Utgångspunkten för preskriptionstid beträffande anspråk mellan försäkringsgivare på återkrav enligt trafikskadelagen.

Stockholms tingsrätt

If Skadeförsäkring AB förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Motor Union Assuransfirma Aktiebolag som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmannen Mats Dahl) anförde följande i dom den 28 mars 2007.

Bakgrund

Den 4 oktober 1991 skadades P.R. i en trafikolycka då hon färdades i en bil som var försäkrad i If Skadeförsäkring AB (härefter "If"). P.R:s bil blev påkörd av en annan bil som var försäkrad hos Motor Union Assuransfirma Aktiebolag (härefter "Motor Union") och som fördes av O.J. Båda försäkringsbolagen har gjort den bedömningen att O.J. var ensam vållande till trafikolyckan.

Sedan If återfått sina utlägg för det skadade fordonet från Motor Union avslutades ärendet våren 1992. I december 1998 återkom P.R. till If med krav på ersättning för personskada till följd av trafikolyckan år 1991. If avböjde ersättning med hänvisning till att det saknades medicinskt samband. Den 3 juni 2002 ansökte P.R. om stämning vid Malmö tingsrätt och yrkade förpliktande för If att till henne betala ersättning för bl.a. kostnader och olägenheter med 181 832 kr jämte ränta. I ett brev daterat den 11 juli 2002 informerade If Motor Union om att talan hade väckts eftersom försäkringsgivaren för den vållande bilen kunde komma att få utlägg regressvis. Motor Union invände att eventuella krav från If:s sida var preskriberade.

Vid en muntlig förberedelse den 10 december 2002 träffade P.R. och If en förlikning av innehåll att If skulle betala 50 000 kr till P.R. i ett för allt. I ett brev av den 10 januari 2003 återkrävde If detta belopp jämte sina rättegångskostnader i målet om 26 250 kr av Motor Union. Då Motor Union vidhöll att If:s fordran var preskriberad inhämtade If ett yttrande i preskriptionsfrågan från Personskadekommittén. I sitt yttrande rekommenderade kommittén att Motor Union skulle betala ersättning till If i enlighet med framställda krav.

Yrkanden m.m.

If har yrkat förpliktande för Motor Union att till If betala 76 250 kr, varav 50 000 kr avser trafikskadeersättning som If betalat ut till sin försäkringstagare och 26 250 kr avser rättegångskostnader som If hade i en process mot denne försäkringstagare, jämte ränta - - -.

Motor Union har bestritt käromålet. Bolaget har vitsordat skäligheten av yrkade belopp i och för sig.

- - -

Som grund för käromålet har If anfört i huvudsak följande. If har betalat ut ersättning till sin försäkringstagare på grund av den personskada som denne må ha tillfogats till följd av trafik med i If och Motor Union försäkrade motorfordon den 4 oktober 1991. Föraren av det i Motor Union försäkrade fordonet har varit vållande varför Motor Union såsom försäkringsgivare för denne regressvis har att betala ersättning för If:s utlägg i anledning av skadan. If:s fordran på Motor Union har uppkommit i och med det att If hade ett utlägg för sin försäkringstagare, vilket ägde rum i december 2002. If har därefter inom tre år framställt återkrav mot Motor Union.

Som grund för bestridandet har Motor Union anfört i huvudsak följande. Mellan parterna är Överenskommelse angående återkrav av trafikskadeersättning för personskada (ÅÖP) av år 1991 tillämplig. Av punkten 11 ÅÖP följer att underrättelse eller återkrav från reglerande bolag till betalande bolag är att jämställa med preskriptionsavbrott genom väckande av talan. Preskriptionstiden börjar löpa då den skadelidande framställt ersättningskrav hos den försäkringsanstalt som är ansvarig för skada, i detta fall If. Eftersom någon underrättelse inte avsändes då den skadelidande P.R. återkom till If i december 1998 har If förlorat sin rätt till återkrav då preskription inträtt. Mer än tre år har förflutit från det att den skadelidande återkom med personskadekrav till det att en underrättelse lämnades till Motor Union. Om det skulle anses att ÅÖP inte är tillämplig görs det gällande att If:s rätt till ersättning är preskriberad enligt 31 § trafikskadelagen (1975:1410) eftersom If inte har bevakat sin rätt genom att väcka talan inom tre år från det att bolaget fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Sådan kännedom fick If i december 1998 då den skadelidande framställde krav på ersättning hos If.

