Klagan över domvilla. Ska frågan om klagan fyller en praktisk funktion i visst fall prövas som en processförutsättning eller i sak? - Dödsbodelägarna i ett dödsbo, vars rätt var i fråga, har ansetts ha rätt att föra talan i såväl boets som eget namn när dödsboet var skiftat.


Lagrum:
12 kap. 33 § och 39 § samt 18 kap. 20 § utsökningsbalken (1981:774); 59 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740); 18 kap. 1 § ärvdabalken (1958:637); 7 kap. 16 § jordabalken (1970:994); NJA 1977 s. 353

Den 1 mars 1978 träffade ägarna till fastigheterna Stava 4:105 respektive Stava 4:106 i Österåkers socken, Stockholms län, ett skriftligt avtal som gav ägaren till den först nämnda fastigheten, Ha.N., rätt att för en tid av 49 år nyttja vatten från en djupborrad brunn befintlig mellan bostadshusen på de båda fastigheterna. Inskrivningsmyndigheten i Södra Roslags domsaga beviljade inskrivning i Stava 4:106 till säkerhet för nyttjanderätten.

År 1982 såldes Stava 4:106 genom exekutiv försäljning. Nyttjanderätten förbehölls inte och upphörde därför att gälla. Fastigheten överläts därefter i flera led. Nyttjandet av brunnen fortsatte tills ägarna till Stava 4:106 år 2007 sade upp nyttjanderätten till upphörande.

Ha.N. avled år 2002.

Svea hovrätt

Delägarna i dödsboet efter Ha.N., nämligen He.N. och A.R., klagade över domvilla i Svea hovrätt. De yrkade att hovrätten skulle undanröja kronofogdemyndighetens beslut år 1982 och fastställa "servitutets" giltighet. De begärde även att nyttjanderätten skulle skrivas in.

Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist, hovrättsrådet Linda Hallstedt, referent, och tf. hovrättsassessorn Linda Billfalk) anförde följande i beslut den 29 juni 2009.

Hovrätten noterar inledningsvis att dödsboet, enligt ingiven handling med rubriken Bodelning och Arvsskifte, är skiftat mellan dödsbodelägarna.

Enligt 18 kap. 20 § UB gäller bestämmelserna om särskilda rättsmedel i bl.a. 59 kap. RB i fråga om Kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål.

En förutsättning för att en prövning i sak av en klagan över domvilla ska ske är att ett beslut om bifall till ansökan skulle fylla en funktion för sökanden (se bl.a. NJA 1996 s. 676 och NJA 2005 s. 78). Det innebär bl.a. att det avgörande som angripits inte ska vara överspelat (se NJA 1990 s. 576).

Av 7 kap. 3 § JB framgår att av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nyttjanderätt, även om med rättigheten inte är förenad rätt att i övrigt nyttja fastigheten. I 5 § första stycket samma kapitel framgår vidare att avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt inte är bindande längre än femtio år från det avtalet slöts.

I 14 kap. 1 § samma balk stadgas att om det är ägnat att främja en ändamålsenlig markanvändning får i fastighet (den tjänande fastigheten) upplåtas rätt för ägaren av annan fastighet (den härskande fastigheten) att i visst hänseende nyttja eller på annat sätt taga i anspråk den tjänande fastigheten eller byggnad eller annan anläggning som hör till denna eller att råda över den tjänande fastigheten i fråga om dess användning i visst hänseende (servitut). I 5 § samma kapitel anges vidare att servitut upplåtes skriftligen av den tjänande fastighetens ägare och att i upplåtelsehandlingen ska anges den härskande och den tjänande fastigheten samt ändamålet med upplåtelsen. I 7 kap. 6 § JB stadgas bl.a. att upplåtelse av servitut får ske utan begränsning i tiden.

Fråga i målet är om det avtal, se bilaga A (här utesluten), som slöts den 1 mars 1978 mellan Ha.N., såsom ägare av fastigheten Stava 4:105, och Nälsta Fastighets AB, såsom ägare av fastigheten Stava 4:106, är ett avtal om nyttjanderätt eller ett servitutsavtal. Att beakta vid denna bedömning är att en nyttjanderätt är knuten till en viss bestämd person, inte t.ex. till den obestämde ägaren av en viss fastighet (se Bengtsson m.fl., Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, 7 uppl. 2007, s. 18). Hovrätten noterar därvid att avtalet är benämnt "Avtal om nyttjanderätt" samt att det av avtalets lydelse framgår att rätten enligt avtalet tillkommer en viss person och inte en fastighet och att avtalet har tidsbestämts. Med beaktande av dessa omständigheter är det hovrättens uppfattning att det avtal som slutits är ett nyttjanderättsavtal. Hovrätten noterar att Inskrivningsmyndigheten i Södra Roslags domsaga i samband med inskrivningen av rättigheten uppenbarligen ansett detsamma eftersom inskrivning beviljats till säkerhet för nyttjanderätt enligt den aktuella handlingen.

