En fastighet kan beredas rätten till ett servitut till väg på en annan fastighet enligt 49 § anläggningslagen endast om servitutet har en direkt anknytning till och är av väsentlig betydelse för behovet av enskild väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten.


Lagrum:
49 § och 50 § anläggningslagen (1973:1149); 7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988); 14 kap. 1 § jordabalken (1970:994); NJA 1978 s. 57

Tjörns kommun ansökte hos Lantmäteriet i mars 2010 om rätt att få anlägga en gång- och cykelväg på ett antal fastigheter utmed väg 721. Lantmäteriet beslutade i enlighet med ansökan om rätt enligt 49 § anläggningslagen (1973:1149) till förmån för kommunens fastighet Tubberöd 1:488.

Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen

I egenskap av ägare till berörda fastigheter överklagade M.H. och M.J. Lantmäteriets beslut. M.H. yrkade att ingen rätt för gång- och cykelväg skulle upplåtas på hans fastighet. M.J. yrkade att domstolen skulle undanröja Lantmäteriets beslut och ställa in förrättningen, i andra hand att ärendet skulle återförvisas till Lantmäteriet.

Kommunen yrkade att överklagandena skulle avvisas.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Peter Ardö och tekniska rådet Sören Karlsson) anförde följande i dom den 8 december 2011.

Domskäl

Mark- och miljödomstolen har avgjort målet utan sammanträde med stöd av 16 kap. 8 § FBL. Parterna har beretts tillfälle att slutföra sin talan enligt samma bestämmelse.

För att tillgodose fastighets behov av väg kan enligt 49 § första stycket anläggningslagen upplåtas rätt för en viss fastighet att bygga väg över en annan fastighet eller att använda en befintlig väg. Fråga i målet är hur begreppet "fastighets behov av väg" ska tolkas. Mark- och miljödomstolen bedömer att uttrycket måste tolkas så att det avser den aktuella fastighetens, dvs. Tubberöd 1:488, behov av väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten. Att det även är den tolkningen som varit lagstiftarens avsikt framgår bl.a. av prop. 1973:60 s. 143 f. och 282 ff. genom användandet av uttrycket enstaka fastighets behov.

Kommunen gör gällande att deras fastighet Tubberöd 1:488 är en kommunikationsfastighet som syftar till att tillhandahålla ett lämpligt kommunikationssystem och knyta samman bland annat gång- och cykelvägsnätet inom det aktuella området samt att gång- och cykelvägen är av väsentlig betydelse för kommunikationerna till och från Tubberöd 1:488. Av Lantmäteriets protokoll framgår att det saknas detaljplan för området där gång- och cykelvägen planeras. Domstolen noterar att det av fastighetsregistret framgår att fastigheten är 26,35 ha varav 1,57 ha utgörs av vattenområde samt att den inte innehåller någon byggnad som är taxerad som specialenhet för kommunikationsändamål. Av kartan framgår vidare att fastigheten består av en stor del obebyggd mark samt viss gatumark.

Kommunen har inte gjort gällande att det på fastigheten finns någon byggnad eller anläggning för vilken rätt att ha tillgång till en gång- och cykelväg utefter väg 721 är erforderlig. Det framgår vidare av kartan att gång- och cykelvägen inte går ända fram till Tubberöd 1:488. Av rubriken i anläggningslagen framgår att 49 § avser bestämmelser om enskilda vägar. Rättigheten som upplåtits genom den överklagade förrättningen avser en gång- och cykelväg som kommunen planerar anlägga utefter väg 721. I samrådshandlingen till översiktsplan 2012 framgår att utbyggnaden av gång- och cykelvägsnätet behövs för att underlätta hållbara resvanor för Tjörns befolkning men även för att utveckla en attraktiv besöksnäring. Domstolen gör därmed bedömningen att syftet med gång- och cykelvägen är att tillgodose ett allmänt behov och inte ett behov som föreligger för Tubberöd 1:488. Sammantaget visar detta enligt domstolen att gång- och cykelvägen inte har den betydelse för Tubberöd 1:488 som kommunen hävdar.

