikt var att återlämna trailern till uthyrningsföretaget. Båten hade de däremot tänkt att använda under den återstående delen av sommaren.

Vad först angår tillgreppet av trailern anser TR:n ej visat annat än att Rauno P och Aatto P avsåg att använda denna endast för transport av båten från bensinstationen till Sundbyholm. Även om de ej tänkt återställa trailern till ägaren skall gärningen, då de ej hade uppsåt att tillägna sig trailern, bedömas såsom egenmäktigt förfarande.

Vad därefter angår tillgreppet av båten är genom utredningen klarlagt att Rauno P och Aatto P hade för avsikt att ej blott tillfälligt bruka denna. Gärningen skall därför, som åklagaren påstått, bedömas som stöld.

Påföljd. Rauno P och Aatto P är bröder. Båda är, såvitt känt, ostraffade. De har växt upp under mycket otrygga förhållanden och har tidvis varit fosterhemsplacerade. Deras levnadsförhållanden synes numera tämligen välordnade, men de förefaller alltjämt vara i behov av visst stöd. På grund härav och då mera ingripande påföljd ej är påkallad bör envar av Rauno P och Aatto P ådömas skyddstillsyn. Av hänsyn till allmän laglydnad bör de därjämte ådömas böter.

Förverkande. Åklagaren har till stöd för sin talan anfört att bilen använts vid tillgreppet av trailern och båten och att fordonet i fråga utgjorde en oundgänglig förutsättning för brotten. - Åklagaren har åberopat ett värderingsintyg av vilken framgår att bilen är värderad till 1 100 kr.

Rauno P har bestritt förverkandeyrkandet. Han har uppgivit att han är i behov av bilen för färd till och från sin arbetsplats samt förklarat att fordonet enligt hans bedömning är värt i vart fall 3 000 kr.

Även om bilen utgjorde en förutsättning för brotten anser TR:n med hänsyn till vad Rauno P uppgivit angående sitt behov av bilen, till hans ålder och att han i övrigt är ostraffad att förverkande må kunna underlåtas.

Domslut. TR:n dömde Rauno P jämlikt 8 kap 1 och 8 §§ BrB för stöld och egenmäktigt förfarande till skyddstillsyn och 40 dagsböter å 40 kr.

Yrkandet om förverkande av person bilen lämnades utan bifall och beslaget hävdes.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till det i TR:n framställda förverkandeyrkandet, alternativt att bilens värde, 1 100 kr, skulle förklaras förverkat.

Rauno P bestred ändring.

HovR:n (t f hovrättslagmannen Groll, hovrättsråden Green och Sederblad, referent, samt adj led f d hovrättsrådet Victor) anförde i slutligt beslut d 20 mars 1981:

Skäl. Genom vad Rauno P uppgivit vid TR:n finner HovR:n att bilen använts såsom hjälpmedel vid brotten. Även om tillräckliga skäl inte kan anses föreligga att förklara bilen förverkad till förebyggande av brott, finner HovR:n med hänsyn till omständigheterna vid tillgreppen, den tillgripna egendomens art och hänsynen till allmän laglydnad sådana särskilda skäl föreligga att bilen bör förklaras förverkad. För det fall bilen inte längre finnes i Rauno P:s ägo skall ett mot bilen svarande värde - 1 100 kr - förklaras förverkat.

HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns beslut förklarar HovR:n att den Rauno P tillhöriga personbilen Volvo 144 skall förklaras förverkad. För det fall bilen inte längre finns i Rauno P:s ägo, förklaras bilens värde, 1 100 kr, förverkat.

Rauno P anförde besvär och yrkade att HD måtte ogilla förverkandeyrkandet.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Rauno P har som grund för sin talan anfört i huvudsak följande. HovR:n har som skäl för förverkande anfört omständigheterna vid tillgreppen, den tillgripna egendomens art och hänsynen till allmän laglydnad. Emellertid avsåg inte Rauno P och hans bror att ha ekonomisk vinning av tillgreppen. De ville endast använda båten under sommaren. Beträffande den tillgripna egendomens art var denna egendom t ex inte mer oskyddad mot tillgrepp än annan jämförbar egendom. Hänsynen till allmän laglydnad skall påverka brottspåföljden och inte förverkandet.