If har vitsordat att ÅÖP varit gällande mellan parterna men invänt att överenskommelsen saknar rättslig betydelse i det nu aktuella avseendet. If har i denna fråga anfört i huvudsak följande. ÅÖP innehåller bestämmelser om återkravsrutiner som i många stycken har karaktären av ordningsfrågor. Bl.a. finns en bestämmelse som innebär att reglerande bolag i ett tidigt skede skall underrätta betalande bolag. Detta missade If att göra i förevarande fall. Bestämmelsen innebär dock inte att If därmed har förlorat sin rätt till ersättning. Den rätt som If bevakar enligt 31 § trafikskadelagen är den regressrätt som tillkommer If enligt 22 § samma lag. Den rätten har för If inte uppkommit förrän bolaget haft en fordran att återkräva av Motor Union. Denna fordran uppkom i slutet av år 2002 då If betalade ut ersättning till den skadelidande i enlighet med den träffade förlikningen.

Målet har företagits till avgörande utan huvudförhandling med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 RB.

Domskäl

If:s fordran gentemot Motor Union är ett regresskrav som framställts med stöd av 22 § första stycket trafikskadelagen. Den som vill bevaka bl.a. en sådan rätt skall enligt 31 § första stycket samma lag väcka talan inom tre år från det att han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

I punkten 1 i den mellan parterna gällande överenskommelsen angående återkrav av trafikskadeersättning för personskada (ÅÖP) föreskrivs att när det reglerande bolaget anser att ett annat trafikförsäkringsbolag helt eller delvis skall betala kostnaden för en personskada, är det reglerande bolaget skyldigt att omgående efter det att bolaget fått kännedom om personskadan, informera det betalande bolaget. I punkten 11 ÅÖP föreskrivs vidare att information eller återkrav av personskadeutlägg som framställs i enlighet med ÅÖP före preskriptionsfristens utgång är att jämställa med preskriptionsavbrott genom väckande av talan.

Enligt tingsrätten kan punkten 1 i ÅÖP inte rimligen förstås som en preskriptionsbestämmelse som föreskriver när preskriptionstiden skall börja löpa eller när det reglerande bolaget är skyldigt att göra ett preskriptionsavbrott för att inte förlora sin rätt. Bestämmelsen ger i stället intrycket av att vara en ordningsföreskrift som avser att ge det bolag som slutligen skall stå för kostnaden möjlighet att bevaka sina intressen i saken. En information som lämnas i enlighet med ÅÖP:s bestämmelser har dock preskriptionsavbrytande verkan enligt vad som föreskrivs i punkten 11 ÅÖP.

Det sagda innebär att frågorna om när preskriptionstiden skall börja löpa och inom vilken tid det reglerande bolaget är skyldigt att göra ett preskriptionsavbrott skall bedömas enligt bestämmelsen i 31 § första stycket trafikskadelagen. Den avgörande frågan är därmed vid vilken tidpunkt If skall anses ha fått kännedom om att regressfordringen kunde göras gällande.

I förarbetena till den likalydande bestämmelsen i 1927 års försäkringsavtalslag ges vissa upplysningar om bestämmelsens ändamål, men där görs inte någon precisering av hur kravet på kännedom skall förstås (se NJA II 1927 s. 405). Bestämmelsen får när det gäller regressfordringar enligt 22 § trafikskadelagen anses innebära att det reglerande försäkringsbolaget får kännedom om att regressfordringen kan göras gällande i och med att den skadelidande framställer krav på försäkringsersättning gentemot det reglerande bolaget. För att sådan kännedom skall anses föreligga bör det dock inte krävas att den skadelidande har framställt ett preciserat yrkande på ersättning. Det bör inte heller krävas att den skadelidandes rätt till ersättning är fastställd genom dom eller att det skadereglerande bolaget har accepterat kravet eller någon del därav. Det bör följaktligen inte heller krävas att det skadereglerande bolaget har betalat ut ersättning till den skadelidande. Däremot bör det för att kännedom skall anses föreligga krävas att det reglerande försäkringsbolaget känt till de omständigheter som grundar en regressrätt, i förevarande fall ett vållande av en försäkringstagare hos det försäkringsbolag som slutligen skall stå för kostnaden.

