Fråga huruvida va-avgift som huvudman för allmän va-anläggning avkräver viss brukare står i överensstämmelse med regeln i 26 § va-lagen, enligt vilken avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna inom anläggningens verksamhetsområde efter skälig och rättvis grund. (I och II). - I kommuns allmänna va-anläggning ingår flera från varandra skilda vattenverk, av vilka bl a ett visst verk kommit att ingå i anläggningens verksamhetsområde till följd av kommunsammanslagning. I tvist om avgiften för vatten som levererats till en brukare från sistnämnda verk har, vid tillämpning av regeln i 24 § va-lagen att avgiftsuttaget ej får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen, bedömningen ansetts skola ske med hänsyn till kostnaderna vid den allmänna va-anläggningen i dess helhet. (II)

Borås Wäfveri Aktiebolag är ägare till industrifastigheten stadsägan 6612 inom stadsdelen Ryda i Borås. Fastigheten ligger inom verksamhetsområdet för Borås kommuns allmänna va-anläggning och är sedan 1963 ansluten till denna vad gäller industrispillvattnet. Stadsägan har en areal om drygt 65 000 m2.

Tidigare ägare (annat väveribolag) lät 1961 uppföra ett textilt beredningsverk på stadsägan 6612. I produktionen i denna anläggning används vatten som tas från ett särskilt industrivattenverk i kommunen och endast grovrenas. Förbrukningen av industrivatten i beredningsverket i Ryda har under senare tid uppgått till mellan 1,3 och 2,2 milj m3/år. 1975 förbrukades ca 1,5 milj m3. Av fabrikationsvattnet avleds mellan hälften och två tredjedelar till kommunens reningsverk i Gässlösa i centralortens södra del - 1975 avleddes 1 069 000 m3 - medan resten till en del avdunstar och till en del utgörs av skölj- och kylvatten som inte behöver renas utan jämte dagvattnet från fastigheten via bolagets egna anläggningar - skilda för skölj- och kylvatten och för dagvatten - leds till Viskan. Bolaget förbrukar därjämte för bl a verksamhetens sanitära del renvatten, för vilket bolaget betalar full taxeenlig avgift. Denna förbrukning uppgick 1975 till 33 000 m3. Det sanitära spillvattnet avleds även detta till kommunens reningsverk i Gässlösa.

Innan det industriella spillvattnet från beredningsverket förs in i den allmänna anläggningen leds det till en utjämningsbassäng med slamavskiljare inom fabriksområdet. Bassängen rymmer ca 1 000 m3 och fyller huvudsakligen den funktionen att spillvattnet släpps ut i kommunens avloppsledning, som går ca 20 m från fastighetsgränsen, med ett under dygnet jämnt flöde. Mängden spillvatten mäts vid utflödet från bassängen. Avloppsledningen mellan bolagets fastighet och reningsverket är 5,3 km lång.

Kommunens reningsverk mottog 1975 2 942 000 m3 industrispillvatten, varav 1 069 000 m3 från bolagets beredningsverk i Ryda, 8 617 000 m3 hushållsspillvatten och 11 138 000 m3 utgörande läckvatten, dvs grundvatten som läcker in i avloppsledningarna genom otäta fogar, dräneringsvatten och dagvatten. Den totala vattenmängden var alltså 22 697 000 m3. Inom centrala Borås leds spillvatten och dagvatten i gemensam ledning medan inom ett område av ca 1 300 ha i tätorten finns duplikatsystem. Som ovan nämnts avleder bolaget självt sitt dagvatten.

För verksamhetsåret 1975 utvisade avloppsreningsverket - utan hänsynstagande till utgående skattesubvention - följande resultat. Kostnader krIntäkter krNettokostnad krAdministration609 600-609 600Avledning av avloppsvatten8 907 80012 912 000./.4 004 200Rening av av loppsvatten7 711 100172 7007 538 40017 228 50013 084 7004 143 800

Enligt den va-taxa som trädde i kraft d 1 jan 1975 föreligger avgiftsskyldighet för renvatten och spillvatten. Brukningsavgift för fastighet utgår med en årlig grundavgift om 90 kr och en avgift per m3 renvatten om 2 kr 11 öre, varav 95 öre hänför sig till vattenförsörjningen och 1 kr 16 öre till omhändertagandet av spillvattnet (§ 12). Som tidigare nämnts tillförs beredningsverket för fabrikationen vatten från ett särskilt industrivattenverk. Detta vatten debiteras vad gäller tillförseln inte enligt taxan. Däremot faller spillvattnet, vars mängd bestäms efter särskild mätning (§ 13), under taxans avgiftsbestämmelse.

Vidare finns i taxan en bestämmelse som säger att om brukningsavgiften inte kan beräknas enligt grunderna i taxan eller om kommunens kostnad vad gäller viss fastighet är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter så påförs brukningsavgfft efter beslut av gatunämnden i varje särskilt fall (§ 15).

Taxan är beträffande spillvatten kompletterad med bestämmelser om mängdrabatt. För de första 100 000 m3 utgår ingen rabatt men för m3 därutöver utgår rabatt med, för de närmast följande 100 000 m3 15 %, för de därpå följande 300 000 m3 25 % och för m3 därutöver 35 %, allt räknat per mätpunkt och år.

Enligt punkten 29 i Allmänna bestämmelser för brukande av Borås kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning (ABVA) får gatukontoret, om fastighets va-förhållanden avviker påtagligt från vad som gäller flertalet fastigheter, träffa avtal med fastighetsägaren om särskilda villkor för brukandet av va-anläggningen.

Borås kommun påförde enligt tre separata räkningar väveribolaget "avloppsavgift" för jan-okt 1975.

I räkning d 22 april 1975 debiterades bolaget - inklusive vissa fasta avgifter - 312 837 kr 55 öre för avledande av 312 865 m3 under jan-mars. Full avgift - 1 kr 16 öre/m3 - utgick för 100 000 m3, 85 % av hel avgift - 98,6 öre/m3 - för 100 000 m3 och 75 % av hel avgift - 87 öre/m3 - för 112 865 m3. Av beloppet betalade bolaget d 23 maj 1975 112 676 kr.

I räkning d 8 aug 1975 påfördes bolaget - inräknat fasta avgifter - 230 105 kr 50 öre för avledande av 276 330 m3 under april-juni. 75 % av hel avgift - 87 öre/m3 - utgick för (500 000 -312 865 =) 187 135 m3 och 65 % av hel avgift - 75,4 öre/m3 - för resterande 89 195 m3 Bolaget erlade d 11 sept 1975 99 523 kr 80 öre.

I räkning d 2 dec 1975 slutligen debiterades bolaget - med fasta avgifter - 232 031 kr 85 öre för avledande av 307 655 m3 under juli-okt. För hela denna mängd utgick 65 % av full avgift eller 75,4 öre/m3. Bolaget betalade d 15 jan 1976 110 815 kr 80 öre.

Bolaget påfördes alltså för utsläpp av industrispillvatten under jan-okt 1975 från beredningsverket i Ryda brukningsavgift, inklusive fasta avgifter 150 kr, med sammanlagt 774 974 kr 90 öre, motsvarande ett pris om 86,4 öre/m3. Av beloppet betalade bolaget 323 015 kr 60 öre - motsvarande en avgift om 36 öre/m3 - varför oguldet återstod 451 959 kr 30 öre.

Kommunen yrkade vid statens va-nämnd att bolaget ålades att till kommunen utge resterande brukningsavgift med 451 959 kr 30 öre jämte ränta.

Kommunen åberopade som grund för sin talan att brukningsavgiften beräknats med stöd av tillämplig va-taxa och att skäl saknades att frångå taxans bestämmelser.

Bolaget bestred yrkandet men vitsordade att det yrkade beloppet var beräknat enligt va-taxan.

Beträffande tidigare mellanhavanden mellan kommunen och väveribolagen blev följande upplyst.

Kommunen debiterade före 1975 inte bolaget någon avgift för industrispillvatten. Någon särskild engångsavgift för anslutningen av industriavloppet till kommunens anläggning utgick inte men parterna var ense om att sådan avgift fick anses reglerad genom ett avtal d 21 febr 1961 mellan Borås stad och dåvarande väveribolaget.

Detta avtal innehåller bl a: Bolaget överlåter sitt industrivattenverk till Borås stad utan ersättning. Staden åtar sig att viss tid efter avtalets undertecknande anlägga ett nytt industrivattenverk, dimensionerat för en årsförbrukning av minst 10 milj m3, varav 2 730 000 m3 för beredningsverket i Ryda. Leveransen av industrivatten skall ske vid en punkt 0,5 m utanför fastighetsgräns. Avgifterna för leveransen skall avvägas så att de om möjligt motsvarar de kostnader som kan beräknas uppkomma.

Borås stad utfärdade d 21 febr 1961 en förbindelse med följande innehåll.

Gentemot Borås Wäfveri Aktiebolag, nedan kallat bolaget, förbinder sig Borås stad, nedan kallat staden, att under här angivna förutsättningar utlägga sådan avloppsledning att industriavloppsvattnet från bolagets planerade beredningsverk å delar av stadsägoområdena nr 3106 och 3114 (Ryda) kan avledas till sagda ledning vid en av staden framdeles bestämd punkt 0,5 meter utanför gränsen för bolagets blivande fastighet i Ryda.

Anslutningen i fråga skall äga rum vid samma tidpunkt, som leverans av industrivatten skall påbörjas enligt ett denna dag mellan staden och bolaget slutet avtal om anläggande av industrivattenverk m m.

Förutsättning för stadens åtagande är

att bolaget senast en månad efter denna förbindelses utfärdande till staden anmält sin önskade maximala avledning av industriavloppsvatten, uttryckt i liter per sekund,

att staden, sedan reningsverket för avloppsvatten i Gässlösa så utbyggts, att godtagbar rening av allt inkommande industriavloppsvatten kan äga rum, må av bolaget utta avgift för avledande och rening av bolagets industriavloppsvatten, vilken avgift dock inte skall utgå, förrän en huvudsakligen allmän anslutning ägt rum av sådana industrier, vilkas industriella avloppsvatten är underkastat Kungl. kungörelsen d 30 nov 1956 om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m m,

att, innan en huvudsakligen allmän anslutning av angivna industriavloppsvatten skett, avgift inte skall utgå till staden för avledning och rening av industriavloppsvatten från bolagets olika anläggningar,

att den avgift bolaget enligt ovan har att erlägga till staden för avledande och rening av bolagets industriella avloppsvatten räknat med hänsyn till dagens penningvärde och den ungefärliga beskaffenheten av bolagets nuvarande industriavloppsvatten skall utgöra omkring 11 öre per m3 avloppsvatten,

att den av staden sålunda angivna avgiften inte må höjas förrän tidigast 10 år efter anslutningen av bolagets industriavloppsvatten med mindre ändrade förutsättningar föranledda av nu ej beaktade omständigheter förorsakar kostnadsökningar,

att, om staden önskar höja den angivna avgiften, uppsägning av denna förbindelse skall verkställas senast två år före utgången av den i nästföregående punkt angivna tioårsperioden, varvid om sådan uppsägning ej sker förbindelsens giltighet skall anses förlängd tills vidare med enahanda uppsägningstid,

att med avseende å industriavloppsvattnets beskaffenhet och vad bolaget har att iaktta vid anläggningens brukande skall gälla vad i 12 § lagen om allmänna vatten- och avloppsledningar eller däremot framdeles svarande lagstiftning stadgas, samt

att en allmän förutsättning för tillämpligheten av denna förbindelse är att densamma vinner godkännande av stadens gatunämnd och drätselkammare samt stadsfullmäktige, allt genom lagakraftägande beslut.

Borås stadsfullmäktige godkände d 20 april 1961 såväl avtalet som förbindelsen.

I skrivelse d 28 dec 1972 till bolaget anförde kommunstyrelsen följande.

Den 21 febr 1961 utfärdade dåvarande drätselkammaren förbindelse avseende bl a kommunens mottagande av avloppsvatten från Ert företag. Avgiften för mottagandet är enligt förbindelsens fjärde att-sats angiven till 11 öre/m3 (i 1961 års penningvärde).

Avgiften skall enligt förbindelsen inte utgå förrän "en huvudsakligen allmän anslutning" ägt rum av aktuella industrier. Sådan allmän anslutning förelåg vid årsskiftet 1970-71, då för övrigt kommunens nya avloppsreningsverk togs i drift. Ert företags industrifastigheter i Borås har i vart fall delvis sedan mer än 10 år varit anslutna till kommunens avloppsnät. Förutsättning för kommunens uttagande och höjning av avgift för avloppsvatten från Era industribyggnader i Borås föreligger därför. Avgiften beräknas av kommunen till 30 öre/m3 (motsvarande grundpriset med tillägg dels för penningvärdeförsämring, dels för de vid förbindelsens utfärdande ej beaktade kostnadsökningarna beroende på effektivare avloppsreningsverk).

Avgiften skulle alltså nu bli 30 öre/m3 avloppsvatten. Denna avgift skall utgå fr o m den tidpunkt då kvantiteten avloppsvatten från Ert företag kan börja mätas och särskilt avtal därom bör upprättas mellan gatunämnden och Ert företag.

Enär ovan angivna avgift understiger inte bara kommunens verkliga kostnad för kommunens mottagande av avloppsvattnet utan även den senast fastställda va-taxan, nödgas kommunstyrelsen emellertid jämlikt förbindelsens sjätte att-sats uppsäga förbindelsen för slutlig avgiftsreglering, som lämpligen bör ske fr o m d 1 jan 1975. Avgiften föreslås fr o m denna tidpunkt utgå enligt kommunens va-taxa, vilket f n skulle innebära en avgift om 67 öre/m3 om inte speciella skäl - såsom avloppsvattnets sammansättning - kan motivera avsteg härifrån.

Kommunstyrelsen är beredd att tillsammans med företrädare för gatunämnden närmare utveckla kommunens syn på hithörande frågor, om bolaget skulle önska detta, och avvaktar i så fall besked härom.

