En person som skadats i en trafikolycka och då varit arbetslös har erhållit ersättning för inkomstförlust beräknad utifrån en högre inkomst än han hade som arbetslös eftersom han gjort sannolikt att han skulle ha fått denna högre inkomst om skadan inte hade inträffat.


Lagrum:
9 § trafikskadelagen (1975:1410); 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)

Mariestads tingsrätt

T.K., född 1959, förde vid Mariestads tingsrätt den talan mot Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Göran Edwardsson, Jan Källman, referent, och Susanne Karlberg) anförde i dom den 24 maj 2005:

Bakgrund

T.K. är utbildad byggnadsingenjör. Han arbetade bl.a. som arbetsledare vid olika byggföretag. Den 28 juni 1996 blev han dock uppsagd på grund av arbetsbrist. Vid en trafikolycka den 1 november 1996 skadade han ryggen och har därefter inte kunnat arbeta. Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag (Länsförsäkringar) bär trafikförsäkringsansvaret för T.K:s personskada. Skadereglering av skadan har pågått sedan november 1996 och T.K. har ersatts för inkomstförlust under tiden den 15 november 1996 - 31 december 1998 under antagande att han som oskadad skulle ha varit arbetslös med inkomster från arbetslöshetskassa, utbildningsbidrag och extra arbete som fastighetsskötare åt sin far. T.K. har hos Länsförsäkringar yrkat att utfå ersättning för förlorad arbetsinkomst till följd av att han hade tänkt söka arbete i Norge om han inte hade skadats i trafikolyckan. Länsförsäkringar har emellertid vägrat utge sådan ersättning med motiveringen att han är fullt ut kompenserad under den aktuella perioden. Från och med den 1 januari 1999 har T.K. erhållit ersättning av Länsförsäkringar utifrån ett antagande att han som oskadad skulle ha fått anställning i Sverige inom byggsektorn som byggledare.

Yrkanden m.m.

T.K. har yrkat att tingsrätten förpliktar Länsförsäkringar att till honom betala 269 784 kr i skadestånd avseende förlorad arbetsinkomst. Vidare har T.K. yrkat ersättning för ränta i första hand enligt 4 § 3 st. räntelagen å 269 784 kr från den 17 september 2000 efter en ränta enligt 6 § räntelagen. - - -

Länsförsäkringar har bestritt T.K:s yrkanden men vitsordat kapitalbeloppet 180 534 kr som skäligt i och för sig. Vidare har Länsförsäkringar vitsordat det av T.K. i första hand framställda ränteyrkandet.

För det fall tingsrätten skulle komma fram till att T.K:s inkomstunderlag som oskadad under den aktuella perioden skall bestämmas utifrån antagandet att han som oskadad skulle ha arbetat i Norge gör Länsförsäkringar gällande att från de i målet yrkade beloppen skall avräknas vad Länsförsäkringar under skaderegleringen redan utgivit med hänsyn till antagandet om inkomster från extraarbete som fastighetsskötare.

Utveckling av talan

T.K. har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Han skadades i ryggen vid en trafikolycka den 1 november 1996. Länsförsäkringar har enligt trafikskadelagen tagit på sig ansvaret för de skador som han åsamkats genom olyckan. Han har varit sjukskriven alltsedan olyckan inträffade och han förtidspensionerades i oktober 2002. Han går hos en sjukgymnast två gånger i veckan. År 2003 fick han besked från Sahlgrenska sjukhuset att de inte kunde garantera en lyckad utgång vid eventuell operation. Han vågar således inte genomgå någon operation.