Riksåklagaren har anfört bl a följande. Han delar HovR:ns bedömning att tillräckliga skäl inte kan anses föreligga att förklara bilen förverkad till förebyggande av brott. Frågan är då om eljest särskilda skäl föreligger för förverkande. Departementschefens uttalande vid revisionen av BrB:s förverkanderegler 1968 (NJA II 1968 s 728 ff), och det samtidigt borttagna rekvisitet att förverkandet inte fick vara uppenbart obilligt, ger vid handen att särskilda skäl som grund för förverkande bör användas med viss restriktivitet.

Riksåklagaren har vidare anfört: Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger blir omständigheterna i det enskilda fallet avgörande. Rent allmänt kan därvid först konstateras, att en stor mängd tillgreppsbrott utförs med tillhjälp av bil. Även om denna i praktiken utgjort en förutsättning för brottets fullbordan uppkommer emellertid endast sällan fråga om förverkande främst med hänsyn till att bilar normalt är lätt tillgängliga och ett förverkande inte mer än tillfälligt torde förebygga brott. Ett annat är naturligtvis förhållandet om bilen särskilt anordnats att utgöra hjälpmedel, exempelvis för smuggling eller speciell lastning. När en normalt utrustad personbil förverkas torde således grunden utgöras av särskilda skäl. Rauno P:s bil är - såvitt är känt - en normalt utrustad personbil dock att den är försedd med dragkrok. Den har använts vid tillgreppsbrott. Tillgreppen kan med hänsyn tagen enbart till godsets värde inte anses påkalla förverkande. Emellertid har tillgången till bil varit en nödvändig förutsättning för att tillgreppen skulle kunna utföras och vid planeringen och det etappvisa genomförandet av brottsligheten har bilen varit utgångspunkt. De föremål som tillgripits har inte kunnat skyddas mot tillgrepp med hjälp av bil. Med hänsyn främst till vad nu anförts intar riksåklagaren den ståndpunkten, att särskilda skäl för förverkande föreligger.

Häremot har Rauno P bl a genmält, att ur förarbetena till 36 kap 2 § BrB inte kan utvinnas mer än att särskilda skäl kan anses föreligga om det vore stötande att den brottslige finge behålla hjälpmedel, som kommit till användning vid brottet, t ex att en mördare tilläts återfå mordvapnet (NJA II 1948 s 175). Stöd för förverkande bör inte hämtas från specialstraffrätten (t ex NJA 1968 s 336), eftersom inom specialstraffrätten, till skillnad från BrB:s område, förverkande torde vara ägnat att tillgodose just allmänpreventiva syften.

Motiven till de allmänna bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel i 36 kap 2 § BrB ger vid handen, att förverkande av ett såsom  hjälpmedel t ex vid tillgreppsbrott använt motordrivet fortskaffningsmedel endast undantagsvis bör ske. Detta synes även gälla inom specialstraffrätten om man bortser från vissa rättsområden, där lagstiftaren genom särskilda förverkandebestämmelser lämnat föreskrifter om en strängare rättstillämpning.

Omständigheterna i förevarande mål är inte av sådan beskaffenhet att bilen bör förklaras förverkad. Yrkandet härom skall därför ogillas.

Slut. Med upphävande av HovR:ns beslut ogillar HD yrkandet om förverkande.

HD JustR:n Ulveson, Erik Nyman, Knutsson, Vängby, referent, och Heuman) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 36 kap 2 § BrB må egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt balken förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger; i stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Rauno P är genom TR:ns i dessa delar lagakraftvunna dom övertygad om att tillsammans med annan dels ha olovligen tagit en båttrailer, vilket brott bedömts som egenmäktigt förfarande, dels ha stulit en fritidsbåt med utombordsmotor. Bilen har använts som hjälpmedel vid tillgreppen och utgjort en nödvändig förutsättning för dessa.

Beträffande frågan huruvida förverkande av bilen är påkallat till förebyggande av brott bör till en början anmärkas, att bilen såvitt framgår i målet är normalt utrustad och sålunda inte mer än bilar i allmänhet lämpad att användas som hjälpmedel vid brott. Rauno P som i målet dömts till skyddstillsyn, är tidigare ostraffad och hans levnadsförhållanden är enligt vad TR:n funnit tämligen välordnade. Det finns med hänsyn till vad som sålunda framkommit inte någon särskild anledning räkna med att bilen skall komma till brottslig användning i fortsättningen och därför ej heller skäl att förklara bilen förverkad på nu angiven grund, något som för övrigt riksåklagaren inte gjort gällande.

