Fråga huruvida klandertalan mot samfällighetsförenings stämmobeslut har väckts inom föreskriven tid har ansetts böra beaktas endast efter invändning av part. 53 § lagen om förvaltning av samfälligheter.

(Jfr 1978 s 132)

Fastighetsbildningsmyndigheten i Västerviks lantmäteridistrikt meddelade d 13 april 1978 anläggningsbeslut avseende inrättande av gemensamhetsanläggning för vattenförsörjning, badplats, båtplats m m berörande Rätö Lilla 1:8, 1:9 m fl fastigheter inom Lilla Rätö planområde jämte Segersgärde 1:1 och 2:1 i Västerviks kommun. I beslutet förklarades vidare att fastigheterna skulle utgöra en samfällighet för anläggningens utförande och drift.

Lilla Rätö samfällighetsförening, bildad vid sammanträde d 30 sept 1977, har enligt sina stadgar till uppgift att förvalta anläggningssamfälligheten.

Vid ordinarie föreningsstämma d 9 juli 1978 fattades bl a beslut om båttrafiken mellan Lilla Rätö och fastlandet för åren 1978 och 1979. Kontorum Kommanditbolag samt Stefan R, Marcus T och Rolf R klandrade föreningsstämmans beslut hos Möre och Ölands TR, fastighetsdomstolen, i skrift som inkom till TR:n d 6 okt 1978. Klagandena yrkade att domstolen måtte förklara, att protokollet från d 9 juli 1978 var ogiltigt och att vid stämman fattat beslut om finansiering av båttrafiken stred mot bestämmelserna i 18 och 19 §§ lagen om förvaltning av samfälligheter.

TR:n (t f lagmannen Wibling) anförde i beslut d 16 okt 1978: Enligt 53 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter må talan mot beslut på föreningsstämma väckas mot föreningen hos fastighetsdomstolen. Om sådan talan grundas på att beslutet ej tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker endast medlems eller rättighetshavares rätt, skall talan väckas inom 4 veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet annars är gällande.

Enär klanderskriften inkommit till fastighetsdomstolen först d 6 okt 1978, kan klagandenas talan ej upptas till prövning.

TR:n avvisar därför klagandenas talan.

Kommanditbolaget och medparter anförde besvär i Göta HovR. De yrkade, att HovR:n måtte undanröja TR:ns beslut och återförvisa ärendet för prövning i sak. De anförde bl a, att protokollet från föreningsstämman enligt lag skolat av styrelsen hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efter stämman men att protokollet inte utsänts förrän första veckan i sept.

HovR:n (lagmannen Ekblad, fastighetsrådet Bergentz, hovrättsrådet Maiandeer referent, och adj led Jonasson) yttrade i beslut d 19 jan 1979: HovR:n - som anmärker att prövning av frågan om återställande av försutten tid jämlikt 58 kap 12 § RB ankommer på HD - lämnar besvären utan bifall.

Kommanditbolaget och medparter anförde besvär och yrkade att deras klandertalan skulle tas upp till prövning.

Samfällighetsföreningen bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Såsom TR:n angivit har klanderskriften inkommit dit d 6 okt 1978, således efter den i 53 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter angivna klanderfristen om 4 veckor från stämmobeslutets dag.

Vad först gäller spörsmålet om domstol skall - såsom underinstanserna gjort i detta fall - självmant uppta frågan huruvida klandertalan väckts inom stadgad tid är följande att beakta. Grunden för att en medlem i en sammanslutning av typen ekonomisk förening klandrar ett föreningsstämmobeslut är i allmänhet att han uppfattar beslutet som i något avseende orättvist eller olämpligt. Sällan torde syftet med klandertalan vara att hävda en fordran. Liksom i rättsfallet NJA 1978 s 132 angående klander av bodelning är det därför knappast vägledande i denna fråga att jämföra med regeln om att fordringspreskription beaktas först efter invändning. Syftet med fristerna för väckande av klandertalan mot stämmobeslut är att frågan om beslutets giltighet inte bör få hållas öppen någon längre tid med hänsyn till bl a den allmänna omsättningens säkerhet. I det angivna rättsfallet framhålles att bodelning eller arvskifte genom skiftesman har karaktär av judiciell förrättning. Detta gäller visserligen inte om fattande av stämmobeslut men formerna för beslutsfattande är lagreglerade och beslutet blir liksom skiftesmannens i princip bindande. Det kan i sammanhanget nämnas, att beträffande kommunalbesvär, som ur vissa synpunkter kan jämföras med klandertalan av förevarande slag, skall fristen för anförande av sådana beaktas ex officio (RÅ 1976 s 24).

