Spörsmål angående innebörden av 22 § 6 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Tillika fråga om tillämpning av 50 kap 25 § 3 st RB i mål som handlagts enligt nämnda lag.


Lagrum:
22 § 6 lag (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden; 50 kap. 25 § 3 st. rättegångsbalken (1942:740)

(Jfr beträffande den första frågan 1981 s 707)

Tage L yrkade efter stämning å Allan L vid Hässleholms TR, att TR:n måtte förplikta Allan L att till Tage L utge 3 700 kr jämte ränta.

Som grund för sitt krav anförde Tage L: Den 30 okt 1970 undertecknade hans broder Allan L en handling, enligt vilken Allan L skulle utge 4 000 kr till Tage L. Handlingen upprättades som bevis på en skuld som hade sin upprinnelse i att deras moder löste ett inteckningslån på 8 000 kr för Allan L:s räkning. Allan L har avbetalat 300 kr.

Allan L vitsordade att han enligt den åberopade handlingen var skyldig Tage L 4 000 kr men bestred käromålet på den grund att fordringen var preskriberad.

Målet handlades i den för rättegången i tvistemål om mindre värden stadgade ordningen.

TR:n (rådmannen Ohlsson) anförde i dom d 12 dec 1980:

Domskäl. Tage L har anfört: Han har i telefon flera gånger krävt Allan L på betalning. Senast var det i nov 1979. Tage L frågade om de inte skulle göra upp och bad att få pengarna. Allan L förnekade skulden. Tage L minns inte när avbetalningen på 300 kr gjordes.

Allan L har anfört: Tage L har aldrig krävt honom på betalning eller över huvud taget talat om skulden trots att de har träffats flera gånger. Först genom delgivning av stämning i detta mål har Tage L berört skulden. Han har uppfattat Tage L:s tystnad som att denne kvittade skulden mot fordringar som Allan L hade mot Tage L. Han har inte talat med Tage L sedan sommaren 1979. De diskuterade då  endast om Tage L skulle besöka Allan L på dennes sommarställe. Han har aldrig gjort någon avbetalning på skulden.

På Tage L:s begäran har Signe L, född 1921, hörts som vittne och därvid berättat: Hon har tidigare varit gift med Tage L. De gifte sig 1948 och skildes 1961. Sedan 1964 bor de åter tillsammans. Hon känner till den skuldförbindelse som upprättades d 30 okt 1970 men har aldrig pratat med Allan L om den. Vid flera tillfällen har hon hört Tage L kräva Allan L på betalning för skulden. Det har alltid varit per telefon. Förr ringde Allan L ofta och pratade men då Tage L nämnde pengarna lade Allan L på telefonluren. Hon har aldrig hört vad Allan L har svarat. Signe L kommer inte ihåg när Tage L senast krävde Allan L på betalning. Hon har aldrig sett eller hört Tage L kräva Allan L när de båda har varit närvarande.

TR:n gör följande bedömning.

I målet är inte visat att Allan L gjort avbetalning på skulden.

Tage L:s och Signe L:s uppgifter har varit allmänt hållna och de har inte kunnat ange några närmare detaljer om hur det tillgick då påstådda krav framställdes. Anledning har inte förekommit att sätta större tilltro till deras än till Allan L:s uppgifter. Med hänsyn härtill och vad som i övrigt framkommit kan inte mot Allan L:s förnekande anses styrkt, att Tage L inom 10 år från d 30 okt 1970 hos Allan L krävt eller givit tillkänna fordringen. Allan L:s invändning om preskription är således inte vederlagd. Vid sådant förhållande har Tage L förlorat sin talan mot Allan L. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

Tage L fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till käromålet. Som bevisning åberopade han vittnesförhör med två personer för att styrka att Tage L före d 30 okt 1980 givit Allan L fordringen till känna.

HovR:n (hovrättslagmannen Schunnesson och hovrättsrådet Åhberg) fann i beslut d 10 mars 1981 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

Tage L anförde besvär och yrkade - som hans talan fick förstås - att prövningstillstånd måtte meddelas i anledning av hans till HovR:n fullföljda talan. Han anförde att de båda vittnen, som angavs i vadeinlagan och som ej hörts i målet, vid bestämda tillfällen åhört samtal mellan honom och hans broder Allan och att de därför kunde styrka, att han krävt Allan på betalning, samt att av kopior av två skrifter klart framgick, att hans fordran blivit tillkännagiven hos Allan i mars/febr 1972. Preskriptionsavbrott kunde alltså styrkas och målet borde tas under omprövning.

Allan L bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Loinder, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Tage L åberopade i HovR:n vittnesförhör med ytterligare två personer för att styrka att han givit fordringen  till känna hos Allan L per telefon "i mars 1980" respektive "före den 30 oktober 1980". HovR:n behandlade frågan om prövningstillstånd utan att ha hört Allan L. Vad denne anfört i HD får anses sakna betydelse vad gäller de båda nya vittnesförhören. Förhören skulle sannolikt ha lett till annan utgång i TR:n om de förebragts där. Tage L underlät emellertid att åberopa dem som bevis i TR:n. Med hänsyn till omständigheterna får han anses ha haft giltig ursäkt för den underlåtenheten.