Hovrätten finner således att den inskrivna rättigheten 780510 nr 3501 A utgjort en nyttjanderätt för Ha.N. och således inget servitut. I doktrinen har ansetts att för nyttjanderätter gäller som huvudregel att vid s.k. universalsuccession övertar dödsboet den avlidnes samtliga skyldigheter och rättigheter (se Larsson o.a., Arrende- och andra nyttjanderättsavtal i praktiken, 2005, s. 319). Vissa nyttjanderätter har dock ansetts vara av så personligt slag att de torde upphöra vid nyttjanderättshavarens död. Som exempel på sådana nyttjanderätter har särskilt angetts jakträttsupplåtelser. I förevarande fall kan emellertid rätten för Ha.N. i egenskap av ägare till en fastighet att nyttja vatten från en brunn belägen på en grannfastighet inte anses vara av så personlig art att den automatiskt upphört i samband med hans död. I frågan om nyttjanderätter kan föras vidare i samband med arvskifte och bodelning uttalas i Larssons bok vidare att i avsaknad av regler torde detta gå för sig om det personliga inslaget inte är alltför stort. Således finner hovrätten att nyttjanderätten inte har upphört i samband med arvskiftet 2003.

Emellertid har fastigheten Stava 4:105 genom köp förvärvats av annan den 14 januari 2004. Enligt hovrättens mening skulle nyttjanderätten i vart fall vid den tidpunkten ha upphört. Vid sådant förhållande skulle vidare ett eventuellt bifall till dödsbodelägarnas klagan över domvilla inte fylla någon funktion.

Hovrätten avvisar med anledning av det ovan anförda dödsbodelägarnas klagan över domvilla.

Högsta domstolen

He.N. och A.R. överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens beslut och återförvisa målet till hovrätten för erforderlig prövning.

Målet avgjordes efter föredragning.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, referent, Johnny Herre och Svante O. Johansson) meddelade den 30 november 2011 följande beslut.

Skäl

Bakgrund

1. År 1978 ingicks mellan de dåvarande ägarna till fastigheterna Stava 4:105 respektive Stava 4:106 i Vaxholms kommun ett skriftligt avtal som gav ägaren till den förra fastigheten, Ha.N., en "rätt att för en tid av 49 år nyttja vatten från en djupborrad brunn befintlig mellan bostadshusen å de båda fastigheterna". Samma år beviljades enligt ett på avtalshandlingen antecknat beslut inskrivning i Stava 4:106 "till säkerhet för nyttjanderätt enligt denna handling".

2. År 1982 såldes Stava 4:106 (brunnsfastigheten) genom exekutiv försäljning. Nyttjanderätten förbehölls då inte (jfr 12 kap. 33 och 39 §§ UB). Den upphörde därför att gälla (se 7 kap. 16 § JB). Upphörandet registrerades av inskrivningsmyndigheten. Brunnsfastigheten har därefter överlåtits i flera led.

3. Ha.N. avled år 2002. Klagandena är delägarna i hans dödsbo. Dödsboet skiftades år 2003. He.N. tillskiftades då Stava 4:105 (nyttjanderättsfastigheten), som därefter såldes år 2004.

4. Nyttjandet av brunnen fortgick tills ägarna av brunnsfastigheten år 2007 hos de nya ägarna av nyttjanderättsfastigheten med sex månaders uppsägningstid sade upp nyttjanderätten till upphörande. Uppsägningen angavs avse ett muntligt nyttjanderättsavtal.

5. Klagandena yrkade i hovrätten att Kronofogdemyndighetens beslut skulle undanröjas på grund av domvilla. Som grund för sin talan åberopade klagandena bl.a. att Ha.N. såsom sakägare inte kallades till bevaknings- och fördelningssammanträden i anslutning till 1982 års exekutiva försäljning och att han heller inte fick del av beslutet om att den inskrivna nyttjanderätten hade upphört. Klagandena anförde vidare att till följd av att vattenförsörjningen från den aktuella brunnen upphört hade skadeståndskrav riktats mot He.N. och mot dödsboet efter Ha.N.

6. Enligt 18 kap. 20 § första stycket UB gäller bestämmelserna om särskilda rättsmedel i bl.a. 59 kap. RB i fråga om Kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål.

7. Hovrätten har avvisat klagan över domvilla med motiveringen att ett bifall inte skulle fylla någon funktion, eftersom nyttjanderätten i vart fall skulle ha upphört genom att nyttjanderättsfastigheten överläts år 2004. Ett återupplivande av inskrivningen skulle således enligt hovrätten komma att sakna betydelse.