Va-nämnden (rådmannen Hall, ordf, samt ledamöterna Rengholt, Rindegård, Hallquist, Sävestrand och Bering) anförde i beslut d 8 sept 1978: Bolaget har anfört följande grunder för sitt bestridande.

1. 1961 års förbindelse gäller alltjämt. Endast avgiften enligt förbindelsen är till tiden begränsad men inte förbindelsen som sådan. Den har av kommunen uppsagts blott för avgiftsreglering, vilken nu alltså pågår. Förbindelsens grunder och syfte att avgiften skall bygga på kommunens självkostnad gäller fortfarande. Förbindelsen berättigar kommunen därför endast att utta självkostnaden för omhändertagandet av bolagets industrispillvatten. Den debiterade avgiften överstiger dock denna självkostnad.

2. Om förbindelsen inte skulle anses gälla och alltså va-taxan bli tillämplig, skall dock brukningsavgiften fastställas enligt 15 § taxan och då till betydligt lägre belopp än det debiterade. Visserligen påfordras inte att kommunen upprättar särskilt avtal angående brukningsavgiften men förhållandena är dock sådana att de är att jämställa med dem i 29 punkten ABVA. Rabatteringen enligt taxan är sålunda inte tillfyllest. Kommunen har inte i tillräckligt hög grad beaktat att kostnaden för omhändertagandet av bolagets industrispillvatten från Ryda är väsentligt lägre än motsvarande kostnader beträffande hushåll och övriga industrier. Härtill kommer att bolaget självt avleder sitt dagvatten och alltså inte belastar kommunen med detta. Avgiften strider därför mot principen i 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar om fördelning av avgiftsskyldigheten mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

3. Vissa med bolaget konkurrerande industrier avleder sitt spillvatten till kommunens anläggning till lägre eller ingen kostnad, vilket inte är rättvist.

Såsom förstås av redogörelsen för bolagets grunder för bestridandet påstår bolaget inte att kommunen tar ut mer än självkostnaden för va-verksamheten i dess helhet utan endast i den del som avser omhändertagandet av bolagets industrispillvatten från Ryda. Ej heller anmärker bolaget på hur avgiften proportionellt fördelats på renvatten och spillvatten. Vidare gör bolaget inte gällande att det är reningen av vattnet som är billigare utan detta avser enbart avledandet. Det är för övrigt ostridigt i målet att det ur kostnadssynpunkt inte föreligger någon skillnad mellan rening av bolagets industrispillvatten och rening av sanitärt spillvatten.

Som tidigare redogjorts för ger kommunens bestämmelser om rabatt lägre avgift per m3 med stigande spillvattenmängd, dock aldrig lägre än 65 % av full avgift. Vad bolaget medger att betala och också hittills har betalat - 36 öre/m3 - utgör dock inte genomsnittet av någon rabatterad avgift. Bolaget har erlagt detta pris per m3 oavsett mängden av det spillvatten som avletts. Bolaget har tidigare under målets handläggning vid va-nämnden medgett en avgift om 58 öre/m3, alltså hälften av den taxeenliga avgiften. Detta belopp kan man med vissa utgångspunkter komma fram till antingen genom beräknande av verklig kostnad eller genom rabattering enligt kommunens taxa. Vidare har bolaget - likaledes under målets tidigare handläggning - presenterat en alternativ mängdrabattaxa med rabattsatserna 25, 50 och 60 %. Under i övrigt samma förutsättningar som i kommunens taxa blir vid en mängd om 1 milj m3/år avgiften 60,9 öre/m3, innebärande en nedsättning till 52,5 % av hel avgift.

Till utvecklande av sitt bestridande har bolaget vidare uppgett i huvudsak följande.

Bolagets industriavloppsvatten uppsamlas i en utjämningsbassäng med en volym på omkring 1 000 m3 innan det avleds i kommunens ledningsnät. Den faktiska kostnaden för mottagande av ett i en punkt samlat industriavlopp blir lägre per m3 än för avlopp från hushåll med ett stort antal anslutningspunkter. Ju större samlad avloppsvattenmängd desto lägre blir kostnaden per m3. Den mängd avloppsvatten som bolaget levererar är jämförlig med den mängd som produceras av cirka 10 000 invånare (3 000 lägenheter). För mottagande och avledande av motsvarande mängd spillvatten från hushåll erfordras ett förhållandevis omfattande kommunalt ledningsnät och ett stort antal mätpunkter. I motsvarande grad stiger kostnaderna för bl a underhåll, tillsyn och administration. Härtill kommer att vid ett effektivt utnyttjande av bolagets utjämningsbassäng och styrning av flödet från denna så kan ett jämnare flöde erhållas till det kommunala ledningsnätet. Detta medför att ledningsnät och pumpstationer ej behöver dimensioneras för lika stora toppbelastningar som från ett bostadsområde med samma årliga avloppsvattenmängd. - Av den  totala mängden avloppsvatten som fördes till reningsverket 1975 - 22 697 000 m3 - kom 1 069 000 m3 från bolagets anläggning och (8 617 000 + 2 942 000 - 1 069 000 =) 10 490 000 m3 från hushåll och övriga industrier. 11 138 000 m3 utgjorde läck- och dagvatten. Av sistnämnda vattenmängd kan 33 % eller 3 713 000 m3 antas ha varit läckvatten och 67 % eller 7 425 000 m3 dagvatten. Då avloppsvattnet från beredningsverket leds till reningsverket i en enda lång, relativt grov stamledning och då de ledningar, som betjänar andra abonnenter, utgörs av ett nätverk bör av läckvattnet endast 160 000 m3 påföras bolaget och 3 553 000 m3 övriga industrier och hushåll. Härigenom ökas bolagets industrispillvattenmängd med 15 % till 1 229 000 m3 och hushållsspillvattnet och övrigt industrispillvatten med 34 % till 14 043 000 m3.Enär bolaget på egen hand avleder sitt dagvatten bör allt dagvatten som passerar reningsverket (7 425 000 m3) hänföras till övriga industrier och till hushåll, varför den totala mängden för dessa kategorier blir (14 043 000 + 7 425 000 =) 21 468 000 m3. Det är nämligen inte rättvist och skäligt att bolaget skall erlägga lika höga avgifter per m3 spillvatten som de industrier och hushåll som får såväl spillvatten som dagvatten avlett och renat. Bolaget anser sig dessutom genom renvattenavgifterna (= 200 hushåll) betala kommunens kostnader för dagvatten från kommunal mark till reningsverket. Med utgångspunkt i det kommunala reningsverkets ekonomiska resultat för 1975 har kostnaden för rening av allt det avloppsvatten som levererats till reningsverket uppgått till (7 711 000 kr : 22 697 000 m3 =) 34 öre per m3. Reningskostnaden per avläst m3 avloppsvatten kan därför beräknas till för bolaget (1 229 000/1 069 000 x 34 =) 39 öre och för övriga industrier och hushåll (21 468 000/10 490 000 x 34 =) 70 öre. Kommunens kostnader för avledning av det vatten som tillförts reningsverket kan beräknas till (8 908 000 kr : 22 697 000 m3 =) 39 öre per m3. Då avledningskostnaderna för bolagets avloppsvatten, med hänsyn till att detta avleds från endast ett ställe, torde kunna uppskattas till hälften av kostnaden för övrigt avloppsvatten har avledningskostnaden per m3 beträffande bolagets spillvatten uppgått till 20 öre och beträffande övrigt spillvatten till 40 öre. Följaktligen kan avledningskostnaden per avläst m3 avloppsvatten uppskattas till avseende bolaget (1 229 000/1 069 000 x 20 =) 23 öre och avseende övriga industrier och för hushåll (21 468 000/10 490 000 x 40 =) 82 öre. Vid en fördelning av kommunens administrationskostnader 609 000 kr på samma sätt som beträffande avledningskostnaderna (relationen 23-82) har denna kostnad per avläst m3 varit för bolaget 2 öre och för övriga industrier och för hushåll 5 öre. Kommunens självkostnad för rening, avledning och administration har med hänsyn till vad sålunda redovisats beträffande bolagets spillvatten uppgått till (39 + 23 + 2 =)  64 öre/m3 samt beträffande övriga industriers och hushålls spillvatten till (70 + 82 + 5 =) 1 kr 57 öre/m3. I kommunfullmäktiges handlingar sägs att kostnaden för dagvatten antagits uppgå till 3,3 milj kr och att av kommunens totala kostnader för va-anläggningen motsvarande belopp skall skattefinansieras. Även om dagvattenkostnaderna och skattefinansieringen således angetts till enahanda belopp följer ej därav att avsikten varit att just dagvattenkostnaderna skulle skattefinansieras. För övrigt torde kostnaden för dagvattnet uppgå till betydligt mer än 3,3 milj kr. Skattefinansieringen bör i vart fall inte favorisera vissa grupper utan fördelas lika på allt avloppsvatten, vilket ger ett belopp per avläst m3 om [3 300 000 : (1 069 000 + 10 490 000) =] 29 öre. Med beaktande av denna skattefinansiering blir kommunens självkostnad 1975 per avläst m3 avloppsvatten vad avser bolaget (64 - 29 =) 35 öre - således mindre än vad bolaget redan betalat - och vad avser övriga industrier och hushåll (157 - 29 =) 1 kr 28 öre.

Som ytterligare indicium på att kommunen uttagit mer än självkostnaden för industrispillvattnet har bolaget anfört: Av den utredning som låg till grund för Borås sammanläggningsdelegerades beslut d 6 dec 1973 angående antagande av ny va-taxa fr o m d 1 jan 1974 framgår att kostnaderna för renvatten, spillvatten och dagvatten beräknades till 28 milj kr, varav 13,3 milj kr för spillvattnet. Spillvattenmängden uppskattades till 14 milj m3, varav 4 milj m3 industrispillvatten. Kostnaden för industrispillvattnet antogs uppgå till hälften av kostnaden för normalt spillvatten. I den utredning som föregick Borås kommunfullmäktiges beslut om antagande av ny va-taxa fr o m d 1 jan 1975 beräknades driftkostnaderna för va-verket till 27,5 milj kr. Därav ansågs 3,3 milj kr hänförliga till dagvatten, 14,2 milj kr till spillvatten, varav 2 milj kr till industrispillvatten, samt 10 milj kr till renvatten. I utredningen framhölls att vid en oförändrad va-taxa skulle av driftskostnaderna 2 milj kr täckas av avgifter för industriavlopp. Emellertid betonades att sistnämnda avgift ej debiterades i full utsträckning enär avtal med vissa industrier lade hinder i vägen. Avgiften för industriavlopp ansågs därför osäker. Däremot uttalades ej att kostnaden för detta var osäker. I utredningen föreslogs att av kostnaderna skulle 24,2 milj kr täckas genom taxeenliga avgifter innebärande en kostnadstäckning på 88 %. Grundavgifterna beräknades tillföra kommunen 1,1 milj kr och industriavloppsavgifterna 2 milj kr. 21,1 milj kr skulle erhållas genom att för 10 milj m3 renvatten uttogs en brukningsavgift på 2 kr 11 öre per m3. Denna avgift skulle fördelas med 95 öre på renvatten och 1 kr 16 öre på avloppsvatten. Mot bakgrund av vad sålunda uttalats kan kommunens va-taxa, vari avgifterna för renvatten och spillvatten - utan differentiering mellan industriavlopp och hushållsavlopp - således bestämts till de belopp som föreslagits i utredningen, inte anses i tillräckligt hög grad - även om hänsyn tas till mängdrabatten - beakta vad som antagits om kostnaden för omhändertagande av industriavloppsvatten i förhållande till hushållsspillvatten.

Bolaget har ytterligare anfört: Under 1975 har kommunen för till reningsverket levererat avloppsvatten från vissa med bolaget konkurrerande industrier i ett fall alls inte debiterat någon avgift och i två fall debiterat avgifter vilka i hög grad understigit va-taxans avgift. Mängden av ifrågavarande avloppsvatten har uppgått till omkring 289 000 m3 eller ca 10 % av allt industrispillvatten. Det kan icke anses skäligt och rättvist att med bolaget konkurrerande företag debiteras lägre eller ingen avgift. - Bolaget förmenar slutligen att vad som föreskrivs i va-lagen om fördelning av avgiftsskyldighet mellan fastigheter efter skälig och rättvis grund inte innebär att vid fördelningen hänsyn skall tas uteslutande till den nytta en fastighet har av att vara ansluten till va-nätet. Även kommunens kostnader måste beaktas. I förevarande fall kan den nytta bolaget har av anläggningen inte rimligen beräknas. Avgiften bör därför fastställas med beaktande av den kostnad som kommunen har för omhändertagande av bolagets spillvatten. Den s k sociala fördelningsregeln bör således i detta fall genombrytas. Såsom tidigare visats är kommunens kostnad för bolagets vatten lägre än för övrigt avloppsvatten och det vore oskäligt om inte detta förhållande beaktades i högre grad än vad som följer av i va-taxan angiven mängdrabatt. Genom bestämmelserna om mängdrabatt har kommunen uppenbarligen gett uttryck för att skäl till differentiering av va-avgifterna föreligger.