Efter examen från tekniskt gymnasium i Skövde med goda betyg fick han omedelbart anställning hos Skanska. Anställningen varade i fem år. Under tre av dessa år arbetade han som arbetsledare med ansvar för bland annat nybyggnationer. Hos Skanska gick han igenom 11 stycken påbyggnadskurser. Under byggnadskrisen i början på 90-talet blev han uppsagd från Skanska på grund av arbetsbrist. Han slutade anställningen i juli 1993 med goda vitsord i sitt tjänstgöringsbetyg. Därefter erhöll han en projektanställning vid räddningstjänsten i Mariestad. Hans uppgift var att bland annat datorisera vissa av räddningstjänstens rutiner. Även från räddningstjänsten erhöll han mycket goda vitsord. Han slutade sin anställning hos räddningstjänsten den 28 februari 1994 och gick därefter arbetslös fram till den 19 september 1994 då han påbörjade en anställning hos Norra Vadsbo Bygg AB (Novab). Hos Novab arbetade han som arbetschef och han var ansvarig för fyra stycken ny- och ombyggnadsprojekt. Sammanlagt basade han över omkring 35 anställda. Efter två års anställning blev han uppsagd på grund av arbetsbrist. Han anmälde sig omedelbart som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i Mariestad. På grund av dåliga tider inom byggsektorn fick han ingen ny tjänst. Han kontaktade därför N.L. som arbetade hos Skanska i Norge. N.L. hade blivit uppsagd från Skanska i Sverige men hade då omedelbart fått anställning hos Skanska i Norge. N.L. rekommenderade därför honom att söka anställning i Norge. Han bestämde sig för att försöka få en anställning i Norge och tog av den orsaken kontakt med arbetsförmedlingen i Mariestad. Han fick rådet att vända sig till arbetsförmedlingarna i Strömstad och Charlottenberg, vilket han också gjorde. Han anmälde sig också som arbetssökande vid Gröna Ringen i Oslo. Någon gång i oktober 1996 träffade han T.W., en gammal bekant till honom. T.W. hade arbetat i Norge sedan 1995 och rekommenderade honom att söka jobb i Norge. Av T.W. fick han en lista med potentiella arbetsgivare. Han fick även reda på att hans tidigare chef vid Skanska, A.Ö., nu var delaktig i Skanskas verksamhet i Norge. Han kontaktade därför A.Ö. och fick till svar att det ej skulle vara några problem för honom att få en anställning i Norge. A.Ö. hade emellertid inte befogenhet att anställa så han hänvisade honom till T.H. Även T.H. gav honom ett positivt svar angående utsikten till arbete i Norge. Strax därefter, den 1 november 1996, skadades han svårt i en bilolycka.

Sammantaget utgör följande grunden för talan. Det är sannolikt att han som oskadd skulle ha fått arbete i Norge under den aktuella tiden. Det räcker att det är visat att det är sannolikt att han hade fått anställning om olyckan inte hade inträffat. Han sökte först arbete i Sverige och sedan i Norge. När han väl hade bestämt sig för att söka anställning i Norge, senast i oktober 1996, agerade han mycket målmedvetet. Extraarbetet som fastighetsskötare hade han kunnat sköta även om han hade arbetat i Norge.

Länsförsäkringar har till utveckling av sitt bestridande anfört i huvudsak följande.

Vid den aktuella olyckan den 1 november 1996 satt T.K. i ett fordon som var försäkrat hos bolaget. Länsförsäkringar är därför skyldigt att ersätta T.K. för inkomstbortfall. Skadereglering påbörjades redan i november 1996.

Genom utgiven trafikskadeersättning är T.K. fullt kompenserad för inkomstförlust under den aktuella perioden (1996-11-15-1998-12-31). Det vitsordas att T.K. varit helt arbetsoförmögen under den tvistiga perioden. T.K. gjorde först i mars 1998 gällande att han som oskadad skulle ha arbetat i Norge. I all korrespondens som förevarit före denna tidpunkt har inget nämnts om arbete i Norge. Trafikskadenämnden har i yttrande den 26 november 2001 funnit det inte visat att T.K. som oskadad skulle ha arbetat i Norge. Samtidigt har Trafikskadenämnden rekommenderat bolaget att söka utröna vad han skulle ha gjort som oskadad.

Att bestämma ersättning till en arbetslös person är mycket svårt. I princip skulle man kunna påstå att personen skulle kunna gå arbetslös för all framtid. Bolaget har dock utgått från att T.K., mot bakgrund av utbildning, arbetsmarknad och familj, skulle erhålla en anställning någon gång i den hypotetiska framtiden. Bolaget har bedömt att vid beräkning av ersättning för inkomstförlust bör inkomstunderlaget från och med den 1 januari 1999 skäligen bestämmas utifrån ett antagande om att T.K. som oskadad skulle ha fått anställning inom byggsektorn som byggledare.

