Fråga vid ny resningsansökan i vad mån resningsinstansen ska göra en ny värdering av det material som prövats i tidigare resningsärenden. (Jfr NJA 2009 s. 768)

Svea hovrätt dömde den 17 november 1993 W.B. till fem års fängelse för nio våldtäkter och ett försök till våldtäkt. Sedan W.B. överklagat domen fann HD i beslut den 21 december 1993 inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens dom stod därmed fast.

HD har genom beslut den 17 maj 1994, den 29 september 1994, den 21 december 1994, den 13 februari 1995, den 11 juli 1995, den 21 maj 1996, den 12 november 1997, den 12 oktober 2006 och den 5 maj 2008 avslagit resningsansökningar av W.B.

Högsta domstolen

W.B. har därefter på nytt hos HD ansökt om resning. Han har vidare yrkat dels att HD, med undantag för personuppgifterna för målsägandena, lyfter sekretessen i målet, dels att muntlig förhandling äger rum i ärendet.

Riksåklagaren har motsatt sig att resning beviljas.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Dag Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

1. Domstolen kan i ett resningsärende, om det är nödvändigt för utredningen att en part eller någon annan hörs muntligen, besluta om detta på lämpligt sätt (58 kap. 6 §, 56 kap. 11 § och 52 kap. 11 § RB). Något sådant behov föreligger inte i ärendet. Det saknas därför skäl att bifalla W.B:s yrkande om muntlig förhandling.

2. W.B. har till stöd för sin resningsansökan gjort gällande att det med hänsyn till nytillkomna omständigheter och bevis sammantaget med de omständigheter och bevis som han åberopat i sina tidigare resningsansökningar föreligger skäl för resning jämlikt 58 kap. 2 § 4 RB.

3. W.B. har till utvecklande av sin ansökan anfört i huvudsak följande. Han kan numera förebringa ny bevisning till vederläggande av fyra av målsägandenas uppgifter. Han har dömts för allvarlig brottslighet. Domarna mot honom väckte stor uppmärksamhet och ödelade hans karriär. HD har varit oenig när den avslagit en tidigare ansökan från honom (HD:s beslut den 12 oktober 2006). Riksåklagaren har vid ett tillfälle valt att återuppta förundersökningen mot bakgrund av styrkan av den nya bevisning han tidigare förebringat till vederläggande av målsägande F:s uppgifter. Han har dömts uteslutande på målsägandenas uppgifter. Såväl tingsrätten som hovrätten har tillämpat ett kollektivt dömande och domarna mot honom präglas av brist på förståelse för människors agerande inom nöjesbranschen i allmänhet och en fördomsfullhet mot honom i synnerhet. Under årens lopp har han vid upprepade tillfällen kunnat förebringa ny bevisning till vederläggande av uppgifter från målsägandena. Av angivna förhållanden framgår med styrka att målsägandenas uppgifter ånyo behöver prövas i en rättegång.

4. W.B. har förebringat ny bevisning enligt följande. Avseende åtalspunkterna 4 och 5, som gäller målsägande D., har W.B. åberopat minnesanteckningar från ett sammanträffande med D:s värdfamilj i Brighton. Beträffande åtalspunkten 6, som gäller målsägande E., har W.B. åberopat vittnesförhör med sina två f.d. hustrur. I fråga om åtalspunkten 7, som gäller målsägande F., har W.B. åberopat en av honom gjord videoupptagning med J.B. och ett intyg från Arbetsförmedlingen. Angående åtalspunkt 10, som gäller målsägande I., har W.B. åberopat ett intyg från Smittskyddsläkaren, Stockholms läns landsting, och en av honom gjord videoupptagning med journalisten J.L., som tidigare åberopats som vittne.

5. Som utgångspunkt gäller att, sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft, frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning. Enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet RB får dock resning beviljas till förmån för den tilltalade, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Av det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts.

6. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip inte att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. (Jfr NJA 1975 C 125.)

7. Om en part som har fått avslag på en resningsansökan söker resning på nytt genom en likalydande ansökan i förening med nytt material som saknar all betydelse finns det förutsättningar för att avvisa den nya resningsansökningen, men det har i praxis ansetts att det står resningsinstansen fritt att i stället avslå ansökan, i fall när det inte är uppenbart att ansökningen inte innehåller något nytt men det utan vidare kan konstateras att vad som anförs inte kan föranleda resning. Upptas den nya ansökningen till prövning ska det nya som åberopas prövas i relation till all tidigare utredning, såväl den som förekom i målet som den som förekom i det tidigare resningsärendet. (Jfr NJA 1986 s. 666.)