Kommunen har anfört i huvudsak följande. Förbindelsen har sagts upp i enlighet med vad som föreskrivits i denna och den är därför inte längre gällande. I förbindelsen föreskrivs inte något om att de avgifter bolaget hade att erlägga skulle vara skäliga. Av förbindelsen framgick ej hur avgifterna skulle beräknas och ej heller vad som skulle gälla sedan förbindelsen uppsagts. - De avgifter som kommunen debiterat bolaget vilar på skälig och rättvis grund. Eftersom de ordinarie avgifterna i kommunens taxa är tillämpliga på bolagets spillvatten saknas skäl att tillämpa 15 § va-taxan. Genom va-taxans bestämmelser om mängdrabatt har kommunen dock beaktat sådana förhållanden som åsyftas i denna paragraf. Punkten 29 i ABVA ålägger inte utan endast berättigar kommunen att träffa överenskommelse. Kommunen anser att bolaget lägger alltför stor vikt vid vad som kommit till uttryck i sammanläggningsdelegerades och kommunfullmäktiges handlingar. Bolaget har inte tagit hänsyn till den aktuella va-taxan och utfallet av densamma. Såsom bolaget anfört har i nyssnämnda handlingar kostnaden för det industrispillvatten som tillförs reningsverket uppskattats till hälften av kostnaden för normalt spillvatten. Före d 1 jan 1974 hade inte några avgifter för industrispillvatten uttagits. På grund av avtal med ett flertal industrier kunde ej heller avgifter påföras enligt en generell taxa eftersom avtalen först måste sägas upp för omreglering. Vid framläggandet av förslag till taxa måste emellertid en uppskattning göras beträffande hur stor del av spillvattenkostnaden som kunde antas bli täckt med industriavloppsavgifter. Därvid antogs dessa avgifter uppgå till häften av vad full avgift skulle ha gett, vilket  innebar halv avgift per m3 om den beräknades på hela spillvattenmängden. Detta antagande blev emellertid ofullständigt återgett i de utredningar som låg till grund för de fr o m d 1 jan 1974 och d 1 jan 1975 gällande va-taxorna. Rätteligen skulle angetts att avgiften kunde antas uppgå till hälften. Vidare borde inte angetts att av kostnaderna för spillvattnet, vilka uppgick till 14,2 milj kr, 2 milj kr ansetts hänförliga till industrispillvatten. I stället skulle ha stått att av nämnda 14,2 milj kr 2 milj kr kunde beräknas bli täckta av avgifter för industrispillvatten. - Någon större skillnad i kommunens kostnader för industrispillvatten och hushållsspillvatten föreligger inte. Den lägre kostnad som betingas av att bolagets avloppsvatten avleds i endast en punkt - vilket innebär ett något jämnare flöde till det kommunala ledningsnätet - beaktas av kommunen i erforderlig grad genom bestämmelserna om mängdrabatt. Dessa bestämmelser innebär att bolaget 1975 vid leverans av 1 milj m3 avloppsvatten erlade i genomsnitt 81,9 öre per m3 för det vatten som översteg 100 000 m3 och i genomsnitt 85,3 öre per m3 för allt vatten. Den rabatt bolaget erhåller i nyssnämnda fall uppgår till 28,8 respektive 26,4 %. Mängdrabattbestämmelserna är mycket förmånliga för industrier med stora spillvattenmängder. I de kommuner som har mängdrabatter erhålls rabatt huvudsakligen endast på renvatten. I några enstaka fall förekommer rabatt på såväl renvatten som spillvatten. Borås kommun torde vara den enda kommunen i landet med mängdrabatt för enbart spillvatten. Genom att va-taxan föreskriver att en del av brukningsavgiften skall utgå som fast avgift - vilken avgift avser att täcka inköp, montering, byte och kontroll av vattenmätare, avläsning och debitering samt underhåll och förnyelse av de allmänna delarna av servisen - har kommunen ytterligare beaktat att bolagets avloppsvatten avleds på endast ett ställe med en mätpunkt. För bolaget innebär en årlig grundavgift på 90 kr en avgiftsminskning på ca 60 000 kr. - Vid beräkningen av kommunens kostnader för avledning och rening av bolagets spillvatten har bolaget enligt kommunens uppfattning felaktigt funnit skäl att göra en fördelning av vattnet i bl a läck- och dagvatten. Dagvattnet behöver i och för sig inte renas. Om det skulle avledas i separata dagvattenledningar skulle det utan reningsåtgärder kunna avledas direkt till Viskan eller annat vattenområde. I kommunens centrala delar finns emellertid ett kombinerat avloppssystem varvid spillvatten och dagvatten avleds i en och samma ledning. Dagvattnet från detta område måste därför föras till reningsverket inte för att renas utan därför att det med dagvattnet utspädda spillvattnet måste renas. Anledning saknas att såsom bolaget gjort beräkna kostnad särskilt för rening av dagvattnet eftersom det uteslutande är fråga om en av dagvattnet orsakad ökad kostnad för rening av spillvattnet. Denna kostnad skall påföras dem som har behov av rening, nämligen leverantörer av hushålls- och industrispillvatten och således även bolaget. Det kombinerade ledningsnätet skulle i och för sig på lång sikt kunna byggas om till ett separat system varigenom  kostnaderna för rening av spillvattnet skulle minska något. Åtgärderna skulle emellertid föranleda höga investeringskostnader vilka i sin tur skulle medföra stora höjningar av spillvattenavgifterna. På grund av arten av de nuvarande avloppsledningarna tränger vatten ofrånkomligen in i ledningarna varvid spillvattnet späds ut. Liksom beträffande dagvattnet kan bolaget inte undgå att ta del av de kostnadsökningar som läckvattnet föranleder reningsverket. Något skäl att i enlighet med bolagets uppfattning endast i mycket begränsad omfattning påföra bolaget denna kostnadsökning föreligger inte. - Den skattesubvention å 3,3 milj kr, varom kommunen beslutat, skall täcka kommunens kostnader för avledande av dagvatten. I den utredning som låg till grund för 1974 års taxa uttalades bl a att årskostnaden för dagvattennätet avsågs att täckas med skattemedel. I motsvarande utredning för 1975 års taxa anfördes att någon dagvattenavgift inte skulle uttas enligt den nya taxan. Eftersom de totala kostnaderna för va-verkets drift var 27,5 milj kr och dagvattenkostnaden uppgick till 3,3 milj kr föreslogs att 24,2 milj kr skulle täckas taxevägen. Kommunens beslut att subventionera dagvattnet var motiverat av flera skäl. Enligt va-lagen är kommunen berättigad att täcka kostnaderna för dagvatten genom avgifter endast för sådana områden som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan. Dagvattenkostnaden är till huvudsaklig del att betrakta som en gatuhållningsfråga och det är naturligt att täcka denna kostnad liksom gatuhållningskostnaden i övrigt med skattemedel. Genom skattesubventionering förenklas dessutom va-taxan dels genom att skillnad ej behöver göras mellan under stads- eller byggnadsplan liggande områden som är försedda med avloppsanordningar för avledande av dagvatten och områden utan dagvattenavledning genom ledningsnätet, dels genom att inom förstnämnda områden avgift efter tomtyta till täckande av dagvattenkostnad inte behöver införas. Det är att observera att beloppet 3,3 milj kr avser endast det separata dagvattennätet. - Under 1975 har av helt förklarliga skäl sammanlagt tre bolag varit befriade från att erlägga taxeenlig spillvattenavgift. Av dessa bolag har ett kunnat åberopa en förbindelse liknande den i målet aktuella. Detta bolag försattes i konkurs d 12 maj 1977. Beträffande de två övriga bolagen har debitering ägt rum enligt avtal tillkomna i samband med kommunsammanslagning respektive av kommunen verkställd exploatering. Förstnämnda avtal är av bolaget uppsagt fr o m d 31 maj 1977. Den mängd avloppsvatten som kommunen inte fått taxeenlig avgift för under 1975 uppgick till omkring 289 000 m3 eller ca 2,5 % av totalt debiterad kvantitet. Om taxeenlig avgift påförts skulle 328 000 kr ha influtit till kommunen i stället för enligt avtalen debiterade 73 000 kr. Utöver Borås Wäfveri Aktiebolag har ett bolag - sedan det påförts avloppsavgift hänförlig till 1975 - till viss del bestritt betalning med liknande motivering som den av Wäfveribolaget anförda. Det belopp som debiterats detta bolag ingår dock i kommunens bokslut för 1975 och det underskott avloppsverket utvisat har därför inte påverkats av nämnda förhållande. - Av  administrationskostnaderna, ca 610 000 kr, torde 390 000 kr kunna hänföras till avledningsdelen och 220 000 kr till reningsdelen och av avledningskostnaderna, ca 8 910 000 kr, 5 610 000 kr till spill- och läckvatten och 3 300 000 kr till dagvatten, vilken sistnämnda kostnad alltså skattesubventionerats. Till täckande av kommunens kostnader fordrades således i vad avsåg avledning (390 000 + 5 610 000 =) 6 000 000 kr och vad avsåg rening (220 000 + 7 710 000 =) 7 930 000 kr. Avledningsavgiften per avläst m3 spillvatten borde därför ha uppgått till (6 000 000 : 11 559 000 =) 52 öre och reningsavgiften per avläst m3 spillvatten till (7 930 000 : 11 559 000 =) 69 öre eller sammanlagt 1 kr 21 öre. (Det erinras om att 11 559 000 är summan av 8 617 000 m3 sanitärt spillvatten och 2 942 000 m3 industriellt spillvatten.) Vid leverans av 1 milj m3 spillvatten debiterades en avgift - efter rabatt - på 85 öre/m3. Då rening av bolagets spillvatten i vart fall inte är billigare än rening av övrigt avloppsvatten skall mängdrabatten anses lämnad på avledningskostnaden. Den avgift bolaget erlagt för avledning har därför uppgått till (85 - 69 =) 16 öre, vilket motsvarar 31 % av kommunens nyssnämnda avledningskostnad. Om endast den del av avloppsvattnet som överstiger 500 000 m3 beaktas kan avledningsavgiften beräknas till 6 öre/m3 eller 12 % av avledningskostnaden. - Vid en jämförelse mellan de avloppsavgifter hushållen och bolaget betalar skall beaktas att hushållen erlägger 90 kr per år; grundavgift för vatten och avlopp. Därav kan skäligen hälften eller 45 kr hänföras till avloppsdelen. Vid leverans av 200 m3 hushållsspillvatten uppgår därför avgiften per m3 hushållsspillvatten till [45 + (200 x 1 kr 16 öre)/200] = 1 kr 39 öre. Beaktas även den anläggningsavgift å 8 000 kr, varav hälften eller 4 000 kr kan hänföras till avloppsdelen, som hushållen har att erlägga samt uppskattas räntan till 10 % tillkommer på hushållsspillvattnet en avgift om (400 : 200 =) 2 kr/m3. Med motsvarande betraktelsesätt beträffande bolaget, varvid anläggningsavgiften hänförlig till avloppsdelen uppskattas till 200 000 kr, tillkommer (20 000 : 1 000 000 =) 2 öre på den avgift bolaget har att erlägga per m3 vid leverans av 1 milj m3 spillvatten. Hushållens avgift per m3 uppgår således till 3 kr 39 öre under det att motsvarande avgift för bolaget uppgår till 87 öre. Bolagets avgift utgör sålunda endast omkring 1/4 av hushållens avgift. - Kommunen gör gällande att någon större skillnad inte föreligger mellan kommunens kostnader för bolagets spillvatten och övrigt spillvatten. Den något lägre kostnad som bolagets spillvatten kan föranleda tillgodoses under alla förhållanden genom mängdrabattsbestämmelserna och genom den ringa fasta brukningsavgift som bolaget har att erlägga i jämförelse med hushåll. Skulle, trots vad kommunen anfört till stöd för sin uppfattning, anses att en väsentlig kostnadsskillnad föreligger och att denna inte i tillräcklig grad beaktats genom nyssnämnda bestämmelser är kommunen likväl inte skyldig att anpassa va-taxan härtill. Enligt va-lagen skall avgiftsskyldigheten fördelas mellan fastigheterna  efter skälig och rättvis grund vilket innebär att avgifterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen. Någon skyldighet för kommunen att differentiera taxan med hänsyn till skillnader mellan kommunens kostnader för omhändertagande av spillvatten från olika fastigheter föreligger därför inte. Vad som av Bouvin-Hedman anförs på s 144 i deras kommentar till 1970 års va-lag angående huvudmannens skyldighet att beakta väsentliga kostnadsskillnader saknar grund i va-lagen eller dess förarbeten. Däremot har huvudmannen naturligtvis rätt att beakta dessa skillnader.

Bolaget har genmält bl a att anläggningsavgiften inte skall medräknas vid bedömandet av driftskostnaderna.

Skäl. Det är ostridigt i målet att brukningsavgiften beräknats i överensstämmelse med gällande va-taxa och med tillämpning av däri föreskriven mängdrabatt. Bolaget hävdar emellertid att taxeenligt avgiftsuttag medför att bolaget får betala mer än vad som kan anses förenligt med 24 och 26 §§ va-lagen och att bolaget på grund härav är berättigat till avgiftsnedsättning.

Enligt 24 § va-lagen får avgifter som huvudman för den allmänna va-anläggningen tar ut inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

Genom bestämmelsen slås fast att självkostnadsprincipen skall tillämpas vid huvudmannens avgiftssättning. Av ordalydelsen framgår emellertid att det inte är den individuella kostnaden för att tillhandahålla nyttighet åt viss fastighet som tillmäts betydelse i sammanhanget. Avgörande är i stället vad va-verksamheten i sin helhet kostar huvudmannen. Lagens självkostnadsprincip innebär med andra ord att huvudmannen inte har rätt att sammanlagt uttaxera större belopp än vad som behövs för att betala erforderliga utgifter för utförande, drift och underhåll av hela va-anläggningen och att va-verksamheten alltså inte får drivas så att den totalt sett lämnar väsentlig vinst. Härav följer att det inte är uteslutet att avgifterna för en viss verksamhetsgren kan - om enhetliga normer tillämpas för uttag av avgifter - komma att överstiga vad som skulle utgå om va-verksamheten vore begränsad till enbart denna verksamhetsgren.

Bolaget gör visserligen inte gällande att kommunen genom taxeenliga avgiftsuttag från anläggningens brukare tillgodogör sig sammanlagt mer än vad som svarar mot totalkostnaderna för den kommunala va-verksamheten men invänder att uttagandet av spillvattenavgiften enligt taxan innebär att kommunen överskrider självkostnaden just för avledandet av bolagets industrispillvatten från Ryda.

