Fråga om förverkande hos företrädare (verkställande direktör) för aktiebolag. 36 kap 4 § BrB och 18 § lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor.


Lagrum:
36 kap. 4 § brottsbalken (1962:700); 18 § lag (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

Allmän åklagare yrkade vid Sölvesborgs TR ansvar å ingenjören Hans E enligt följande: Hans E är verkställande direktör i Improsan AB i Sölvesborg, som i Sölvesborg tillverkar och säljer Improsol 1, som är bekämpningsmedel faroklass 1 efter registrering d 3 nov 1969. Hans E är ansvarig för bolagets tillverkning, försäljning och bokföring samt anteckningar enligt produktkontrollnämndens anvisningar d 28 sept 1973 (PKFS 1973:1 p 10). Under år 1976 försåldes Improsol 1 till AB Rundvirke i Söderhamn sålunda: d 6 juni 560 kg och d 21 juli 560 kg. Samma år och år 1977 försåldes till Trävarufirman Paul G i Gävle Improsol 1 sålunda: d 27 aug 19 763 360 kg, d 5 nov 19 762 464 kg, d 1 april 1977 2 800 kg och d 26 aug 1977 2 800 kg. AB Rundvirke hade ej tillstånd använda medlet eller hade person anställd med sådant tillstånd. Företaget använde Improsol 1 i sin sågverksrörelse. Trävarufirman Paul G hade icke särskilt tillstånd idka handel med medlet. Företaget utgjorde "mellanhand" genom att vidare leverera Improsol 1 till AB Alborga ångsåg i Valbo, som ej hade tillstånd använda medlet eller hade person anställd med sådant tillstånd. Företaget använde Improsol 1 i sin sågverksrörelse. Hans E gjorde sig skyldig till brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor genom att sälja Improsol 1 enligt vad nu sagts till köpare som ej var behöriga att idka handel med eller använda medlet. Hans E lägges oaktsamhet till last.

Åklagaren åberopade 6 § och 16 § 1 st lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor, 28, 31, 34 och 35 §§ kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor samt produktkontrollnämndens kungörelse (1973:1) med vissa föreskrifter om tillämpningen av kungörelsen, om hälso- och miljöfarliga varor.

Åklagaren yrkade vidare - under åberopande av 18 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor - förpliktande för Hans E att såsom förverkat värde och utbyte av olagligen försålt bekämpningsmedel utge 94 116 kr.

TR:n (nämnden) anförde i dom d 2 nov 1978:

Domskäl. Hans E har bestritt åklagarens yrkanden.

Hans E har förklarat att de av åklagaren lämnade sakuppgifterna är riktiga och tillagt: Improsan AB har tillverkat Improsol 1 sedan slutet av 1960-talet. Medlet används för att motverka blånad i virket. Det har alltsedan registreringen i nov 1969 hos dåvarande giftnämnden varit placerat i faroklass 1. Bolaget har under den tid Improsol 1 tillverkats haft tillstånd därtill. Tillståndet har medfört rätt för bolaget att idka handel med medlet. Vid tiden för de med åtalet avsedda försäljningarna kände Hans E ej till om AB Rundvirke och Trävarufirman Paul G var behöriga att förvärva Improsol 1. Ej heller visste han att det ålåg Improsan AB att kontrollera detta. Någon kontroll av köparnas behörighet i nämnda hänseende företogs därför inte från bolagets sida.

