Val av påföljd för rattfylleri (I och II). Risken för att ett frihetsstraff skulle medföra skadliga följder för gärningsmannens familj har ansetts inte innebära tillräckliga skäl att ådöma annan påföljd än fängelse (II).

Allmän åklagare yrkade vid Södra Roslags TR ansvar å Eva G, född 1922, för rattfylleri enligt följande påstående: Eva G förde måndagen d 1 okt 1979 omkring kl 17.20 personbil på Stockholmsvägen i Lidingö kommun. Hon var därvid så påverkad av starka drycker, att det kan antagas att hon inte på betryggande sätt kunnat föra fordonet. Hon hade före färden förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver.

TR:n (ordf lagmannen von Koch) anförde i dom d 28 maj 1980:

Domskäl. Eva G, som bestritt ansvar för rattfylleri men medgivit de faktiska omständigheterna, har uppgivit att hon dagen före händelsen druckit alkohol i tämligen måttlig omfattning under en flygresa samt något rödvin vid 22-tiden i samband med måltid. Däremot har hon bestämt förnekat att hon senare och före händelsen druckit någon som helst alkohol och ej heller använt tabletter eller medicin. Som mildrande omständigheter till stöd för annan påföljd än fängelse har bl a anförts Eva G:s ålder och beroende av sin hemmamiljö, körsträckans längd och det faktum att hon presterat en normal körning och vid läkarundersökningen ej uppfattats som alkoholpåverkad.

Enligt 4 § 1 mom 3 st trafikbrottslagen skall den, vars alkoholkoncentration i blodet uppgår till 1,5 promille eller däröver, anses vara så påverkad att han skall dömas till rattfylleri enligt 4 § 1 mom 1 st samma lag.

Enligt i målet åberopat bevis över alkoholkoncentrationen i Eva G:s blod vid provtagningstillfället d 1 okt kl 17.30 kan alkoholkoncentrationen i hennes blod beräknas ha uppgått till minst 1,68 promille.

Eva G skall därför dömas för rattfylleri.

Vid övervägande av påföljdsfrågan har TR:n icke funnit att omständigheter föreligger, som är snarlika dem som i senare domstolspraxis föranlett avsteg från huvudregeln att för rattfylleri skall dömas till fängelse. Anledning att i detta fall frångå fängelsestraff saknas därför.

Domslut. TR:n dömde Eva G jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

Eva G fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden bestämdes till villkorlig dom, eventuellt i förening med böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson, hovrättsrådet Grönvall, referent, och nämndemannen Norberg) anförde i dom d 3 april 1981:

Domskäl. Eva G har i HovR:n om sin alkoholkonsumtion lämnat samma uppgifter som vid TR:n samt har om körningen och sina personliga omständigheter uppgivit i huvudsak: Under eftermiddagen d 1 okt 1979 uträttade hon ärenden på Lidingö och använde då sin bil. Körningen gick bra. När den aktuella sammanstötningen inträffade förde hon sin bil sist i en bilkö och med en hastighet av ungefär 10 km i timmen. En bakomvarande buss skulle köra om kön men föraren klarade inte omkörningen utan körde med bussen bakifrån in i Eva G:s bil. Bussföraren tog förbehållslöst på sig skulden till det inträffade. - Makarna G lever åtskilda sedan tre år tillbaka. Hon fick i nov 1980 ett brev från sin man, i vilket denne förklarade att han nu önskade skilja sig och att han ansåg att hon inte var i behov av underhållsbidrag. Hon blev mycket nedstämd av detta. Betänketid löper sedan dec 1980. Hon har inte haft någon kontakt med sin man sedan TR:ns dom meddelades i målet. Han lär numera vara bosatt i Paris. Makarnas  barn är vuxna och har lämnat föräldrahemmet. Eva G bor ensam i makarnas villa. Det inträffade är inte känt för någon av hennes vänner då hon inte velat äventyra vänskapen. Alltsedan den aktuella händelsen inträffade har hon ångrat sig djupt och upplever denna tid som "helvetisk". Hon har alltid varit fysiskt och psykiskt frisk och har inte heller efter denna händelse uppsökt läkare. Hon arbetar sedan 1974 på ett servicebolag.

