Att det finns alternativa upplåtelseformer hindrar i normalfallet inte ledningsrätt. Sådan rätt förutsätter inte heller att sökanden först har försökt komma överens med markägaren. Att ansökningen avser allmän plats är inte i sig något hinder mot ledningsrätt.


Lagrum:
6 § och 10 § ledningsrättslagen (1973:1144); 3 kap. 1 §, 2 § och 15 § ordningslagen (1993:1617)

Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen

Malmö kommun överklagade vid Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen, ett av Lantmäterimyndigheten i Malmö den 29 juni 2010 meddelat beslut om upplåtelse av ledningsrätt till förmån för Svenska UMTS-nät AB i den av kommunen ägda fastigheten Limhamn 155:496.

Mark- och miljödomstolen (rådmannen Jonny Boo och f.d. fastighetsrådet Torsten Sojdelius) anförde i dom den 12 oktober 2011:

Bakgrund

Svenska UMTS-nät AB (nedan Bolaget) har hos Lantmäterimyndigheten (LM) ansökt om upplåtelse av ledningsrätt för en telekommunikationsanläggning som ska ingå i ett kommunikationsnät för allmänt ändamål. Anläggningen består av ett teknikskåp med måtten 1,58 x 0,925 x 1,3 m jämte en 20 m hög 3G-mast integrerad i en gatubelysningsstolpe, s.k. Monopolemast. Teknikskåpet är tänkt att placeras bredvid ett befintligt elskåp intill gångbanan till Elinelundsvägen i Malmö och 3G-masten ska ersätta en befintlig lyktstolpe. Det berörda området ingår i allmän plats - gata - enligt gällande detaljplan och ägs av Malmö kommun. Bygglov för anläggningen har beviljats och uppförandet av densamma har av Stadsbyggnadsnämnden i Malmö kommun betraktats som en mindre avvikelse från detaljplanen.

LM beslutade den 29 juni 2010 att upplåta ledningsrätt för en telekommunikationsanläggning med ändamålet elektronisk kommunikation till förmån för Bolaget och belastande kommunens fastighet Malmö Limhamn 155:496. Upplåtelsen innefattade även rätt för Bolaget att - i enlighet med bestämmelserna i 11 a § ledningsrättslagen - inom det upplåtna området låta någon annan eller själv anlägga, behålla, underhålla och förnya ytterligare teleutrustning, ledningar och andra anläggningar för telekommunikationsändamål. LM beslutade vidare att Bolaget till Malmö kommun skulle betala ersättning för upplåtelsen med 3 000 kr.

LM:s beslut har överklagats av Malmö kommun.

Yrkanden m.m.

Malmö kommun har yrkat att mark- och miljödomstolen ska ändra LM:s beslut på så sätt att ledningsrätt för den aktuella telekommunikationsanläggningen inte beviljas. - - -.

Bolaget har bestritt ändring. - - -.

Malmö kommun har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande.

Bakgrund

Kommunens grundinställning är att inte upplåta rättigheter som är obegränsade i tid i allmän plats eller på kvartersmark annat än i undantagsfall. Således medges ledningsrätt endast för mycket stora ledningar eller på kvartersmark där den varken stör medgiven byggrätt eller förändrad markanvändning.

Infrastrukturens utveckling

De senaste åren har inneburit en utökning och förändring av sådan infrastruktur som till för inte så länge sedan enbart utgjordes av ledningar. Mobiltelefonnäten i Sverige har byggts ut i rask takt och stora delar av landet täcks nu av flera parallellt arbetande nätoperatörer. Samhället har fått vänja sig vid en miljö bestående av antenner som satts upp på master, tak, husgavlar och liknande antennbärare.

Utvecklingen inom mobilteleteknikområdet har sålunda gått mycket snabbt. Till alldeles nyligen var det många fackverksmaster som ledningsägarna begärde ledningsrätt för, nu ansöker de för andra tekniska lösningar.

Sökanden verkar på en avreglerad marknad och är en av flera som fått licens av Post- och Telestyrelsen (PTS). Alla bolag upptagna på listan över företag som tillhandahåller tjänster för elektronisk kommunikation kan dessutom anses ha allmännyttiga anläggningar eller ledningar. I dagsläget omfattar denna lista ca femhundra företag (Källa PTS, 2009). Denna kommersiella marknad är sannolikt präglad av skarp konkurrens där utgifter för markåtkomst torde utgöra en relativt liten del av den totala investeringskostnaden för operatören. En operatör kan förmodligen inte av konkurrensskäl utan vidare föra kostnader för markåtkomst vidare på konsumenter i form av höjda priser. Å andra sidan får det antas att alla aktörer påverkas på samma sätt av kostnaderna. Det bör påpekas att intäkterna för de kommersiella aktörerna under 2009 beräknats till totalt 50,5 miljarder kr av vilka intäkterna för mobila samtals- och datatjänster ökade med 9 procent till 22,2 miljarder kr (Källa: PTS, Svensk telemarknad 2009).

Kommunen menar att den snabba utvecklingen inom teknikområdet kan medföra att tidigare väl fungerande tekniska lösningar på kort tid blir inaktuella och därmed kan bl.a. krav på ianspråktagna markområden och utformningen av dessa komma att ändras. Såvida de tidigare tekniska lösningarna helt gått ur tiden återstår bl.a. ansvarsfrågan för kostnader för borttagande av anläggningen och ett eventuellt upphävande av ledningsrätt. Ytterligare ett problem i sammanhanget kan vara om ansvarig operatör inte lever kvar på marknaden eller har fått nya ägare med andra intentioner eller om operatörsbolaget försatts i konkurs. I dessa fall riskerar kostnaden för avetableringen att falla på skattebetalarna i stäl1et för på verksamhetsutövaren som använt den allmänna platsen i kommersiellt syfte.

Markåtkomsten

Anläggning för telekommunikation kräver ofta tillgång till någon annans fastighet och detta kan avse både mark och byggnader. Kommunen har en nyckelroll när det gäller att tillåta åtkomst till mark och ge tillstånd för olika operatörer att skapa sin infrastruktur. Företrädare för kommunen - fastighetskontoret och gatukontoret - har underhand fört vissa diskussioner med sökanden om markåtkomst. Bolaget har valt att söka ledningsrätt istället för att vidare diskutera avtal eller upplåtelse med kommunen. Främsta skälet till detta är enligt kommunens uppfattning ställda villkor beträffande kostnaden för ianspråktagandet av den kommunala marken.

