20-åring har dömts till fängelse för bl a rån, förövat när han var 19 år. Vid bestämmande av straffets längd har 33 kap 4 § 1 st första meningen BrB tillämpats.

Allmän åklagare yrkade vid Eskilstuna TR ansvar å Leif N, född 1960, för grov stöld och rån.

Ansvar yrkades även å Sören S.

I vad avsåg Leif N upptog stämningsansökningen följande åtalspunkter:2. Grov stöld

Sören S och Leif N har i sällskap och samråd d 16 april 1980 omkring kl 18.30 medelst inbrott berett sig tillträde till en av Jan B, Eskilstuna, disponerad bostadslägenhet, där de olovligen tagit och tillägnat sig en miniräknare värd 119 kr. Med hänsyn till tillvägagångssättet, syftet att tillgripa kapitalvaror, tidpunkten för brottet och den allvarliga kränkningen av de i lägenheten boendes integritet är gärningen att anse som grov.3. Rån

Sören S och Leif N har i sällskap och samråd d 16 april 1980 i Ströms Tobaks butikslokal på Eskilsgatan i Eskilstuna stulit medelst våld å butiksinnehavarinnan Inga K. Sålunda har Sören S tillfogat henne kroppsskada och smärta genom att tilldela Inga K ett så kraftigt knytnävsslag mot bröstet att hon fallit baklänges och blivit liggande på golvet medan Sören S och Leif N ur butikens kassaapparat olovligen tagit och tillägnat sig åtminstone 950 kr i sedlar.

Här antecknas, att Leif N var dömd d 16 maj 1979 för narkotikabrott till skyddstillsyn jämte 100 dagsböter å 20 kr samt d 15 febr 1980 för narkotikabrott, medhjälp till sådant brott och häleri, varvid förordnades att den tidigare skyddstillsynen skulle avse även de nya brotten varjämte han dömdes till 120 dagsböter å 25 kr.

TR:n (ordf lagmannen Sundberg) anförde i dom d 19 aug 1980 såvitt nu är i fråga:

Domskäl. Åtalspunkten 2

Leif N har erkänt gärningen men Sören S har erkänt allenast försök till grov stöld och åberopat att han icke tillgripit något.

Av utredningen framgår att de tilltalade försett sig med inbrottsverktyg, att de kontrollerat att ingen fanns i bostaden, att Sören S i Leif N:s närvaro brutit upp dörren, att båda gått in i bostaden och sökt efter gods att tillgripa samt att endast Leif N funnit något som han ansett värt att tillgripa. Sören S har förklarat, att han ej skulle ha tillgripit miniräknaren, därest han sett den först. Oaktat Sören S ej tillgripit något är emellertid även han att anse som gärningsman enär tillgreppet med hänsyn till omständigheterna måste anses ha förövats av honom och Leif N gemensamt.

Åtalspunkten 3

Sören S och Leif N har bestritt ansvar för rån men erkänt stöld av 950 kr.

Målsäganden Inga K har berättat i huvudsak följande: Hon var ensam i butiken, när de tilltalade uppenbarade sig. Sören S gick direkt runt disken och fram mot henne. Han sade i samband därmed något om köp av cigaretter. Hon svarade på detta att han först var tvungen att gå tillbaka utanför disken. Hon fick till svar att hon skulle hålla käften, varpå Sören S gav henne ett hårt slag med knytnäven. Hon föll baklänges men kunde från golvet se först Leif N och sedan Sören S gå fram till kassan och rafsa åt sig sedlar. Slaget medförde två blåmärken strax under hennes vänstra nyckelben. Hon har artificiella höftleder och en av dem hade tidigare medfört besvär. Hon hade emellertid varit fullt arbetsför. Efter denna händelse försämrades leden kraftigt och hon kunde ej längre arbeta.

De tilltalade har vitsordat åklagarens gärningsbeskrivning utom så tillvida att de påstått att Sören S allenast föst undan Inga K från närheten av kassaapparaten, varvid hon fallit utan att så varit Sören S:s avsikt. De har uppgivit att de före gärningen talat om att tillgripa pengar i en butik.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett av t f överläkaren Lars Gunnar Brobäck avgivet läkarintyg.