Hans E har vidare uppgivit: Improsol 1 är ett väldokumenterat bekämpningsmedel. Hans E har länge sökt få medlet placerat i lägre faroklass. Detta är nämligen ej så farligt som vissa andra bekämpningsmedel, vilka hänförts till lägre faroklass. Så till exempel är medlet utomlands placerat i klass 2. Hans E har ständigt bemödat sig om att följa de bestämmelser som gäller för bolagets verksamhet. Han har otaliga gånger varit i kontakt med skilda myndigheter i frågor som rör Improsol 1 om medlets hantering. Han har dock aldrig blivit upplyst om bolagets skyldighet att kontrollera om köpare av medlet är behöriga att förvärva detta. Myndigheternas handlande har ofta präglats av stor osäkerhet och bristande kännedom om aktuella bestämmelser. Som exempel på myndigheternas agerande kan nämnas följande. Under 1975 erfor Hans E att det skulle anordnas kurser för personer som använder bekämpningsmedel faroklass 1. Vid förfrågan hos LSt:n fick han besked att han måste genomgå sådan kurs. Med anledning härav tog han kontakt med socialstyrelsen. Där kände man emellertid inte till ifrågavarande kurser. Inte heller på lantbruksstyrelsen eller arbetarskyddsstyrelsen visste man något om kurserna. Hans E uppmanades att låta saken bero tills vidare. Efter en tid tillställde socialstyrelsen Improsan AB några - fyra stycken - ansökningsblanketter till kurs av ovan angivet slag. Hans E anmälde sig omedelbart själv till kursen på en av blanketterna. De återstående sände han till några av bolagets kunder. Han rekvirerade därpå fler ansökningsblanketter från socialstyrelsen. Då det ej kom några blanketter tog han kontakt med socialstyrelsen. Man sade sig då ej känna till vare sig kurs eller ansökningsblanketter. Först någon tid därefter erhöll bolaget ytterligare blanketter. Hans E vidarebefordrade dessa till bolagets kunder. Själv bevistade han den först anordnade kursen, som hölls i maj 1976. Han erfor senare att alla som anmält sig till kursen fått tillstånd att använda bekämpningsmedel faroklass 1. Det spelade sålunda ej någon roll om vederbörande deltagit i kursen eller ej. Hans E har gjort vad han kunnat för att följa bestämmelserna om hantering av bekämpningsmedel. Bestämmelserna är emellertid svartillgängliga, och myndigheterna har ofta ej kunnat lämna fullständiga upplysningar och klarläggande beslut. Någon oaktsamhet kan ej läggas Hans E till last.

Hans E har åberopat muntlig och skriftlig bevisning i fråga om farlighetsgraden hos Improsol 1. Bevisningen gav stöd åt Hans E:s uppfattning att Improsol 1 är mindre farligt än vissa andra bekämpningsmedel som hänförts till lägre faroklass än Improsol 1.

Genom vad ovan upptagits är klarlagt att Improsan AB försålt bekämpningsmedel faroklass 1 till AB Rundvirke och Trävarufirman Paul G i enlighet med vad åklagaren påstått samt att köparna ej varit behöriga att förvärva medlet. Det är likaså utrett att man från Improsan AB:s sida ej kontrollerat köparnas behörighet i angivna hänseende. Såsom åklagaren påstått är Hans E ansvarig för ifrågavarande försäljningar. Med hänsyn till de uppgifter Hans E lämnat vilka uppgifter får godtagas, anser TR:n emellertid att någon straffbar oaktsamhet ej kan läggas honom till last. Åklagarens talan skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. Åklagarens talan lämnas utan bifall.

Ordföranden, hovrättsassessorn Moreau, var skiljaktig och anförde: Genom vad i målet förekommit finner jag åtalet styrkt. Jag dömer därför Hans E enligt de av åklagaren åberopade bestämmelserna för brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor till 20 dagsböter å 40 kr. Överrostad i ansvarsfrågan är jag i övrigt ense med nämnden.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att HovR:n måtte bifalla åtalet och bestämma påföljden till böter samt pröva huruvida värdet och utbytet av det försålda bekämpningsmedlet, 94 116 kr, helt eller delvis skulle förverkas.

Hans E bestred ändring. Han gjorde därvid, såvitt gällde förverkandeyrkandet, gällande, i första hand att detta rätteligen bort riktas mot säljaren, Improsan Aktiebolag, och i andra hand att det med hänsyn till omständigheterna var uppenbart obilligt att till någon del bifalla yrkandet.

HovR:n (hovrättsråden Ryding, Göransson och Andersson, referent, samt adj led Bergholtz) anförde i dom d 26 juni 1979:

Domskäl. Av utredningen i målet framgår, att Improsan Aktiebolag på sätt åklagaren påstått försålt sådant bekämpningsmedel som avses i 28 § kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor till köpare, som ej varit behöriga att idka handel med eller använda medlet, samt att Hans E är ansvarig för försäljningen. Vidare är utrett att Hans E ej vidtagit någon som helst åtgärd för att kontrollera köparnas behörighet. Genom sin underlåtenhet härutinnan har Hans E förfarit oaktsamt. Hans E är således övertygad om den brottslighet åklagaren lagt honom till last. Den omständigheten att Hans E saknat kännedom om gällande bestämmelser om hantering av bekämpningsmedel kan ej frita honom från ansvar.

Beträffande förverkandeyrkandet finner HovR:n hinder ej föreligga att detta riktas mot Hans E.

Med hänsyn till omständigheterna bör Hans E skäligen förpliktas att till statsverket utge 25 000 kr såsom värde och utbyte av försålt bekämpningsmedel.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut i ansvarsdelen dömer HovR:n Hans E för brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor - enligt 6 § och 16 § 1 st lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor samt 34 § kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor - till, 20 dagsböter å 50 kr samt förpliktar HovR:n Hans E enligt 18 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor att såsom värde och utbyte av försålt bekämpningsmedel till staten utge 25 000 kr.