Frågan om talerätt

8. En prövning av frågan om de i punkt 5 ovan angivna förhållandena innebär domvilla enligt 59 kap. 1 § första stycket RB förutsätter att klagan förs av den vars rätt förrättningen rör.

9. Förrättningen rörde Ha.N:s rätt. Han hade således rätt att klaga över domvilla avseende denna. Detsamma gäller hans dödsbo. Boet är emellertid skiftat och talan förs nu av dödsbodelägarna.

10. Att ett dödsbo har skiftats hindrar inte ett återupptagande av dödsboförvaltningen om det uppkommer ett skyddsvärt behov av en åtgärd som rör boet (jfr Gösta Walin m.fl., Kommentar till ärvdabalken Del II (18-25 kap.), 5 uppl. 2009, s. 41). När dödsboförvaltningen återupptas företräds boet på samma sätt som det företräddes före skiftet.

11. Av det anförda följer att Ha.N:s dödsbo har rätt att föra talan mot förrättningsbeslutet enligt bestämmelserna i 59 kap. 1 § RB och att klagandena är behöriga att företräda boet. Huruvida klagandena för talan i eget eller i boets namn saknar betydelse för den talerätten.

Frågan om prövningsintresse

12. Talerätt är emellertid inte tillräckligt för att klagandenas talan ska tas upp till prövning. Det krävs också ett prövningsintresse. Det är en grundläggande processrättslig princip att en talan som det saknas ett befogat intresse av att föra inte ska tas upp till prövning. För att ett beslut ska få överklagas krävs exempelvis att klaganden har ett rättsligt intresse av att få sitt överklagande prövat (se bl.a. NJA 2004 s. 561 och NJA 2008 s. 986). På motsvarande sätt har i fråga om extraordinära besvär en talan som inte fyller någon praktisk funktion avvisats (se beträffande domvilla NJA 2005 s. 78 och beträffande resning bl.a. NJA 1990 s. 576, jfr Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 4 uppl. 2011, s. 186 f. och 217).

13. Det är emellertid viktigt att den materiella bedömningen inte föregrips när domstolen tar ställning till frågan om det finns ett prövningsintresse (jfr NJA 2010 s. 448; jfr också beträffande s.k. dubbelrelevanta rättsfakta bl.a. NJA 2005 s. 586). Även andra skäl talar för att förhållanden som kan anföras mot en förd talan i regel bör prövas i sak och inte såsom en processförutsättningsfråga. Ett sådant skäl är den skillnad i rättsföljd som kan vara förenad med att en talan ogillas i stället för att avvisas. När en bedömning förutsätter ett ställningstagande till ett materiellt förhållande är vidare den processordning som gäller för en prövning av själva saken i regel att föredra framför den som gäller vid ställningstagandet till om erforderliga processförutsättningar är för handen. (Angående praktiska konsekvenser av att ett rättsfaktum betraktas som en processförutsättningsfråga eller som en fråga rörande själva saken, se vidare Per Henrik Lindblom, Processhinder, ak. avh. 1974, s. 89 ff.)

14. I rättspraxis är det fastslaget att en klagan över domvilla för framgång kräver att ett undanröjande av det angripna beslutet kan fylla en praktisk funktion (se p. 12). Frågan huruvida kravet på praktisk funktion bör betraktas såsom en processförutsättning eller som en fråga rörande själva saken har dock inte ställts på sin spets. I rättsfallet NJA 2005 s. 78, där förd domvilloklagan avsåg ett beslut att meddela prövningstillstånd, var utgångspunkten att en klagan mot ett sådant beslut endast undantagsvis var tillåten och att något skäl för undantag inte förelåg i det fallet, eftersom de omständigheter som klaganden åberopade kunde beaktas vid den fortsatta handläggningen av målet. Det beslut mot vilket klagan riktades var således inte förenat med några negativa rättsverkningar för klaganden i de hänseenden som han hävdade att hans rätt hade trätts förnär. Avgörandet tillåter inga slutsatser beträffande handläggningsordningen i den situation som är aktuell i förevarande mål.

15. När det gäller resning har HD i rättsfallet NJA 1993 s. 777 avslagit en ansökan när ett undanröjande av det angripna avgörandet inte skulle fylla någon praktisk funktion till följd av förhållanden som hade inträffat efter avgörandet. Vad som föranlett bedömningen prövades alltså här i sak. I rättsfallet NJA 1990 s. 576 avvisades en resningsansökan med samma motivering (avsaknad av praktisk funktion). Det som emellertid låg bakom den motiveringen var att beslutet i fråga var begränsat till att gälla i en viss rättegång som redan var avslutad. Det låg således i beslutets natur att detta efter avslutad rättegång inte hade några negativa rättsverkningar som kunde motivera ett undanröjande.