Genom målsägandens berättelse, som även stöds av läkarintyget, är styrkt att Sören S utövat våld mot Inga K på sätt åklagaren påstått. Sören S och Leif N har vidare stulit 950 kr ur kassaapparaten varvid Leif N varit medveten om det våld som föregått stölden. Åtalet skall därför bifallas.

Leif N har d 16 maj 1979 dömts till skyddstillsyn, varefter han d 15 febr 1980 ådömts fortsatt skyddstillsyn.

Av skyddskonsulentens yttrande framgår bl a att Leif N för närvarande gör sin militärtjänstgöring vid A 7 i Visby med en återstående tid av 8 mån.

Leif N har ej fyllt 20 år. Särskilda skäl med hänsyn till allmän laglydnad måste således föreligga för att han skall kunna ådömas fängelse. Å andra sidan krävs särskilda skäl för skyddstillsyn enär å rån ej kan följa lindrigare staff än fängelse 1 år. Med hänsyn till Leif N:s upprepade brottslighet och rånets karaktär av övergrepp mot en äldre försvarslös kvinna samt omständigheterna i övrigt finner TR:n att det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl att ådöma Leif N fängelse. Enär fängelse, jämte skyddstillsyn, kan ådömas i högst 3 mån, anser TR:n att skyddstillsynen bör undanröjas och gemensamt straff ådömas Leif N, varvid hänsyn skall tagas till vad han undergått till följd av domarna å skyddstillsyn. I sitt domslut undanröjde TR:n Leif N tidigare ådömd skyddstillsyn och dömde honom jämlikt 8 kap 4 § och 5 § 1 st ävensom 34 kap 1 § 3 och 6 § 3 st BrB för grov stöld och rån till fängelse 1 år 3 mån med angivande av att påföljden avsåg även brotten i domarna d 16 maj 1979 och d 15 febr 1980.

TR:n angav att fängelsestraffet skulle till en tid av 20 dagar anses verkställt i anstalt.

Leif N fullföljde talan i Svea HovR. Han yrkade att gärningen under åtalspunkt 3 måtte bedömas som stöld eller eventuellt grov stöld och att påföljden måtte bestämmas till skyddstillsyn, eventuellt med förlängd prövotid, alternativt skyddstillsyn i förening med högst 3 mån fängelse, eller om den tidigare skyddstillsynen undanröjdes, högst 6 mån fängelse.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Glück, hovrättsråden Hollbeck och Wedin samt nämndemannen Johansson) fastställde i dom d 6 okt 1980 TR:ns dom.

Nämndemannen Magnusson var i fråga om påföljden av skiljaktig mening och anförde: Vidkommande påföljden för Leif N, som är under 21 år, måste såsom TR:n anfört särskilda skäl med hänsyn till allmän laglydnad föreligga för att ådöma honom fängelse. Han är nu övertygad om bl a rån, varå minimistraffet är fängelse 1 år. På grund härav och brottets karaktär finner jag i likhet med TR:n att hänsynen till allmän laglydnad påkallar att Leif N ådömes fängelse. Med beaktande emellertid av hans ungdom och med tillämpning av 33 kap 4 § 1 st BrB finner jag sådana omständigheter föreligga att straffet sättes lägre än vad som eljest bort följa. Jag ändrar därför på det sättet TR:ns dom i fråga om Leif N att fängelsestraffet bestämmes till 8 mån.

Leif N sökte revision. Han yrkade att åtalet mot honom för rån måtte ogillas och att gärningen i stället skulle bedömas som stöld eller grov stöld. Han yrkade vidare att påföljden i allt fall måtte bestämmas till skyddstillsyn, eventuellt med förlängd prövotid, eller till skyddstillsyn i förening med högst 3 mån fängelse. För den händelse den tidigare skyddstillsynen undanröjdes yrkade han att påföljden bestämdes till högst 6 mån fängelse.

Riksåklagaren medgav att fängelsestraffet nedsattes men bestred i övrigt ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hult, Erik Nyman, Palm, Ehrner och Rydin, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I likhet med domstolarna finner HD att Leif N har gjort sig skyldig till grov stöld (åtalspunkt 2) och rån (åtalspunkt 3).

Leif N dömdes d 16 maj 1979 för narkotikabrott till skyddstillsyn jämte 100 dagsböter å 20 kr. Den 15 febr 1980 dömdes han för narkotikabrott, medhjälp till sådant brott och häleri. Därvid förordnades att den tidigare skyddstillsynen skulle avse även de nya brotten, varjämte han dömdes till 120 dagsböter å 25 kr.