Som framgår ovan är det domstolens bedömning att kommunen inte visat att gång- och cykelvägen är av väsentlig betydelse för att tillgodose Tubberöds 1:488 behov av väg.

På grund av det anförda ska anläggningsbeslutet undanröjas för klagandenas fastigheter. Med tillämpning av 31 § anläggningslagen jämförd med 16 kap. 11 § 2 st. FBL ska undanröjandet även omfatta resterande delar av anläggningsbeslutet.

Domslut

Mark- och miljödomstolen undanröjer Lantmäteriets beslut i sin helhet samt inställer förrättningen.

Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen

Tjörns kommun överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade att Mark- och miljööverdomstolen skulle upphäva mark- och miljödomstolens dom och fastställa Lantmäteriets beslut.

M.H. och M.J. bestred kommunens yrkande.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättslagmannen Lars Dirke, tekniska rådet Jan Gustafsson, hovrättsrådet Åsa Marklund Andersson, referent, och tf. hovrättsassessorn Helen Blomberg) anförde följande i dom den 23 oktober 2012.

Mark- och miljööverdomstolens domskäl

Mark- och miljööverdomstolen instämmer i den bedömning som mark- och miljödomstolen har gjort. Mark- och miljödomstolens dom ska därför fastställas.

- - -

Mark- och miljööverdomstolen tillåter att domen får överklagas.

Mark- och miljööverdomstolens domslut

Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens dom.

Högsta domstolen

Tjörns kommun överklagade och yrkade att HD, med ändring av Mark- och miljööverdomstolens och mark- och miljödomstolens dom, skulle fastställa Lantmäteriets beslut.

M.H. och M.J. motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens dom ändrades.

Lantmäteriet avgav yttrande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Stefan Mattsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. Lantmäteriet beslutade att enligt 49 § anläggningslagen (1973:1149) upplåta rätt för Tjörns kommuns fastighet Tjörn Tubberöd 1:488 att anlägga, underhålla och förnya gång- och cykelbana inom visst område. Kommunen var sökande. Gång- och cykelvägen skulle inte ligga inom detaljplanelagt område.

2. Beslutet överklagades till mark- och miljödomstolen av M.H. och M.J. som är ägare till några av de tjänande fastigheterna för den aktuella servitutsrätten. Enligt domstolen var kravet på att servitutet har väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg inte uppfyllt (se 49 § anläggningslagen). Domstolen undanröjde därför Lantmäteriets beslut och ställde in förrättningen.

3. Mark- och miljööverdomstolen fastställde mark- och miljödomstolens dom.

Frågan i målet

4. Frågan i målet är hur rekvisitet väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg i 49 § anläggningslagen ska tolkas och om rekvisitet kan anses vara uppfyllt beträffande den tilltänkta gång- och cykelvägen.

Den rättsliga regleringen

5. I samband med att anläggningslagen tillkom år 1974 ersatte den bl.a. delar av lagen (1939:608) om enskilda vägar. 1939 års lag gällde enbart enskilda vägar (1 § i lagen). Uttrycket väg ansågs inbegripa också gång- och cykelvägar (jfr NJA II 1940 s. 335). I anläggningslagen infördes före 46 § rubriken "Särskilda bestämmelser om enskilda vägar". Under denna rubrik återfinns 49 §.

6. Enligt 49 § första stycket anläggningslagen kan det upplåtas rätt för fastighet att bygga väg över annan fastighet eller att använda befintlig väg om det är av väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg. I förarbetena till anläggningslagen ges ingen direkt ledning angående tolkningen av det aktuella kravet. Det anges inte något som ger stöd för att avsikten var att vidga tillämpningsområdet för bestämmelserna i 46-57 §§ till att avse också andra vägar än enskilda. Inte heller sägs något om att gång- och cykelvägar inte skulle omfattas av anläggningslagen. (Jfr prop. 1973:160 s. 142 ff. och s. 265 ff. samt även NJA 1985 s. 676 med hänvisningar.)