Bolaget bestrider inte att T.K. "umgåtts med tanken" att arbeta i Norge. Hade det funnits ett anställningsavtal hade saken självklart varit annorlunda. Bolaget anser dock inte att ersättningsskyldighet skall inträffa redan vid planer att göra något i framtiden.

Länsförsäkringar har under skaderegleringen ersatt T.K. för inkomstförlust upp till ett antaget inkomstunderlag om 31 252 kr för perioden den 15 november 1996 till den 31 december 1996, 200 914 kr för 1997 och 226 200 kr för 1998, allt utifrån antagandet att T.K. som oskadad skulle ha varit arbetslös med inkomster från a-kasseersättning, utbildningsbidrag och extra arbete som fastighetsskötare åt sin far. För det fall tingsrätten skulle komma fram till att T.K:s inkomstunderlag som oskadad under den aktuella perioden skall bestämmas utifrån antagandet att han som oskadad skulle ha arbetat i Norge med en inkomst om 33 190 kr för tiden 1996-11-15-1996-12-31, 292 416 kr för 1997 och 311 544 kr för 1998, vilka inkomstnivåer som Länsförsäkringar i och för sig vitsordar, gör Länsförsäkringar gällande att från de i målet yrkade beloppen skall avräknas vad Länsförsäkringar under skaderegleringen redan utgivit med hänsyn till antagandet om inkomster från extraarbete som fastighetsskötare, 89 250 kr (5 250 kr för tiden 1996-11-15-1996-12-31 samt 42 000 kr per år under 1997 och 1998). Som skäligt kapitalbelopp vitsordar Länsförsäkringar 180 534 kr (269 784 kr - 89 250 kr).

Bevisning

På begäran av T.K. har tingsrätten hört A.Ö., T.H., A.P. och T.W. som vittnen.

T.K.. har som skriftlig bevisning åberopat A.Ö:s intyg daterat den 28 september 1998, T.H:s intyg daterat den 28 februari 1999, A.P:s utlåtande daterat den 1 april 2003, betyg från Skanska utfärdat av arbetschefen Å.L. den 11 november 1993, komplettering av betyg daterat den 2 april 1995 undertecknat av C.L., tjänstgöringsintyg för projektanställning vid Räddningstjänsten i Mariestad utfärdat av räddningschefen G.A. den 28 februari 1994, betyg från Novab utfärdat av VD C.G. den 23 september 1996 samt viss brevväxling mellan honom och Länsförsäkringar m.m.

Länsförsäkringar har som skriftlig bevisning åberopat vissa skrivelser som ingått i brevväxling mellan bolaget och T.K.

A.Ö. har berättat i huvudsak följande. Till yrket är han civilingenjör och han har arbetat vid Skanska mellan 1979 och 2001. År 1994 var han med och startade upp Skanskas verksamhet i Norge. Arbetsmarknaden i Norge var vid tillfället väldigt het och det var lätt att få tag i arbete. Han känner T.K. som en tidigare anställd. Han bedömer att det fanns goda möjligheter för T.K. att erhålla anställning i Norge. Vidare uppger han att det intyg han skrev, daterat den 28 september 1998, är riktigt.

T.H. har uppgett i huvudsak följande. Han tog examen från Chalmers tekniska högskola 1980. Sedan examen har han arbetat vid Skanska där han och T.K. var kollegor under en period. Under 1996 var han ansvarig för vissa byggprojekt för Skanska i Norge och han intygar att det vid tillfället var ett kraftigt sug efter arbetskraft i Norge. Det intyg han skrev den 8 februari 1999 angående T.K. och hans möjlighet att få jobb i Norge är riktigt.

A.P. har berättat i huvudsak följande. Han har ingen personlig relation till T.K. Han är nu pensionär men har tidigare arbetat hos Ledarna i 25 år, innan dess arbetade han som statistiker och chef. Hos Ledarna tillhörde han ledningsgruppen i 20 år. Den 1 april 2003 skrev han ett utlåtande angående T.K:s möjlighet att år 1996 få arbete i Norge och vad en möjlig lön skulle ha varit. Det han uppgett i utlåtandet är riktigt. Han genomförde en mycket ingående undersökning av de aktuella förhållandena. Han hade tidigare märkt att många av fackförbundets medlemmar påbörjat anställning i Norge. Varken han eller fackförbundet hjälpte T.K. i hans arbetssökande i Norge.