När de gäller allmän plats menar Bolaget att kommunen visar dålig förhandlingsvilja beträffande kostnaden för upplåtelsen. Kommunen hänvisar härvidlag till den kommunala taxan som gäller för upplåtelse av allmän platsmark i enlighet med ordningslagen (1993:617). Den avgift som kommunen tar ut för ifrågavarande upplåtelser följer sålunda en taxa som kommunfullmäktige i Malmö beslutat. För kvartersmark som inte är styrd av ordningslagen använder kommunen vissa riktvärden som ligger i nivå med gällande taxa för allmän plats. Bolaget framhåller även att rätten för dem att bibehålla telekommunikationsanläggning framstår som mer osäker, om man skulle sluta avtal med eller ansöka om upplåtelse vid kommunen. Kommunen menar att i vart fall beträffande upplåtelser inom allmän plats i enlighet med ordningslagen, som nu är aktuellt, är det fråga om upplåtelse på obestämd tid varför Bolagets inställning synes obefogad. För kvartersmark gäller avtal om anläggningsarrende och andra villkor. Det bör i detta sammanhang tilläggas att offentliga markägare omfattas av EU:s regler om statligt stöd och detta innebär bl.a. att all upplåtelse ska ske på marknadsmässiga villkor.

Kommunen vill understryka att det kommunala självstyret innebär att det ska finnas en självständig och, inom vissa ramar, fri bestämmanderätt för kommuner och landsting. Det kommunala planmonopolet är grundstenen i bl.a. plan- och bygglagen (1987:10), däremot är förhållandena olika bland Sveriges kommuner. Det skiljer sig i invånarantal, yta, tätortsgrad, näringslivsstruktur, befolkningssammansättning etc. Traditionellt har det funnits ett starkt stöd hos lagstiftaren för att dessa grundläggande ändamål - det kommunala självstyret och kommunernas ansvar för markplaneringen - ska ligga fast. Härigenom har det ansetts att man värnar om medborgarnas inflytande och de enskildas rättigheter. När kommuner har frihet att utforma sina egna verksamheter kan de ta hänsyn till de mellan kommuner inbördes varierande förutsättningarna liksom de egna medborgarnas önskemål.

Det kommunala självstyret är särskilt viktigt när det gäller den allmänna platsmarken. Kommunen medger inte ledningsrätt för sådan mark utan menar att tillgängligheten till den allmänna platsen kan och ska lösas med ett tillstånd enligt ordningslagen. Den kommunala allmänna platsmarken har i vissa avseenden fått ett högre skyddsvärde än annan mark. Allmän platsmark ska vara öppen och tillgänglig för allmänheten. Lagstiftarens krav på allmänhetens tillgänglighet innebär att allmän platsmark skyddas från åtgärder som kan inskränka möjligheten för allmänheten att tillfullo nyttja marken. För detta syfte har lagstiftaren skapat speciallagstiftning; ordningslagen jämte ytterligare bestämmelser i plan- och bygglagen. Regleringen i speciallagstiftning skiljer skyddet av den allmänna platsmarken från t.ex. kvartersmark Här är bl.a. målet NJA 1973 s.70 av intresse. Målet gällde ersättning till en kommun för nyttjanderättsupplåtelse av utrymme i gatumark för teleledningar. HD anförde bl.a. beträffande allmän platsmarks status att gatumarks och andra allmänna platsers publika karaktär inte innebar någon rätt för dåvarande Televerket att - såsom för allmänbruk - fritt få ta marken i anspråk. Tillgång till allmän platsmark kan sålunda inte per automatik krävas av en anläggnings- eller ledningsägare.

Ordningslagen är konstruerad så att belamringar/upplåtelser kan ges specialanpassade villkor för just den aktuella anläggningen. Upplåtelser genom ordningslagen ger en offentligrättslig möjlighet att bortforsla anläggningar som förlorat sitt syfte - denna möjlighet finns inte i ledningsrättslagen utan administrativa åtgärder och kostnader. Lagen är specialskriven för att reglera hur man nyttjar allmän plats och på vilket sätt upplåtelse får ske. Polismyndigheten avgör om det är lämpligt ur säkerhetssynpunkt att upplåta platsen till det önskade ändamålet och kommunen har möjlighet föreskriva villkor om t.ex. klottersanering, renhållning, växtlighet och tillgänglighet. Allmän platsmark ska såsom tidigare nämnts vara tillgänglig för alla. Det betyder bl.a. att denna ska anordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stadsbilden och hållas i vårdat skick. Systemet med polistillstånd är ägnat att se till att betydande olägenheter för bl.a. omgivning och trafik inte ska uppkomma.

Ledningsrättslagens förutsättningar

Det är kommunens uppfattning att prövningen om ledningsrätt ska meddelas bör ske i flera efter varandra kommande led;

1. Behovsvillkoret - en prövning av om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt än det ansökta.

2. Lämplighetsvillkoret där fördelarna med ledningsrätten vägs mot olägenheterna ur både allmän och enskild synpunkt (6 § ändamålet tillgodoses lämpligen på annat sätt - olägenhet ur allmän synpunkt - kommunen representerar det allmänna intresset och det är kommunens uppfattning att ledningsrätt är till stor olägenhet ur allmän synpunkt).

3. Ledningsrätt får inte meddelas i strid med detaljplan. Visserligen kan mindre avvikelse godtas men då ska de föregående stegen vara prövade. Marken är ju inte längre allmänt tillgänglig om ledningsrätt upplåts. Detaljplanen anger att marken ska vara allmänt tillgänglig, dvs. kommunen har huvudmannaskapet och platsen kan inte enbart vara tillgänglig för enskilt bruk. En upplåtelse som binder användningsområdet för annat än allmän tillgänglighet rimmar illa med plan- och bygglagens intentioner. Alla upplåtelser ovan mark ska samsas och samordnas - detta hanteras bäst genom ordningslagen.

4. Ledningsrätt får inte meddelas om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse. Först vid prövningen av denna punkt tar man hänsyn till om ledningen är till övervägande nytta ur allmän synpunkt.

Ledningsrättens nackdelar och intrånget i övrigt

Den av LM meddelade ledningsrättens villkor kan leda till konf1ikt på så sätt att sökandens drift- och underhållsåtgärder kan komma att stå i strid med bl.a. kommunens trafikföreskrifter, grävningsbestämmelser och regler för avstängningar. Vid arbeten med anläggningen kan det uppkomma trafikstörningar, buller och byggtrafik, estetiska skador och klagomål från allmänheten, men även långsiktiga problem vid ledningsrättens fortlevnad. För allmänheten, och andra intressenter, blir rollerna oklara om vem som ansvarar för skador och störningar.