8. Situationen kan emellertid vara den att det nya material som åberopas till stöd för en andra resningsansökan visserligen inte saknar all betydelse men är så marginellt att det inte skulle ha kunnat inverka på bedömningen, om materialet hade förelegat och prövats tillsammans med vad som förekom i det första resningsärendet. Det saknas då skäl för resningsinstansen att göra någon ny värdering av det material som åberopades till stöd för den första ansökningen. Har flera resningsansökningar gjorts efter denna måste naturligtvis det samlade materialet beaktas. (Jfr NJA 2009 s. 768.)

9. Det förra resningsärendet, HD:s beslut den 5 maj 2008 i mål Ö 4575-06, avsåg väsentligen värdet av vissa uppgifter som ett nytt vittne A.M. hade lämnat avseende åtalspunkten 7, som gäller målsägande F. A.M:s uppgifter rörde ett samtal mellan henne och målsäganden F. - som påstods ha ägt rum i ett personalrum på en gemensam arbetsplats efter det att F. hade polisanmält W.B. men före rättegången mot denne - under vilket F. skulle ha bekräftat att hon haft samlag med W.B., och att hon då inte gett något intryck av att hon ansåg sig ha blivit våldtagen.

10. Med anledning av A.M:s uppgifter beslutade Riksåklagaren att återuppta förundersökningen i målet avseende åtalspunkt 7. Under den återupptagna förundersökningen hördes både A.M. och målsägande F. men också C.K., som är en barndomsvän till F. och som arbetat på samma arbetsplats som F. och A.M. HD fann att de uppgifter som A.M. hade lämnat inte bekräftades av vad som kom fram genom den återupptagna förundersökningen och bedömde att uppgifterna fick anses vara så osäkra att de inte kunde tillmätas någon nämnvärd betydelse. Därutöver tillade HD att, även om F. skulle ha yttrat sig på det sätt som A.M. uppgett, måste det sättas i fråga om A.M. rätt uppfattat situationen och i vart fall om F:s uttalanden återspeglat F:s verkliga inställning. HD fann vid en samlad bedömning av det som W.B. åberopade i det förra resningsärendet och i tidigare resningsansökningar och vad som i övrigt förekommit att det inte fanns skäl att bevilja resning.

11. Den i detta resningsärende åberopade videoupptagningen med J.B. rör i huvudsak ett samtal som denne säger sig ha haft med A.M. och som skulle ha förevarit någon gång i tiden före rättegången mot W.B. och innan dennes namn förekommit i media. Av videoupptagningen framgår att J.B. berättar att A.M. under samtalet ska ha sagt att målsägande F. ljugit om att hon hade blivit våldtagen av W.B.

12. J.B:s uppgifter innebär inte med nödvändighet att det finns skäl att tillmäta A.M:s uppgifter större betydelse eller annan relevans än vad HD gjorde i det förra resningsärendet. Av J.B:s utsaga framgår inte vad A.M. hade för grund för sitt påstående, det vill säga om A.M. hade fått uppgiften om att målsägande F. ljugit direkt från målsägande F. på det sätt A.M. berättat om under den återupptagna förundersökningen eller om hon fått uppgiften av någon annan person eller om hon själv hade kommit till denna insikt. A.M. hördes ingående under den återupptagna förundersökningen. Vad som framkom då stödjer inte att J.B. och A.M. haft ett sådant samtal om målsägande F. som J.B. har berättat om. J.B:s uppgifter måste mot bakgrund av det anförda behandlas med stor försiktighet och bör inte föranleda en annan bedömning av A.M:s uppgifter än vad HD gjorde i det förra resningsärendet.

13. Beträffande övriga åberopade bevis kan följande framhållas. Minnesanteckningarna från mötet med målsägande D:s värdfamilj innehåller inte några nya uppgifter av betydelse i förhållande till vad W.B. i tidigare resningsärenden anfört om sitt möte med värdfamiljen.