T.W. har i huvudsak uppgett följande. Han har genomgått byggnadsteknisk utbildning i Stockholm. Han började att arbeta som snickare 1979 och 1995 började han arbeta i Norge. När han kom till Norge fick han arbete efter fem minuter i Oslo hos samma arbetsgivare som han tidigare hade arbetat för. År 1996 började han köpa fastigheter i Mariestad. Dessa kunde han sköta om trots att han samtidigt arbetade i Norge. Samma år fick han kontakt med T.K. som var intresserad av att arbeta i Norge. Han gav därför T.K. en lista med olika entreprenörer som sökte svensk arbetskraft. På listan fanns omkring 30 stycken adresser. Norrmännen saknade kvalificerad byggledning under den aktuella tidsperioden. Därför fanns ett stort sug efter svensk arbetskraft, i synnerhet inom byggledning. T.K. hade garanterat fått arbete i Norge.

Domskäl

Enligt bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen, som på grund av hänvisning i 9 § trafikskadelagen (1975:1410) är tillämplig i målet, skall ersättning för inkomstförlust motsvara skillnaden mellan å ena sidan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och å andra sidan när det gäller förfluten tid den inkomst som denne trots skadan har eller borde ha uppnått.

I målet är ostridigt att T.K. inte har förvärvsarbetat sedan sommaren 1996 och att han således vid tillfället för olyckan inte hade någon anställning.

Bevisbördan för att T.K. som oskadad skulle ha arbetat i Norge åvilar honom. Det ligger emellertid i sakens natur att det är svårt att föra bevisning om vilken anställning han skulle ha erhållit som oskadad. Det rör sig om ett hypotetiskt händelseförlopp och bedömningen beror på flera okända faktorer, bland annat situationen på arbetsmarknaden och skadelidandens antagna agerande. Även om bedömningen i så hög grad som möjligt skall grundas på faktiska omständigheter är det oundvikligt att vissa antaganden måste göras vid bedömningen av inkomstförlusten. Ersättningen skall motsvara skillnaden mellan å ena sidan den skadelidandes inkomst sådan den sannolikt skulle ha blivit och å andra sidan den inkomst den skadelidande faktiskt har uppnått.

Tingsrätten gör följande bedömning

Av utredningen i målet framgår att arbetsmarknaden för byggnadsarbetare inom byggsektorn i Norge var mycket god under den i målet aktuella tiden. Många svenska byggnadsarbetare hade anställningar där. T.K:s påstående om att arbetsmarknaden för personer med hans bakgrund var god och att han sannolikt skulle ha fått arbete i Norge om olyckan inte hade inträffat och han hade sökt ett arbete får därför antas vara riktigt. Den fråga som därefter måste ställas är emellertid om T.K. verkligen hade tänkt söka ett arbete inom byggsektorn i Norge och om han i så fall hade kunnat ta ett sådant arbete med hänsyn till hans familjeförhållanden och hans arbete åt sin far. T.K. har inte hörts i målet och har därför inte uttalat sig i dessa hänseenden. Någon säker slutsats om hans avsikter och möjligheter att ta arbete inom byggsektorn i Norge kan därför inte dras. En omständighet som talar mot att han hade tänkt ta ett sådant arbete är att det dröjde ända fram till mars 1998 innan han påtalade detta för Länsförsäkringar. Sammantaget finner tingsrätten att det inte kan antas att han skulle ha arbetat i Norge under den aktuella tiden om olyckan inte hade inträffat. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut

Käromålet ogillas.

Göta hovrätt

T.K. överklagade i Göta hovrätt och yrkade bifall till käromålet.

Länsförsäkringar bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Mats Lundeholm, Hans Träff och Ulf Johansson samt tf. hovrättsassessorn Mia Persson, referent) anförde i dom den 17 oktober 2006:

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten.