Kommunen hävdar att i det här fallet försvåras skötseln av marken bakom ledningsrättsområdet. Bolaget har inte redovisat hur anläggningen ska utformas så att eventuella dikesfunktioner säkerställs. Generellt sett försvårar ledningsrätt även vid stadsplanering t.ex. vid förtätning av staden, trafikomläggningar eller införande av nya trafikslag som spårbunden trafik. Kommunen samordnar ledningsdragningar genom att det inte upplåtes mer utrymme än nödvändigt.

Kommunen gör gällande att ledningsrätt i väsentlig mån försvårar en förändring av markanvändningen och ger i princip ledningsägaren en monopolställning gentemot andra ledningsägare bl.a. då allmän platsmark - gator m.m. - är begränsade utrymme där det inte ryms mer än någon eller några ledningsrättsutrymmen. Ledningsrätt är dessutom en upplåtelse för all framtid. Visserligen kan en ledningsrätt omprövas, men vid en omprövning har markägaren en svagare ställning än vid en ny prövning. Även om villkor om borttagande av anläggningen ställs av lantmäteriet har ledningsägaren inget egentligt incitament för att ta bort denna eller att upphäva ledningsrätten.

I vissa sammanhang har det framförts att allmän platsmark ur värderingssynpunkt saknar värde då marken inte kan användas i kommersiella syften just för att den ska hållas allmänt tillgänglig. Det är kommunens uppfattning att alldeles oavsett kan i valt fall inte allmän platsmark ses som mindre skyddsvärd än annan mark och inte heller som tillgänglig för allt nyttjande som kan motiveras från kommersiell synvinkel. Enligt kommunens uppfattning är intrånget som en ledningsrätt av ifrågavarande slag innebär svårvärderat. En markägare - kommunal eller annan - lider skada av viss omfattning om det sätts upp master eller uppförs andra anläggningar. Det är för närvarande inte känt vad för behov av reparations- och underhållsarbeten dessa master medför, vilket slitage på marken som sker vid t.ex. uppförande av monopolemaster och vilka estetiska konsekvenser som uppkommer. Master riskerar även att medföra att stadsbilden - för vilken kommunen svarar genom sitt planmonopol - påverkas i negativ riktning. Möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning torde ge allmän platsmark ytterligare värde då område under den allmänna platsmarken kan tas i anspråk för bl.a. byggnation.

Andrahandsupplåtelse

Kommunen ställer sig frågande till Bolagets rätt att få upplåta utrymme for dragande av andra ledningar inom området för ledningsrätten såväl för egen användning som för upplåtelse till andra nyttjare. Ledningsrätt syftar i första hand till att ge rätt till utrymme inom en fastighet till förmån för en viss bestämd ledningsägare för att där dra fram och begagna en viss bestämd typ av ledning. Kommunen menar att ledningsägare inte bör ges rätt att i sin ledningsrätt, på annans fastighet, upplåta rätt att dra ledningar i andra hand. En sådan rätt bör kräva medgivande från markägaren och möjligen innebära att ny förrättning ska äga rum. Mot bakgrund av att ledningsrätt endast får upplåtas i fast egendom innebär en andrahandsupplåtelse av ledningsrätt av ifrågavarande slag en upplåtelse i lös egendom och strider således mot lag.

Sammanfattning

Vid fastighetsbildning ska LM se till att de allmänna lämplighetsvillkoren i fastighetsbildningslagen (FBL 3 kap.) är uppfyllda. LM ska i varje situation göra en allmän bedömning av vilken fastighetsbildningsåtgärd som bör tillämpas. Samma förfarande bör tillämpas beträffande ledningsrättsansökningar. Kommunen hävdar att ledningsrätten inte ska ges en starkare ställning i det avseendet genom att myndigheten vid sådan ansökan mer eller mindre regelmässigt går sökanden tillmötes.

Ledningsrätt får enligt lagstiftaren inte upplåtas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av upplåtelsen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. En markägare ska inte behöva tåla ett intrång om nyttan av ledningen är obetydlig samtidigt som intrånget är förhållandevis stort. Ledningsrätten måste vara ändamålsenlig och fördelarna med ledningsrätten ska överväga de olägenheter som uppkommer. Kommunen gör gällande att kommunens skäl för att inte medge ledningsrätt inom vissa markområden måste väga tungt vid denna bedömning.

Markägare har normalt en stark ställning och åtkomst till mark är en viktig fråga. Ledningsrätt bör enligt kommunens uppfattning endast komma ifråga som ett andra alternativ om det inte är möjligt för ägaren till den allmännyttiga infrastrukturella anläggningen att sluta avtal eller få upplåtelse av allmän plats med kommunen. Ledningsrätt bör endast användas när andra mindre ingripande upplåtelseformer inte står till buds eller är mindre lämpliga att använda. I förevarande fall är enligt kommunens uppfattning en upplåtelse i enlighet med ordningslagen det mest lämpliga och tillräcklig eftersom då tillgodoses både sökandens intressen och kommunens möjligheter att förvalta och gestalta det offentliga rummet.

Att Lantmäteriet tillgodoser en ledningsägare - som är först med att ansöka om ledningsrätt - fråntar andra därefter kommande ledningsägare möjligheten att placera sina ledningar i kommunal mark genom ledningsrättsinstitutets natur. Ledningsrätten ges ofta för utrymme som de facto begränsar möjligheten för fler ledningsägare att samsas i marken. Det är kommunens uppfattning att det är kommunen som är bäst lämpad att tillgodose konkurrens och likabehandling genom att kommunen medelst ordningslagens reglering samordnar ändamålen. Kostnaderna för ledningsägaren blir därigenom både beräkningsbara och konkurrensneutrala.

Bolaget har som grund för sitt bestridande i huvudsak anfört följande.

Omständigheter till stöd för upplåten ledningsrätt

Den mast för vilken ledningsrätt söks ingår i ett landsomfattande elektroniskt kommunikationsnät för mobiltelefoni. Mycket få av alla de bolag som finns anmälda som teleoperatörer hos Post- och Telestyrelsen innehar frekvenstillstånd och äger egna telenät.