Det sagda innebär att i det aktuella fallet började preskriptionstiden för If:s fordran gentemot Motor Union att löpa då den skadelidande P.R. i december 1998 till If framställde krav på ersättning för personskada till följd av trafikolyckan år 1991. Först den 11 juli 2002 lämnade If sådan information till Motor Union som enligt punkten 11 i ÅÖP kan ha preskriptionsavbrytande verkan. Vid denna tidpunkt hade emellertid preskription redan inträtt enligt 31 § första stycket trafikskadelagen. Eftersom If:s fordran således är preskriberad skall käromålet lämnas utan bifall.

- - -

Domslut

Käromålet lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

If Skadeförsäkring AB överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.

Motor Union bestred ändring.

Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Göran Karlstedt och hovrättsrådet Linda Hallstedt, referent) anförde följande i dom den 13 november 2007.

Hovrättens domskäl

Vad som förekommit i hovrätten ger inte anledning att gå ifrån tingsrättens bedömning. Tingsrättens dom skall därför stå fast.

- - -

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Högsta domstolen

If Skadeförsäkring AB överklagade och yrkade att HD skulle förplikta Motor Union Assuransfirma Aktiebolag att till If utge 76 250 kr jämte ränta.

Motor Union bestred ändring.

Sveriges Försäkringsförbund avgav yttrande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Anders Larsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Den 4 oktober 1991 - - - se HD:s dom - - - från försäkringen för det andra fordonet.

Bestämmelsen förutsätter således dels att det finns ett samband mellan den skadelidandes besvär och "trafikolyckan", dels att skadan orsakats genom någon annans vållande (eller genom bristfällighet på dennes fordon).

Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen skall enligt 31 § första stycket samma lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

Preskriptionsbestämmelsen i 31 § första stycket är tillämplig på ersättningsanspråk av den som drabbats av skada men också på återkrav som framställs med stöd av vissa av trafikskadelagens fördelnings- och regressregler, däribland 22 § (se prop. 1975/76:15 s. 138 och Nordenson, Trafikskadeersättning, 1985, s. 395 och 415).

Mellan parterna i detta mål är också "Överenskommelse angående återkrav av trafikskadeersättning för personskada" från år 1991 tillämplig. Av punkten 11 i denna överenskommelse följer att den information som If lämnade till Motor Union genom brevet den 11 juli 2002 har samma preskriptionsbrytande verkan som om If hade väckt talan mot Motor Union vid domstol. I övrigt kan överenskommelsen inte anses innehålla någon bestämmelse av betydelse för bedömningen av om Ifs fordran är preskriberad.

Det nu sagda innebär att Ifs fordran är preskriberad om If före den 11 juli 1999 fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

I förarbetena till trafikskadelagen ges ingen närmare vägledning när det gäller hur kravet på kännedom i 31 § första stycket skall förstås. I stället hänvisas till den numera upphävda lagen (1927:77) om försäkringsavtal, som innehöll en bestämmelse (29 §) med motsvarande lydelse (se a. prop., s. 138). I förarbetena till 1927 års lag ges vissa upplysningar om preskriptionsbestämmelsens ändamål, men inte heller där görs någon precisering av hur kravet på kännedom skall förstås (se NJA II 1927 s. 405).

I 7 kap. 4 § försäkringsavtalslagen (2005:104) finns en preskriptionsbestämmelse motsvarande den i 31 § första stycket trafikskadelagen. Vid försäkringsavtalslagens tillkomst underströk ett flertal remissinstanser behovet av att preskriptionsreglerna reformeras, en uppfattning som delades av Lagrådet. Enligt departementschefen talade detta för att enklare och mera praktiskt hanterbara bestämmelser om preskription kunde behöva införas. Samtidigt innebar, enligt departementschefen, de avgöranden från HD som meddelats under senare år en stark ställning för försäkringstagarna och under alla förhållanden hade reformbehovet påtalats relativt sent under beredningsarbetet, varför det saknades underlag för några närmare överväganden av detta praktiskt viktiga regelsystem. Preskriptionsreglerna i försäkringsavtalslagen kom därför att utformas på väsentligen samma sätt som i 1927 års försäkringsavtalslag och konsumentförsäkringslagen, 1980:38. (Se prop. 2003/04:150 s. 199 ff. och s. 1071 f.)

Sammantaget ges det i förarbetena alltså ingen egentlig vägledning när det gäller hur kravet på kännedom i 31 § första stycket trafikskadelagen skall förstås i ett fall som det förevarande.