14. Förhören med W.B:s två f.d. hustrur syftar till att minska trovärdigheten av målsägande E:s utsaga genom att vederlägga hennes uppgift att W.B. använt sig av kondom vid det aktuella tillfället. De åberopade vittnena ska dock inte höras om den aktuella händelsen utan om generella förhållanden, varför värdet av deras uppgifter får antas vara ringa.

15. Ett intyg från Arbetsförmedlingen med identiskt innehåll med det nu åberopade har redan åberopats av W.B. i det förra resningsärendet.

16. Intyget från Smittskyddsläkaren rör riktigheten av ett påstående från målsägande I. om att W.B. smittat henne med klamydia. Hovrätten har i sina domskäl inte fäst något avseende på påståendet. Påståendets riktighet har dessutom behandlats i flera tidigare resningsansökningar.

17. De uppgifter som J.L. lämnar i den nu åberopade videoupptagningen överensstämmer i allt väsentligt med vad som framgår av de skrivelser författade av J.L. som W.B. åberopat i tidigare resningsärende.

18. Det nya material som åberopats i förevarande ärende är således i relation till vad som förekommit i tidigare resningsärenden av så marginell betydelse att det inte kan föranleda att HD:s ställningstagande i det senaste beslutet frångås. Resningsansökningen ska därför avslås.

HD:s avgörande

HD, som i detta ärende inte kan pröva frågan om upphävande av sekretess, lämnar W.B:s begäran om muntlig förhandling i ärendet utan bifall och avslår resningsansökningen.

- - -.

HD (justitieråden Dag Victor, Stefan Lindskog, referent, Johnny Herre och Agneta Bäcklund) meddelade den 27 maj 2010 följande beslut:

Skäl

Muntlig förhandling

1. I ett resningsärende kan domstolen, om det är nödvändigt för utredningen att en part eller någon annan hörs muntligen, besluta om detta på lämpligt sätt (58 kap. 6 §, 56 kap. 11 § och 52 kap. 11 § RB). Något sådant behov föreligger inte i detta ärende. Det saknas därför skäl att bifalla W.B:s yrkande om muntlig förhandling.

Vad som åberopats

2. W.B. har till stöd för sin resningsansökan gjort gällande att det med hänsyn till nytillkomna omständigheter och bevis sammantaget med de omständigheter och bevis som han åberopat i sina tidigare resningsansökningar föreligger skäl för resning jämlikt 58 kap. 2 § 4 RB.

3. Till utvecklande av sin uppfattning har W.B. beträffande brottmålsdomarna sammanfattningsvis anfört följande. Han har dömts uteslutande på målsägandenas uppgifter. Såväl tingsrätten som hovrätten har tillämpat ett kollektivt dömande. Domarna mot honom präglas av en brist på förståelse för människors agerande inom nöjesbranschen i allmänhet och av en fördomsfullhet mot honom i synnerhet.

4. W.B. har beträffande resningsutredningen sammanfattningsvis anfört att han under årens lopp vid upprepade tillfällen förebringat ny bevisning till vederläggande av uppgifter från de olika målsägandena. Av den sammantagna åberopade utredningen framgår med styrka att målsägandenas uppgifter ånyo behöver prövas i en rättegång. Den nya utredningen i detta mål har sådan betydelse att en prövning av den sammantagna resningsutredningen ska göras.

5. Den i detta resningsärende nya utredningen utgörs främst av bevisning till vederläggande av fyra av målsägandenas uppgifter i vissa hänseenden, varigenom deras trovärdighet skulle förringas i sådan grad att resningsgrund föreligger.

6. Angående åtalspunkterna 4 och 5, som gäller målsägande D., har W.B. åberopat återfunna anteckningar från ett sammanträffande med D:s värdfamilj i Brighton. I anteckningarna beskrivs vad D. skulle ha sagt och hur hon skulle ha betett sig före och efter sammanträffandet med W.B. i London. Hans i tidigare resningsansökningar lämnade uppgifter om vad makarna berättat bekräftas av anteckningarna.

7. Beträffande åtalspunkten 6, som gäller målsägande E., har W.B. förklarat att han genom vittnesförhör med sina två f.d. hustrur kan visa att han aldrig använde kondom. E:s påstående om att han gjort så i samband med den åtalade händelsen är därför oriktigt.