Hans E sökte revision och yrkade ogillande av åtalet samt befrielse från, alternativt jämkning av förpliktelsen att utge 25 000 kr såsom värde och utbyte av försålt bekämpningsmedel.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om förverkande men fann beträffande Hans E:s här redovisade talan i övrigt ej skäl att meddela prövningstillstånd.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Enligt 18 § lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor skall vara som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

Klart är, att värdet av det olagligen försålda bekämpningsmedlet och utbytet av försäljningarna sammanlagt utgör 94 116 kr. Hans E har hävdat att, enär i nyssnämnda lagrum ej uttalas hos vem förverkande skall ske, yrkande om sådan åtgärd i förevarande fall icke kan riktas mot annan än säljaren av bekämpningsmedlet, dvs det aktiebolag - Improsan Aktiebolag - i vilket Hans E var verkställande direktör när försäljningarna skedde. Vidare har av Hans E hävdats, att det i vart fall är uppenbart obilligt att förklara förverkat ett så stort belopp som 25 000 kr mot bakgrund av de bemödanden som Hans E gjort för att få besked om och kunna tillämpa de författningsbestämmelser som gällde för bolagets verksamhet.

När, som i förevarande fall, lagöverträdelser har begåtts i ett aktiebolags verksamhet och bolagets verkställande direktör till följd av sitt inflytande på rörelsens utövande har ådömts straffansvar för dessa lagöverträdelser, bör enligt HD:s mening till lagöverträdelserna knuten värdekonfiskation drabba den straffrättsligt ansvarige och inte den juridiska personen. (Jfr Hans Thornstedt, Företagarens straffansvar, 3 uppl, 1976, s 29 f). På grund härav och då omständigheterna inte är sådana, att det kan anses vara uppenbart obilligt att såsom värde och utbyte av försålt bekämpningsmedel förklara förverkat något mera än en fjärdedel av det belopp som kunnat komma i fråga i detta avseende, skall HovR:ns domslut jämväl i förverkandedelen stå fast.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

HD (JustR:n Hult, Hesser, Mannerfelt och Rydin, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Enligt 36 kap 4 § BrB får, om ej annat har föreskrivits, förverkande på grund av brott av egendom eller dess värde ske bl a hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var och c) den som genom brottet beretts vinning. Som förutsättning för förverkande gäller att egendomen vid brottet tillhörde någon av dem som nu nämnts. Paragrafen är tillämplig även inom specialstraffrätten (prop 1968: 79 s 63).

Vad angår aktiebolag och andra juridiska personer följer av den angivna regleringen, att förverkande på grund av brott kan ske hos den som hos den juridiska personen intar en sådan ställning att han skall anses som gärningsman till brottet (ovan vid a). Förverkande kan också äga rum hos den juridiska personen (ovan vid b; jfr sagda prop s 62). I de nu nämnda fallen förutsätts inte för att förverkande skall få ske, att gärningsmannen eller den juridiska personen har haft vinning av brottet. Som framgått finns det en särskild förverkanderegel beträffande den som har beretts vinning.

Möjligheten att förordna om förverkande hos juridiska personer och deras företrädare gäller i princip såväl sakförverkande som värdeförverkande. Förverkande som nu sagts kan sålunda tänkas ske enbart hos den juridiska personen eller enbart hos företrädare eller hos båda. Vad beträffar det sistnämnda fallet gjordes under förarbetena till BrB:s regler i ämnet vissa uttalanden om hur ansvaret för värdeförverkande bör fördelas, när förverkande sker samtidigt hos flera subjekt (nämnda prop s 52).

Förverkande används bl a som komplement till brottspåföljderna i syfte att göra följderna av ett brott mera kännbara i ekonomiskt hänseende (se t ex prop s 43 och 58 samt Ds Ju 1978:5 s 22).

I detta mål är det fråga om att - med beaktande av den grundläggande regleringen i 36 kap 4 § BrB - tillämpa bestämmelsen om förverkande i 18 § lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Där föreskrivs att vara som har varit föremål för brott enligt samma lag eller värdet därav och utbyte av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Åklagaren har inte fört talan om förverkande mot Improsan Aktiebolag. Förverkande hos bolaget kan därför inte komma i fråga i målet (jfr 17 § 1 st RB:s promulgationslag).