I hovrätten har T.K. hörts under sanningsförsäkran. T.H., A.Ö. och T.W. har hörts på nytt. Förhöret med A.P. har förebringats så som det är återgivet i tingsrättens dom. T.K. har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

T.K. har bekräftat de uppgifter han har lämnat sakframställningsvis samt uppgett i huvudsak följande. Hans ekonomi var väldigt ansträngd vid tiden för trafikolyckan eftersom han endast erhöll arbetslöshetsersättning om 565 kr per dag, fem dagar per vecka, samt lön för sitt arbete åt fadern. Han hade skulder uppgående till cirka 1,8 miljoner kr på grund av att han hade byggt ett hus och ränteutgifterna enbart för år 1996 uppgick till 103 000 kr. Han fick regelbundet låna pengar av fadern och var tvungen att få ett arbete som kunde försörja honom och familjen. Kamrater till honom berättade att de hade fått arbete i Norge under bättre anställningsförhållanden än i Sverige. Ett arbete i Norge skulle medföra att han var hemifrån drygt fyra dagar per vecka och hemma från fredag till tidigt på måndag morgon. När han diskuterade frågan med sin fru och sin far uppmanade de honom att börja arbeta i Norge. Arbetet åt fadern innefattade att sköta kontakterna med dennes hyresgäster samt med hantverkare och andra fastighetsägare, att vidta mindre åtgärder på fastigheterna samt att kontrollera de bostadssökandes vitsord och eventuella förekomst hos kronofogdemyndigheten. Han skötte det mesta av arbetet per telefon och det övriga arbetet skulle han utföra under helgerna. I slutet av oktober 1996 ringde han till arbetsförmedlingen Gröna Ringen i Oslo. Vid samma tid ringde han även till A.Ö. som sade sig behöva arbetsledare. Han fick uppfattningen att han skulle få ett arbete även om det var T.H. vid Göteborgskontoret som skulle hantera anställningen. T.H. var mycket positiv och skulle kontakta A.Ö. Han skulle återkomma till T.H. dagen därpå och han fick uppfattningen att han skulle få en tillsvidareanställning inom hyreshusproduktion i Oslo. Det skulle vara lämpligt att påbörja anställningen vid det nära förestående månadsskiftet. Olyckan inträffade dock den dagen, innan han hann tala med T.H. igen. Den första perioden efter olyckan var han inlagd på sjukhus med stark smärtlindring. Därefter åt han värktabletter och fick akupunktur. På grund av att han var så starkt smärtpåverkad under den aktuella perioden hade han svårt att ta till sig skrivelserna från Länsförsäkringar. Han lämnade därför dessa till sitt ombud och han tänkte inte på att han, om det inte hade varit för olyckan, skulle ha fått inkomster från Norge. Han har alltid varit mån om att ha ett arbete och när han tidigare har varit arbetslös har han gått utbildningar i avvaktan på att han hittat annan sysselsättning. Om han trots allt inte hade fått ett arbete, och olyckan inte hade inträffat, skulle han ha gått den utbildning han kom att påbörja år 1997. Han har haft kortare perioder av arbetslöshet tidigare men aldrig längre tid än sju månader. Han hade aldrig arbetat utomlands tidigare men väl på längre avstånd från hemorten än vad Oslo skulle ha inneburit.

Vittnena har, utöver vad som kan utläsas ur tingsrättens dom, uppgett följande.

A.Ö.: Hösten 1996 var han avdelningschef vid Skanska i Norge. Vid telefonsamtalet med T.K. hänvisade han denne till sin chef T.H. Med tanke på T.K:s bakgrund och på den mycket starka efterfrågan på arbetskraft som fanns inom byggbranschen i Norge var det högst sannolikt att denne skulle få arbete som entreprenadingenjör eller arbetsledare. Han har inget minne av att han var i kontakt med T.H. före T.K:s trafikolycka.

T.H.: A.Ö. var den som rent faktiskt skötte anställningen av arbetskraft i Norge även om samråd med honom brukade ske. Han vidarebefordrade därför T.K:s förfrågan till det norska kontoret.

T.W.: Hans fastighetsbestånd innefattar cirka 100 lägenheter och det går bra att sköta arbetet avseende dessa per telefon. Han uppskattar att 95 procent av svenskarna i Norge åker hem över veckosluten. Under 1996 var det så goda tider i Norge att det gick att gå till vilket byggföretag som helst och skaffa sig ett arbete.