Anläggande av ett landsomfattande elektroniskt kommunikationsnät är en långsiktig och kostsam investering. Det är därför viktigt att de investeringar i anläggningstillgångar som finns i annans mark har stabila upplåtelseformer. De villkor som Malmö kommun hittills erbjudit har inte varit sådana. I målet har kommunen dubbla roller, dels som myndighet i fråga om tillsyn och utövare av ordningsstadgan och dels som fastighetsägare. Ledningsrättslagen liksom också expropriationslagen gäller lika för offentliga och privata associationsformer. Möjligheten att med stöd av någon av dessa lagar få tillgång till annans mark beror inte på associationsformen utan på allmännyttigheten i sökandens skäl för att få ta marken i anspråk.

Efter hård kritik mot att de mobilteleoperatörer som tilldelades frekvenser för den tredje generationens mobiltelefoni inte förmådde komma överens om att samnyttja de master som i snabb takt uppfördes runt om i landet infördes år 2006 den s.k. mastlagen i lagen om elektronisk kommunikation. Som ett komplement till mastlagen infördes paragraf 11 a i ledningsrättslagen. Inför möjlighet att samutnyttjande skulle kunna tvingas fram började bolagen frivilligt samnyttja master. För de master där mobilteleoperatörer söker ledningsrätt söks därför regelmässigt också förordnande enligt § 11 a i ledningsrättslagen. Genom samnyttjande av master minskar det totala antalet master i landet. Teleoperatörerna samutnyttjar numera master i hög utsträckning.

UMTS har dålig radiotäckning i sitt nät i ett stråk från det område där den aktuella masten avses placeras mot Rosenvång och Limhamn. Kapaciteten behöver förstärkas och nya master måste för den skull uppföras. Området har en utpräglad tät småhusbebyggelse men insprängda parker med lekplatser och ett koloniområde. Den aktuella platsen ligger i ett plant tätbebyggt villa-radhusområde med små fastigheter. Kommunen har beviljat bygglov för den aktuella anläggningen som ligger i allmän platsmark och för flera likadana anläggningar som avses att uppföras i allmän platsmark i stråket som anges ovan. Beviljat bygglov visar att kommunen anser att lokaliseringen är förenlig med detaljplan. UMTS har hos kommunen fått besked om att bolaget inte kunde förvänta bygglov i parkmark.

Den aktuella masten är en s.k. Monopolestolpe som kommer att ha en dubbel funktion. Den kommer att användas både som gatubelysningsstolpe och som bärare av mobilteleantenner. Till utseendet är stolpen lite högre och möjligen lite kraftigare jämfört med en ordinär belysningsstolpe. Den är 20 meter hög och 0,3 m i diameter. Radioantennerna monteras inne i stolpens topp. I stolpen finns plats för antenner för två mobilteleoperatörer.

För att åstadkomma den önskade kapacitetsökningen skulle belysningsstolpar inom en radie om 150-200 meter från den aktuella platsen vara möjliga att på samma sätt ge dubbel funktion. Den valda platsen har dock fördelen att teknikutrustningen kan placeras i ett "skåp" bredvid ett elskåp. På så sätt hålls infrastrukturanläggningar för el och tele samman på en plats.

Kommunens påstående att de master som byggs för användning i elektroniska kommunikationsnät inte skulle användas under sin tekniska livslängd eller att de skulle överges i fall av mobilteleoperatörs konkurs saknar grund. Det gäller särskilt i storstadsområden där marknaden ständigt efterfrågar högre kapacitet i näten. Skulle någon mobilmastägare gå i konkurs finns säkert tänkbara köpare till sådana konkursbon. Som ovan angivits ägs UMTS av TeliaSonera AB och Tele2 som båda är stora stabila bolag. - Ledningsrättsupplåtelsen ger ledningsägaren rätt att "underhålla, anlägga, bibehålla, reparera, uppgradera och förnya telekommunikationsanläggningen för ändamålet elektronisk kommunikation". Den risk som kommunen påstår finns för att anläggningens tekniska utrustning på grund av upplåtelseformen skulle föråldras och inte tillåtas hänga med i de elektroniska kommunikationsnätens allmänna teknikutveckling finns således inte.

Domskäl

Mark- och miljödomstolen har avgjort målet utan att hålla sammanträde. Parterna, som beretts tillfälle att slutföra sin talan, har inte åberopat någon bevisning.

Malmö kommun har till stöd för sin inställning i första hand hänvisat till det kommunala självstyret innefattande dels kommunens s.k. planmonopol och det ansvar för den fysiska planeringen som åvilar kommunen enligt plan- och bygglagen (PBL), dels kommunens rättigheter och skyldigheter i fråga om mark som utlagts till allmän plats i detaljplan och den reglering av användningen av offentlig plats som ordningslagen (SFS 1993:1617) medger. Kommunen gör således i första hand gällande att den aktuella upplåtelsen av rätt till utrymme för telekommunikationsanläggning jämte användning för detta ändamål inte ska regleras genom upplåtelse av ledningsrätt utan genom ordningslagens bestämmelser i förening med den av kommunfullmäktige antagna taxan för disponering av allmän plats.

Ledningsrättslagen innehåller i sig inga principiella begränsningar i fråga om upplåtelse av utrymme inom mark som i detaljplan utlagts som allmän plats. När det gäller upplåtelser inom offentlig plats måste man dock skilja på tillstånd som avser rätten att disponera visst utrymme av en viss fastighet, dvs. rättigheter i förhållande till den berörda markens ägare, samt tillstånd att inom det upplåtna området, i dess egenskap av allmän plats enligt detaljplan och offentlig plats enligt ordningslagen, vidta erforderliga åtgärder, t.ex. uppförande av byggnader eller anläggningar, och bedriva den verksamhet som upplåtelsen förutsätter. Det finns alltså situationer när användning av offentliga platser kan medföra krav på tillstånd från såväl markägaren som polismyndigheten efter medgivande från kommunen. Det av kommunen åberopade rättsfallet NJA 1973 s. 70 saknar dock relevans för den bedömningen eftersom rättsfallet avsåg underjordiska ledningar och HD i sitt avgörande fann att sådana ledningar belägna inom allmän plats i detaljplan och som endast upptar utrymme under gatan inte berör gatans användning som allmän plats över huvud taget. Ianspråktaget utrymme för sådana ledningar är således inte att betrakta som offentlig plats i ordningslagens mening.