8. Avseende åtalspunkt 7, som gäller målsägande F., har W.B. åberopat en av hans ombud gjord videoupptagning med J.B. Upptagningen med J.B. rör ett samtal som denne säger sig ha haft med A.M. och som skulle ha förevarit någon gång i tiden före rättegången mot W.B. och innan dennes namn förekommit i media. I upptagningen berättar J.B. att A.M., som skulle ha varit vän med F., under samtalet sagt att F. ljög om att hon blivit våldtagen av W.B. Till styrkande av tidpunkten för ett av A.M. påstått yttrande av F. om vilken tidpunkt olika uppgifter finns, har W.B. vidare åberopat ett intyg från Arbetsförmedlingen.

9. I fråga om åtalspunkt 10, som gäller målsägande I., har W.B. åberopat ett intyg från Smittskyddsläkaren, Stockholms läns landsting, och en av hans ombud gjord videoupptagning med journalisten J.L., som tidigare åberopats som vittne.

Om de allmänna förutsättningarna för resning

10. Som utgångspunkt gäller att sedan en brottmålsdom vunnit laga kraft, frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte kan tas upp till ny prövning (orubblighetsprincipen). Mot orubblighetsprincipen står sanningsprincipen, som ger ett visst lagstadgat utrymme för att undanröja en lagakraftvunnen dom om ny utredning ger tillräcklig anledning att sätta i fråga domens riktighet.

11. Enligt 58 kap. 2 § 4 första ledet RB får således resning beviljas till förmån för den tilltalade om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats (huvudregeln).

12. Av det andra ledet i samma punkt följer att resning också får beviljas om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer i resningsärendet finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (tilläggsregeln). Även enligt tilläggsregeln gäller ett krav på att den sökande åberopar en omständighet eller ett bevis som inte tidigare har förebringats.

13. Enbart en sammanställning och bearbetning av det bevismaterial som förelegat i rättegången eller en fortsatt utveckling av synpunkter som framförts i målet är i princip inte att anse som ett förebringande av nya omständigheter eller bevis. (Jfr NJA 1975 C 125.)

14. Betydelsen av det nya materialet ska ställas mot den i brottmålet förebringade utredningen. Den utredningen ska i princip värderas och bedömas på det sätt som kommer till uttryck i brottmålsdomen. Relevansen av en i brottmålet åberopad omständighet ska således inte bli föremål för ny bedömning. Inte heller ska någon fristående omvärdering av den i brottmålet framlagda bevisningen göras i resningsärendet. Det sagda hindrar inte att ny utredning kan påverka bedömningen av en tidigare beaktad omständighets relevans liksom ett redan prövat bevismedels bevisvärde.

15. Att den tidigare framlagda bevisningen i princip inte ska värderas om hindrar inte att styrkan av den bevisning som lagts till grund för den fällande domen kan vara av intresse. Den nya bevisningen måste bedömas med beaktande av den gamla bevisningens bevisvärde för att det ska kunna avgöras om den har sådan vikt att förutsättningar för resning föreligger (NJA II 1940 s. 158).

16. Att prövningen av den nya utredningens betydelse ska göras med utgångspunkt i de bedömningar som ligger till grund för den lagakraftvunna domen innebär inte att den ska tänkas utförd av just de ledamöter som en gång deltog i avgörandet. Den ska göras objektiverat av domstolen i resningsärendet. Vad resningsdomstolen har att fråga sig är hur den nya utredningen skulle kunna antas ha inverkat på bedömningarna i brottmålet.

Allmänt om betydelsen av tidigare avslagsbeslut

17. Om en part som har fått avslag på en resningsansökan söker resning på nytt uppkommer frågan i vilken utsträckning resningsdomstolen är bunden av tidigare resningsavgörande och bedömningarna i detta. I rättsfallet NJA 1986 s. 666 - som gällde frågan om ett resningsbeslut kunde bli föremål för resning - uttalade HD att ett avslag på en ansökan om resning av ett genom lagakraftvunnen dom avgjort mål inte utgör något hinder mot att parten på nytt gör en ansökan om resning, men att den begränsningen borde gälla att det inte var tillåtet för en part att påkalla prövning av en likalydande ansökning. På samma sätt borde man bedöma det fallet att sökanden åberopar visst nytt material som saknar all betydelse.

18. I rättsfallet NJA 2009 s. 768 behandlade HD den situationen att det nya material som åberopades till stöd för en andra resningsansökan visserligen inte saknade all betydelse men inte skulle ha kunnat inverka på bedömningen om det hade förelegat och prövats tillsammans med vad som förekom i det första resningsärendet. Enligt avgörandet föreligger inte förutsättningar för resning i sådana fall.