7. Av rättsfallet NJA 1985 s. 676 framgår att uttrycket fastighets behov av väg i 49 § anläggningslagen ska tolkas så att det avser den aktuella fastighetens behov av väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten. Eftersom en upplåtelse av rätt att bygga exempelvis en gång- och cykelväg innebär en påtaglig inskränkning för de tjänande fastigheternas ägare att nyttja sin mark i det område som berörs, bör någon extensiv tolkning av kravet på väsentlig betydelse för att tillgodose fastighets behov av väg inte komma ifråga.

8. Enligt 7 kap. 1 § FBL får servitut bildas genom fastighetsreglering - under förutsättning att de allmänna kraven i 14 kap. 1 § JB är uppfyllda - om servitutet är av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning. Bestämmelsen har varit föremål för prövning i ett antal avgöranden från HD, se bl.a. rättsfallen NJA 1978 s. 57 och NJA 1991 s. 177. I rättsfallet NJA 1997 s. 307 uttalade HD att det bl.a. genom de tidigare nämnda avgörandena har skett en utveckling som innebär att kravet på nytta för den härskande fastigheten har tunnats ut och ersatts av ett krav på funktionellt samband mellan nyttigheten på den tjänande fastigheten och utnyttjandet av den härskande fastigheten.

9. Förutsättningarna för bildande av servitut enligt 7 kap. 1 § FBL och enligt 49 § anläggningslagen skiljer sig åt i ett betydelsefullt avseende. Kravet för servitut enligt 7 kap. 1 § FBL är att servitutet är av väsentlig betydelse för fastighets ändamålsenliga användning, medan 49 § anläggningslagen kräver att servitutet är av väsentlig betydelse för den aktuella fastighetens behov av väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten (jfr däremot 50 § anläggningslagen). Den utveckling mot ett krav på funktionellt samband som har ägt rum beträffande 7 kap. 1 § FBL kan därför inte anses medföra att det är tillräckligt med ett motsvarande funktionellt samband vid bedömning av om förutsättningarna enligt 49 § anläggningslagen är uppfyllda.

10. En fastighet ska därför inte beredas rätten till ett servitut på en annan fastighet med stöd av 49 § anläggningslagen utan att servitutet har en direkt anknytning till och är av väsentlig betydelse för just den fastighetens behov av enskild väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten.

Bedömningen i detta fall

11. Av utredningen framgår att det inte finns någon byggnad eller annan anläggning på fastigheten Tubberöd 1:488 för vilken det är av väsentlig betydelse att den aktuella gång- och cykelvägen anläggs. Den planerade vägen måste i stället anses syfta till att tillgodose ett allmänt behov av ändamålsenliga kommunikationer i Skärhamn med omnejd. HD instämmer således i domstolarnas bedömning att den tilltänkta gång- och cykelvägen inte kan anses vara av väsentlig betydelse för att tillgodose behovet av en enskild väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten Tubberöd 1:488. Servitut kan därför inte upplåtas med stöd av 49 § anläggningslagen. Följaktligen ska Mark- och miljööverdomstolens domslut fastställas.

Domslut

HD fastställer Mark- och miljööverdomstolens domslut.

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, referent, Svante O. Johansson och Dag Mattsson) meddelade den 2 april 2014 dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelad: den 2 april 2014.

Mål nr: T 5065-12.

Lagrum: 49 och 50 §§ anläggningslagen (1973:1149), 7 kap. 1 § FBL och 14 kap. 1 § JB.

Rättsfall: NJA 1978 s. 57, NJA 1985 s. 676, NJA 1991 s. 177 och NJA 1997 s. 307.

NJA 1978 s. 57; NJA 1985 s. 676; NJA 1991 s. 177; NJA 1997 s. 307
NJA 2014 s 228 (nr 14)

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2014-04-02

Målnummer:
T5065-12