I förevarande fall är det fråga om anordningar som i och för sig inkräktar fysiskt på offentlig plats. Bygglov för anläggningen har beviljats. Av Kammarrättens i Stockholm avgörande i mål nr 2357-2000 den 6 december 2000 framgår att en verksamhet inom allmän plats mycket väl kan kräva såväl upplåtelse från kommunens sida såsom markägare som tillstånd av polismyndigheten enligt ordningslagen efter medgivande från samma kommun. Avgörande för bedömningen huruvida tillstånd enligt ordningslagen krävs synes vara om användningen stämmer överens med det ändamål som den allmänna platsen upplåtits för eller användningen under givna förutsättningar kan anses allmänt vedertagen. Det bör framhållas att en upplåtelse av ledningsrätt endast innebär rätt för ledningshavaren att i förhållande till markens ägare nyttja det upplåtna området med iakttagande av vad som föreskrivits i ledningsbeslutet. Det befriar inte ledningshavaren från att söka andra erforderliga tillstånd, t.ex. bygglov, jämte att iaktta föreskrifter och anvisningar för områdets nyttjande som kan ha utfärdats med stöd av annan lagstiftning, t.ex. trafikföreskrifter av olika slag.

Den i målet aktuella användningen för telekommunikationsändamål har vid beviljande av bygglov ansetts utgöra en mindre avvikelse från detaljplanen som är förenlig med dess syfte. Användningen får därför anses stå i överensstämmelse med det ändamål som den allmänna platsen har upplåtits för. Användning av allmän plats i detaljplan för vissa ledningar torde även vara att betrakta som en vedertagen användning. Av förarbetena till ordningslagen - prop. 1992/93:210 s. 273 - framgår att ett ianspråktagande av den allmänna platsen för ett sådant ändamål aldrig kräver tillstånd enligt ordningslagen. Kommunens talan kan således inte vinna bifall på den grunden att ordningslagen i stället för ledningsrättslagen skulle vara tillämplig.

Kommunens talan i övrigt får förstås som att man i andra hand gör gällande att villkoren i ledningsrättslagen för upplåtelse av ledningsrätt inte är uppfyllda. Kommunen har således anfört att ledningsrättsupplåtelsen riskerar medföra en rad nackdelar som överväger fördelarna med densamma. Kommunen hävdar vidare att upplåtelsen enligt 11 a § i ledningsrättslagen innebär en upplåtelse i lös egendom som strider mot lag. Kommunens resonemang är tämligen allmänt hållet utifrån kommunens principiella inställning att inte medge ledningsrättsupplåtelser inom allmän plats i detaljplan. Med hänsyn till den aktuella ledningsanläggningens beskaffenhet och det upplåtna utrymmets omfattning framstår de befarade olägenheterna som påtagligt överdrivna. Den tekniska utvecklingen har medfört att allt större del av telekommunikationen i form av telefoni och dataöverföring via s.k. bredband sker genom trådlös överföring. God kapacitet, säkerhet och tillgänglighet utgör därför ett starkt samhällsintresse. Det får förutsättas att den aktuella kommunikationsanläggningen lokaliserats med utgångspunkt i att på bästa sätt tillgodose detta intresse. Den omständigheten att tekniken utvecklats snabbt inom området elektronisk telekommunikation kan inte i sig vara ett argument mot att tillgodose det allmänna intresset av goda telekommunikationer genom den lagstiftning som genom SFS 2006:43 ändrats i syfte att särskilt tillgodose detta intresse. Den rätt som avses i 11 a § ledningsrättslagen innebär endast rätt för ledningshavaren att låta någon annan dra fram och använda ytterligare ledningar inom det upplåtna utrymmet av Malmö Limhamn 155:496. Eventuellt samnyttjande av själva anläggningen får regleras direkt mellan berörda teleoperatörer.

Vid en samlad bedömning finner mark- och miljödomstolen att ändamålet i detta fall inte lämpligen bör tillgodoses på annat sätt samt att fördelarna av den aktuella ledningsrättsupplåtelsen överväger olägenheterna. Upplåtelsen står inte heller i övrigt i strid med bestämmelserna i ledningsrättslagen. Kommunens talan ska därför lämnas utan bifall.

Domslut

Överklagandet lämnas utan bifall.

Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen

Malmö kommun överklagade i Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade bifall till sin talan vid mark- och miljödomstolen.

Mark- och miljööverdomstolen (hovrättsråden Lars Dirke, Rose Thorsén och Peder Munck, referent, samt tekniska rådet Jan Gustafsson) anförde i dom den 30 januari 2012:

Utveckling av talan i mark- och miljööverdomstolen

Kommunen har i allt väsentligt hänfört sig till vad som anförts vid mark- och miljödomstolen.

Till stöd för sin talan har kommunen ingivit ett yttrande från Sveriges kommuner och landsting (SKL).

Mark- och miljööverdomstolens domskäl

Målet har avgjorts i Mark- och miljööverdomstolen utan att överklagandet kommunicerats med motparten.

Mark- och miljööverdomstolen instämmer i underinstansernas bedömning i sak varför mark- och miljödomstolens dom ska fastställas.

- - -.

Mark- och miljööverdomstolens domslut

Mark- och miljööverdomstolen fastställer mark- och miljödomstolens dom.

Mark- och miljööverdomstolen fann skäl att enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar tillåta att domen fick överklagas.

Högsta domstolen

Malmö kommun överklagade Mark- och miljööverdomstolens dom och yrkade att HD skulle avslå Svenska UMTS-nät AB:s ansökan om upplåtelse av ledningsrätt.

Bolaget motsatte sig att Mark- och miljööverdomstolens dom ändrades.

Kommunen åberopade kompletterande yttranden från Sveriges kommuner och landting.

Lantmäteriet yttrade sig.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Stefan Mattsson, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Bakgrund

1. Svenska UMTS-nät AB ansökte vid lantmäterimyndigheten om ledningsrätt för en telekommunikationsanläggning som skulle ingå i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål. Anläggningen bestod av en 20 meter hög s.k. monopolemast integrerad i en gatubelysningsstolpe. I anläggningen ingick även ett teknikskåp och tillhörande anordningar. Anläggningen skulle placeras inom detaljplanelagt område som utgjorde allmän platsmark avsatt för park eller plantering. Ägare till fastigheten, som låg inom Malmö kommun, var kommunen. Bygglov hade beviljats för anläggningen med motiveringen att åtgärden innebar en mindre avvikelse från detaljplanen som var förenlig med planens syfte.

2. Lantmäterimyndigheten beslutade att upplåta ledningsrätt för anläggningen. Kommunen överklagade beslutet. Varken mark- och miljödomstolen eller Mark- och miljööverdomstolen ändrade lantmäterimyndighetens beslut.

Den rättsliga regleringen

3. Enligt 2 § andra stycket ledningsrättslagen (1973:1144) ska en anordning som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål men som inte utgör ledning, anses som en ledning vid tillämpningen av ledningsrättslagen. Till anordningen räknas även de master, skåp, byggnader m.m. som är oundgängligt nödvändiga för den tekniska utrustningens funktion (prop. 2003/04:136 s. 29).