I enlighet med vad som ovan sagts angående innebörden av självkostnadsprincipen kan ett sådant av bolaget påstått förfaringssätt hos kommunen inte anses oförenligt med 24 § va-lagen. Bolaget påstår dock att kommunen på grund av 1961 års förbindelse inte har rätt att av bolaget framdeles utta mer än självkostnaden för dess industrispillvatten,  vilken kostnad enligt bolaget alltså är lägre än övrig kostnad. Av förbindelsen framgår att Borås stad, om den ville höja avgiften, måste inom viss tid uppsäga förbindelsen. Uppsägning har vederbörligen skett för "slutlig avgiftsreglering" fr o in d 1 jan 1975. Avgiftsregleringen skall enligt kommunens förslag ske enligt kommunens va-taxa. Slutande av avtal är inte aktuellt och har inte heller påfordrats av bolaget på annat sätt än att 29 punkten ABVA bör tillämpas analogivis vid bestämmandet av avgiften.

Förbindelsen är således uppsagd. Av förbindelsen kan inte utläsas att den har den betydelse bolaget gör gällande. Ej heller i övrigt kan förbindelsen, efter det den blivit uppsagd, ha någon inverkan på avgiftsbestämningen.

Va-nämnden övergår till prövning av om avgiftsuttaget, såsom bolaget vidare hävdar, strider mot bestämmelsen i 26 § va-lagen att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Bestämmelsen i 26 § har ersatt de mera utförliga bestämmelser i ämnet som förekom i 1955 års lag (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Enligt dessa gällde såsom huvudregel att kostnaderna för allmän va-anläggning skulle slås ut på samtliga fastigheter i förhållande till deras nytta av anläggningen oberoende av vad de olika delarna av anläggningen kostade huvudmannen (den s k sociala fördelningsregeln). Rörande innebörden av denna regel uttalade departementschefen bl a följande (prop 1955:121 s 99).

En dylik regel ger till en början tydligt vid handen, att avgifterna för två fastigheter av samma storlek och med samma användningssätt bör vara åtminstone någorlunda lika stora. Vad angår fastigheter med samma användningssätt, t ex bostadsfastigheter, möjliggör regeln även en gradering genom jämförelse mellan fastigheterna inbördes med hänsyn till exempelvis antalet bostäder samt dessas storlek och sanitära utrustning. Där fråga är om jämförelse mellan fastigheter med olikartat användningssätt, t ex en bostadsfastighet och en industrifastighet, kan regeln måhända synas lämna väl ringa ledning för tillämpningen. Det vid vattenverken i regel tillämpade systemet går i dylika fall ut på att avgifterna bestämmes med hänsyn till vad som är lämpligt för huvudparten av bebyggelsen, i regel bostadsbebyggelsen, samt att bebyggelse av annan karaktär, t ex affärsfastigheter och fastigheter med hantverks- eller industrirörelse, tillåtes ansluta på principiellt lika villkor. Där så finnes påkallat, sker en viss differentiering t ex genom avgiftsrabatt för större förbrukare, vilken dock i princip göres tillämplig å all bebyggelse. Ett dylikt avgiftssystem kan sägas väsentligen anknyta nyttoberäkningen till storleken av vattenförbrukningen, något som i dylikt fall synes fullt försvarligt. Enär en lagregel i ämnet av förut nämnda orsaker icke bör anvisa något visst avgiftssystem såsom det enda tillåtna utan blott gå ut på att fördelningen skall ske efter skäliga grunder, synes mig den föreslagna regeln att fördelningen skall ske med hänsyn till varje fastighets nytta av anläggningen kunna väl fylla sitt ändamål. För att tydligare utmärka att regeln icke syftar till ett exakt resultat i varje särskilt fall utan blott till en skälighetsprövning, bör emellertid regeln avfattas så att avgifterna å de särskilda fastigheterna skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen.

Från huvudregeln om avgiftsfördelning efter nytta kunde enligt 1955 års lag avsteg göras i fall, där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållanden eller andra omständigheter kostnaderna för viss eller vissa fastigheters medtagande i verksamhetsområdet var väsentligt olika. Huvudmannen var för sådana fall berättigad att tillämpa olika avgifter och sålunda jämka avgifterna i riktning mot självkostnaden. Förutsättning för att så skulle få ske var, såsom framgår av det redan sagda, att skillnaden mellan resultaten av de olika beräkningssätten - fördelning efter nytta respektve fördelning efter självkostnad - blev avsevärd.

Vad som förekommit under förarbetena till den nya fördelningsregeln i 1970 års lag får anses ge vid handen att med denna regel ej åsyftats någon principiell förändring av de fördelningsnormer som gällde enligt den äldre lagstiftningen. Vad särskilt beträffar den äldre lagens undantagsregler om avgiftsfördelning efter andra grunder än nyttan av anläggningen uttalade departementschefen (prop 1970:118 s 105) att den nya regeln om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund syntes vara så pass vidsträckt att den i och för sig innefattade även dessa äldre regler, som därför inte behövde tas in i den nya lagen. Departementschefen tillfogade att den nya allmänna regeln också borde tolkas så att storförbrukare kunde få tillgodräknas en lämpligt utformad mängdrabatt, om det kunde anses motiverat med hänsyn till minskade kostnader per brukningsenhet e d. I annat sammanhang (a prop s 96) framhöll departementschefen för övrigt lämpligheten av att sådana brukare som industrier, sjukhus och liknande fick tillfälle till verkliga förhandlingar med huvudmannen om regleringen av va-förhållandet, bl a med hänsyn till att avgiftsfrågorna kunde kräva speciella överväganden för denna kategori av brukare. Det betonades likväl att huvudmannen även vid förhandlingar om villkoren för dessa brukare måste iaktta de allmänna principerna om skälig och likvärdig behandling.

Kommunen har antagit en taxa som vad gäller brukningsavgifter bygger på den mängd avloppsvatten som avleds. Taxan får härigenom anses stå i överensstämmelse med va-lagens princip om skälighet och rättvisa. Genom bestämmelserna om mängdrabatt har kommunen dessutom beaktat vad som uttalats i förarbetena till 1970 års va-lag, nämligen att fördelningsregeln bör tolkas så att storförbrukare - i detta fall en industri som avleder betydande mängder spillvatten - kan få tillgodoräknas en lämpligt utformad rabatt om det kan anses motiverat med hänsyn till minskade kostnader per brukningsenhet.

Det är sålunda riktigt att utsläpp av en stor mängd spillvatten i en enda punkt och därtill via en utjämningsbassäng kan ge minskade kostnader för huvudmannens omhändertagande av avloppet. Härvid är det dock att beakta att detta förhållande i viss mån balanseras av att bolaget behöver utge endast en (1) fast avgift (för beredningsverket).

Vad gäller de av bolaget i övrigt anförda omständigheterna för nedsättning av avgiften beaktar va-nämnden följande.

Den omständigheten att bolaget valt att självt avleda dagvattnet från Rydafastigheten kan ej föranleda nedsättning av bolagets avgift för brukandet av den allmänna va-anläggningen, som bolaget är berättigat att nyttja även i vad avser dagvattendelen.

Anledning föreligger inte att ifrågasätta riktigheten av kommunens uppgift att beloppet 3,3 milj kr hänför sig till kostnaden för det separata dagvattensystemet och att denna kostnad täckts med skattemedel. Bolaget har således vad gäller spillvattenavgiften inte kunnat gå miste om någon skatteförmån.

Det kan naturligtvis förhålla sig så att av den totala läckvattenmängden endast en mindre del är att hänföra till den ledning som avleder bl a bolagets spillvatten. Någon utredning som entydigt visar detta finns dock inte i målet och inget har heller i denna del framkommit som ger anledning till avvikelse från den ovan berörda sociala fördelningsregeln. Vad bolaget nu anfört kan således inte föranleda annan avgiftsfördelning mellan fastigheterna än enligt nämnda regel.

Vad gäller invändningen att med bolaget konkurrerande industrier åtnjuter lägre eller ingen avgift är även denna att hänföra till frågan om skälig och rättvis avgiftsfördelning mellan fastigheterna. Industrierna avleder sitt spillvatten till kommunens anläggning och skall alltså i princip delta i kostnaden för denna lika med övriga brukare. De intäkter som undandragits kommunen genom att dessa industrier inte betalat full taxeenlig avgift är dock inte av den storleken att de, om de influtit, skulle ha påverkat bolagets avgift i sänkande riktning. Vad bolaget vidare anfört angående den i förhållande till andra industrier ur konkurrenssynpunkt oförmånliga inverkan som ett uttagande av taxeenlig avgift kan medföra finner va-nämnden sig förhindrad att beakta.

Vad slutligen uttalandena i tidigare taxeutredningar beträffar är dessa vad gäller avgiften för industrispillvatten visserligen missvisande men detta saknar betydelse för bedömandet av skäligheten av avgiften enligt 1975 års taxa.

Under hänvisning till vad ovan anförts finner va-nämnden att anledning inte förekommer till nedsättning av bolagets industrispillvattenavgift utöver vad taxans bestämmelser om mängdrabatt medger. Kommunens talan skall alltså bifallas.

Va-nämndens avgörande. Bolaget skall till kommunen genast mot kvitto utge 451 959 kr 30 öre jämte ränta efter en räntesats, som med 3 % överstiger gällande diskonto, på 200 161 kr 55 öre från d 22 maj 1975, på 130 581 kr 70 öre från d 8 sept 1975 och på 121 216 kr 5 öre från d 2 jan 1976, allt tills betalning sker.

Bolaget fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att kommunens talan i målet måtte lämnas utan bifall.

Kommunen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wikner, vattenrättsrådet Jönsson samt adj led Kallner, referent, och Sahlström) anförde i dom d 25 april 1980:

Domskäl. Bolaget har till grund för sin talan åberopat att 1961 års förbindelse alltjämt är gällande. Enligt förbindelsen skall avgiften grundas på kommunens självkostnad för att omhänderta bolagets industrispillvatten. För det fall förbindelsen ej är gällande skall brukningsavgiften fastställas enligt 15 § taxan, då kostnaderna för omhändertagande av bolagets industrispillvatten är väsentligt lägre än för hushåll och övriga industrier. Skäl föreligger därför att genombryta den sociala kostnadsfördelningsprincipen efter vilken taxan är uppbyggd till förmån för en privaträttslig kostnadsfördelning.

Bolaget har till stöd för sin talan - utöver vad som antecknats i va-nämndens beslut - i huvudsak anfört: De totala kostnaderna för va-verkets drift uppskattades, då 1975 års taxa fastställdes, till 27,5 Mkr. Av dessa kostnader beräknades 6,4 Mkr bli täckta genom dels grundavgifter (1,1 Mkr), dels avgifter för industrispillvatten (2 Mkr), dels ock skattebidrag (3,3 Mkr), medan återstoden 21,1 Mkr fördelades på den beräknade vattenvolymen 10 Mm3, dvs 2,11 kr/m3. Av denna brukningsavgift belöpte 95 öre på renvatten och 1,16 kr på avloppsvatten. Trots att i taxekonstruktionen sålunda upptagits en särskild post om 2 Mkr för industrispillvatten, debiteras detta efter 1,16 kr/m3. För att inte utta avgift utöver kommunens självkostnader införde kommunen i efterhand mängdrabatter för industrier med stora spillvattenmängder. Dessa rabatter är emellertid ej tillräckliga för att åstadkomma en fördelning efter skälig och rättvis grund. - I gatunämndens förslag till va-taxa för 1975 anges att dagvattenkostnaderna beräknats till 3,3 Mkr. Kommunfullmäktige tog i sitt beslut d 19 juni 1974 angående taxan ej ställning till hur kostnaderna skulle beräknas; däremot till att taxan skulle täcka 88 % av kostnaderna medan återstoden - 3,3 Mkr - skulle skattefinansieras. Kommunfullmäktiges beslut innehåller inget om fördelningen av skattebidraget och detta skall sålunda komma hela va-verksamheten till godo. Skattebidraget kan fördelas på åtminstone tre olika sätt. För det första kan bidraget fördelas jämnt över uppmätta mängder, vilket reducerar kostnaderna för såväl bolagets som övriga abonnenters spillvatten med 29 öre per m3. För det andra kan skattebidraget fördelas efter de i reningsverket mottagna mängderna. Då bolaget leder proportionsvis mindre vatten till verket, blir bolagets andel av subventionen mindre - ca 17 öre per m3 - än för övriga abonnenter - 39 öre per m3. Slutligen kan skattesubventionen helt tillgodoräknas abonnenter med sanitärt spillvatten, vilket leder till en avgiftsreduktion med 31 öre per m3, medan det industriella spillvattnet blir helt utan reduktion. - Vid beräkning av kostnaderna för att omhänderta vattnet kan helt bortses från anslutningsavgifter, då dessa före 1975 var relativt små samt bolaget genom förbindelsen 1961 får anses ha erlagt full anslutningsavgift. - Bolaget förbrukar, utöver processvatten, även ca  20 000 m3 renvatten. För detta vatten betalar bolaget full brukningsavgift om 2,11 kr per m3 och täcker därigenom sin andel av de gemensamma dagvattenkostnaderna. Det är orimligt att processvattnet skall belastas med en avgift för industrifastighetens andel i dagvattenkostnaderna, då bolaget betalt denna andel genom sin avgift för det sanitära avloppet. Vid en jämförelse med annan industri, som ej avleder industriellt processvatten, påförs bolaget en dubbel avgift för det gemensamma dagvattnet. Varje industri där processvattnet är en väsentlig del av spillvattnet bör ha rätt att skriva avtal med kommunen om avgiften för processvatten.