Av en kompletterande personundersökning, som HD låtit utföra, framgår bl a att Leif N i juni 1980 började sin militärtjänstgöring på A 7 i Visby. Han trivs bra i det militära. Sedan han började militärtjänsten har han inte använt narkotika. Han anser sig ha mognat under militärtiden. Den 26 mars 1981 rycker han ut. Enligt vad Leif N uppgett vid huvudförhandlingen i HD har han sökt ett arbete som försäljare i Eskilstuna, vilket han hoppas få.

Personundersökaren har funnit, att den utveckling som Leif N har genomgått under sin militärtjänst är mycket positiv, och bedömt hans prognos som god. Fortsatt stöd av övervakaren har dock ansetts behövligt. Personundersökaren har, med instämmande av skyddskonsulenten, från individualpreventiv synpunkt föreslagit skyddstillsyn som lämpligaste påföljd.

Leif N var vid förövandet av de nu aktuella brotten 19 år och han är numera 20 år. Personutredningen i målet får anses ge vid handen att skyddstillsyn ur individualpreventiv synvinkel utgör den lämpligaste påföljden för honom. Eftersom det lindrigaste straffet för rån är fängelse 527 i 1 år, krävs det emellertid enligt 28 kap 1 § 3 st BrB särskilda skäl för att skyddstillsyn skall kunna ådömas. I detta sammanhang bör beaktas att rånbrottet har förövats mot en ensam och försvarslös person. Bedömningen påverkas också av att det är fråga om en för liknande förfaranden särskilt utsatt yrkesgrupp. På grund av det anförda och då skyddstillsyn två gånger tidigare använts beträffande Leif N kan särskilda skäl för att nu döma till skyddstillsyn inte sägas föreligga. Detta gäller även med beaktande av möjligheten att enligt 28 kap 3 § (jfr 34 kap 6 § 1 st) BrB förena skyddstillsyn med ett kort fängelsestraff i stället får rånbrottet anses vara av sådan beskaffenhet att det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger sådana särskilda skäl som avses i 26 kap 4 § 2 st BrB att döma Leif N till fängelse.

I 33 kap 4 § 1 st första meningen BrB föreskrevs tidigare att, om någon begått brott innan han fyllt 18 år, efter omständigheterna fick ådömas lindrigare straff än som var stadgat för brottet. Samtidigt med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades genom lagändring, som trädde i kraft d 1 jan 1980, höjdes nämnda åldersgräns till 21 år. Denna åtgärd avsåg att motverka olägenheter som annars kunde uppkomma genom reformen. Enligt vad chefen för justitiedepartementet framhöll i propositionen kunde höjningen av åldersgränsen komma att medföra en viss generell sänkning av straffnivan för ungdomar i åldern 18-21 år. En sådan utveckling låg enligt departementschefens mening i linje med de strävanden som fanns att - framför allt beträffande yngre lagöverträdare - få till stånd en ordning som innebar att frihetsberövandena blev kortare och mera sällan förekommande (prop 1978/79:212 s 65).

I överensstämmelse med tankarna bakom den angivna påföljdsreformen bör, som riksåklagaren förordat, möjligheten till straffnedsättning enligt 33 kap 4 § 1 st första meningen BrB utnyttjas i Leif N:s fall. Även med hänsyn tagen härtill är dock den brottslighet för vilken Leif N skall dömas på grund av åtalet i förevarande mål så allvarlig att det är ofrånkomligt att utdöma ett fängelsestraff av sådan längd att den tidigare ådömda skyddstillsynen inte bör stå kvar. Som domstolarna funnit bör därför förut ådömd skyddstillsyn nu undanröjas. Vid bestämningen av det gemensamma straffet skall skälig hänsyn tas till vad Leif N har undergått på grund av den ådömda skyddstillsynen och till de ådömda böterna.

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns dom, såvitt nu är i fråga, att HD med tillämpning även av 33 kap 4 § 1 st första meningen BrB bestämmer tiden för fängelsestraffet till 8 mån.

Straffet skall till tid som angetts i TR:ns dom anses verkställt i anstalt.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1981-04-08

Målnummer:
B948-80