Prövningstillstånd i hovrätt. Det har ansetts vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att högre rätt prövar frågan om när ett mål som inledningsvis har handlagts enligt ordinära regler kan överföras till handläggning i förenklad form.

Malmö tingsrätt

M.L. förde vid Malmö tingsrätt den talan som framgår av tingsrättens beslut.

Tingsrätten (rådmannen Jacob Heister) anförde i beslut den 28 december 2010:

M.L. ansökte i skrivelse som inkom till tingsrätten den 2 september 2010 om stämning gentemot F.J. Han yrkade därvid att tingsrätten jämlikt 13 kap. 2 § 1 st. RB skulle fastställa att F.J. genom grovt förtal hade ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot honom enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207). Tingsrätten registrerade målet som ett ordinärt tvistemål. M.L. har i skrift som inkom till tingsrätten den 21 oktober 2010 justerat sin talan, varvid han yrkat att tingsrätten ska förplikta F.J. att till honom utge 12 000 kr jämte ränta - - -. Tingsrätten har därefter utfärdat stämning i målet utan att ta ställning till om målet borde handläggas som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § 1 st. RB. Sedan F.J. den 18 november 2010 inkommit med svaromål har tingsrätten väckt frågan om målets fortsatta handläggningsform.

F.J. har förklarat att han misstycker till att tingsrätten fortsättningsvis handlägger målet som ett förenklat tvistemål enligt 1 kap. 3 d § 1 st. RB. Grunden för rättsförhållandena i målet är väsentligen densamma som i mål T 14745-10 vid Stockholms tingsrätt och mål T 7967-10 vid Malmö tingsrätt. M.L. har i samtliga mål väckt talan om skadestånd på grund av grovt förtal med anledning av två artiklar som handlar om de brott som F.J. har utsatts för av M.L. Bedömningen i bevisfrågan och frågan om huruvida det förelegat en allvarlig kränkning eller inte bör därför bli densamma i samtliga tre mål. Tingsrätten saknar dessutom enligt praxis möjlighet att ändra handläggningsform sedan stämning utfärdats och svaranden inkommit med svaromål.

M.L. har anfört att han vill att målet ska handläggas enligt reglerna för förenklade tvistemål eftersom skadeståndsyrkandet understiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Målet kan inte anses vara av synnerlig betydelse eftersom mål T 14745-10 vid Stockholms tingsrätt har återkallats och mål T 7967-10 vid Malmö tingsrätt handläggs som ett tryckfrihetsmål varför skadeståndet i det sistnämnda målet kan uppgå till ett högre belopp. Det föreligger enligt praxis inte heller något hinder mot att tingsrätten i ett tidigt skede ändrar målets handläggningsform.

Skäl för beslutet

Tingsrätten ska redan när ett mål kommer in ta ställning till om målet ska handläggas som ett ordinärt tvistemål eller som ett förenklat sådant. I förevarande fall har tingsrätten av förbiseende inte observerat att målet har betecknats som ett ordinärt tvistemål då stämning utfärdats, trots att det yrkade beloppet inte översteg hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Under pågående handläggning av ett mål kan tingsrätten självmant pröva vilken handläggningsform som är tillämplig. Något uttryckligt förbud mot att besluta om övergång från handläggning enligt allmänna regler till det förenklade förfarandet finns inte. Eftersom parterna i ett tidigt skede av handläggningen uppmärksammats på att målet rätteligen skulle ha handlagts som förenklat tvistemål, föreligger inte hinder mot att nu fatta beslut om ändrad handläggningsform. Det föreligger inte heller sådana omständigheter att utgången i målet kan anses vara av synnerlig betydelse för bedömningen av andra rättsförhållanden. Tingsrätten finner således att 1 kap. 3 d § 1 st. RB ska tillämpas vid handläggning av tvisten mellan M.L. och F.J. (jfr RH 1996:1).

Beslut

Vid den fortsatta handläggningen av detta mål ska 1 kap. 3 d § 1 st. RB tillämpas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

F.J. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Hovrätten (hovrättsrådet Lars Elmqvist, referent, rådmannen Dag Cohen och hovrättsassessorn Annika Friberg) meddelade den 14 april 2011 följande beslut:

Hovrätten meddelar inte prövningstillstånd. Tingsrättens beslut står därför fast.

Högsta domstolen

F.J. överklagade och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.

M.L. motsatte sig att beslutet ändrades.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

1. M.L. ansökte om stämning mot F.J. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att F.J. genom grovt förtal ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot honom. Tingsrätten registrerade målet som ett ordinärt tvistemål. M.L. kompletterade sedan sin talan med ett yrkande om att F.J. till honom skulle förpliktas utge 12 000 kr jämte viss ränta. Tingsrätten utfärdade stämning och F.J. inkom med svaromål. Därefter förklarade M.L. att han inte längre ville driva någon fastställelsetalan utan endast en fullgörelsetalan. Tingsrätten väckte då frågan om målets fortsatta handläggningsform. F.J. motsatte sig att målet skulle handläggas i förenklad form, medan M.L. menade att målet skulle handläggas i sådan form. Tingsrätten beslutade att målet i fortsättningen skulle handläggas i förenklad form.

2. F.J. överklagade beslutet till hovrätten, som har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.

3. Det saknas vägledande praxis från HD i frågan om hinder föreligger att överföra ett mål som inledningsvis handlagts enligt ordinära regler till handläggning enligt 1 kap. 3 d § RB, när den ursprungliga handläggningsformen kan ifrågasättas pga. parternas agerande. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att denna fråga prövas av högre rätt.

4. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.

HD (justitieråden Leif Thorsson, Ella Nyström, Lena Moore, Göran Lambertz, referent, och Agneta Bäcklund) meddelade den 15 februari 2012 följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1. M.L. ansökte om stämning mot F.J. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att F.J. är skadeståndsskyldig mot honom på grund av grovt förtal. Tingsrätten registrerade målet som ett ordinärt tvistemål. M.L. kompletterade sedan sin talan med ett yrkande om att F.J. skulle förpliktas att utge 12 000 kr jämte viss ränta till honom. Enligt en tjänsteanteckning i tingsrätten förklarade M.L. vid ett telefonsamtal att det yrkade beloppet hänförde sig till de grunder och omständigheter som hade angetts i ansökan om stämning.

2. Tingsrätten utfärdade stämning och F.J. ingav ett svaromål. Därefter förtydligade M.L. att han inte ville driva någon fastställelsetalan utan endast en fullgörelsetalan. Sedan han av tingsrätten informerats om reglerna om måls handläggning i förenklad form enligt 1 kap. 3 d § RB, förklarade han att han inte hade någon erinran mot en sådan handläggning av målet. F.J. motsatte sig däremot att målet skulle fortsättningsvis handläggas i förenklad form.

3. Tingsrätten beslutade att 1 kap. 3 d § RB skulle tillämpas vid den fortsatta handläggningen av målet. I beslutet antecknades att tingsrätten av förbiseende inte hade observerat att målet hade betecknats som ett ordinärt tvistemål då stämning utfärdades, trots att det yrkade beloppet inte översteg hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. F.J. överklagade beslutet till hovrätten, som inte meddelade prövningstillstånd.

4. Frågan är om det bör meddelas tillstånd till målets prövning i hovrätten på den grunden att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att högre rätt prövar när ett mål som inledningsvis har handlagts enligt ordinära regler kan överföras till handläggning enligt 1 kap. 3 d § RB.

Byte från ordinärt förfarande till förenklat

5. Bestämmelser om förenklad handläggning av vissa dispositiva tvistemål infördes genom lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen. I förarbetena anfördes (prop. 1973:87 s. 175) att en övergång från ordinärt till förenklat förfarande inte borde tillåtas, vare sig när den väckta talan hade återkallats till viss del eller när den i övrigt hade inskränkts så att tvisteföremålet därigenom hade kommit under den värdegräns som gällde för lagens tillämpning. Det motiverades med att skillnaden mellan de båda förfarandena, inte minst i fråga om rättegångskostnadsreglerna, gjorde att en ordning enligt vilken en tvist kunde föras över från ordinär till förenklad process skulle bli tämligen invecklad. Att handläggningsformen inte skulle ändras ansågs följa av 1 § tredje stycket i lagen. Enligt den bestämmelsen var det tvisteföremålets värde vid tiden för talans väckande som var normerande för vilket förfarande som skulle tillämpas. Bestämmelsen har i sak samma innehåll i dag.

6. När bestämmelserna i småmålslagen den 1 januari 1988 integrerades i RB berördes inte särskilt möjligheterna att övergå till förenklat förfarande i mål som inledningsvis har handlagts som ordinära. Det nämndes dock att tingsrätten måste ta ställning till handläggningsformen redan när målet kommer in, bl.a. därför att parterna har ett berättigat krav på att redan från början veta vad som gäller beträffande rättegångskostnaderna och möjligheterna till överprövning. (Se prop. 1986/87:89 s. 151.) Vid denna tid fanns inget generellt krav på prövningstillstånd i tvistemål i hovrätt. Däremot gällde enligt 49 kap. 12 § RB ett sådant krav för mål som hade handlagts i förenklad ordning vid tingsrätten.

7. Det avgörande för om förenklad handläggning ska tillämpas är enligt 1 kap. 3 d § första stycket RB "om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet". Med "värdet" avses enligt tredje stycket det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande. Bestämmelsernas ordalydelse kan uppfattas så att det aldrig skulle vara möjligt att övergå från ordinär handläggning till förenklad. Samtidigt synes en praxis ha utvecklats i domstolarna enligt vilken en sådan övergång är möjlig i vissa fall; se bl.a. RH 1996:1 och RH 2009:8.

8. Frågan om när en övergång får ske från ordinär handläggning till förenklad har inte varit föremål för HD:s närmare bedömning (jfr dock NJA 1982 s. 723 och NJA 1999 C 9). Den har däremot diskuterats i doktrinen, se bl.a. Peter Fitger, Rättegångsbalken, suppl. 71, okt. 2011, s. 1:22 a f. och 18:49, Robert Boman, Deldom, 1975, s. 61 f., Roberth Nordh och Per Henrik Lindblom, Kommentar till RB, Kapitel 1-9, 2001, s. 49 ff., och Bengt Lindell, Civilprocessen, 2003, s. 279 ff.

9. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av högre rätt. Tillstånd till målets prövning i hovrätten ska därför meddelas.

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i hovrätten.

HD:s beslut meddelat: den 15 februari 2012.

Mål nr: Ö 2381-11.

Lagrum: 1 kap. 3 d § RB.

Rättsfall: NJA 1982 s. 723, NJA 1999 C 9, RH 1996:1 och RH 2009:8.

NJA 1982 s. 723; NJA 1999 C 9; RH 1996:1; RH 2009:8
NJA 2012 s 30 (nr 14)

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2012-02-15

Målnummer:
Ö2381-11