Bolaget har vidare under åberopande av en i målet ingiven promemoria av IVL-Konsult AB anfört: Bolagets industrispillvatten kan, såvitt gäller mängden, jämföras med vad som härrör från ett bostadsområde med cirka 5 000 hushåll. Bolagets anslutningsledning, som är obruten och närmast kan jämföras med en huvudledning, är av väsentligt mycket mindre omfattning än det grenledningsnät som erfordras för det jämförda bostadsområdet. Det kan därför, på de i promemorian närmare utvecklade grunderna, antas att den läckvattenmängd som härrör från bolagets ledning uppgår till högst 50 % av läckvattnet från det jämförda bostadsområdets ledningsnät, eller 170 000 m3. Med hänsyn till att grenledningssystemet kan uppskattas svara för minst 50 % av såväl investerings- och kapitalkostnader som för drift- och underhållskostnader för det totala avloppssystemet, bör bolagets avledningskostnader uppgå till högst 50 % av motsvarande för bostadsområdet. Härtill kommer att bolagets ledningssystem - till följd av utjämningsbassängen - endast behöver dimensioneras efter medelspillvattenföringen, medan kommunens ledningsnät i övrigt dimensioneras för ungefär dubbel medelspillvattenföring. Dessutom avleds bolagets dagvatten från egen fastighet i särskild ordning medan i de äldre delarna av verksamhetsområdet används ett kombinerat ledningssystem. Sammantaget bör dessa omständigheter leda till att avledningskostnaderna för bolagets spillvatten utgör högst 25 % av kostnaderna för det jämförda bostadsområdet, eller 90 000 kr per år. Reningskostnaderna för läckvattnet kan beräknas till 7,4 öre per m3. För den läckvattenmängd om 170 000 m3 som, enligt tidigare bedömning, belöper på bolagets ledningsdel motsvarar detta en årskostnad om 13 000 kr. De totala reningskostnaderna för behandlat dagvatten kan framräknas till 1,112 Mkr per år, medan motsvarande belopp för läckvattnet är 0,276 Mkr. Av de totala reningskostnaderna som inklusive administration uppgår till 7,931 Mkr faller därför (7,931 - 1,112 - 0,276 =) 6,543 Mkr på spillvattenhanteringen. Denna omfattar totalt 11,559 Mm3, vilket ger en kostnad av 0,566 kr per m3 eller för bolagets spillvattenvolym om 1,069 Mm3 totalt 605 000 kr per år. För bolagets uppmätta spillvattenmängd kan sålunda kostnaderna beräknas till (90 000 + 13 000 + 605 000 =) 708 000 kr per år, eller 0,66 kr per m3. Kostnaderna för spill-, läck- och dagvatten från andra abonnenter än bolaget kan under ensartade förutsättningar beräknas till  1,58 kr per m3. - De av bolaget beräknade kostnaderna samt angivna alternativ för fördelning av skattebidraget kan sammanfattas i följande uppställning: /Kostnader i öre/m3 förSkattebidragsalternativIIIIIIA.bolagets industrispillvatten666666 skattebidrag-29-170 netto374966B.övrigt avloppsvatten158158158 skattebidrag-29-30-31 netto129128127

Kommunen har till grund för sitt bestridande åberopat att förbindelsen från 1961 sagts upp i behörig ordning och att förbindelsen därför saknar all betydelse för debiteringen. Vidare har kommunen åberopat att taxan är tillämplig i förevarande fall och att debiteringen har skett i enlighet med taxan. Det föreligger ingen skyldighet för kommunen att träffa särskilt avtal.

Till utveckling av sin talan har kommunen, utöver vad som antecknats i va-nämndens beslut, i huvudsak anfört: Vatteninspektionen påfordrade bättre rening av industrispillvattnet, vilket ledde fram till en anslutning av industriavloppen till det kommunala ledningsnätet. Kommunen godtog vid den tidpunkten bolagens ståndpunkt att avgifter ej skulle utgå förrän reningskapaciteten utbyggts i sådan omfattning att allt omhändertaget industrispillvatten kunde renas. Mot denna bakgrund utfärdades ett femtontal förbindelser av den typ som bolaget åberopat i målet. Sedan den period för vilken förbindelsen i första hand varit gällande löpt ut, har förbindelsen sagts upp. - Gatunämnden har i förslaget till va-taxa 1975 ansett att någon dagvattenkostnad för det separata ledningsnätet ej skulle tas ut. Skattebidraget uppgår till samma belopp som dagvattenkostnaden och kommunen anser att det är dagvattenkostnaden som subventioneras med skattebidraget, oavsett att kommunfullmäktige ej i sitt beslut särskilt angivit detta. - Av den totala dag-, läck- och dräneringsvattenmängden om cirka 11 Mm3 per år är enligt kommunens bedömning mellan hälften och en tredjedel läck- och dräneringsvatten. Mest sannolikt är att dagvattenmängden uppgår till hälften, dvs 5,5 Mm3 per år. Dagvattnet medför ökade kostnader för reningsverket. Dessa kostnader skall bäras av alla dem som avleder vatten till verket i förhållande till den mängd de avleder. - Uppmätt volym är ett godtaget mått på nyttan av en va-anläggning. Kommunen kan inte anses skyldig att rabattera bolaget, men genom den mängdrabatt som kommunen medgivit får bolaget i vart fall anses väl tillgodosett. Bolagets genomsnittliga avgift för 1975 uppgår till 85,3 öre per m3. Vidare erlägger bolaget ej lika stor fast avgift som en grupp hushåll med samma avloppsmängd. Denna lättnad motsvarar en rabatt på cirka 60 000 kr årligen. - Taxan har inte konstruerats med utgående från att kostnaderna  för industrispillvattnet skulle uppgå till hälften av kostnaderna för övrigt vatten. Vid taxekonstruktionen saknade kommunen en säker uppfattning om mängden industrispillvatten, då någon volymmätning ej tidigare förekommit. Volymen uppskattades till 4 Mm3 per år, medan intäkterna på grund av då ännu gällande förbindelse beräknades till 2 Mkr. - En detaljerad utredning för att särskilja kostnaderna för bolagets avloppsvatten är i och för sig irrelevant. Den beräkning bolaget genomfört leder dessutom till helt oriktigt resultat, vilket beror på att bolagets antaganden är felaktiga.

Lika med va-nämnden finner vattenöverdomstolen att den förbindelse som ingicks 1961 mellan bolaget och kommunen blivit uppsagd av kommunen. Förbindelsen saknar nu betydelse vid bestämmande av avgift för bolagets spillvatten.

Avgiftsskyldighet för fastighet ansluten till allmän va-anläggning skall, enligt 26 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, fördelas efter skälig och rättvis grund mellan de fastigheter som betjänas av anläggningen. Förarbetena till lagen anvisar som huvudregel vid en sådan fördelning att va-avgift skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta varje särskild fastighet har av va-anläggningen och med bortseende från huvudmannens individuella kostnader för fastigheten i fråga; den så kallade sociala fördelningsprincipen. Denna huvudregel kan genombrytas om kostnaderna för viss fastighet på grund av särskilda omständigheter som sammanhänger med själva va-försörjningen väsentligen avviker från va-kollektivet i övrigt. I målet är fråga huruvida kommunens kostnader för att omhänderta bolagets industriella spillvatten så väsentligen understiger kostnaderna att omhänderta övrigt avloppsvatten att en avgiftsfördelning efter den sociala fördelningsprincipen skall frångås.

Borås avloppssystem innehåller ledningar för kombinerat spill- och dagvatten och reningsverket har dimensionerats även med hänsyn till inkommande dagvatten. Kommunens va-taxa upptar inte någon separat debiteringsgrund för det dagvatten som sålunda omhändertas i det kombinerade ledningssystemet. I stället fördelas dagvattenkostnaderna som en allmän kostnad för va-verkets drift proportionellt över den omhändertagna spillvattenmängden, varvid någon skillnad mellan industriellt och sanitärt spillvatten ej görs. Att dagvattenkostnaderna fördelas såväl på det sanitära som på det industriella spillvattnet innebär emellertid i och för sig inte, såsom bolaget gjort gällande, att en dubbeldebitering sker. Detta kan bli fallet först om blott den ena av de två spillvattenmängderna använts som fördelningsgrund vid beräkning av erforderligt påslag för dagvattenkostnaderna och detta påslag även uttages för den andra typen av spillvatten. Att så skulle vara fallet har ej gjorts gällande i målet. Bolaget har vidare till stöd för att utesluta det industriella spillvattnet från fördelningsunderlaget anfört att, vid en jämförelse med annan industri av motsvarande omfattning men utan industriellt avloppsvatten, bolagets bidrag till dagvattenkostnaderna kommer att bli förhållandevis större. Det kan  emellertid ej med fog göras gällande att kostnaderna för dagvattnet äger något särskilt samband med det sanitära avloppsvattnet och att endast detta avloppsvatten därför bör bära kostnaderna för dagvattnet. I stället förhåller det sig så att va-verkets kostnader för omhändertagande av dagvatten är oberoende av övriga spillvattenmängder. Dagvattenkostnaderna kan således närmast betraktas som en fast kostnad i va-verkets drift och det kan då ej anses strida mot va-lagens fördelningsprincip att samtliga va-abonnenter bidrar till denna kostnad i förhållande till den utsträckning i vilken de tar verkets kapacitet i anspråk, dvs efter uppmätt total spillvattenmängd.

Hinder enligt va-lagen mot att den kommunala va-verksamheten helt eller delvis skattefinansieras föreligger ej. Kommunens påstående att dess avsikt med skattebidraget varit att täcka kostnaderna för det separata dagvattensystemet motsägs ej av den utredning som åberopats i målet och va-taxan har utformats med hänsyn till det angivna ändamålet med skattebidraget. Under sådana förhållanden kan bolagets invändning beträffande skattebidragets inverkan på spillvattenavgiften ej här vinna beaktande. En vidare bedömning av bolagets jämförelse mellan kostnaderna för omhändertagande av å ena sidan industriellt spillvatten från bolaget och å andra sidan övrigt spillvatten skall därför utgå från den kostnad om 66 öre per uppmätt m3 industriellt spillvatten som angivits i den av bolaget åberopade utredningen. Kommunen har, under påstående att utredningen i flera avseenden bygger på felaktiga antaganden, bestritt den av bolaget påstådda hanteringskostnaden för bolagets industriella spillvatten. Vattenöverdomstolen finner emellertid ej skäl att närmare ingå i prövning av utredningens enskilda antaganden. Den av bolaget uppgivna kostnaden för uppmätt spillvattenmängd understiger med inemot 20 öre per m3 eller 23 % den faktiska avgift om drygt 85 öre per m3 som bolaget - med beaktande av taxeenliga mängdrabatter - påförts. Avvikelse av denna storlek är, med hänsyn till de variationer i kostnaderna för att omhänderta avloppsvatten från olika fastigheter som ofta förekommer, enligt vattenöverdomstolens bedömning ej tillräckligt väsentlig för att den sociala fördelningsprincipen skall frångås.

Vattenöverdomstolen finner med hänsyn till vad sålunda anförts att bolagets vadetalan skall ogillas.

Domslut. Vattenöverdomstolen fastställer va-nämndens avgörande.

Bolaget sökte revision och yrkade, att HD måtte ogilla kommunens talan.

Kommunen bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hesser, Brundin, referent, Mannerfelt, Erik Nyman och Palm) beslöt följande dom:

Domskäl. Bolaget har till stöd för sin talan i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n.

Lika med underinstanserna finner HD, att den av bolaget åberopade  de förbindelsen av d 21 febr 1961 blivit uppsagd och att den ej kan tilläggas betydelse vid bestämmande av avgift för bolagets spillvatten.

Vid angivna bedömning föreligger till prövning frågan huruvida kommunens anspråk på avgift av bolaget står i överensstämmelse med regeln i 26 § va-lagen, enligt vilken avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde efter skälig och rättvis grund.

I fråga om den rättsliga grunden för käromålet har kommunen i HD anfört i huvudsak följande. Yrkade belopp är beräknade enligt gällande va-taxa. Kommunens principståndpunkt är att taxan är skälig och rättvis redan på grund av att brukningsavgift utgår efter den mängd avloppsvatten som envar brukare avleder till den allmänna va-anläggningen samt att kommunen inte är skyldig men väl har rätt att differentiera avgifterna med hänsyn till skillnader i kostnader för att omhänderta avloppsvatten från olika brukare. Bolaget har således genom mängdrabattaxan tillerkänts en förmån som kommunen inte varit pliktig att lämna bolaget. Om, emot kommunens uppfattning, fördelningsregeln i 26 § va-lagen skulle anses innefatta ett tvång till avgiftsdifferentiering, följer inte därav att differentieringen måste ske på sådant sätt att avgiften exakt motsvarar självkostnaden. En anpassning genom mängdtaxan från normalpriset 1 kr 16 öre/m3 ned till ett pris av 85 öre/m3, som för år 1975 genomsnittligt påförts bolaget, motsvarar varje rimligt krav på beaktande av den kostnadsskillnad som bolaget anser föreligga.

Om bakgrunden till bestämmelsen i 26 § va-lagen kan anföras följande.

I 1955 års va-lag reglerades fördelningen av avgiftsskyldigheten i 15 §. Av motiven till detta stadgande (prop 1955:121 särskilt s 99-101) framgår att det däri uppställda kravet på anpassning av avgifterna efter fastigheternas nytta av anläggningen väsentligen kunde tillgodoses genom en anknytning till storleken av vattenförbrukningen, därvid dock en viss differentiering kunde ske t ex genom avgiftsrabatt för större förbrukare. Kravet på anpassning efter nytta ansågs däremot inte kunna innefatta en fördelning med hänsyn till de kostnader som varje fastighets anslutning åsamkar huvudmannen. Regeln att varje fastighet skulle bidra till anläggningen i dess helhet sades innebära att, om den tillämpades konsekvent, kostnadsfördelningen helt frigjordes från hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen kostar huvudmannen. Det framhölls också att det inom större anläggningar i regel var naturligt att bebyggelsen inom de delar av verksamhetsområdet, där kostnaderna ställer sig minst, fick genom avgifter subventionera de dyrare delarna av anläggningen. En viss differentiering ansågs ändå någon gång kunna vara lämplig eller rentav nödvändig. Med hänsyn härtill infördes i 15 § 2 st i 1955 års lag ett fakultativt undantag från huvudregeln om fördelning efter nytta. Undantaget angavs omfatta de fall där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter kostnaden för anslutning  till anläggningen av viss eller vissa fastigheter var avsevärt högre eller lägre än för andra fastigheter. De exempel som gavs tyder närmast på att undantagsregeln innefattade en eftergift för ett kommunens intresse av att kunna i undantagsfall åsidosätta nyttoprincipen.

