Om en brottmålsdom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk ska målet i hovrätten, oavsett anspråkets storlek, handläggas som ett ordinärt tvistemål och inte som ett s.k. småmål.


Lagrum:
1 kap. 3 b § och 3 d §, 22 kap. 1 § samt 51 kap. 30 § rättegångsbalken (1942:740); 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619)

Allmän åklagare väckte vid Falu tingsrätt talan mot U.A. för misshandel av D.B., som i brottmålet yrkade skadestånd av U.A. Tingsrätten, som bestod av en lagfaren domare och tre nämndemän, handlade skadeståndstalan tillsammans med brottmålet och dömde U.A. för misshandel, som bedömdes som ringa, till 80 dagsböter och förpliktade U.A. att utge 500 kr i skadestånd till D.B.

Svea hovrätt

D.B. överklagade i Svea hovrätt i skadeståndsfrågan. U.A. ansökte om rättshjälp och begärde att advokaten M.S.-J., som i tingsrätten varit offentlig försvarare för U.A., skulle förordnas som rättshjälpsbiträde.

Hovrätten (tf. hovrättslagmannen Lars Lundgren, hovrättsrådet Kenneth Nordlander och t.f. hovrättsassessorn Chris Stattin, referent) meddelade i frågan om rättshjälp den 5 februari 2008 följande beslut.

Enligt 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619) får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl i en angelägenhet som i tingsrätt ska avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB. I tingsrätten behandlades det aktuella enskilda anspråket i samband med brottmålet mot U.A. Värdet av vad som yrkas överstiger uppenbart inte hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Målet skulle således i tingsrätten handlagts enligt 1 kap. 3 d § RB, om det inte behandlats i samband med brottmålet. Någon undantagssituation som anges i nämnda paragrafs andra stycke är inte aktuell. Under sådana förhållanden kan U.A:s begäran om rättshjälp i hovrätten bifallas endast om det föreligger särskilda skäl. Hovrätten anser inte att sådana skäl finns i detta fall.

U.A:s ansökan om rättshjälp avslås.

Högsta domstolen

U.A. överklagade och yrkade att hon skulle beviljas rättshjälp i hovrättens mål och att advokaten M.S.-J. skulle förordnas till rättshjälpsbiträde.

Målet avgjordes efter föredragning

Föredraganden, rev.sekr. Joanna Gerholm, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

Målet i hovrätten rör i sak skadestånd på grund av brott. Det yrkade beloppet uppgår till 10 000 kr jämte ränta från den 21 september 2006. Skadeståndstalan har i tingsrätten handlagts tillsammans med ett brottmål som ett enskilt anspråk (22 kap. 1 § RB). Tingsrättens mål har avgjorts efter huvudförhandling med den sammansättning som stadgas i 1 kap. 3 b § första stycket RB. Tingsrättens dom i brottmålet har överklagats endast beträffande det enskilda anspråket.

Hovrätten har vid sin prövning av rättshjälpsfrågan tillämpat 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619) som stadgar att rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en angelägenhet som i tingsrätt ska avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB (s.k. FT-mål). Enligt huvudregeln i första stycket i det senast nämnda stadgandet ska tingsrätten i tvistemål där förlikning om saken är tillåten alltid ha en sådan sammansättning, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (i detta fall 20 550 kr). Med värde avses enligt tredje stycket i stadgandet det värde som kan antas gälla vid tiden för talans väckande.

Skadeståndstalan är i hovrätten upplagd som ett FT-mål och handläggs enligt vad som framgår av handlingarna i hovrättens akt som ett sådant mål.

De frågor som HD har att pröva är dels om 11 § 4 rättshjälpslagen är tilllämplig i tvistemål angående skadeståndstalan på grund av brott som har fullföljts genom att tingsrättens dom i brottmålet överklagats endast beträffande det enskilda anspråket, dels vilken handläggningsform som ska tilllämpas i hovrätten vid sådan fullföljd.

Om en brottmålsdom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk ska målet i hovrätten enligt 51 kap. 30 § RB behandlas som tvistemål. Ett sådant tvistemål ska i hovrätten handläggas som ett ordinärt tvistemål, s.k. T-mål, och inte som ett FT-mål, oavsett det yrkade beloppets storlek. Detta följer av att målet i tingsrätten inte har handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB utan i den för brottmål stadgade ordningen (se prop. 1993/94:26 s. 30 samt Renfors och Sverne Arvill, Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd, 2 uppl., 2006 s. 247). Att denna måltyp ska betecknas som T-mål i hovrätten och inte som FT-mål följer av 4 § första stycket förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol och Domstolsverkets föreskrifter om beteckningar på mål och ärenden i allmän domstol, DVFS 1998:13. Skadeståndsmålet i hovrätten - i vilket rättshjälpsfrågan uppkommit - ska därför rätteligen betecknas och handläggas som T-mål.