19. HD:s uttalanden i 1986 års mål får anses utgå från att resningssökanden saknar befogat intresse av en ny prövning när den åberopade resningsutredningen redan har prövats. Den utgångspunkten förutsätter att resningsdomstolens bedömningar i princip inte ska omprövas i ett efterföljande resningsärende. Vidare följer av HD:s uttalanden i 2009 års avgörande, att betydelsen av den nya utredning som åberopas i ett nytt resningsärende, på motsvarande sätt som nya omständigheter eller bevis i förhållande till en lagakraftvunnen dom (se punkt 14 ovan), är beroende av den inverkan som den skulle kunna antas ha haft i det föregående resningsärendet om den hade varit åberopad i det ärendet.

20. Det sagda innebär att de bedömningar som resningsdomstolen gjort vid prövningen av en tidigare resningsansökan står fast. Vad som ska prövas är endast om den nya utredningen skulle kunna antas ha föranlett ett förändrat ställningstagande om den hade förebringats i det tidigare resningsärendet. (Jfr punkt 16 ovan beträffande den bedömning som vid en första resningsansökan ska göras i förhållande till brottmålsdomen.)

21. Det finns anledning att här påpeka, att om den bevisning som åberopades i det föregående resningsärendet hade sådan styrka att det var mycket nära att resningsansökningen bifölls, ett förhållandevis begränsat bevistillskott kan vara tillräckligt för ett förändrat ställningstagande. Vad HD i 2009 års fall uttalade beträffande marginellt nytt material (se punkt 18 ovan) får således anses ta sikte på, inte att den nya bevisningen måste ha ett visst bevismässigt värde i sig för att en ny prövning ska kunna göras utan på att den nya bevisningen måste räcka till för en förändrad bedömning när den vägs samman med den gamla bevisningen för att resningsansökningen ska kunna bifallas (jfr punkt 19 ovan).

22. Även om utgångspunkten är att de bedömningar som gjorts i tidigare resningsärende ligger fast kan det finnas behov för resningsdomstolen att göra en viss egen bedömning av tidigare resningsutredning. Den praktiska situationen är att det av det tidigare resningsavgörandet inte framgår hur resningsdomstolen har värderat bevisningen. I det läget måste resningsdomstolen i det nya resningsärendet - med den begränsningen att slutsatsen att bevisningen var otillräcklig inte kan frångås - väga den gamla bevisningens tyngd. (Jfr punkt 15 ovan beträffande värderingen av styrkan av den bevisning som lagts till grund för brottmålsdomen.) Det ska dock inte göras någon ny bedömning av utredning som tar sikte på förhållanden som inte står i något samband med den nya resningsutredningen.

Föreligger resningsgrund avseende brottmålsdomen i dess helhet på grund av grundläggande brister i hovrättens bedömningar?

23. W.B. har ingående analyserat och kritiserat tingsrättens och hovrättens domar. Han har bl.a. hävdat att domstolarna tillämpat ett för lågt beviskrav och har därvid hänvisat till HD:s senare praxis (NJA 2009 s. 447).

24. Frågan huruvida den bevisning som förebringades i brottmålet var tillräcklig för att motivera att W.B. fälldes kan inte prövas i ett resningsärende. I ett sådant ärende är utgångspunkten att domstolens värdering av bevisningen i brottmålet ligger fast (se punkt 14 ovan). Vad som ska prövas är endast om ny utredning, alltså utredning som inte förebringats i brottmålsrättegången, motiverar en ändrad slutsats om vad som kan anses utrett, då med utgångspunkten att den gamla bevisningen alltjämt tillmäts det bevisvärde som den befunnits ha i brottmålet.

25. Av det sagda följer att oberoende av i vilken utsträckning den generella kritik som W.B. riktar mot bevisvärderingen i brottmålsdomen är befogad eller inte kan den inte utgöra grund för resning.

Föreligger resningsgrund avseende åtalspunkterna 4 och 5 (målsägande D.)?