På grund av det anförda talar liksom i det angivna rättsfallet övervägande skäl för att behandla den omständigheten att klanderfristen försuttits såsom ett rättegångshinder som rätten enligt 34 kap 1 § RB har att självmant beakta. Det har således varit riktigt av TR:n att uppta avvisningsfrågan.

Till grund för sin besvärstalan mot avvisningsbeslutet har klagandena, som förklaring till att klanderfristen försuttits, åberopat att protokollet från föreningsstämman hållits tillgängligt för medlemmarna först 8 till 9 veckor efter denna och sålunda inte inom den i 50 § lagen om förvaltning av samfälligheter angivna tiden av två veckor efter stämman. Denna uppgift har inte blivit vederlagd. Vid prövning av besvären på denna grund är följande att beakta. Att återställande av försutten tid inte tidigare har ansetts kunna beviljas för väckande av klandertalan av förevarande slag framgår av bl a rättsfallen NJA 1937 s 479 och 1975 not C 267. Härav följer att hänsyn till laga förfall inte har kunnat tagas vid prövning av besvär mot beslut att avvisa för sent väckt klandertalan. Emellertid har HD nu genom beslut i plenum, NJA 1980 s 320, beviljat återställande av försutten tid för väckande av klandertalan mot bodelning genom skiftesman. Med hänsyn härtill och till den nära beröring som enligt vad ovan anförts föreligger mellan dylik klandertalan och klander av stämmobeslut måste laga förfall kunna beaktas i förevarande mål. Fråga är då om förseningen av protokollet inneburit laga förfall för klagandena att i rätt tid väcka klandertalan. Föreskriften i 50 § lagen om förvaltning av samfälligheter att protokollet skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efter stämman är betingad av att den som har rätt att föra talan mot föreningsstämmobeslutet skall kunna taga del av beslutet i god tid innan klagotiden utlöpt (prop 1973:160 s 439). Med hänsyn härtill får det åsidosättande av regeln som förekommit anses innebära laga förfall. Till den del klagandenas klandertalan grundas på att stämmobeslutet ej tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker endast medlems eller rättighetshavares rätt föreligger därför inte hinder för dess upptagande på grund av att den väckts senare än 4 veckor från beslutets dag. Avvisningsbesluten skall därför undanröjas och målet återförvisas till TR:n.

Slut. HD undanröjer underinstansernas beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Ulveson, Welamson, Bengtsson och Jermsten, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Om en medlem i samfällighetsförening anser att beslut som fattats på föreningsstämma inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter eller annan författning eller mot föreningens stadgar, får han enligt 53 § 1 st nämnda lag klandra beslutet genom att väcka talan mot föreningen hos fastighetsdomstolen. Grundas sådan talan på att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker endast medlems eller rättighetshavares rätt, skall talan - stadgas det i 2 st samma paragraf - väckas inom 4 veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet annars blir gällande. Genom denna bestämmelse dras alltså upp en principiell gräns mellan fall då klandertalan skall väckas inom viss tid och fall då någon tidsgräns inte gäller. Avgörande för om en klandertalan skall hänföras till den ena eller andra typen av fall är tydligen, vilka grunder käranden åberopar för sin talan.

I förevarande mål har klagandena i sin till TR:n d 6 okt 1978 inkomna klanderskrift inledningsvis kritiserat protokollet över föreningsstämman d 9 juli 1978 och förklarat, att det torde vara ogiltigt. De har vidare gjort gällande, att också ett vid stämman fattat beslut om båttrafik mellan Lilla Rätö och fastlandet är ogiltigt. Därvid har de som ogiltighetsgrunder åberopat dels att anordnandet av trafiken är främmande för det ändamål som samfälligheten skall tillgodose, dels att beslutet inte kan anses tillgodose varje medlems enskilda intressen i skälig omfattning. Under åberopande av dessa skäl har de yrkat att domstolen måtte förklara, att protokollet är ogiltigt och att "beslutet om finansiering av båttrafiken" strider mot bestämmelserna i 18 och 19 §§ lagen om förvaltning av samfälligheter.