I HovR:n har företagits personundersökning beträffande Eva G.

Såsom TR:n funnit är Eva G övertygad om rattfylleri. I påföljdsfrågan gör HovR:n följande bedömning.

Av utredningen framgår att Eva G:s körning varit anmärkningsfri. Hon har inte heller vållat sammanstötningen. Den undersökande läkaren bedömde henne ej vara påverkad. Eva G lever nu helt ensam. Uppenbarligen har tiden efter händelsen inneburit svåra påfrestningar för Eva G, särskilt som hon ansett sig inte kunna anförtro sig åt någon av sina vänner. Mot denna bakgrund och med hänsyn till Eva G:s ålder och personliga situation finner HovR:n att avtjänande av fängelsestraff skulle drabba henne orimligt hårt. De allmänpreventiva skäl som vid brott av detta slag starkt talar för frihetsberövande påföljd bör därför få vika för humanitära hänsyn. På grund härav och då anledning till övervakning saknas bör påföljden bestämmas till villkorlig dom. Av hänsyn till allmän laglydnad skall denna förenas med ett högt bötesstraff.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att påföljden bestämmes till villkorlig dom jämte 100 dagsböter å 75 kr.

Adj led Fallenius och nämndemannen Redlund var av skiljaktig mening och fast ställde TR:ns dom.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD bestämde påföljden till fängelse.

Eva G bestred ändring.

Riksåklagaren anförde till utveckling av sin talan bl a: Starka allmänpreventiva skäl gör sig gällande vid brottslighet av nu ifrågavarande slag. Endast om särskilda skäl talar för en icke frihetsberövande påföljd kan en sådan komma i fråga. Enligt praxis har sådana skäl ansetts föreligga bl a om den tilltalades personliga förhållanden givit vid handen att ett fängelsestraff skulle kunna menligt påverka hans psykiska eller fysiska hälsa eller äventyra ett påbörjat omfattande rehabiliteringsarbete. - Några särskilda skäl att ådöma Eva G annan påföljd än ett fängelsestraff har enligt min mening inte förebragts i målet. HovR:n har funnit allmänna humanitära hänsyn väga tyngre än hänsynen till allmän laglydnad. En sådan bedömning kan i och för sig väcka förståelse. Emellertid skulle en praxis i enlighet med HovR:ns avgörande innebära en betydande utvidgning av tillämpningsområdet för icke frihetsberövande påföljd vid rattfylleri, vilken inte kan anses stå i överensstämmelse med av lagstiftaren i olika sammanhang framförda synpunkter vad gäller påföljden för rattfylleri (jfr bl a prop 1978/79:212 s 64, SOU 1980:1 s 41-42, JuU (1980/81:1). Därtill kommer att ett accepterande av HovR:ns bedömning kan leda till att en tilltalads personliga sociala situation kan komma att påverka valet av påföljd på ett sätt som innefattar ett gynnande framför andra  av den för vilken ett fängelsestraff skulle innebära en särskilt svår social påfrestning.

Målet avgjordes efter huvudförhandling i HD (JustR:n Hult, Fredlund, Knutsson, referent, Rydin och Heuman), som beslöt följande dom:

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har Eva G gjort sig skyldig till rattfylleri. Körningen ägde rum i tät stadstrafik och avsåg en icke obetydlig sträcka. Omständigheterna kan inte anses mildrande. Brott av detta slag bör av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel föranleda påföljd som innebär frihetsberövande. För att annan påföljd skall komma i fråga måste krävas särskilda skäl.