16. Beträffande den situation som här är aktuell märks att genom det angripna beslutet har 1978 års nyttjanderätt upphört. Beslutets rättsverkningar drabbade Ha.N. negativt. Det innebär att ett undanröjande skulle ha fyllt en praktisk funktion. Därmed förelåg ett prövningsintresse.

17. Huruvida ett undanröjande till följd av sedermera inträffade omständigheter, som inte har något med beslutet i sig eller dess rättsverkningar att göra, inte skulle fylla någon praktisk funktion, är en fråga som bör bedömas såsom en del av själva saken och alltså först sedan klagan tagits upp till prövning (jfr NJA 1993 s. 777 beträffande resning). Det gäller trots att det i regel torde sakna betydelse om en klagan över domvilla avvisas eller ogillas i sak (jfr NJA 1986 s. 666 beträffande resning).

18. Av det anförda följer att hovrätten borde ha tagit upp klagandenas talan till prövning i sak. Hovrätten borde således i materiell ordning ha tagit ställning till bl.a. om nyttjanderätten hade upphört genom att nyttjanderättsfastigheten överläts år 2004 (jfr p. 7 ovan; hovrättens bedömning i det hänseendet kan sättas i fråga, jfr NJA 2009 s. 570).

Frågan om återförvisning

19. När en domstol avvisar en talan som borde ha tagits upp till prövning i sak, ska avvisningsbeslutet undanröjas och målet återförvisas till domstolen i fråga. Förhållandena i detta mål är emellertid speciella.

20. En förutsättning för att nyttjanderätten ska kunna återuppstå och inskrivningen återinföras är att den exekutiva försäljningen hävs och fastigheten på nytt säljs med förbehåll för nyttjanderätten. Men detta låter sig inte göras till följd av bl.a. den tid som har förflutit sedan försäljningen och de ägarförändringar som har skett därefter (märk det i 18 kap. 20 § tredje stycket UB föreskrivna kravet på synnerliga skäl för att en exekutiv försäljning ska kunna hävas, jfr även NJA 1977 s. 353).

21. Det är vidare att notera att det i förevarande fall saknar betydelse för klagandena om deras klagan avvisas på grund av bristande processförutsättningar eller om den ogillas i sak (jfr p. 17).

22. Det måste mot bakgrund av det anförda hållas för uteslutet att en återförvisning kan fylla en meningsfull funktion för klagandena. Återförvisning bör därför inte ske och någon ändring i hovrättens beslut inte göras (jfr NJA 2010 s. 448, p. 10, beträffande möjligheten av undantag från den processuella normalordningen i uppenbara fall).

Slutsats

23. Mot bakgrund av det anförda ska överklagandet avslås.

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.

Justitieråden Lena Moore och Agneta Bäcklund var skiljaktiga i fråga om motiveringen på det sätt som framgår av följande yttrande.

Utöver att det angripna avgörandet ska röra klagandens rätt är det en förutsättning för att en domvilloklagan ska tas upp till prövning att en sådan talan har en praktisk funktion att fylla. Klagan ska alltså avvisas t.ex. om avgörandet i fråga kan sägas vara överspelat eller om klaganden kan komma till sin rätt på annat sätt än genom det extraordinära rättsmedlet. (Se Lars Welamson och Johan Munck, Rättegång VI, 4 uppl., s. 186 f., och t.ex. NJA 1990 s. 576 och NJA 2005 s. 78.)

Det är uppenbart att den tidigare inskrivna nyttjanderätten under inga förhållanden kan återuppstå. Den exekutiva försäljningen skedde redan år 1982 utan förbehåll för nyttjanderättens bestånd och därefter gällde inte nyttjanderättsupplåtelsen (7 kap. 16 § JB). Brunnsfastigheten har sedermera överlåtits i flera led. Det avgörande som angrips är således överspelat och klagandenas talan har inte någon praktisk funktion att fylla.

Mot den bakgrunden finner HD inte skäl att göra någon ändring i hovrättens beslut. Överklagandet ska alltså avslås.

HD:s beslut meddelat: den 30 november 2011.

Mål nr: Ö 3256-09.

Lagrum: 12 kap. 33 och 39 §§ samt 18 kap. 20 § UB, 59 kap. 1 § RB, 18 kap. 1 § ÄB och 7 kap. 16 § JB.

Rättsfall: NJA 1977 s. 353, NJA 1986 s. 666, NJA 1990 s. 576, NJA 1993 s. 777, NJA 2004 s. 561, NJA 2005 s. 78, NJA 2005 s. 586, NJA 2008 s. 986 och NJA 2010 s. 448.

NJA 1977 s. 353; NJA 1986 s. 666; NJA 1990 s. 576; NJA 1993 s. 777; NJA 2004 s. 561; NJA 2005 s. 78; NJA 2005 s. 586; NJA 2008 s. 986; NJA 2010 s. 448
NJA 2011 s 792 (nr 14)

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2011-11-30

Målnummer:
Ö3256-09