TR:n har i sitt beslut behandlat frågan, om klanderskriften kommit in i rätt tid, som en fråga om rättegångshinder, vilken domstolen enligt 34 kap 1 § 2 st RB haft att självmant beakta. Tydligen har domstolen därvid, såsom förutsätts i 42 kap 4 § 2 st RB, funnit uppenbart att rättegångshinder förelåg och på den grunden ansett sig böra omedelbart avvisa klagandenas talan. Detta har då inneburit att domstolen funnit det redan av klanderskriften och därvid fogade handlingar klart framgå, att klagandenas talan i alla delar var sådan att den måste väckas inom 4 veckor från beslutets dag och att den inte kunde anses väckt i rätt tid. HovR:n synes ha anslutit sig till TR:ns bedömning. Först sedan klagandena fullföljt talan till HD har föreningen hörts i målet.

Frågan huruvida domstol har att självmant beakta olika i lag stadgade frister för talans väckande har i många fall vållat osäkerhet i rättslivet. Det är svårt att få fram några enhetliga linjer ur rättspraxis, och ledning står sällan att finna i lagarnas förarbeten eller i den juridiska litteraturen.

I rättsfallet NJA 1978 s 132 har den omständigheten, att den i 23 kap 8 § AB stadgade fristen för klander av arvskifte försuttits, ansetts utgöra sådant hinder mot klandertalans upptagande som rätten haft att beakta ex officio. Det framhålls i skälen för detta beslut, att det kan synas ligga nära till hands att göra en jämförelse med vad som gäller beträffande den allmänna fordringspreskriptionen och andra, liknande preskriptionsfall, där en tidsfrist i princip beaktas endast efter invändning av part, men att de överväganden som ligger bakom rättstillämpningen i dessa fall inte kan utan vidare överföras på klanderfall av den art som då var i fråga. Bedömandet ansågs i stället böra göras med hänsyn till skiftesmannens ställning och befogenheter och skiftesförfarandets funktion i rättslivet. Vad som i det hänseendet tillmättes avgörande betydelse var enligt skälen för beslutet att bodelning och arvskifte genom skiftesman har karaktär av judiciell förrättning utmynnande i beslut, som blir bindande för parterna, samt att det ligger i den allmänna omsättningens intresse att skiftet blir att betrakta som definitivt, när förrättningen inte klandras inom föreskriven tid.

Om man på motsvarande sätt betraktar föreningsstämmans ställning och funktion, gör sig uppenbarligen inte samma synpunkter gällande. Stämman kan inte sägas ha karaktären av judiciell förrättning, och behovet av att tillgodose den allmänna omsättningens intresse framträder inte alls på samma sätt. Beslut som har fattats vid en stämma kan komma att upphävas eller ändras vid en ny stämma; och beslut av samma innehåll som ett klandrat kan komma att fattas även i fortsättningen av föreningens verksamhet. Det är naturligtvis ett viktigt önskemål att frågan om ett stämmobesluts giltighet inte skall stå öppen någon längre tid. Men detta önskemål kan tillgodoses även om klanderfristens beaktande görs beroende av invändning, under förutsättning att föreningen vill åberopa, att talan inte väckts i tid. Det kan emellertid tänkas att föreningen i ett visst fall anser sig ha intresse av att få tvistefrågan prövad av domstol och därför inte vill göra någon invändning.

Med hänsyn till vad nu anförts bör frågan, om talan väckts i rätt tid, i ett fall som det förevarande inte behandlas som en fråga om rättegångsbinder, vilken domstolen har att självmant beakta. Den bör i stället, liksom i preskriptionsfallen, uppfattas som en fråga rörande själva saken och alltså enligt 17 kap 3 § RB beaktas endast efter invändning. Vad föreningen anfört i HD får visserligen anses innefatta en invändning om att klandertalan inte väckts i rätt tid. Det kan emellertid lagligen inte komma i fråga att HD i anledning av den mot avvisningsbeslutet fullföljda talan skulle på grundval av invändningen göra en prövning i sak och ta ställning till spörsmålen, huruvida klandertvisten i 53 § 2 st lagen om förvaltning av samfälligheter är tillämplig beträffande klagandenas talan i dess helhet eller viss del därav och huruvida i så fall fristen försuttits. (Jfr NJA 1980 s 117).

På grund av det anförda finner HD att domstolarnas avvisningsbeslut skall undanröjas och att målet i sin helhet skall tas upp av TR:n.

Slut. HD undanröjer domstolarnas beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1981-02-24

Målnummer:
Ö182-79