Fördelningsregeln i 26 § i den nya lagen har endast i korthet kominenterats i den proposition som ligger till grund för lagstiftningen. Den ansågs emellertid vara ett lämpligt uttryck för den kommunala likställighetsprincipen. Det framhölls att regeln om fördelning "efter skälig och rättvis grund" syntes vara så pass vidsträckt att den i och för sig innefattar undantagsbestämmelserna i 15 § i den äldre lagen. Vidare anfördes att den nya allmänna regeln också bör tolkas så att storförbrukare kan få tillgodoräknas en lämpligt utformad mängdrabatt om det kan anses motiverat med hänsyn till minskade kostnader per brukningsenhet e d (prop 1970:118 s 105). Slutligen ansågs regeln motiverad med hänsyn till behovet att kunna ändra engångsavgiften och ta ut avgifter för obebyggda fastigheter.

Mot bakgrund av de återgivna uttalandena bör 26 § va-lagen, såsom även HovR:n antagit, tolkas så att va-avgift i princip skall bestämmas med hänsyn till den huvudsakliga nytta, som varje särskild fastighet har av va-anläggningen och med bortseende från huvudmannens individuella kostnader för fastigheten i fråga.

Ehuru förarbetena till lagstiftningen inte kan sägas vara helt tydliga i förevarande hänseende måste emellertid kravet på skälig och rättvis fördelning anses innebära, att nyttoprincipen kan och skall frångås när det beträffande viss fastighet föreligger sådana särförhållanden i fråga om dess beskaffenhet och läge eller förhållanden i övrigt som är ägnade att relativt sett avsevärt fördyra eller förbilliga va-försörjningen till fastigheten. Beträffande bolagets fastighet föreligger ej någon omständighet av det slag som här kan komma i fråga.

I anknytning till uttalanden i förarbetena i 1955 och 1970 års va-lagar har i tillämpningen allmänt antagits att den angivna principen om fördelning av avgiftsskyldigheten efter nytta innebär att avgiften som huvudregel bestäms i direkt proportion till mängden förbrukat vatten. En differentiering sker emellertid i vissa fall genom att mängdrabatt medges åt större förbrukare. Kravet på skälighet och rättvisa i 26 § va-lagen måste också anses innebära att storförbrukare är berättigade till sådan rabatt i vissa fall, om det visas att de relativa kostnaderna för förbrukarens va-försörjning på grund av den stora förbrukningen är lägre än för en normalförbrukare. Enligt grunderna för lagstiftningen måste emellertid för en avgiftssänkning även här krävas att kostnadsskillnaderna är avsevärda.

Till stöd för sin talan har bolaget även i HD åberopat kostnadsberäkningarna i den promemoria som redovisats i HovR:ns dom.

Kostnadsberäkningarna bygger bl a på att bolaget ej skall ta del i kostnaderna för dag- och läckvatten i de till förevarande reningsverk anslutna ledningarna för kombinerat spill- och dagvatten. Såsom  HovR:n anfört kan det emellertid ej anses strida mot va-lagens fördelningsprincip att samtliga brukare bidrar till kostnaderna för dagvattnet och att detta i princip sker i förhållande till den utsträckning i vilken var och en tar va-anläggningen i anspråk. Detsamma gäller kostnaderna för läckvattnet. Bolaget har alltså att ta del i dessa kostnader på sätt följer av taxan. Hänsynstagande härtill medför att kostnaden för omhändertagande av det industriella spillvattnet från bolagets fastighet måste antas vara högre än bolaget beräknat.

Inom verksamhetsområdet för allmänna va-anläggningen i Borås finns också ett separat system för avledning av dagvatten. I sina beräkningar har bolaget antagit att kostnaderna härför inte till någon del skall belasta bolaget utan bäras av va-kollektivet i övrigt. Av utredningen får emellertid anses framgå att dessa kostnader täckts av skattemedel. De bör därför inte i något avseende tas med i beräkningarna av kostnaderna för omhändertagande av spillvatten. Detta leder till att kostnaderna för omhändertagande av spillvatten från andra abonnenter än bolaget måste antas vara lägre än som framgår av bolagets beräkningar.

Med hänsyn till det anförda kan bolagets beräkningar - även om övriga av bolaget uppställda förutsättningar för dessa skulle godtas - inte anses ge stöd för antagande att kostnaderna för omhändertagande av industriellt spillvatten från bolagets fastighet skulle vara så mycket lägre än motsvarande kostnader i fråga om spillvatten från övriga fastigheter inom va-kollektivet, att bolaget skäligen kan göra anspråk på en fördelaktigare behandling i avgiftshänseende än som följer av de mängdrabatter som anges i taxan.

Ej heller vad i övrigt förekommit i målet ger stöd för antagande att den fordrade va-avgiften bestämts på ett sätt som strider mot 26 § va-lagen.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 25 maj 1981 (nr DT 24).II

Göta Färgeri Aktiebolag har sin verksamhet förlagd till Borgstena inom den del av Borås kommun som före d 1 jan 1974 utgjorde Fristads kommun. Bolaget idkar verksamhet med industrifärgning på den av bolaget ägda fastigheten Borgstena Västergården 6:34. Fastigheten anslöts år 1958 till Fristads kommuns allmänna renvattenanläggning och ligger inom verksamhetsområdet för numera Borås kommuns allmänna va-anläggning. Borgstena försörjes med vatten från ett där beläget vattenverk. Ledningsnätet i samhället är inte sammankopplat med ledningsnätet i övriga delar av verksamhetsområdet för kommunens va-anläggning. Färgeriet förbrukar ungefär tre fjärdedelar av det renvatten som produceras av vattenverket i Borgstena. Därjämte tar bolaget vatten från egen brunn.

Fristads kommuns va-taxa, Borås kommuns för debiteringsåret 1974 gällande va-taxa och Borås kommuns för debiteringsåret 1975 gällande va-taxa innehöll föreskrifter enligt vilka brukningsavgifter skulle uttagas i form av - förutom vissa fasta årliga avgifter - mängdavgift för förbrukat vatten. Beträffande denna senare avgift föreskrevs i Fristadstaxan - såvitt nu är i fråga - att den skulle utgöra 65 öre per m3 för vattenförbrukning t o m 200 m3 och 35 öre per m3 för förbrukning som översteg denna mängd. Enligt Boråstaxorna utgjorde mängdavgiften, när avgiftsskyldigheten enbart avsåg renvattenanläggningen, 73 öre ökat med 15 % eller således 83,95 öre pr m3 under debiteringsåret 1974 samt 95 öre ökat med 10 % eller således 104,5 öre under debiteringsåret 1975. I motsats till Fristadstaxan innehöll Boråstaxorna inte någon bestämmelse om reducerat m3-pris för förbrukning som översteg viss angiven vattenmängd. Däremot fanns i Boråstaxorna föreskrifter enligt vilka brukningsavgift skulle påföras efter beslut av gatunämnden i varje särskilt fall, om avgiften för viss fastighet inte kunde skäligen beräknas enligt i taxan angivna grunder eller om kommunens kostnad för att låta den allmänna anläggningen brukas för fastigheten var avsevärt högre eller lägre än för fastigheter inom verksamhetsområdet i allmänhet.

Enligt de återgivna taxeföreskrifterna påfördes bolaget

för år 1972: 60 kr i mätarhyra och 24 861 kr 35 öre i mängdavgift (200 m3 ā 65 öre och 70 661 m3 ā 35 öre), eller sammanlagt 24 921 kr 35 öre;

för år 1973: 60 kr i mätarhyra och 26 548 kr i mängdavgift (200 m3 ā 65 öre och 75 480 m3 ā 35 öre), eller sammanlagt 26 608 kr;

för år 1974: 103 kr 90 öre i fasta avgifter och 52 439 kr 37 öre i mängdavgift (62 465 m3 ā 83,95 öre), eller sammanlagt 52 543 kr 25 öre; samt

för period 1/1975: 69 kr 4 öre i fasta avgifter och 36 418 kr 25 öre i mängdavgift (34 850 m3 ā 104,5 öre; vattenmätarna avlästa d 18 april 1975), eller sammanlagt 36 487 kr 30 öre.

Sedan Borås kommun väckt talan mot bolaget vid statens va-nämnd för utfående av nyssnämnda brukningsavgifter om tillsammans 140 559 kr 90 öre jämte ränta, erlade bolaget d 31 dec 1975 25 439 kr 14 öre, motsvarande dels debiterade mätarhyror och fasta avgifter, dels avgift för debiterade vattenmängder efter ett pris av 10 öre/m3.

Kommunen yrkade därefter förpliktande för bolaget att till kommunen utge (140 559:90 - 25 439:14 =) 115 120 kr 76 öre jämte ränta.

Bolaget medgav att utge yrkad ränta för tre belopp å 20 552 kr 30 öre, 4 369 kr 5 öre och 517 kr 79 öre - tillsammans motsvarande vad bolaget erlagt i betalning d 31 dec 1975 - men bestred i övrigt kommunens talan. Att fordrade belopp motsvarade vad som taxeenligt skolat påföras bolaget i brukningsavgifter samt att fordrad ränta var i och för sig skälig vitsordade dock bolaget.

Bolaget anförde till stöd för sitt bestridande: Bolaget grundades år 1942 och drevs de första åren i mindre skala som garderobsfärgeri.  Produktionsvattnet togs från en borrad brunn i färgeriets närhet. Brunnen gav ca 100 m3 mycket järn- och manganhaltigt vatten per dygn. Den bättre vattenkvaliteten i Fristads kommuns grundvattentäkt i Borgstena gjorde det möjligt för bolaget att efter anslutningen år 1958 övergå till industrifärgning. Enligt då gällande va-taxa uttogs vattenavgift med 25 öre/m3. Vattenförbrukningen uppgår för närvarande till 300-400 m3/dygn men kan komma att stiga till maximalt 600 m3/dygn. I jämförelse med vad som gäller för de flesta andra företag i branschen är bolagets nuvarande och beräknade framtida förbrukning liten. Omsättningen har de senaste åren varit 3-4 milj. kr/år och antalet anställda är omkring 40. På grund av att vattenförsörjningen från kommunens vattenverk tidvis inte varit tillfyllest samt för att tillgodose färgeriets momentant stora vattenbehov har bolaget tvingats anskaffa två reservoarer och två tryckstegringspumpar. Reservoarerna, vilka vardera rymmer 300 m3, anskaffades respektive 1968 och 1975 till en kostnad av respektive 30 000 kr och 40 000 kr. Inköpen av de båda tryckstegringspumparna på vardera 15 hk jämte anläggandet av extra ledningar kostade bolaget 30 000 kr. - Vad beträffar hushållsförbrukning av vatten är det av praktiska och sociala skäl acceptabelt av kommunen att ta ut brukningsavgift i form av fast avgift jämte ett m3-pris. Då det gäller en industri som den av bolaget bedrivna, där vattnet är en betydelsefull produktionsfaktor och priset på vattnet påverkar bolagets försäljningspriser, är metoden helt oacceptabel. Vattenkonsumtionen hos bolaget är inte jämförbar med hushållsförbrukning och kommunernas förfarande att debitera brukningsavgift för produktionsvattnet på samma schablonartade sätt som för hushållsförbrukningen står inte i överensstämmelse med bestämmelserna i 24 och 26 §§ va-lagen. Bolaget bör, såsom storförbrukare, i stället få betala avgift efter ett m3-pris som motsvarar kommunens kostnad för att producera en m3 vatten vid vattenverket i Borgstena samt därutöver taxeenlig fast avgift. Flertalet företag inom färgeribranschen har sin vattenförsörjning ordnad genom egna vattentäkter. Vattenkostnaden för dessa färgerier ligger på ca 10 öre/m3. I förutvarande Borås stad får ett antal industrier, däribland flera färgerier, sitt produktionsvatten från en separat s k industrivattenledning. Kostnaden för vattenförsörjningen debiteras industrierna i form av en fast avgift, knuten till de fasta kostnaderna (anläggningskostnader m m), samt en rörlig avgift, knuten till de rörliga kostnaderna (t ex elkraft). Den rörliga kostnaden är direkt proportionell till antalet levererade m3 vatten och ligger på ca 2 öre/m3. Den totala kostnaden för med bolaget konkurrerande industrier, vilka betjänas av industrivattenledningen, ligger på 5-40 öre/m3. Mot denna bakgrund är ett taxeenligt avgiftsuttag om 104,5 öre/m3 från bolaget helt orimligt och i realiteten en särbeskattning av företaget, vilket innebär ett allvarligt hot mot dess existens. Av likställighetsskäl och ur rättvisesynpunkt skall bolaget inte debiteras enligt hushållstaxan utan enligt ett separat avtal. Därvid skall gälla att bolaget betalar 10 öre/m3 vid en vattenförbrukning  upp till 75 000 m3/år jämte taxeenlig fast avgift. Anläggningskostnaden i vad avser bolagets del i den allmänna va-anläggningen i Borgstena är redan betald genom avgifter och skattemedel, varför bolaget fortsättningsvis endast skall bidra till de direkta driftskostnaderna. Enligt bolagets beräkningar uppgår kommunens årskostnader för vattenleverans till bolaget till ca 7 140 kr, vilket motsvarar ett "vattenpris" av ca 9,5 öre/m3. Uttag av taxeenlig rörlig avgift innebär att kommunen i det enskilda fallet tar ut mer än vad som svarar mot självkostnaden för driften av vattenverket i Borgstena, vilket inte är tillåtet. Det göres dock inte gällande att kommunen totalt sett tar ut mer än vad som motsvarar kostnaderna för va-verksamheten i kommunen.