Eva G, som nu är 59 år gammal, har levt under goda sociala och ekonomiska förhållanden. Under senare tid har hon drabbats av personliga motgångar. Hon anser sig emellertid vara vid god hälsa såväl fysiskt som psykiskt. Det råder inte något tvivel om att lagföringen har inneburit allvarliga påfrestningar för Eva G och att ett fängelsestraff skulle drabba henne hårt. Dessa förhållanden kan dock inte anses utgöra sådana särskilda skäl att en frihetsberövande påföljd kan undvikas. Påföljden bör därför bestämmas till fängelse.

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på det sättet att påföljden bestäms till fängelse 1 mån.II

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å Bengt J, född 1950, för rattfylleri enligt följande påstående: Den 18 maj 1980 omkring kl 01.10 förde Bengt J en personbil på Vasagatan i Göteborg, trots att han var så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunde föra fordonet.

TR:n (ordf chefsrådmannen Lindeblad) anförde i dom d 16 dec 1980:

Domskäl. Bengt J har erkänt gärningen. Erkännandet vinner stöd av utredningen i övrigt, särskilt av analysbevis och protokoll över läkarundersökning. Alkoholkoncentrationen i blodet har under eller efter färden uppgått till minst 2,44 promille.

Åtalet för rattfylleri är alltså styrkt.

För rattfylleribrott kräver hänsynen till allmän laglydnad att påföljd, som ej innebär frihetsberövande, tillämpas endast om särskilda skäl talar därför.

Socionomen Berit B har i personundersökning d 11 dec 1980 som sammanfattning och motiverat påföljdsförslag anfört bl a:

Bengt J är gift med Birgitta. Makarna har en son, född 1971, och familjen består också av Birgittas tre barn i ett tidigare äktenskap. De är födda 1965, 1967 och 1969. Familjen bor i egen villa i Torslanda. Birgitta lider av psykiska besvär i form av ångest och depressioner och har kontakt med psykiatriska kliniken vid Sahlgrenska sjukhuset, där hela familjen är föremål för behandling. Bengt J besväras av en idrottsskada i vänster knä, men är eljest frisk.  Han synes inte ha alkoholproblem och han har ingen erfarenhet av narkotika. Bengt J är ostraffad. Då han lever under ordnade sociala förhållanden och ej har missbruksproblem, förefinns inte något övervakningsbehov. Skulle hans familjeförhållanden, då främst Birgittas ohälsa, ses som ett särskilt skäl till att en annan påföljd än fängelse bör komma i fråga, föreslås att Bengt J döms till villkorlig dom.

Skyddskonsulenten, Göteborg-Hisingen, Sture J har instämt i påföljdsförslaget.

T f bitr överläkaren vid psykiatriska kliniken, Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Torsten G, har i intyg d 11 dec 1980 anfört:

Birgitta J har haft tät kontakt med psykiatriska kliniken, Sahlgrenska sjukhuset sedan d 22 juni 1980. Hon har svåra ångest- och depressionsbesvär vilka allvarligt återverkar på relationerna inom familjen. I familjen finns fyra barn i åldrarna 9-15 år. Samtliga barn far illa av Birgittas symptom och av konflikterna mellan föräldrarna, vilket kunnat iakttagas i familjesamtal, där båda makarna jämte de båda äldsta döttrarna varit närvarande. Från Birgittas sida finns en avsevärd beroendebindning till maken. Med ingående kännedom om Birgittas symptom och svårigheter kan det på goda grunder antagas att hon, i den händelse maken kommer att ådömas fängelsestraff, skulle försämras så betydligt att klinikvård blir nödvändig och därmed skulle de fyra barnen mista tryggheten från båda föräldrarna och behöva omhändertagas på annat sätt. Detta skulle få svåra följder för det mödosamma rehabiliteringsarbete som pågår med hela familjen och ge negativa efterverkningar långt utöver den eventuella strafftiden. Det hemställes därför att återverkningarna på Birgitta J:s psykiska hälsa samt situationen för de fyra barnen måtte beaktas vid domen mot Bengt J.

Det som blivit upplyst om följderna främst för familjens del om Bengt J ådömes ett fängelsestraff får anses utgöra särskilda skäl mot en frihetsberövande påföljd. Bengt J är ej i behov av övervakning. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom, av hänsyn till den allmänna laglydnaden förenad med ett bötesstraff.