4. Villkoren för upplåtelse av ledningsrätt anges i 6-10 §§ ledningsrättslagen. Enligt 6 § får ledningsrätt inte upplåtas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt eller olägenheterna av upplåtelsen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. I 8 § första stycket sägs bl.a. att inom område med detaljplan får en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen; mindre avvikelser får dock göras om syftet med planen inte motverkas. Enligt 10 § första stycket får ledningsrätt inte upplåtas om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse. I andra stycket anges dock att första stycket inte gäller när upplåtelsen till övervägande del är till nytta från allmän synpunkt.

Kommunens talan

5. Kommunen har som skäl till att ledningsrätt inte bör upplåtas anfört bl.a. följande. Ledningsrättslagen är en tvångslagstiftning som ska användas restriktivt. Kommunen godtar i och för sig att anläggningen uppförs på den aktuella platsen. Kommunen blir emellertid mycket låst vad gäller den allmänna platsens framtida nyttjande om ledningsrätt upplåts. Den upplåts ju i så fall för all framtid. Kommunen förhindras då att ta sitt ansvar för utveckling, nyttjande och skötsel av den allmänna platsen. Andra till buds stående upplåtelser är betydligt mer ändamålsenliga än ledningsrätt. Kommunen förespråkar att telekommunikationsbolagen tecknar markavtal med kommunen på lika villkor och i förekommande fall söker tillstånd enligt 3 kap. 1 § ordningslagen (1993:1617). Kommunen har erbjudit UMTS att teckna ett sådant avtal men bolaget har inte gått med på det. På grund av de olägenheter som uppkommer för kommunen är upplåtelsen av ledningsrätt inte till övervägande nytta från allmän synpunkt. Upplåtelsen strider mot 6 och 10 §§ ledningsrättslagen.

Bedömning

6. Stadsbyggnadsnämnden har beviljat bygglov för anläggningen. Ledningsrättsbeslutet strider därför inte mot 8 § ledningsrättslagen.

7. Vid prövningen enligt 10 § ledningsrättslagen sker en avvägning mellan olika allmänna intressen. Kommunen har redogjort för olägenheter som ledningsrätten innebär för allmänt intresse. Olägenheterna är av sådan betydelse att första stycket i paragrafen är uppfyllt. Emellertid medför en upplåtelse av ledningsrätt också nytta från allmän synpunkt. Den tekniska utvecklingen har medfört att allt större del av telekommunikationen sker genom trådlös överföring. God kapacitet och täckning samt en konkurrensutsatt marknad på området utgör därför ett starkt samhällsintresse. Upplåtelsen av ledningsrätt måste därför anses vara till övervägande nytta från allmän synpunkt. Med hänsyn till det anförda strider upplåtelsen inte mot 10 § ledningsrättslagen.

8. Inte heller överväger enligt 6 § ledningsrättslagen olägenheterna av upplåtelsen från allmän eller enskild synpunkt de fördelar som kan vinnas genom den. Prövningen i denna del sammanfaller delvis med prövningen enligt 10 §. Till fördelarna kan här också räknas UMTS enskilda intresse av en tryggad markåtkomst genom en långsiktig upplåtelseform.

9. Huvudfrågan i målet är emellertid hur skrivningen i 6 § ledningsrättslagen, om att ledningsrätt inte får upplåtas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt, ska förstås. Kommunen har gjort gällande att formuleringen tar sikte på andra upplåtelseformer än ledningsrätt. Visst stöd för denna ståndpunkt finns i förarbetena till ledningsrättslagen (prop. 1973:157 s. 101 och 131) där det uttalas att paragrafen är utformad efter förebild av 2 kap. 12 § första stycket expropriationslagen (1972:719). Någon mer vittgående slutsats kan dock inte dras av detta än att parterna bör ha undersökt möjligheterna att få till stånd en frivillig överenskommelse innan beslut om upplåtelse av ledningsrätt fattas.

10. Förarbetena till ledningsrättslagen ger snarare vid handen att den aktuella formuleringen i 6 § avser alternativa lokaliseringar. Ett grundläggande syfte med införandet av ledningsrättslagen var att det nya rättsinstitutet skulle kunna användas i stället för nyttjanderättsavtal. Detta är även kopplat till bl.a. att ledningsägaren ska kunna utnyttja ledningen som kreditunderlag. (Se a. prop. s. 17 f., 80 f., 86 och 132 samt prop. 2003/04:136 s. 13 f. och SOU 2004:7 s. 82.)

11. Övervägande skäl talar för att tillgodoseendet av ändamålet på annat sätt enligt 6 § ledningsrättslagen ska gälla alternativa lokaliseringar och inte alternativa upplåtelseformer.

12. I förevarande fall har kommunen godtagit att anläggningen lokaliseras på den aktuella platsen och det har inte framkommit att någon annan plats skulle vara lämpligare. Av det sagda följer att ledningsrätten inte står i strid med 6 § ledningsrättslagen i nu aktuellt avseende.

13. Upplåtelsen av ledningsrätt strider heller inte i övrigt mot ledningsrättslagen. Ledningsrätt ska följaktligen upplåtas. Mark- och miljööverdomstolens domslut ska därmed fastställas.

14. Huruvida anläggningen också kräver tillstånd enligt ordningslagen ligger utanför ramen för HD:s prövning. En sådan fråga prövas av polismyndigheten.

HD:s avgörande

HD fastställer Mark- och miljööverdomstolens domslut.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Gudmund Toijer, referent, Göran Lambertz, Agneta Bäcklund och Svante O. Johansson) meddelade den 19 september 2013 följande dom:

Domskäl

Bakgrund och frågan i HD

1. Målet gäller bolagets ansökan om att få utnyttja ett cirka 8,5 kvadratmeter stort utrymme på kommunens fastighet Malmö Limhamn 155:496. Bolaget avser att där ha en anordning för telekommunikation bestående av dels en 20 meter hög mast med gatubelysning som ersätter en stolpe för sådan belysning, dels ett teknikskåp. Anordningen ska ingå i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål. Utrymmet ligger på mark som är avsedd för allmän plats inom ett detaljplanelagt område. Stadsbyggnadsnämnden har beviljat bygglov för anordningen, som har ansetts utgöra en endast mindre avvikelse från detaljplanen och vara förenlig med planens syfte.