Kommunen anförde: Borgstena samhälle har ca 550 invånare. Där finns flera industrier men ingen annan industri än färgeriet är särskilt vattenkrävande. Vattenverket i Borgstena utnyttjas intill gränsen av dess kapacitet. Vattenleveranserna klaras acceptabelt även om avbrott kan förekomma. Någon särredovisning för Borgstenaanläggningen finns inte och något uttalande om kostnaderna för denna kan därför inte göras. Inom kommunen tillämpas en enhetlig va-taxa och det bestrids att enbart kostnaderna för Borgstenas vattenverk skall ligga till grund för debitering av bolagets vattenförbrukning. Varken Fristads kommun eller Borås kommun har gjort några vinster beträffande va-verksamheten. Åren 1972-1973 uppgick underskotten i verksamheten till över 400 000 kr årligen i Fristads kommun, varav 176 700 kr respektive 191 100 kr på vattensidan. Enbart på vattensidan har underskotten i Borås kommun för åren 1974-1975 uppgått till respektive drygt 3 000 000 kr och knappt 2 200 000 kr. Numera subventionerar Borås tätort verksamheten vid de mindre va-verken inom kommunen. Kostnaderna för den allmänna va-anläggningen utgöres till övervägande del av fasta kostnader. Den procentuella fördelningen mellan fasta och rörliga kostnader för va-verksamheten i kommunen enligt 1974 års bokslut var 92 %/8 %. I kommunen finns ett tiotal industrier som förbrukar mera vatten än bolaget. De betalar alla enligt samma taxa. Förutom bolaget är dock inte något färgeri av betydelse anslutet till den kommunala renvattenanläggningen. Kommunen har inga planer på att införa lägre avgifter för storförbrukare och några separata avtal om vattenleverans har kommunen inte träffat. Vad gäller avloppssidan medger emellertid va-taxan en reducerad avgift då avloppsvattenmängden överstiger 100 000 m3/år. - I mitten av 1960-talet företogs en reglering av Viskan. I samband därmed blev en vattenanläggning, som drevs av stadens industrier, obrukbar. Genom dom i vattenmål ålades kommunen att anlägga ett vattenverk såsom ersättning för det obrukbara. Kommunen anlade ett vattenintag i Öresjön. Annan reningsutrustning än ett grovgaller installerades inte. Vattnet distribueras via en pumpstation och en 800 mm ledning till Borås och vidare i ledningar av klenare dimension, som kommunen kostnadsfritt övertagit från industrierna, till mottagarna. Industrivattenverket,  vilket betjänar ca 10 industrier - däribland tre färgerier - drivs av kommunen, men det ingår inte i den allmänna va-anläggningen. Kostnaderna för verket betalas fullt ut av anslutna industrier. Vattenpriset varierar mellan 5 och 45 öre/m3. - Kommunen ifrågasätter inte riktigheten av bolagets uppgifter om vidtagna åtgärder för att trygga en jämnare vattenleverans och om kostnaderna för dessa åtgärder. Om verksamheten bedrivits i Borås hade bolaget inte behövt investera i egna anläggningar, men kommunen hade inte utan särskilda åtgärder kunnat klara de varierande vattenmängder som erfordras.

Va-nämnden (chefsrådmannen Landh, ordf, samt ledamöterna Rengholt, Rindegård, Gudmundson, Sävestrand och Berntsson) anförde i beslut d 29 maj 1978:

Skäl. I målet är ostridigt att brukningsavgifterna beräknats i överensstämmelse med vid respektive tidpunkt gällande va-taxa. Bolaget hävdar emellertid att taxeenliga avgiftsuttag medför att bolaget får betala mera än som kan anses förenligt med 24 och 26 §§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt att bolaget på grund härav är berättigat till avgiftsnedsättning.

Enligt 24 § va-lagen får avgifter som huvudman för den allmänna va-anläggningen tar ut inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

Genom bestämmelsen slås fast att självkostnadsprincipen skall tillämpas vid huvudmannens avgiftssättning. Av ordalydelsen framgår emellertid att det inte är den individuella kostnaden för att tillhandahålla nyttighet åt viss fastighet eller viss grupp av fastigheter som tillmäts betydelse i sammanhanget. Avgörande är i stället vad va-verksamheten i sin helhet kostar huvudmannen. Lagens självkostnadsprincip innebär med andra ord att huvudmannen inte har lov att sammanlagt uttaxera större belopp än som behövs för att betala erforderliga utgifter för utförande, drift och underhåll av hela va-anläggningen och att va-verksamheten alltså inte får drivas så att den totalt sett lämnar väsentlig vinst. Härav följer att det inte är uteslutet att avgifterna från ett visst område kan - om enhetliga normer tillämpas för uttag av avgifter - komma att överstiga vad som skulle utgå om va-verksamheten vore begränsad till enbart detta område.

Enligt Fristads- och Boråstaxorna gäller samma normer för avgiftsberäkning inom Borgstenaområdet som inom övriga delar av verksamhetsområdet för den kommunala va-anläggningen. Bolaget har inte gjort gällande att kommunen genom taxeenliga avgiftsuttag från anläggningens brukare tillgodogör sig sammanlagt mera än som svarar mot totalkostnaderna för den kommunala va-verksamheten. Vad bolaget anfört synes emellertid böra uppfattas så att självkostnadsprincipen enligt bolagets mening leder till att i förevarande fall avgifterna för Borgstenaverket skall beräknas särskilt och baseras på självkostnaden för just detta verk.

Principerna för avgiftsberäkning i hithörande situationer berördes  under förarbetena till 1970 års va-lag. Departementschefen uttalade då bl a följande (prop 1970:118 s 107).

Enligt min mening bör man så länge man har skild förvaltning i princip beräkna avgifterna särskilt för varje va-verk. Det torde emellertid vara mest förenligt med grundläggande principer för dagens kommunala verksamhet att man eftersträvar att organisatoriskt och ekonomiskt sammanföra all verksamhet av samma slag till en enhet. Det bör härvid inte vara något som hindrar att verksamhetsområdet för kommunens va-verksförvaltning kommer att omfatta två eller flera åtskilda geografiska områden. Möjligheterna att genom sammanföring till ett va-verk få enhetliga avgifter kan ha särskild betydelse för fall då kommuner sammanläggs. Om stora skillnader råder i avgiftshänseende mellan olika verk torde det emellertid ibland bli nödvändigt att åtminstone övergångsvis använda sig av avgiftsdifferentieringar.

Borgstenaverket utgör visserligen såtillvida en särskild enhet att verket inte har ledningsförbindelse med övriga vattenverk i kommunen. Ekonomiskt och organisatoriskt är emellertid verksamheten där ej skild från den övriga kommunala va-verksamheten. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt anförts nyss om självkostnadsprincipens innebörd finner va-nämnden att - även om produktionskostnaderna vid Borgstenaverket skulle vara lägre än vid övriga vattenverk som ingår i kommunens va-anläggning - 24 § va-lagen inte utgör något hinder för att ta ut brukningsavgifter från bolaget enligt de normer som anges i nyssnämnda va-taxor.

Fråga uppkommer då om taxeenliga avgiftsuttag, såsom bolaget jämväl hävdar, skall anses stå i strid med bestämmelsen i 26 § va-lagen att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis grund.

Såsom en omständighet att beakta vid tillämpningen av den likställighetsprincip åt vilken nyssnämnda paragraf ger uttryck har bolaget åberopat att vissa andra industrier inom kommunen - däribland konkurrenter inom den egna branschen - erhåller vatten till betydligt lägre pris. Upplyst är emellertid att det i dessa fall rör sig om företag som antingen har tillgång till egna vattentäkter eller förses med råvatten från det särskilda industrivattenverket. Bestämmelsen i 26 § tar enbart sikte på att trygga en skälig och rättvis avgiftsfördelning inom själva den krets av fastighetsägare som är skyldiga att bidra till kostnaderna för den allmänna vattenanläggningen och lämnar ej något stöd för att bestämma avgifterna med hänsyn till utanförstående företags vattenkostnader. Det av bolaget åberopade förhållandet kan följaktligen inte tillmätas betydelse vid prövningen av avgiftsuttagets förenlighet med 26 §.

Bestämmelsen i 26 § har ersatt de mera utförliga bestämmelser i ämnet som förekom i 1955 års lag (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Enligt dessa gällde såsom huvudregel att kostnaderna för allmän va-anläggning skulle slås ut på samtliga fastigheter i förhållande till deras nytta av anläggningen. Rörande innebörden av denna regel uttalade departementschefen bl a följande (prop 1955:121 s 99).

En dylik regel - - - (se va-nämndens beslut under I) - - - nytta av anläggningen.

Från huvudregeln om avgiftsfördelning efter nytta kunde enligt 1955 års lag avsteg göras i fall, där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållanden eller andra omständigheter kostnaderna för viss eller vissa fastigheters medtagande i verksamhetsområdet var väsentligt olika. Huvudmannen var för sådana fall berättigad att tillämpa olika avgifter och sålunda jämka avgifterna i riktning mot självkostnaden. Förutsättning för att så skulle få ske var, såsom framgår av det redan sagda, att skillnaden mellan resultaten av de olika beräkningssätten - fördelning efter nytta respektive fördelning efter självkostnad - blev avsevärd. Likaså var huvudmannen enligt lagen berättigad att, oberoende av avgiftsfördelningen i övrigt, låta viss fastighetsägare ensam betala kostnad för anordning som var behövlig enbart med hänsyn till just hans fastighet.

Vad som förekommit - - - (se under I) - - - och likvärdig behandling.

De grundsatser som sålunda enligt gällande rätt är att tillämpa vid avgiftsfördelningen lämnar enligt va-nämndens mening inte något utrymme för att vid fördelningen ta hänsyn till en sådan faktor som det av bolaget åberopade förhållandet att levererat vatten inte utnyttjas för hushållsändamål utan som ett medel för produktframställningen. Sett i förhållande till åtminstone Borås kommuns totala abonnentstock kan bolaget ej heller betraktas som storförbrukare av kommunalt vatten. Från nu angivna synpunkter finns alltså ej skäl att rabattera gängse avgifter enligt va-taxorna.

Emellertid föreligger vissa andra omständigheter som va-nämnden anser böra beaktas vid prövningen av förevarande avgiftsfråga.

Vattenverket i Borgstena är förhållandevis litet och enkelt. Det har ett mycket begränsat distributionsområde och kan f n ej erhålla tillskottsvatten från andra vattenverk i kommunen. Bolaget, vars fastighet ligger på knappt en kilometers avstånd från verket, tar i anspråk en helt dominerande del av verkets totala vattenproduktion. I betraktande av att kostnaderna för vattenproduktionen till alldeles övervägande del utgöres av fasta kostnader får merkostnaden för att tillhandahålla de - jämfört med normal hushållsförbrukning - större vattenmängder, som bolaget behöver, antagas vara till icke oväsentlig del marginell. Det är vidare ostridigt att bolaget till följd av vattenverkets begränsade resurser att klara toppbelastningar i vattenuttaget nödgats nedlägga inte obetydliga kostnader på egna anordningar för att trygga en jämn vattenförsörjning. Visserligen är det inte uteslutet att vissa sådana anordningar skulle ha behövts även för det fall att bolaget haft möjlighet att få tillskottsvatten från andra kommunala vattenverk. Det måste likväl hållas för visst att bolagets kostnad för egna anordningar i dylikt fall blivit väsentligt lägre. Till det nu sagda kommer att bolaget trots de på egen bekostnad vidtagna åtgärderna självfallet har att räkna med en något större risk för produktionsstörningar  i form av utebliven vattenleverans än som skulle ha varit fallet om Borgstenaverket haft ledningsförbindelse med andra kommunala vattenverk.

Nu angivna förhållanden talar med viss styrka för att m3-priset för bolagets vattenförbrukning bör sättas lägre än för abonnenter med normal hushållsförbrukning. Samtidigt måste beaktas att lagens avgiftsbestämmelser ger huvudmannen ett inte obetydligt mått av frihet vid avgiftssättningen och att det sålunda inte bör komma i fråga att frångå taxeenlig avgiftsberäkning annat än om det med fog kan påstås att den leder till ett oskäligt resultat. Vid bedömandet av denna fråga synes bl a böra beaktas huruvida de olika beräkningssätten leder till väsentligt olika resultat.

Enligt de i förevarande mål åberopade va-taxorna bestämmes avgifternas totala storlek efter förbrukningsmängd. De skäl som enligt vad förut anförts talar för avgiftsreduktion gör sig naturligtvis inte gällande med samma styrka vid små förbrukningsmängder som när fråga är om relativt betydande vattenkvantiteter. I detta sammanhang synes emellertid tillräckligt att konstatera att de vattenkvantiteter som bolaget förbrukat i varje fall överstigit vad som svarar mot en årsförbrukning av 50 000 m3. Vid en sådan relativt sett betydande förbrukningsmängd föreligger enligt va-nämndens mening skäl som med erforderlig styrka talar för att bolaget tillerkännes viss avgiftsrabatt.

Vad beträffar avgiftsnedsättningens storlek finner va-nämnden till en början att - såvitt gäller debiteringsåren 1972 och 1973 - de förut angivna skälen för avgiftsnedsättning vunnit tillräckligt beaktande genom den avgiftsnedsättning som kommunen i överensstämmelse med Fristadstaxans föreskrifter tillämpat för dessa bägge år.

Däremot bör - under den förut angivna förutsättningen att bolagets totala förbrukningsmängd överstiger 50 000 m3 per debiteringsår - mängdavgifterna för ettvart av debiteringsåren 1974 och 1975 beräknas efter ett lägre m3-pris än enligt kommunens krav. Med beaktande av bl a bolagets kapitalkostnader för egna vattenanläggningar och de tidpunkter vid vilka investeringarna skett finner va-nämnden att bolaget - under nyss angiven förutsättning - bör tillerkännas en rabatt av 10 öre per m3 förbrukad vattenmängd under debiteringsåret 1974 och 20 öre per m3 förbrukad vattenmängd under år 1975. I enlighet härmed bör mängdavgiften för 1974 - då förbrukningen ostridigt överstigit 50 000 m3 - bestämmas efter ett pris av 73,95 öre per m3. Vad gäller debiteringsåret 1975 föreligger det särskilda förhållandet att va-nämndens prövning avser enbart den första debiteringsperioden av året. Förbrukningen under denna period har uppgått till 34 850 m3 och det kan på grundval av förefintligt material i målet ej avgöras, huruvida sedermera skedd förbrukning lett till att totalförbrukningen under debiteringsåret kommit att överstiga 50 000 m3. Va-nämnden har vid angivna förhållanden att nu bestämma mängd avgiften för debiteringsperioden 1/1975 efter taxans ordinära m3-pris 104,5 öre men samtidigt förklara bolaget berättigat  att - om dess totala förbrukning från kommunens anläggning under debiteringsåret 1975 överstigit 50 000 m3 - av kommunen återfå (34 850 x 0,20 =) 6 970 kr av erlagt belopp jämte därå belöpande erlagd ränta.