Som framgår av TR:ns dom är det ostridigt, att Hans E var verkställande direktör i bolaget samt ansvarig för dess tillverkning och försäljning av Improsol 1 liksom för bokföringen och anteckningarna enligt produktkontrollnämndens anvisningar. Den olagliga försäljningen av Improsol 1 uppgick till ett belopp av omkring 94 000 kr.

Hans E - som genom HovR:ns dom fällts till ansvar för brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor - måste anses ha intagit sådan ställning i bolaget att förverkande enligt 18 § i nämnda lag kan ske hos honom. Mot bakgrund av de uppgifter Hans E enligt vad som redovisats i TR:ns dom lämnat till sitt försvar och omständigheterna i övrigt framstår det emellertid, såsom HovR:n funnit, som uppenbart obilligt att det angivna beloppet i sin helhet skall förverkas hos honom. Det belopp som bör förklaras förverkat hos Hans E finner HD skäligen böra bestämmas till 15 kr.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Hans E enligt 18 § lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor att såsom värde av försålt bekämpningsmedel till staten utge 15 000 kr.

JustR Erik Nyman var av skiljaktig mening och anförde: Enligt 18 § lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor skall vara som varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav samt utbyte av sådant brott förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt. Bestämmelsen innehåller inte någon anvisning om hos vem förverkande kan ske. Vid sådant förhållande skall tillämpas de bestämmelser därom som finns i 36 kap 4 § BrB.

Det nämnda brottsbalksstadgandet innehåller en uppräkning under a)-d) av de subjekt mot vilka förverkande på grund av brott kan riktas. I detta mål är a)-c) av intresse.

Under a) anges att förverkande kan ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet. Detta innebär bl a att förverkande enligt bestämmelsen kan ske hos den som är att anse såsom gärningsman på grund av sin ställning hos juridisk person. Förverkande kan således i princip alltid ske hos den brottslige. Vinning får dock inte förverkas hos annan än den som gjort vinningen (prop 1968: 79 s 62).

Enligt b) kan förverkande ske hos den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var. Bland de subjekt hos vilka förverkande kan ske med stöd av denna bestämmelse är bolag och andra juridiska personer.

Under c) anges att förverkande kan ske hos den som har beretts vinning genom brottet. Den som har beretts vinning kan vara någon av dem som anges under a) och b). Under c) faller emellertid även annan som har lätt vinning direkt genom brottet (prop s 63).

Förverkande kan ske samtidigt hos flera av de subjekt som anges i bestämmelsen (prop s 52). I fråga om juridiska personer kan sålunda förverkande riktas enbart mot ställföreträdare som är att anse såsom gärningsman eller mot den juridiska personen eller mot båda. I fråga om ramen för värdeförverkande har förutsatts att egendomens värde bör utgöra den yttersta gräns intill vilken förverkande kan ske. Vinning bör räknas särskilt för var och en som drabbas av förverkande. Detta utesluter solidariskt ansvar vid sådant förverkande. Även i övrigt har som huvudregel förutsatts att förverkande inte bör ådömas solidariskt (prop s 52).

Om förverkande är möjligt inom mer än en av de ovannämnda grupperna a)-c) uppkommer bl a frågan om förverkande företrädesvis bör riktas mot vissa subjekt. Vid bedömandet härav synes det syfte som förverkandet skall tjäna böra tillmätas avgörande betydelse. I överensstämmelse härmed bör förverkande av vinning riktas mot den som haft utbytet av brottet. Förverkandeförklaring vid sakkonfiskation riktas av naturliga skäl mot ägaren av egendomen. När värdeförverkande skall ske finns däremot utrymme för olika överväganden. En synpunkt som ligger nära till hands är att det syfte som skulle ha motiverat förverkande av viss egendom hos ägaren bör leda till att även värdekonfiskation, som föranleds av att egendomen inte längre finns i behåll, riktas mot denne. När det gäller möjligheten att rikta värdeförverkande mot gärningsmannen är vid sidan av övriga motiv att beakta att åtgärden kan tjäna ett förmögenhetsreducerande syfte.

Vilka synpunkter som mot bakgrunden av sistnämnda förhållande bör anläggas i det fall att såväl ställföreträdare för juridisk person såsom gärningsman och den juridiska personen kan komma i fråga som subjekt vid värdeförverkande berörs inte i brottsbalkskommentaren.