HD har i olika avgöranden prövat när treårspreskriptionen enligt 1927 års lag om försäkringsavtal och trafikskadelagen börjar löpa. I dessa fall har det emellertid varit fråga om preskriptionsbestämmelsernas tillämpning i förhållandet mellan försäkringsgivare och skadelidande (se NJA 1997 s. 97, 2000 s. 285 och 2001 s. 93. Jfr även NJA 2001 s. 695 I och II, som gällde tioårspreskriptionen i trafikskadelagen).

Återkravsrätten enligt 22 § trafikskadelagen är en självständig rätt för det reglerande försäkringsbolaget gentemot det försäkringsbolag som slutligen skall stå för ersättningen. Frågan huruvida en sådan regressfordran är preskriberad bör därför i och för sig bedömas utan avseende på när preskriptionstiden för den skadelidandes ersättningsfordran börjar löpa (se Nordenson, a.a., s. 428 f.). Det saknas emellertid anledning att inte tilllämpa de principer angående utgångspunkten för den treåriga preskriptionstiden som HD tidigare fastslagit gäller i förhållandet mellan försäkringsgivare och skadelidande. Sålunda får bestämmelsen i 31 § första stycket trafikskadelagen, i ett fall som detta, anses innebära att den treåriga preskriptionstiden börjar löpa så snart det reglerande försäkringsbolaget har kännedom om de faktiska förhållanden som grundar rätt till återkrav. Sådan kännedom får anses föreligga då den skadelidande framställt ett krav på försäkringsersättning mot det reglerande försäkringsbolaget och detta bolag gjort bedömningen att skadan - sedd utifrån den skadelidandes påstående att det finns ett samband mellan skadan och trafikolyckan - orsakats genom vållande av en försäkringstagare hos det försäkringsbolag som slutligen skall stå för ersättningen. Den skadelidande behöver härvid inte ha framställt ett preciserat krav på ersättning. Inte heller behöver det reglerande försäkringsbolaget ha accepterat kravet, än mindre betalat ut någon ersättning till den skadelidande.

If avslutade det första försäkringsärendet år 1992. Redan vid den tidpunkten hade If gjort bedömningen att föraren av den bil som körde på P.R., var ensam vållande till olyckan. If kände också till mot vem ett eventuellt framtida regresskrav skulle riktas, nämligen Motor Union. Efter att P.R. i december 1998 framställt sitt krav för personskada mot If hade If alltså kännedom om de faktiska förhållanden som grundar rätt till återkrav från Motor Union.

Detta innebär sammantaget att If före den 11 juli 1999 fick kännedom om att dess regressfordran kunde göras gällande mot Motor Union. Ifs fordran är alltså preskriberad.

Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, referent, Per Virdesten och Lena Moore) meddelade den 9 mars 2009 följande dom.

Domskäl

Den 4 oktober 1991 råkade P.R. ut för en trafikolycka. Bilen hon färdades i var försäkrad hos If Skadeförsäkring AB. Bilen som körde på henne var försäkrad hos Motor Union Assuransfirma AB. Båda försäkringsbolagen gjorde bedömningen att föraren av den sist nämnda bilen var ensam vållande till olyckan. År 1992 avslutades försäkringsärendet, sedan If återfått sina utlägg för det skadade fordonet från Motor Union.

I december 1998 återkom P.R. till If med krav på ersättning för personskada till följd av olyckan. If nekade henne ersättning med motiveringen att medicinskt samband inte förelåg.

I juni 2002 ansökte P.R. om stämning mot If och yrkade att If skulle förpliktas att till henne utge ersättning med 181 832 kr för bl.a. kostnader och olägenheter till följd av olyckan. If informerade Motor Union om P.R:s krav i ett brev daterat den 11 juli 2002.

I december 2002 träffade P.R. och If en förlikning, enligt vilken If till P.R. i ett för allt skulle betala 50 000 kr. If återkrävde detta belopp jämte ersättning för rättegångskostnader av Motor Union. Motor Union invände att Ifs fordran var preskriberad.

If ansökte om stämning mot Motor Union och vidhöll sitt krav. Sedan tingsrätten ogillat käromålet, har hovrätten fastställt tingsrättens dom.

Målet i HD gäller i första hand frågan om Ifs fordran på Motor Union är preskriberad. Beträffande denna fråga har parterna redovisat samma inställning här som vid tingsrätten och i hovrätten.

Ifs fordran grundar sig på 22 § trafikskadelagen (1975:1410). Enligt den bestämmelsen gäller följande. Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon i följd av trafik med detta fordon och annat motordrivet fordon, och har skadan orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på detta, får trafikskadeersättning som har utgått för skadan krävas åter från försäkringen för det andra fordonet.

Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen skall enligt 31 § första stycket samma lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

Preskriptionsbestämmelsen i 31 § första stycket är tillämplig på ersättningsanspråk av den som drabbats av skada men också på återkrav som framställs med stöd av vissa av trafikskadelagens fördelnings- och regressregler, däribland 22 § (se prop. 1975/76:15 s. 138 och Nordenson, Trafikskadeersättning, 1985, s. 395 och 415).

Mellan parterna i detta mål är också "Överenskommelse angående återkrav av trafikskadeersättning för personskada" från år 1991 tillämplig. Av punkten 11 i denna överenskommelse följer att den information som If lämnade till Motor Union genom brevet den 11 juli 2002 har samma preskriptionsbrytande verkan som om If hade väckt talan mot Motor Union vid domstol. I övrigt kan överenskommelsen inte anses innehålla någon bestämmelse av betydelse för bedömningen av om Ifs fordran är preskriberad.

Det nu sagda innebär att Ifs fordran är preskriberad om If före den 11 juli 1999 fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande.

Motor Union har hävdat att utgångspunkten för preskriptionstiden är den tidpunkt då den skadelidande framställt krav på ersättning medan If har hävdat att preskriptionstiden började löpa först när If genom betalning hade ett utlägg för sin försäkringstagare.

I förarbetena till trafikskadelagen ges ingen närmare vägledning när det gäller tolkningen av 31 § första stycket trafikskadelagen. I stället hänvisas till den numera upphävda lagen (1927:77) om försäkringsavtal, som innehöll en bestämmelse (29 §) med motsvarande lydelse (se a. prop. s. 138). I förarbetena till 1927 års lag ges vissa upplysningar om preskriptionsbestämmelsens ändamål, men inte heller där preciseras hur bestämmelsen skall förstås (se NJA II 1927 s. 405).

HD har i olika avgöranden prövat när treårspreskriptionen enligt 1927 års lag om försäkringsavtal och trafikskadelagen börjar löpa. I dessa fall har det emellertid varit fråga om preskriptionsbestämmelsernas tillämpning i förhållandet mellan försäkringsgivare och skadelidande (se NJA 1997 s. 97, 2000 s. 285 och 2001 s. 93. Jfr även NJA 2001 s. 695 I och II, som gällde tioårspreskriptionen i trafikskadelagen).

Återkravsrätten enligt 22 § trafikskadelagen är en självständig rätt för det reglerande försäkringsbolaget gentemot det försäkringsbolag som slutligen skall stå för ersättningen. Frågan huruvida en sådan regressfordran är preskriberad bör därför bedömas utan avseende på när preskriptionstiden för den skadelidandes ersättningsfordran börjar löpa (se Nordenson, a.a., s. 428 f.).

Ett försäkringsbolags anspråk på ersättning enligt 22 § trafikskadelagen avser en helt annan fordringssituation än den som föreligger mellan en försäkringsgivare och en skadelidande som gör anspråk på trafikskadeersättning. Det är först när det reglerande bolaget betalar ut ersättning till den skadelidande som rätten till återkrav kan göras gällande. Dessförinnan kan det inte föreligga sådan kännedom som gör att preskriptionstid enligt 31 § trafikskadelagen börjar löpa.

I detta fall har If genom den träffade förlikningen i december 2002 åtagit sig att betala ut trafikskadeersättning till P.R. Därefter har utbetalning skett. Detta innebär att If tidigast i december 2002 kan anses ha fått kännedom om att dess regressfordran kunde göras gällande mot Motor Union. Ifs fordran är således inte preskriberad.

Överklagandet skall alltså bifallas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken förpliktar HD Motor Union Assuransfirma Aktiebolag att till If Skadeförsäkring AB betala 76 250 kr jämte ränta - - -.

Justitierådet Anna Skarhed var skiljaktig och anförde:

Jag gillar betänkandet i huvudsaken.

HD:s dom meddelad: den 9 mars 2009.

Mål nr: T 4825-07.

Lagrum: 10, 22 och 31 §§ trafikskadelagen (1975:1410).

Rättsfall: NJA 1997 s. 97, NJA 2000 s. 285, NJA 2001 s. 93 samt NJA 2001 s. 695 I och II.

NJA 2000 s. 285; NJA 2001 s. 93; NJA 2001 s. 695 I och II; NJA 1997 s. 97

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2009-03-09

Målnummer:
T4825-07