På grund av det anförda bör tillstånd till målets prövning i HovR:n meddelas enligt 22 § 2 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD jämlikt 22 § 2 lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden tillstånd till målets prövning i HovR:n, i följd varav det ankommer på HovR:n att upptaga målet till fortsatt behandling.

HD JustR:n Westerlind, Brundin, Welamson, Sven Nyman och Rydin, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I frågan, huruvida HovR:n bort meddela Tage L prövningstillstånd i målet, är två punkter i 22 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden av intresse, nämligen punkterna 2 och 6. Enligt punkten 2 får prövningstillstånd meddelas om part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Med stöd av punkten 6 får prövningstillstånd meddelas om anledning förekommer till ändring i det slut vartill TR:n kommit, s k ändringsdispens. Den senare bestämmelsen har enligt sin avfattning den största räckvidden. Det finns skäl att här närmast beröra innebörden av denna bestämmelse.

Propositionen (1973:87) med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden upptog såsom grunder för meddelande av prövningstillstånd i HovR bl a dem som återfinns i 22 § 1-5 i lagen. Såsom en sjätte punkt i den föreslagna 22 § upptog propositionen en bestämmelse, enligt vilken prövningstillstånd kunde meddelas när målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Vid utskottsbehandlingen i riksdagen förordades emellertid i en reservation, att den föreslagna punkten 6 skulle ersättas av föreskriften att prövningstillstånd kan meddelas om anledning förekommer till ändring i det slut vartill TR:n kommit. Riksdagens majoritet anslöt sig till utskottsreservationen.

Av reservationen kan utläsas, att ändringsförslaget främst tog sikte på fall där TR:ns bevisvärdering framstår som oriktig. Några närmare slutsatser i frågan, vilket praktiskt utrymme för prövningstillstånd ändringsförslaget avsetts ge för fall, där riktigheten av TR:ns bevisvärdering kan ifrågasättas, medger reservationen knappast. Frågan berördes emellertid vid debatten i riksdagen. Gentemot justitieministern, som framhöll att den föreslagna dispensgrunden skulle ge utomordentligt vida klagomöjligheter, anförde en företrädare för utskottsminoriteten att den i reservationen föreslagna regeln motsvarade den grund för ändringsdispens som för HD:s del gällde intill d 1 juli 1971 och att ändringsdispens i HD förekommit i mycket få fall samt att  man därför inte skulle behöva räkna med att den föreslagna regeln skulle medföra särskilt många prövningstillstånd (RD 1973 nr 141 s 94).

Det är i och för sig riktigt, att utskottsreservationens av riksdagen antagna förslag till punkten 6 i 22 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden till sin avfattning överensstämmer med den tidigare gällande bestämmelsen om ändringsdispens i HD. Härav följer emellertid inte, att det antal prövningstillstånd i HovR, som ett an tagande av förslaget kunde väntas medföra, kunnat bedömas med ledning av det antal ändringsdispenser som HD på sin tid meddelade. I två väsentliga hänseenden skiljer sig nämligen förutsättningarna för att HD med avseende på bevisvärderingen skulle finna anledning till ändring av HovR:s dom helt från förutsättningarna för att HovR skall i motsvarande avseende finna anledning till ändring av TR:s dom.

Till en början är givet att garantierna för att bevisningen blivit rätt bedömd är starkare när målet blivit prövat i HovR som andra instans än när målet prövats enbart av TR. Särskilt gäller detta, när i det senare fallet TR:n handlagt målet enligt det förenklade förfarande som föreskrivits för tvistemål om mindre värden. Redan med hänsyn härtill kan frekvensen av ändringsdispenser som enligt äldre lag meddelades av HD inte utgöra någon mätare på det antal dispenser som en regel om ändringsdispens för HovR berättigar till.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändringsdispens bör meddelas med hänsyn till lägre rätts värdering av bevisningen, måste beaktas att de möjligheter till ändring i fråga om bevisvärderingen vilka regelsystemet erbjuder är väsentligt olikartade för HD och för HovR. När fråga är om bevisning som avses i 50 kap 23 § RB och 55 kap 14 § samma balk, s k tilltrosbevisning, gäller för HD ända sedan den tid då ändringsdispens kunde ifrågakomma där, att bevisningen kan omvärderas endast vid förhandenvaron av "synnerliga skäl", och detta oavsett om bevisningen upptagits på nytt i HD eller ej. I HovR krävs däremot inte synnerliga skäl för omvärdering av tilltrosbevisning annat än om HovR:n inte upptagit bevisningen på nytt. Och enligt 35 kap 13 § RB, som är tillämplig också i tvistemål om mindre värden, skall HovR:n upptaga tilltrosbevisning på nytt bl a om part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse. Det kan härtill förtjäna nämnas, att enligt 27 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden HovR:s handläggning av mål som fullföljts genom vad skall vara skriftlig, om ej särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles, men att särskilda skäl för sammanträde givetvis föreligger, om skriftlig handläggning skulle innebära att HovR:n åsidosatte bestämmelserna i 35 kap 13 § RB. Parts utsikter att i HovR få till stånd en ändring av TR:s dom på grund av att HovR:n gör en annan värdering av tilltrosbevisning än TR:n gjort är sålunda långt större än parts möjlighet att av motsvarande skäl få en hovrättsdom ändrad av HD.