Beträffande de mätarhyror och fasta avgifter som omfattas av kommunens krav föreligger ej tvist mellan parterna.

I enlighet med det anförda skall brukningsavgifterna bestämmas till 24 921 kr 35 öre för debiteringsåret 1972, 26 608 kr för debiteringsåret 1973, till (103,90 + 62 465 x 0,7395 =) 46 296 kr 78 öre för debiteringsåret 1974 samt till (69,04 + 34 850 x 1,045 =) 36 487 kr 29 öre för debiteringsperioden 1/1975. Av de nu bestämda avgiftsbeloppen om sammanlagt (24 921,35 + 26 608 + 46 296,78 + 36 487,29 =) 134 313 kr 42 öre har bolaget erlagt 25 439 kr 14 öre. Bolaget skall följaktligen nu förpliktas att utge ytterligare 108 874 kr 28 öre jämte ränta, dock med rätt för bolaget att under nyss angiven förutsättning återbekomma 6 970 kr av detta belopp jämte därå belöpande erlagd ränta.

I fråga om beräkningsgrunderna för räntan på utdömda belopp råder ej tvist mellan parterna.

Va-nämndens beslut Va-nämnden bifaller på det sättet kommunens talan att nämnden förpliktar bolaget att till kommunen genast mot kvitto utge 108 874 kr 28 öre jämte 9 procent ränta å 20 552 kr 30 öre fr o m d 15 juli 1973 t o m d 31 dec 1975, å 4 369 kr 5 öre fr o m d 1 dec 1973 t o m d 31 dec 1975, å 517 kr 79 öre fr o m d 10 mars 1974 t o m d 31 dec 1975, å 26 090 kr 21 öre fr o m d 10 mars 1974 t o m d 28 jan 1976 och å 82 784 kr 7 öre fr o m d 15 maj 1975 t o m d 28 jan 1976 samt efter en räntesats, som med 3 procentenheter överstiger riksbankens vid varje tid gällande diskonto, å 108 874 kr 28 öre fr o m d 29 jan 1976, till dess betalning sker. Bolaget förklaras emellertid berättigat att - om dess förbrukning av vatten från kommunens anläggning överstigit 50 000 m3 under debiteringsåret 1975 - av kommunen återfå 6 790 kr av sistnämnda belopp jämte därå belöpande erlagd ränta.

Såväl bolaget som kommunen fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen.

Bolaget yrkade att kommunens talan i dess helhet måtte ogillas.

Kommunen yrkade helt bifall till sin talan i målet.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Wikner samt hovrättsråden Ihrfelt, referent, och Ericsson) anförde i dom d 19 juni 1979:

Domskäl. Bolaget har till stöd för sin talan i vattenöverdomstolen hävdat att de av kommunen krävda avgifterna överstiger kommunens kostnader för det vatten som levereras till bolaget, vilket måste anses strida mot bestämmelserna i 24 och 26 §§ va-lagen, samt att kommunen med hänsyn till 26 § va-lagen och den allmänna likställighetsprincipen inte får av bolaget taga ut högre avgifter än kommunen tar ut av industriföretag anslutna till det särskilda industrivattenverket, vilket enligt bolagets mening utgör en del av den allmänna va-anläggningen.

Kommunen har i vattenöverdomstolen gjort gällande att laga grund saknas för att med avvikelse från gällande taxa rabattera avgiften på sätt va-nämnden gjort samt att de omständigheter under vilka industrivattenverket tillkommit utesluter att verket utgör en del av kommunens allmänna va-anläggning.

Vattenöverdomstolen finner lika med va-nämnden att 24 § va-lagen inte utgör hinder för att taga ut brukningsavgifter från bolaget enligt de normer som anges i de i målet ifrågakomna taxorna.

Beträffande frågan om det taxeenliga avgiftsuttaget kan anses stå i strid med bestämmelsen i 26 § va-lagen delar vattenöverdomstolen till en början va-nämndens uppfattning att det förhållandet att levererat vatten inte utnyttjas för hushållsändamål utan som ett medel för produktframställning ej kan tillmätas betydelse vid avgiftsfördelningen. Vidare finner vattenöverdomstolen att den omständigheten att det i taxorna tillämpade avgiftssystemet väsentligen anknutits till storleken av vattenförbrukningen får anses innebära att taxorna - även när det gäller fastigheter med olikartade användningssätt - i skälig mån tillgodoser kravet på fördelning efter nytta och därmed uppfyller de i sistnämnda lagrum angivna förutsättningarna. Inte heller föreligger enligt vattenöverdomstolens mening beträffande bolaget några sådana speciella förhållanden, som enligt vad som anförts i förarbetena till va-lagen, borde medföra avsteg från huvudregeln om avgiftsfördelning. Slutligen finner vattenöverdomstolen lika med va-nämnden att vad bolaget anfört beträffande de vid industrivattenverket tillämpade avgifterna inte kan tillmätas betydelse vid prövningen av det nu aktuella avgiftsuttagets förenlighet med 26 §.

Bolagets talan kan därför inte vinna bifall.

Vad härefter angår den av va-nämnden tillämpade avgiftsrabatten saknas enligt vattenöverdomstolens mening rättslig grund för att föreskriva skyldighet för huvudman för allmän va-anläggning att på grund av kostnadsskillnader rabattera en brukningsavgift vilken, såsom i förevarande fall, påförts enligt taxa upprättad enligt va-lagens huvudprincip för avgiftsfördelningen. Va-nämndens beslut härutinnan skall därför upphävas och kommunens vid nämnden förda talan i sin helhet bifallas.

Domslut. Med ändring av va-nämndens beslut förpliktar vattenöverdomstolen bolaget att till kommunen genast mot kvitto utge 115 120 kr 76 öre jämte 9 procent ränta å 20 552 kr 30 öre fr o m d 15 juli 1973 t o m d 31 dec 1975, å 4 369 kr 5 öre fr o m d 1 dec 1973 t o m d 31 dec 1975, å 517 kr 79 öre fr o m d 10 mars 1974 t o m d 31 dec 1975, å 26 090 kr 21 öre fr o m d 10 mars 1974 t o m d 28 jan 1976 och å 89 030 kr 55 öre fr o m d 15 maj 1975 t o m d 28 jan 1976 samt efter en räntesats, som med 3 procentenheter överstiger riksbankens vid varje tid gällande diskonto, å 115 120 kr 76 öre fr o m d 29 jan 1976 till dess betalning sker.

Vattenrättsrådet Jönsson var skiljaktig beträffande de år 1974 och 1975 debiterade beloppen och anförde: Från avgiftssynpunkt är enligt förarbetena  flera va-verk inom samma kommun att anse som en anläggning. Verksamhetsområdet för kommunens va-verksförvaltning kan härmed komma att omfatta flera åtskilda geografiska områden. Departementschefen har angående vissa verkningar av kommunsammanläggningar anfört: "Om stora skillnader råder i avgiftshänseende mellan olika verk torde det ibland bli nödvändigt att åtminstone övergångsvis använda sig av avgiftsdifferentieringar." (a prop s 108). Mängdavgiften för förbrukat vatten utgjorde enligt Fristadstaxan för år 1973 35 öre/m3 för förbrukning överstigande 200 m3. Vattenförbrukningsavgiften enligt Boråstaxan för år 1974 utgjorde 83,95 öre/m3. Detta innebär att avgiften enligt Fristadstaxan endast uppgår till drygt 40 % av Boråstaxans avgift. Den förhållandevis stora prisskillnaden i taxorna medför enligt min mening att ett fullt avgiftsuttag för bolaget enligt Boråstaxan fr o m d 1 jan 1974 ej kan anses skäligt och rättvist enligt 26 § va-lagen. Avgiftshöjningen bör därför i enlighet med departementschefens uttalande fördelas under en övergångstid. Jag finner det skäligt att anpassningen till Boråstaxan sker på så sätt att under första året erlägges 50 % av taxeenlig avgift, under andra året 60 %, under tredje året 70 % osv. Detta innebär att bolaget av taxeenlig avgift bör erlägga 50 % för år 1974 och 60 % för år 1975.

Bolaget skall således förpliktas utge 26 271 kr 63 öre av debiterad avgift från år 1974 samt 21 892 kr 38 öre av debiterad avgift för första debiteringsperioden för år 1975. På beloppen skall utgå ränta enligt samma grunder som tillämpats av majoriteten.

Bolaget sökte revision och yrkade ogillande av kommunens talan beträffande avgifterna för debiteringsåret 1974 och för första debiteringsperioden 1975.

Kommunen bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hesser, Brundin, referent, Mannerfelt, Erik Nyman och Palm) beslöt följande dom:

Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n.

Enligt 24 § va-lagen får avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tar ut ej överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Bolaget har gjort gällande att vid tillämpning av denna princip i målet bedömningen skall ske med hänsyn till kostnaderna vid vattenverket i Borgstena. På skäl som underinstanserna anfört skall bedömningen emellertid ske med hänsyn till kostnaderna vid den allmänna va-anläggningen i dess helhet. Bolaget har ej gjort gällande att kommunen vid en sådan bedömning skulle ha överträtt principen i den nämnda lagbestämmelsen. Fog saknas alltså, såsom underinstanserna funnit, för bolagets talan i nu förevarande avseende.

Vad härefter angår 26 § va-lagen innebär bolagets ståndpunkt att vid den fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund som skall göras enligt lagbestämmelsen hänsyn skall tas till kostnaderna för vattenförsörjningen av bolagets fastighet och att beräkningen av dessa kostnader skall grundas på produktionskostnaderna vid  Borgstenaverket. Den nämnda lagbestämmelsen måste emellertid anses innebära att fördelningen av avgiftsskyldigheten i princip skall ske enbart efter den huvudsakliga nytta som varje särskild fastighet har av va-anläggningen. Under vissa förutsättningar kan visserligen komma i fråga att även ta hänsyn till de individuella kostnaderna för en fastighets va-försörjning (jfr HD:s dom d 25 maj 1981 nr DT 24). (* Domen i det under I refererade målet.  *) På skäl motsvarande dem som anförts i fråga om 24 § va-lagen måste emellertid prövningen i sådana fall ske med utgångspunkt i produktionskostnaderna vid den allmänna va-anläggningen i dess helhet. I den mån kostnaderna för va-försörjningen av bolagets fastighet över huvud taget skall tas i betraktande bör alltså bedömningen ske med hänsyn till produktionskostnaderna vid den allmänna va-anläggningen i Borås i dess helhet och kostnaderna för bolagets fastighet således jämföras med kostnaderna för övriga till denna anläggning anslutna fastigheter. Utredningen ger inte stöd för antagande att vid en sådan jämförelse kostnaderna för vattenleveranserna till bolaget skulle vara lägre än för leveranserna till övriga abonnenter. Fog saknas alltså för bolagets talan även i nu förevarande avseende.

I målet är ostridigt att kommunen från ett särskilt vattenverk tillhandahåller vatten för industriändamål inom verksamhetsområdet för den allmänna va-anläggningen. Detta sker till en kostnad för varje ansluten fastighet som motsvarar kostnaden för fastigheten. Kostnaderna betalas på så sätt att varje fastighetsägare dels själv svarar för de anläggningskostnader som hans anslutning kräver dels tar del i driftskostnaderna enligt fördelning efter den mängd vatten som han årligen förbrukar. Som följd härav varierar storleken av kostnaderna för de olika fastigheterna beroende på bl a skillnader i ledningskostnader, betingade av fastigheternas olika belägenhet i förhållande till vattenverket eller till redan befintliga ledningar.

Som förklaring till att kommunen sålunda tar ut kostnaderna för att särskilt tillhandahålla vatten för industriändamål enligt andra grunder än som gäller för fördelningen av avgiftsskyldigheten enligt va-lagen har kommunen uppgett att följande speciella förhållanden föreligger i fråga om industrivattenverket: Verket tillkom såsom resultat av en uppgörelse mellan kommunen och vissa industrier, vilka hade en ordnad vattenförsörjning som påverkades av regleringsåtgärder i Viskan från kommunens sida. Efter verkets tillkomst har även några andra industrier fått ansluta sig till verket på de nämnda villkoren. Detta har emellertid motiverats av att en anslutning framstått såsom ändamålsenlig med hänsyn till dessa industriers belägenhet i förhållande till det särskilda ledningsnätet. Något hinder föreligger för övrigt inte för anslutning av ytterligare industrier för vilka detta med hänsyn till belägenhet och ledningsförhållanden är praktiskt och ekonomiskt genomförbart. Att de årligen debiterade ersättningarna i allmänhet är lägre än va-avgiften från de fastigheter som inte får  vatten från industrivattenverket sammanhänger bl a med att vattnet ej levereras renat.

Vad kommunen anfört beträffande förhållandena i fråga om industrivattenverket gör att vad som tillämpas för detta inte bör inverka, när det gäller att bedöma huruvida bolagets va-avgift bestämts i överensstämmelse med den i va-lagen föreskrivna fördelningen efter skälig och rättvis grund. Den omständigheten att lagens föreskrift uttrycker den för kommunal verksamhet allmänt gällande likställighetsprincipen föranleder ej annat bedömande.

På grund av vad sålunda anförts skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1981-05-26

Målnummer:
T252-79