26. Innehållet i W.B:s minnesanteckningar från ett sammanträffande med D:s värdfamilj i Brighton svarar mot vad W.B. uppgett till stöd för tidigare resningsansökningar. I 2006 års beslut uttalade HD att uppgifterna sammantaget med viss annan ny utredning i någon mån kunde sägas försvaga bevisningen mot W.B., men att en samlad bedömning av vad han åberopat inte framkallade sådant tvivel om trovärdigheten i målsägandenas berättelser att resning kunde beviljas.

27. Det kan inte antas att de nu åberopade anteckningarna skulle ha förändrat den bedömning som gjordes i 2006 års beslut. Det saknas därför förutsättningar för ett ändrat ställningstagande till frågan om det föreligger grund för resning avseende den aktuella åtalspunkten.

Föreligger resningsgrund avseende åtalspunkten 6 (målsägande E.)?

28. E. har påstått att W.B. använde kondom i samband med den åtalade händelsen. W.B. har gjort gällande att denna uppgift är oriktig, och att det förhållandet att E. lämnat en oriktig uppgift i det angivna hänseendet förringar hennes trovärdighet.

29. HD, som inte finner anledning att sätta i fråga W.B:s uppgift att han är i det närmaste steril och att han av det skälet inte använde kondom vid samlag med sina tidigare hustrur, noterar att kondom används också i andra syften än att förhindra graviditet och att vad W.B. nu vill styrka med förhören redan av det skälet saknar relevans. Den bedömningen synes också ha gjorts av domstolarna i brottmålsrättegången.

30. Av det anförda följer att den angivna bevisningen inte kan föranleda HD att frångå sin tidigare bedömning att grund för resning avseende den aktuella åtalspunkten inte föreligger.

Föreligger resningsgrund avseende åtalspunkten 7 (målsägande F.)?

31. Till stöd för den resningsansökan som HD prövade genom 2006 års beslut åberopade W.B. uppgifter i ett mejl daterat den 10 april 2006 från A.M. till W.B:s dåvarande ombud angående främst vad F. under en arbetsrast i närvaro av A.M. och andra arbetskamrater skulle ha sagt om sin kontakt med W.B. HD uttalade beträffande mejlet och visst annat av W.B. åberopat material att utredningen fick bedömas vara av begränsad betydelse för bedömningen av trovärdigheten i de uppgifter om övergrepp som F. lämnat inför domstolarna.

32. I det förra resningsärendet åberopade W.B. en videoinspelning av ett förhör som hans ombud hade hållit med A.M. I förhöret återger A.M. vad F. skulle ha sagt under arbetsrasten i ungefär samma ordalag som i mejlet och säger sig ha fått den klara uppfattningen att F. menade sig inte ha varit utsatt för någon våldtäkt. Med anledning av A.M:s uppgifter beslutade Riksåklagaren att återuppta förundersökningen i målet avseende åtalspunkt 7. Under den återupptagna förundersökningen hördes bl.a. A.M. som vidhöll sitt påstående om vad som skulle ha förevarit under arbetsrasten, och F., som förnekade att hon berättat om sammanträffandet med W.B.

33. HD bedömde att de uppgifter som A.M. lämnat om vad F. skulle ha sagt på arbetsrasten var så osäkra att de inte kunde tillmätas någon nämnvärd betydelse. För att en annan bedömning i det hänseendet ska kunna göras nu måste den utredning som tillkommit i detta mål motivera att A.M:s uppgifter framstår som säkrare än vad HD bedömde i det föregående resningsärendet.

34. Videoupptagningen med J.B. rör ett samtal som denne säger sig ha haft med A.M. och som skulle ha förevarit någon gång i tiden före rättegången mot W.B. och innan dennes namn förekommit i media. J.B. förklarar i upptagningen att A.M. under samtalet sagt att F. ljög om att hon blivit våldtagen av W.B. Han nämner emellertid inget om att A.M. skulle ha berättat om vad F. enligt A.M. skulle ha sagt på arbetsrasten.

35. Även om det inte finns skäl att sätta i fråga J.B:s uppgift om hans samtal med A.M. kan därav inte vidare slutsats dras än att A.M. vid detta uttryckt åsikten att F. ljög om att hon blivit våldtagen av W.B. Därvid märks att det av videoupptagningen med A.M. framgår att hon på ett tidigt stadium hade den uppfattningen, och att hon i upptagningen anger även andra anledningar än det påstådda uttalandet av F. som stöd för sin åsikt. Vad A.M. enligt J.B. sagt till denne om att F. ljög utgör därför inget stöd för riktigheten av att F. på arbetsrasten skulle ha uttryckt sig så som A.M. påstått. Förhöret med J.B. kan därför inte föranleda någon förändrad bedömning av hur säkra A.M:s uppgifter om F:s uttalanden under rasten är.