Domslut. TR:n dömde Bengt J jämlikt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till villkorlig dom och 80 dagsböter å 30 kr.

Nämndemannen Karin Andersson var skiljaktig i påföljdsfrågan och ansåg att Bengt J borde ådömas fängelse 1 mån.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att påföljden bestämdes till fängelse.

Bengt Jj bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Berzins, adj led Morard, referent, och nämndemannen Rydén) anförde i dom d 26 mars 1981:

Domskäl. I HovR:n har Bengt J hörts på nytt och därvid uppgivit bl a: Hustrun, som tidigare varit halvt sjukskriven, är sedan d 9 mars 1981 helt sjukskriven. Anledningen är oro inför målets utgång. Gruppsamtal med hela familjen förekommer ej mer men hustrun har fortfarande kontakt med kurator. Barnen vet inget om åtalet. För några år sedan var den äldsta flickan föremål för barnpsykiatrisk vård.

Av utredningen i målet framgår att ett fängelsestraff för Bengt J skulle medföra stor risk för allvarlig försämring av hans hustrus  psykiska hälsa, vilket i sin tur kan få till följd att barnen, varav åtminstone det äldsta visat tecken på psykisk labilitet, kommer att berövas kontakt med båda föräldrarna. Dessa omständigheter får anses utgöra särskilda skäl att välja annan än frihetsberövande påföljd. I frågan om valet av sådan påföljd gillar HovR:n TR:ns bedömning.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Baagoee, med vilken nämndemannen Gustavii instämde, var skiljaktig i påföljdsfrågan och yttrade: Vad som upplysts om Bengt J:s familj och om hans personliga förhållanden i övrigt utgör enligt min mening ej skäl att frångå den vid rattfylleri normala påföljden. Jag bestämmer därför straffet till fängelse 1 mån.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD bestämde påföljden till fängelse.

Bengt J bestred ändring.

Riksåklagaren anförde till utveckling av sin talan: HovR:n har, i likhet med TR:n, ansett risken för en allvarlig försämring av hustruns, Birgitta J:s, psykiska hälsa samt den eventuella följden härav - att barnen under Bengt J:s avtjänande av ett frihetsstraff skulle berövas kontakten med båda föräldrarna - utgöra särskilda skäl för en icke frihetsberövande påföljd. I praxis synes hittills ha tagits hänsyn endast till den dömdes egna personliga förhållanden. Om dessa varit av sådant slag - såsom bristande psykisk hälsa eller ett påbörjat omfattande rehabiliteringsarbete - att ett fängelsestraff bedömts som menligt eller som ett hinder för en rehabilitering har en icke frihetsberövande påföljd ansetts böra väljas. HD torde däremot ej tidigare ha tagit ställning till betydelsen av den inverkan avtjänandet av ett frihetsstraff skulle kunna ha på närståendes personliga hälsa och övriga förhållanden. Jag vill hävda att sådana omständigheter bör tillåtas uppväga kravet på hänsyn till allmän laglydnad endast i mycket extrema fall. De omständigheter vilka av HovR:n anförts som skäl för en icke frihetsberövande påföljd är enligt mitt förmenande inte av sådan beskaffenhet utan torde närmast vara att hänföra till nådeskäl.

Målet avgjordes efter huvudförhandling i HD (JustR:n Hult, Fredlund, Knutsson, referent, Rydin och Heuman), som beslöt följande dom:

Domskäl. Rörande bakgrunden till den åtalade händelsen har Bengt J vid huvudförhandlingen i HD uppgett i huvudsak följande. Han befann sig vid tillfället i en pressad situation. Ett måleriföretag som han hade drivit tillsammans med en kamrat hade försatts i konkurs sedan kronofogdemyndigheten vägrat att gå med på ett förslag till avbetalningsplan. Vidare hade Bengt J, som är utbildad målare nyligen av läkare rekommenderats att begära förtidspension på grund av en knäskada, som hindrade honom från att fortsätta att arbeta inom sitt yrke. Bengt J:s hustru har under flera år haft psykiska besvär, vilka bl a tar sig uttryck i att hon har svårt för att vara ensam. Detta innebär en svår press på Bengt J och ställer mycket stora krav på förståelse från hans sida. Fastän Bengt J dricker alkohol i endast måttlig omfattning, utgör detta en källa till konflikter mellan makarna. Hustrun hyser nämligen en stark skräck för alkohol, vilket  sannolikt bottnar i erfarenheter från hennes uppväxt. Vid det med åtalet avsedda tillfället hade Bengt J under dagen sysslat med sin båt och i samband därmed druckit en burk öl. När hans hustru fick veta detta ställde hon till med en stor scen. Bengt J begav sig då i desperation hemifrån i bilen. Under kvällen besökte han Liseberg, där han drack öl och vin. När han skulle resa hem hade han klart för sig att han var berusad och inte borde köra bil, och han kände på sig och ville i sin desperation att han skulle bli gripen av polisen.

Bengt J har vidare om sina nuvarande förhållanden uppgett bl a följande. Han är sedan ett drygt halvår anställd som idrottskonsulent. Hustrun har deltidsarbete i en kiosk. Han tillbringar praktiskt taget all sin lediga tid tillsammans med hustrun och försöker förlägga sina arbetstider så, att han så mycket som möjligt kan vara hemma när hustrun inte arbetar. Makarna har ett gemensamt barn, och hustrun har dessutom tre barn i ett tidigare äktenskap. Dessa har inte någon kontakt med sin biologiske far och Bengt J betraktar även de barnen som sina. Hustrun är starkt beroende av Bengt J:s närvaro. Han är övertygad om att hon skulle få mycket svårt att klara upp situationen, om han skulle tvingas vara borta hemifrån för att avtjäna ett fängelsestraff. Redan inför hans resa till Stockholm för huvudförhandlingen i HD har hon visat påtagliga nervösa symptom, och Bengt J har fått se till att hon har sällskap i hemmet medan han är borta.

Såsom domstolarna funnit har Bengt J gjort sig skyldig till rattfylleri. Körningen ägde rum i centrala Göteborg och Bengt J var därvid påtagligt berusad. Med hänsyn härtill måste brottet bedömas som allvarligt. Brott av detta slag bör av hänsyn till den allmänna laglydnaden i regel föranleda påföljd som innebär frihetsberövande. För att annan påföljd skall komma i fråga måste krävas särskilda skäl.

Bengt J är en 30-årig man som befinner sig i en mycket besvärlig familjesituation, vilken ställer stora krav på ansvarskänsla och stabilitet. Han är tydligt medveten om detta och visar en bestämd vilja att klara upp sina förhållanden. Av utredningen framgår att det finns en beaktansvärd risk för att hans hustrus psykiska hälsa skulle påverkas menligt om Bengt J tvingades avtjäna ett frihetsstraff, något som i sin tur också skulle gå ut över barnen i familjen.

Det är ingalunda ovanligt att de skadliga följderna av ett frihetsstraff i särskilt hög grad drabbar andra än den dömde själv. De principer som enligt 1 kap 7 § BrB skall vara bestämmande för domstolarnas påföljdsval lämnar emellertid knappast annat än i rena undantagsfall utrymme för att tillmäta sådana förhållanden avgörande betydelse; om det står klart att ett frihetsberövande skulle medföra synnerligen menliga följder för personer i den dömdes omgivning, kan detta utgöra skäl att genom nåd befria honom från ett ådömt frihetsstraff.

Mot bakgrund av det anförda kan det inte anses föreligga tillräckliga skäl att i målet välja annan påföljd än fängelse. Med hänsyn till  omständigheterna bör dock strafftiden - trots att det är fråga om ett allvarligt fall av rattfylleri - kunna begränsas till en månad.

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på det sättet att påföljden bestäms till fängelse 1 mån.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1981-06-23

Målnummer:
B450-81