2. För tillgång till utrymmet har bolaget ansökt om att upplåtelse ska beviljas i form av en ledningsrätt. Frågan är om det vid prövningen ska vägas in att bolaget kan få sådan tillgång på annan rättslig grund. Kommunen har inte någon invändning i och för sig mot att bolaget får använda utrymmet för sin anordning. Enligt kommunens uppfattning bör emellertid upplåtelser på allmän plats ske genom markavtal och inte som en tvångsrätt. Med det synsättet bör telekommunikationsbolagen teckna markavtal med de berörda kommunerna på lika villkor; om det behövs får bolagen sedan söka tillstånd till sin användning av platsen enligt ordningslagen (1993:1617).

Ledningsrätt

3. Syftet med ledningsrättslagen (1973:1144) är att ledningens ägare ska kunna få en sakrättsligt skyddad rätt att dra fram och bibehålla olika slags ledningar över annans mark och att ledningen ska kunna användas som kreditunderlag. Fråga är alltså om ett särskilt rättsinstitut, som ska vara mer avpassat för det ändamålet än servitut och nyttjanderätt. Ledningsrätten ska inte behöva knytas till en härskande fastighet, som ett servitut, och inte heller begränsas i tiden, som en nyttjanderätt. Tanken är också att förfarandet ska bli mindre komplicerat och mindre kostsamt än vad som ibland har ansetts vara fallet vid expropriation. (Prop. 1973:157 s. 80 f. och s. 85 ff., jfr NJA 2004 s. 336.)

4. Lagens tillämpningsområde begränsades ursprungligen till vissa typer av ledningar och till ändamålet med dem. I det avseendet skedde en utvidgning år 2004. Det blev då möjligt att få ledningsrätt inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål (2 § andra stycket). Därigenom kan innehavaren av nätet få ledningsrätt till alla nätdelar. De operatörer som använder sig av trådlös telekommunikation har inte ansetts ha ett mindre behov av ledningsrättens fördelar än andra operatörer. (Prop. 2003/04:136 s. 12 ff.)

5. De närmare villkoren för en upplåtelse av ledningsrätt finns i lagens 6-11 §§. Lagen innehåller föreskrifter om ersättning för upplåtelsen i 13-13 d §§ och om betydelsen av överenskommelser mellan sakägare i 14 §. Av 19 § framgår det att lantmäterimyndigheten, som prövar ansökningar i första instans, ska utreda förutsättningarna för en upplåtelse och ombesörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Det sägs också att samråd bör ske med sakägarna, liksom att samråd vid behov ska ske med de myndigheter som berörs av upplåtelsen. Om det meddelas ett ledningsbeslut, kan detta förenas med villkor enligt 22 §. En fråga om ändring eller upphörande av ledningsrätten kan prövas vid en ny förrättning, om det inträder ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan (33 §).

Betydelsen av alternativa former av upplåtelse

6. I stor utsträckning har frågeställningarna i det här målet kretsat kring två av de bestämmelser som anger villkoren för en upplåtelse genom ledningsrätt, nämligen 6 och 10 §§. Enligt 6 § gäller att en ledningsrätt inte får upplåtas, om "ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annat sätt" eller olägenheterna av upplåtelsen från allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den. I 10 § anges det att ledningsrätt inte får upplåtas, om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse. Detta gäller dock inte när upplåtelsen är till övervägande nytta från allmän synpunkt.

7. Frågan är då hur ledningsrätten - i ljuset av de båda sist angivna bestämmelserna och syftet med lagen - förhåller sig till andra former av upplåtelser. Ställd på sin spets är frågan huruvida en ansökan om ledningsrätt kan avslås av det skälet att sökanden får ta mark i anspråk för sin ledning eller anordning på någon annan rättslig grund.

8. Ordalydelsen i 6 § synes inte utesluta att även alternativa rättsliga lösningar vägs in i bedömningen, när det talas om "annat sätt" att tillgodose ändamålet. Vad lagstiftaren närmast har haft i åtanke är dock förhållanden av ett annat slag, nämligen att det kan finnas lämpliga alternativ för ledningsdragningen eller placeringen av anordningen. Enligt lagmotiven har sökanden inte någon ovillkorlig rätt att få utnyttja just det utrymme som ansökan avser. Om det innebär en mindre olägenhet för fastighetsägaren att uppföra anordningen på en annan plats och den är lämplig för ändamålet, har det ansetts att sökandens intresse bör vika. (Prop. 1973:157 s. 32, s. 96 och s. 100 f.) Det kan också finnas skäl att pröva alternativa tekniska utföranden (jfr HD:s utslag den 5 juni 2013 i mål Ö 3264-11 (NJA 2013 s. 441) p. 11).

9. Inte heller 10 § ledningsrättslagen är tänkt att öppna för en prövning av de alternativa upplåtelseformer som kan finnas i ett visst fall. Paragrafen har i lagmotiven beskrivits som en generell bestämmelse om skydd för allmänt intresse. Den ska ses som ett komplement till kravet på planmässighet och innebär att beslutsmyndigheten kan avslå en ansökan om ledningsrätt med hänvisning till att exempelvis trafik-, miljövårds- eller naturvårdsintressen orsakas en olägenhet av någon betydelse (a. prop. s. 134).

10. Redan det nu anförda får anses innebära att det i normalfallet saknas stöd för att avslå en ansökan om ledningsrätt på den grunden att det finns alternativa upplåtelseformer som ger operatören tillgång till utrymmet (jfr dock 2 § tredje stycket där det sägs att ledningsrättslagen inte gäller om utrymme för ledning kan upplåtas med stöd av anläggningslagen, 1973:1149). Ledningsrättslagen är särskilt anpassad för sitt ändamål, både när det gäller rättens utformning och villkoren för den, och avvägningsreglerna i 6 och 10 §§ tar sikte på motstående intressen av annat slag än markägarens intresse av att utrymme kan disponeras på någon annan rättslig grund.

Betydelsen av frivilliga överenskommelser

11. En fråga som tas upp i lagmotiven är om innehavaren av ledningen eller anordningen i första hand bör försöka träffa frivilliga överenskommelser med markägaren och andra intressenter. På flera ställen pekas sålunda på betydelsen av att enighet kan uppnås. Det sägs att lagstiftningen ska tillhandahålla en möjlighet till tvångsvisa upplåtelser, när parterna inte kan enas. En lång ledning bör inte få äventyras av att någon enstaka fastighetsägare motsätter sig upplåtelsen. (Prop. 1973:157 s. 86, s. 101 och s. 131 samt prop. 2003/04:136 s. 14 och s. 17, jfr prop. 1972:109 s. 218.)