Redan av ordalydelsen i 11 § 4 rättshjälpslagen följer att en förutsättning för att stadgandet ska vara tillämpligt är att den rättsliga angelägenhet som målet rör i tingsrätten avgjorts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB. När en skadeståndstalan har fullföljts genom att en brottmålsdom överklagats endast beträffande det enskilda anspråket har saken avgjorts av tingsrätten i annan sammansättning (1 kap. 3 b § RB) och sådana mål ska i hovrätten betecknas och handläggas som T-mål. Av det sagda följer att 11 § 4 rättshjälpslagen inte är tillämplig i dessa fall.

I detta fall har hovrätten vid sin prövning av rättshjälpsfrågan felaktigt förutsatt att 11 § 4 rättshjälpslagen varit tillämplig. Hovrättens misstag i fråga om tillämplig handläggningsform är att anse som rättegångsfel (se NJA 1982 s. 723 och 1984 s. 290). Handläggningsformen har betydelse för frågan om ersättning för rättegångskostnader (se 18 kap. 8 a § RB). Vid sådant förhållande bör också en förnyad prövning av rättshjälpsfrågan ske i hovrätten. Förutsättningar för undanröjande av hovrättens beslut och återförvisning av målet till hovrätten får därmed anses föreligga (jfr NJA 1989 s. 646).

Parterna bör i hovrätten beredas tillfälle att yttra sig i fråga om byte av handläggningsform (se NJA 1986 s. 28).

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens beslut och återförvisar målet till hovrätten för förnyad behandling.

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, Per Virdesten, referent, Gudmund Toijer och Stefan Lindskog) meddelade den 10 december 2009 följande beslut:

Skäl

I tingsrätten dömdes U.A. för ringa misshandel till dagsböter och förpliktades att utge skadestånd till målsäganden med 500 kr jämte ränta. Målsäganden, för vilken målsägandebiträde förordnats, hade yrkat skadestånd med 10 000 kr. Skadeståndstalan handlades i tingsrätten tillsammans med brottmålet (22 kap. 1 § RB) och vid huvudförhandlingen bestod tingsrätten av en lagfaren domare och tre nämndemän (1 kap. 3 b § första stycket RB).

Tingsrättens dom har vunnit laga kraft i ansvarsdelen medan målsäganden har överklagat domen såvitt avser skadeståndet och yrkat att detta ska bestämmas till det i tingsrätten begärda beloppet. I hovrätten har U.A. bestritt ändring av tingsrättens dom och yrkat att hon beviljas rättshjälp i målet. Hovrätten har meddelat prövningstillstånd och i det överklagade beslutet avslagit U.A:s ansökan om rättshjälp. Vid sin prövning har hovrätten tilllämpat 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619), enligt vilken bestämmelse det krävs särskilda skäl för att bevilja rättshjälp i en angelägenhet som i tingsrätt ska avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB. Som skäl för att tillämpa bestämmelsen har hovrätten anfört att målet i tingsrätten skulle ha handlagts enligt nämnda bestämmelse om det inte hade behandlats i samband med brottmålet.

En fråga i målet är vilken handläggningsform som ska tillämpas i hovrätten när endast enskilt anspråk i anledning av brott överklagas och denna talan i tingsrätten har förts i samband med åtalet för brottet.

Om en brottmålsdom överklagas endast i fråga om enskilt anspråk ska målet i hovrätten enligt 51 kap. 30 § RB behandlas som tvistemål. Ett sådant tvistemål ska, oavsett anspråkets storlek, i hovrätten handläggas som ett ordinärt tvistemål och inte som ett s.k. småmål, eftersom målet i tingsrätten inte har handlagts av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § RB utan i den för brottmål stadgade ordningen (se prop. 1993/94:26 s. 30 samt Renfors och Sverne Arvill, Rättshjälpslagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd, 2 uppl. 2006, s. 247; jfr även prop. 1973:87 s. 176 f.).

Det förevarande målet ska således i hovrätten handläggas som ett ordinärt tvistemål. Det var därmed fel av hovrätten att vid prövningen av U.A:s ansökan om rättshjälp tillämpa 11 § 4 rättshjälpslagen. Vid sådant förhållande bör en förnyad prövning av rättshjälpsfrågan ske i hovrätten. Hovrättens beslut ska därför undanröjas och målet visas åter till hovrätten.

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens beslut och återförvisar målet till hovrätten för förnyad behandling.

HD:s beslut meddelat: den 10 december 2009.

Mål nr: Ö 1033-08.

Lagrum: 1 kap. 3 b §, 1 kap. 3 d §, 22 kap. 1 § och 51 kap. 30 § RB samt 11 § 4 rättshjälpslagen (1996:1619).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2009-12-10

Målnummer:
Ö1033-08