Med hänsyn till det anförda är det tydligt att rekvisitet "anledning till ändring" i 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre  värden är ägnat att leda till ett större antal ändringsdispenser än som tidigare förekom i HD, om inte rekvisitet ges en annan och snävare innebörd än motsvarande rekvisit i ändringsdispensregeln för HD. Om man antar, att riksdagen fäst avgörande vikt vid att den ändringsdispensregel för HovR som blev god tagen inte skulle leda till avsevärt flera ändringsdispenser än HD på sin tid meddelade, kan det därför ligga nära till hands att ge det ifrågavarande rekvisitet en mera restriktiv tillämpning än dess ordalydelse föranleder, eller med andra ord att för ändringsdispens i HovR kräva att den anledning till ändring som förekommer är starkt grundad eller på likartat sätt kvalificerad.

Om riksdagsmajoriteten räknat med att den föreslagna ändringsdispensregeln inte var ägnad att leda till påtagligt flera ändringsdispenser i HovR än som relativt sett motsvarar HD:s ändringsdispensgivning enligt äldre lag, innebär detta emellertid endast, att riksdagsmajoriteten vid sitt ställningstagande felaktigt utgått från att förutsättningarna för HD:s meddelande av ändringsdispens enligt äldre lag och HovR:s meddelande av sådan dispens enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skulle kunna anses jämförliga. Någon slutsats kan inte dras om hur riksdagen skulle ha ställt sig, för den händelse man haft klar för sig betydelsen av de för HovR och HD väsentligt olikartade förutsättningar som i det föregående beskrivits. Möjligt är, att man i så fall skulle ha funnit processekonomiska skäl kräva, att ändringsdispensgrunden för HovR gavs. En snävare innebörd än den tidigare för HD gällande. Inte mindre sannolikt är emellertid, att man med hänsyn till de rättssäkerhetssynpunkter som förestavat utskottsreservationen skulle ha godtagit det större utrymme för ändringsdispens i HovR vilket följer av en ändringsdispensregel som i och för sig har samma innebörd som den för HD tidigare gällande. Till följd härav bör det inte ifrågakomma att bestämmelsen i 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, med utgångspunkt i det ena eller det andra antagandet om vad lagstiftaren kan ha i förevarande hänseende åsyftat, ges en mera restriktiv tillämpning än dess ordalydelse i och för sig föranleder; till detta kommer att det allmänt sett möter betänkligheter att tolkningsvis inskränka den innebörd en fullföljdsregel har enligt sin ordalydelse. Rekvisitet "anledning till ändring" bör alltså inte i rättstillämpningen förses med någon kvalificerande bestämning.

I förevarande mål ger de utsagor som lämnats i TR:n knappast anledning till antagande att TR:ns dom kommer att ändras om det efter prövningstillstånd endast hålles förnyade förhör. I HovR:n har emellertid Tage L åberopat förhör med två nya vittnen, och vad dessa enligt Tage L har att berätta ger, i förening med hans egna och Signe L:s utsagor, anledning till antagande att TR:ns dom kommer att ändras om prövningstillstånd meddelas och förhör hålles med även de nya vittnena.

Frågan blir då, huruvida den nya bevisning som åberopats i  HovR:n kan tillåtas med tillämpning av stadgandet i 50 kap 25 § 3 st RB, eller med andra ord om Tage L haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att tidigare åberopa denna bevisning eller dess förebringande först i HovR:n likväl av särskild anledning bör medges. Härvidlag bör beaktas bl a att Tage L inte haft något ombud i målet samt att reglerna för mindre tvistemål också bygger på förutsättningen, att part inte skall behöva anlita ombud. Med hänsyn till föreliggande omständigheter bör det inte rimligen läggas Tage L till last att han synbarligen räknat med att preskriptionsavbrott skulle befinnas styrkt genom hans egna och Signe L:s uppgifter.

HovR:n har med hänsyn till det anförda bort bedöma frågan om ändringsdispens med utgångspunkt i att den av Tage L i HovR:n åberopade nya bevisningen inte borde avvisas. Från den utgångspunkten har det funnits anledning till ändring i det slut, vartill TR:n kommit. Skäl till prövningstillstånd enligt 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden har alltså förelegat.

Den bedömning som gjorts i det föregående innefattar också att den av Tage L i HovR:n åberopade nya bevisningen sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Grund för prövningstillstånd har därmed funnits även enligt 22 § 2 nämnda lag.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n, i följd varav det ankommer på HovR:n att upptaga målet till fortsatt behandling.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1982-01-13

Målnummer:
Ö463-81