I den utredning som låg till grund för 1968 års ändringar i BrB:s förverkanderegler (SOU 1960: 28) redovisas i en bilaga en genomgång av rättsfall beträffande förverkandepåföljder avseende juridiska personer. Av redovisningen framgår att sakförverkande med få undantag drabbat juridisk person såsom ägare av egendomen i fråga medan förverkande av sakens värde eller annat värde, t ex vinningen av den brottsliga verksamheten, regelmässigt drabbat företrädaren och inte företaget. (Jfr Thornstedt, Företagarens straffansvar, 1972, s 29 f). Det är emellertid att anmärka att de redovisade fallen avser tillämpning av specialstraffrättsliga förverkandebestämmelser, vari lagöverträdaren mer eller mindre uttryckligt utpekas såsom subjekt när fråga är om värdeförverkande. (Jfr Företagsböter, Ds Ju 1978: 5 s 191.) Av intresse i förevarande sammanhang är att i ett av fallen, NJA 1945 s 77, I, värdeförverkandet drabbat bolaget. I bilagan anges att bakom avgörandet kan ligga tanken, att förverkandebestämmelsen i väsentlig grad var avsedd att dra in oförtjänt vinst och att på grund härav påföljden - även det subsidiära värdeförverkandet - borde drabba den som gjort vinsten, dvs bolaget.

Vid utredningens behandling av utformningen av specialstraffrättens förverkandebestämmelser kritiserade utredningsmannen från olika utgångspunkter starkt användandet av förverkandepåföljder med syfte att reducera den brottsliges förmögenhet (s 138-144) och anförde att påföljd av detta slag inte borde införas eller bibehållas med mindre en förstärkning av straffhotet var nödvändig och inte kunde ske på annat sätt. Departementschefen uttalade med anknytning till utredningsmannens kritik, att en översyn av de specialstraffrättsliga förverkandebestämmelserna borde ske. Han anförde beträffande riktlinjerna för en översyn, att han inte helt delade utredningsmannens negativa inställning till förverkande som kriminalpolitiskt instrument, men att han dock ansåg att en viss restriktivitet borde iakttas. Enligt departementschefen var framför allt en viss återhållsamhet befogad vid sådant förverkande som användes i förmögenhetsreducerande och bestraffande syfte (prop s 58). I frågan om hos vem förverkande skulle få ske anförde departementschefen under hänvisning till den nya bestämmelsen (36 kap 4 § BrB) att denna gav möjlighet till avvikelser inom specialstraffrätten och att i varje särskilt fall fick övervägas om kretsen av subjekt borde vara vidare eller mera inskränkt (prop s 59).

Förverkandebestämmelsen i lagen om hälso- och miljöfarliga varor har enligt förarbetena givits samma lydelse som motsvarande bestämmelse i livsmedelslagen (1971:511). Denna bestämmelse, som tillkommit efter BrB:s förverkandebestämmelser, skiljer sig från sin föregångare, 108 § 2 mom i 1951 års livsmedelsstadga, i frågan om mot vem värdeförverkande skall riktas. I det nämnda momentet stadgas härom: "Där egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrätta skaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde." Ändringen har enligt förarbetena skett med beaktande av vad som uttalats i samband med 1968 års ändringar i BrB.

Av utredningen i målet framgår att Hans E - som genom HovR:ns dom fällts till ansvar för brott mot lagen om hälso- och miljöfarliga varor - har intagit en sådan ställning i bolaget att förverkande enligt 18 § nämnda lag kan ske hos honom.

När det gäller omständigheterna i övrigt i målet har annat inte blivit utrett än att de varor som brottet avsett varit bolagets egendom och att någon vinning av brottet inte uppkommit för Hans E. Någon närmare utredning om ägareförhållandena i bolaget föreligger inte. Ett mot Hans E riktat värdeförverkande får vid angivna förhållanden enbart till syfte att såsom en förmögenhetsreducerande påföljd göra följderna av brottet mera kännbara i ekonomiskt hänseende. Talan om förverkande mot bolaget förs inte i målet och någon avvägning gentemot bolaget vid ett förverkande hos Hans E kommer inte i fråga.

På grund av vad sålunda anförts och med beaktande av de uppgifter Hans E enligt vad som redovisats i TR:ns dom lämnat till sitt försvar anser jag att det skulle vara uppenbart obilligt att till någon del förverka värdet av de försålda bekämpningsmedlen hos Hans E. Förverkande av utbyte av brottet hos denne kommer inte i fråga. Jag finner följaktligen att åklagarens talan bör ogillas.

Litteratur: SOU 1960:28 Förverkande på grund av brott s 101 f och 170 ff; prop 1968: 79 s 43, 51 f, 58 och 62 f; Ds Ju 1978:5 Företagsböter s 22 och 191 f; Strömberg, Om konfiskation som brottspåföljd, s 208; Thornstedt, Företagarens straffansvar, 3 uppl s 29 ff.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1981-04-01

Målnummer:
B655-79