36. Till det sagda kommer att HD i det förra resningsärendet uttalade att även om F. skulle ha yttrat sig på det sätt som A.M. uppgett, det måste sättas i fråga om A.M. rätt uppfattat situationen och i vart fall om F:s uttalanden återspeglat F:s verkliga inställning. I detta resningsärende har inte tillkommit något som skulle kunna inverka på den bedömningen.

37. Ett intyg från Arbetsförmedlingen med identiskt innehåll med det nu åberopade har redan åberopats av W.B. i det förra resningsärendet.

38. Av det anförda följer att vad W.B. nu åberopat inte kan utgöra grund för ett ändrat ställningstagande till om resningsgrund föreligger avseende den förevarande åtalspunkten.

Föreligger resningsgrund avseende åtalspunkten 10 (målsägande I.)?

39. I. uppgav i brottmålet att hon efter händelsen med W.B. fick klamydia och att det måste vara han som smittat henne eftersom hon inte haft samlag med någon annan under sådan tid att det skulle kunna förklara hur hon ådragit sig sjukdomen. Det får anses utrett att W.B. vid samlaget med I. inte hade klamydia och att det därför inte har varit han som smittat I. Det behöver emellertid inte betyda att I. inte trodde att det var W.B. som smittade henne.

40. Det i detta ärende åberopade intyget från Smittskyddsläkaren utvisar endast att W.B. inte varit föremål för smittspårning hos smittskyddsläkaren, Smittskydd Stockholm. Det är inte möjligt att med stöd av intyget dra några slutsatser om vad I. uppgivit i klamydiafrågan, t.ex. i samband med läkarbesök. Redan av det skälet kan intyget inte föranleda någon förändrad bedömning av om resningsgrund föreligger.

41. Den videoupptagning med journalisten J.L. som W.B. gett in i detta ärende innehåller inget utöver vad J.L. tidigare uppgivit. Det finns därför inte utrymme för att omvärdera bevisvärdet av hans uppgifter.

42. Av det anförda följer att vad W.B. nu åberopat inte kan utgöra grund för ett ändrat ställningstagande till om resningsgrund föreligger beträffande den aktuella åtalspunkten.

Sammanfattande bedömning

43. HD har i ett antal tidigare resningsärenden, efter att ha prövat en omfattande resningsutredning, kommit fram till att det inte finns tillräckliga skäl att resa den lagakraftvunna brottmålsdomen mot W.B., vare sig helt eller delvis. Vad W.B. anfört och åberopat i detta resningsärende utgör inte tillräckliga skäl för att HD ska kunna frångå sina tidigare bedömningar. Hans ansökan om resning ska därför avslås i dess helhet.

HD:s avgörande

HD, som i detta ärende inte kan pröva frågan om upphävande av sekretess, lämnar W.B:s begäran om muntlig förhandling i ärendet utan bifall och avslår resningsansökningen.

- - -.

Justitierådet Göran Lanbertz var skiljaktig i fråga om motiveringen på det sätt som framgår av följande yttrande.

1. På grund av omständigheter och bevis som har förebragts i de olika resningsärendena kan tillförlitligheten ifrågasättas beträffande väsentliga uppgifter från flera av målsägandena. Om allt material hade lagts fram i ett sammanhang hade det enligt min mening funnits synnerliga skäl att på nytt pröva W.B:s skuld.

2. De omständigheter och bevis som är nya i den nu aktuella resningsansökan är emellertid av så marginell betydelse att de inte hade kunnat inverka på bedömningen om de hade prövats tillsammans med det material som har förekommit tidigare. I enlighet med rättsfallet NJA 2009 s. 768 ska det då inte göras någon ny värdering av det samlade materialet. W.B:s resningsansökan ska därför avslås.

HD:s beslut meddelat: den 27 maj 2010.

Mål nr: Ö 2125-09.

Lagrum: 58 kap. 2 § RB.

Rättsfall: NJA 1986 s. 666 och NJA 2009 s. 708.

NJA 1986 s. 666; NJA 2009 s. 768

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2010-05-27

Målnummer:
Ö2125-09