När generella regler om förverkande infördes i svensk rätt genom 1948 års strafflagsreform, angavs att grunden "särskilda skäl" i motsvarigheten till nuvarande 36 kap 2 § BrB var avsedd för sådana fall då det skulle vara stötande om den brottslige, trots att han hade blivit fälld, fick behålla hjälpmedel som hade använts vid brottet. Vid 1968 års omarbetning av förverkandereglerna i BrB ansågs dessa skäl alltjämt äga giltighet. Ett exempel som anfördes under förarbetena var att en mördare fick behålla en yxa med vilken mordet utförts. Departementschefen betonade dock att huvudsyftet med förverkande enligt 2 § liksom tidigare borde vara att förebygga fortsatt brottslig verksamhet. I specialmotiveringen tillade han att värdeförverkande kunde tillämpas som ett alternativ till sakförverkande. Härigenom blev det bl a möjligt att, när egendomen fanns i behåll och var odelbar, förverka en del av dess värde för den händelse det skulle vara obilligt att förverka hela egendomen. I princip borde dock värdeförverkande inte tillgripas, när förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter skedde i brottsförebyggande syfte. Om förverkande skedde i annan mer repressiv  avsikt, kunde det enligt departementschefens mening likväl vara skäl att använda värdeförverkande med en viss återhållsamhet. (Se prop 1968:79 s 17, 27, 48, 61 f.)

Förverkande enligt 36 kap 2 § BrB, när särskilda skäl föreligger, torde förutom i sådana fall som exemplet med mordyxan pekar på kunna användas i ett allmänpreventivt eller, med en beteckning som användes av departementschefen år 1968, repressivt syfte. Förverkandet fungerar då närmast som ett bötesstraff. I doktrinen (se t ex Hurwitz, Den danske kriminalret. Almindelig del, 4 udg 1971 s 408) har i detta sammanhang talats om förverkandepåföljdens pedagogiska funktion; att den brottslige går förlustig föremål som använts som hjälpmedel vid brottet belyser på ett särskilt uttrycksfullt sätt att den brottsliga avsikten misslyckats. Av förarbetena till 36 kap 2 § BrB - en bestämmelse som endast är tillämplig vid brott enligt balken - får emellertid anses framgå att utrymmet för förverkande i nu angivet syfte är tämligen begränsat. Härutinnan skiljer sig bestämmelsen från förverkanderegierna vid vissa specialstraffrättsliga brott, särskilt varusmuggling, där förverkande i allmänpreventivt syfte tillmätts avsevärd betydelse (se prop 1960:115 s 68 f, 74).

I och för sig kunde en försiktig utvidgning genom rättspraxis av tillämpningsområdet för den nu aktuella förverkandegrunden förtjäna att övervägas. Om nämligen skyddstillsyn eller villkorlig dom förenas med förverkande av t ex en bil, som använts som hjälpmedel vid brottet, skulle den allmänpreventiva effekten kunna förstärkas högst väsentligt. Ibland skulle kanske just en sådan förstärkning göra det möjligt att undvika en frihetsberövande påföljd. Å andra sidan kan skyddstillsynen eller den villkorliga domen i detta syfte förenas med ett bötesstraff. Visserligen är ibland ett bötesstraff svårare att realisera än ett förverkande, som i regel kan säkerställas genom beslag. Bötesstraffet har emellertid genom dagsbotssystemet den fördelen att det kan anpassas till såväl brottets straffvärde som den dömdes ekonomi. Den förmögenhetsförlust som följer med förverkande av brottshjälpmedel, särskilt när det gäller bilar och andra transportmedel, kan däremot slå högst ojämnt med hänsyn till föremålets värde, den dömdes ekonomi och hans behov av att kunna använda föremålet. Den nu angivna ojämnheten kan visserligen motverkas genom att i stället en skälig del av föremålets värde förklaras förverkad, men då går å andra sidan den pedagogiska effekten i stort sett förlorad och förverkandet kan i realiteten knappast skiljas från ett bötesstraff. Ibland kan den eftersträvade effekten över huvud taget inte nås, därför att föremålet tillhör någon annan och inte är åtkomligt för förverkande.

Verkningarna även av en försiktig utvidgning av den nu aktuella förverkandegrunden "särskilda skäl" i 36 kap 2 § BrB är sålunda svåröverskådliga. Det är därför tillrådligt att hålla fast vid en restriktiv tillämpning av bestämmelsen.

Mot bakgrund av vad som anförts kan omständigheterna i förevarande  fall, med hänsyn till Rauno P:s förhållanden och den brottslighet varom han övertygats, inte anses vara sådana att bilen bör förklaras förverkad.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut ogillar HD yrkandet om förverkande.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1982-01-20

Målnummer:
Ö556-81