12. Uttalandena om frivilliga överenskommelser får dock ses som beskrivningar av vad som många gånger är ett praktiskt och naturligt tillvägagångssätt för operatören. En tanke är sålunda att ledningsrätten, även om den har sin grund i ett beslut av myndighet, så långt möjligt ska bygga på en uppgörelse mellan intressenterna, något som har ansetts fördelaktigt från bl.a. kostnadssynpunkt.

13. Däremot kan uttalandena knappast läsas in i 6 § - eller i ledningsrättslagen i övrigt - som rättsligt nödvändiga förutsättningar för en ledningsrätt. Det kan sålunda inte upprätthållas något krav på att operatören ska ha försökt komma överens med markägaren innan ett ledningsbeslut meddelas. En sådan ordning skulle medföra såväl bedömningssvårigheter för parterna som tillämpningssvårigheter för beslutande myndigheter. Ytterst skulle det bli nödvändigt att ta ställning inte bara till om operatören över huvud taget har gjort något försök att komma överens med markägaren. Det skulle kunna bli aktuellt att med rättsliga verkningar i det enskilda fallet bedöma sådant som om operatörens försök har varit otillräckliga, exempelvis om de har avbrutits för tidigt, och vem som bär huvudansvaret för att ingen uppgörelse har kunnat träffas.

14. Att operatören har försökt komma överens med så många markägare som möjligt framstår visserligen som ett praktiskt och ekonomiskt tillvägagångssätt. Strikt rättsligt är det emellertid inte fråga om en förutsättning som beslutsmyndigheten har att pröva i ett ärende om ledningsrätt. Detta hindrar självfallet inte att det i vissa fall kan finnas skäl för myndigheten att processledningsvis ta upp frågan om parterna kan träffa en överenskommelse.

Betydelsen av att utrymmet finns på allmän plats

15. Kommunen har påpekat att enligt detaljplanen är utrymmet lokaliserat till allmän plats och att området därmed ska vara tillgängligt för allmänheten. En ledningsrätt skulle begränsa kommunens möjligheter att sköta och utveckla platsen. Enligt kommunens uppfattning bör allmänna platser regleras av markavtal och av ordningslagen i stället för av ledningsrättslagen.

16. Skillnaderna mellan ordningslagen och ledningsrättslagen är emellertid så påtagliga att lagarna inte framstår som alternativa när det gäller att lösa behovet av utrymme för ledningar eller andra anordningar. De båda lagarna skiljer sig åt i fråga om syfte och funktion och har olika regler när det gäller bl.a. rättigheternas innebörd, prövningen och ersättningen. Ledningsrättslagen utgör en särskilt anpassad reglering för nätutbyggnaden och de avvägningar mellan olika intressen som då ska göras. Ordningslagen innehåller föreskrifter om allmän ordning och säkerhet, exempelvis vid torghandel på allmän plats. Om platsen ska användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som den har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget, krävs det tillstånd av polismyndigheten. (Se 3 kap. 1, 2 och 15 §§ ordningslagen, jfr 1 kap. 2 §, samt prop. 1992/93:210 s. 100.)

17. Ledningsrättslagen är tillämplig också när utrymmet finns på kommunägd mark (jfr prop. 2003/04:136 s. 14). Det görs inte något undantag för allmänna platser. De skäl som bär upp ledningsrättslagen gör sig inte gällande med mindre styrka i de fallen. De invändningar mot operatörens planerade markanvändning som en kommun kan ha - som fastighetsägare och som företrädare för allmänna intressen - får föras in i bedömningen enligt ledningsrättslagen och beaktas vid de avvägningar som ska göras enligt den lagen. Kommunen har visserligen ett mer avgörande inflytande vid tillståndsgivningen enligt ordningslagen (3 kap. 2 och 15 §§). Det måste emellertid förutsättas att invändningar från kommunens sida, exempelvis om att användningen av markutrymmet får beaktansvärda negativa återverkningar på allmänna intressen, ges tyngd vid bedömningen även enligt ledningsrättslagen. Men det måste då krävas att kommunen kan peka på mer konkreta nackdelar. Om beaktansvärda allmänna intressen som talar emot ledningsrätten visar sig först senare, får saken bedömas enligt reglerna för en ny förrättning enligt 33 § ledningsrättslagen.

18. Sammanfattningsvis innebär det anförda att ledningsrätt kan upplåtas också inom allmän plats och att de särskilda intressen som är knutna till den allmänna platsen får föras in i bedömningen enligt ledningsrättslagen. Att tillstånd kan sökas enligt ordningslagen kan därför inte i sig leda till att en ansökan om ledningsrätt avslås. I den meningen har ordningslagen inte något företräde framför ledningsrättslagen. Frågan om det utöver ett ledningsbeslut krävs ett tillstånd enligt ordningslagen är en sak för sig och prövas inte i ett ärende enligt ledningsrättslagen.

Bedömningen i detta fall

19. Bolagets ansökan avser markupplåtelse för en mast och ett teknikskåp. Anordningen ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål och omfattas av ledningsrättslagen (2 § andra stycket, jfr a. prop. s. 29). I enlighet med vad som har sagts i det föregående saknar det rättslig betydelse om bolaget hade kunnat få tillgång till utrymmet genom någon annan form av upplåtelse (p. 6-10) eller om det hade varit möjligt att träffa en frivillig överenskommelse med kommunen (p. 11-14). Det finns inte något hinder i och för sig mot att bevilja ledningsrätt inom allmän plats (p. 15-18). Kommunens invändningar mot upplåtelsen är inte tillräckligt konkreta för att hindra att utrymmet upplåts med ledningsrätt. Det saknas även i övrigt skäl att frångå den bedömning som Lantmäteriet och domstolarna har gjort i detta fall. Mark- och miljööverdomstolens domslut, som innebär ett bifall till bolagets ansökan om ledningsrätt, ska därför stå fast.

Domslut

HD fastställer Mark- och miljööverdomstolens domslut.

HD:s dom meddelad: den 19 september 2013.

Mål nr: T 854-12.

Lagrum: 6 och 10 §§ ledningsrättslagen (1973:1144) samt 3 kap. 1, 2 och 15 §§ ordningslagen (1993:1617).

Rättsfall: NJA 2013 s. 441.

Samtidigt med det refererade målet och på motsvarande sätt avgjordes ett liknande mål mellan samma parter (T 831-12).

NJA 2013 s 795 (nr 14)

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2013-09-19

Målnummer:
T854-12