Hovrätten gör följande bedömning.

Hovrätten har att avgöra om T.K:s inkomstbortfall under den aktuella perioden skall beräknas utifrån att han, om han inte hade råkat ut för en trafikolycka, skulle ha varit fortsatt arbetslös eller att han skulle ha arbetat i Norge.

Såsom tingsrätten har funnit är det T.K. som har bevisbördan för den skada han har lidit. Vilken styrka bevisningen bör ha för att ett yrkande om ersättning för framtida inkomstförlust skall bifallas har inte uttryckligen diskuterats i förarbetena till skadeståndslagen. Där anges dock, såsom även tingsrätten har framhållit, att eftersom det är fråga om antaganden om framtiden ligger det i sakens natur att bedömningen måste vila på ett tämligen osäkert underlag (prop. 1975:12 s. 104, 118 och 150).

I praxis har olika formuleringar valts för att ange vilket krav som bör ställas på bevisningen (jfr NJA 1992 s. 642 och Svea hovrätts dom den 8 oktober 2004 i mål T 11204-02 och den 14 december 1999 i mål T 1263- 98, se även Bengtsson o.a., Skadeståndslagen, 2002 s. 152 ff., s 155, samt Strömbäck o.a., Trafikskadelagen, 6 uppl. s. 47 f.). Ett inte helt ovanligt sätt att formulera beviskravet på är att den skadelidande skall styrka att han sannolikt skulle ha haft det arbete respektive haft de inkomster som han påstått. Hovrätten ansluter sig till ett så utformat beviskrav. Det bör framhållas att innebörden härav är inte att T.K. skall styrka att han skulle ha arbetat i Norge, utan att han skall göra detta sannolikt.

Utredningen visar att det vid tiden för olyckan har funnits gott om arbete i byggbranschen i Norge och att T.K. i nära anslutning till trafikolyckan kunde ha fått anställning där. T.K. har uppgivit att hans ekonomiska situation var så ansträngd att han inte såg något annat val än att ta en anställning i Norge samt att hans fru och hans far också uppmanade honom till det. Han hade tidigare inte gått arbetslös under någon längre period utan sett till att skaffa sig ett arbete. Han hade vidare erfarenhet av att arbeta långt hemifrån och hade från bekanta fått positiva uppgifter om att arbeta i Norge. Därutöver har T.K. omedelbart före olyckan vidtagit ett flertal konkreta åtgärder för att undersöka möjligheten att få ett arbete i Norge. Enligt hovrättens bedömning ger den samlade utredningen ett klart stöd för att han omedelbart före olyckan har varit såväl motiverad för som inriktad på att acceptera ett arbete i Norge, så snart ett konkret arbete erbjudits honom. Enligt hovrättens bedömning framstår det som närmast uteslutet att han i stället skulle ha nöjt sig med att gå arbetslös i Sverige under ytterligare drygt två år. Hovrätten finner sålunda, vid en sammanvägning av omständigheterna i målet, att T.K. har förebringat utredning av sådan styrka att han får anses ha visat att han sannolikt skulle ha arbetat i Norge under aktuell tid om skadan inte inträffat. Den inkomst som han skulle ha haft från detta arbete skall således ingå i inkomstunderlaget. Det råder inte tvist om inkomstens storlek.

Hovrätten har vidare att ta ställning till Länsförsäkringars invändning rörande avräkning för utgiven ersättning för fastighetsskötsel. Enligt vad T.K. har uppgivit skulle han kunna sköta detta arbete per telefon samt utföra övrigt arbete under helgerna. Av vad T.W. har berättat framgår också att dessa sysslor är möjliga att kombinera med ett arbete i Norge. T.K. har härigenom visat att han hade kunnat kombinera den sysslan med ett arbete i Norge. Någon avräkning skall följaktligen inte ske.

Käromålet skall därmed bifallas.

Domslut

Med ändring av tingsrättens dom förpliktar hovrätten Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag att till T.K. utge 269 784 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 17 september 2000 till dess betalning sker.

Högsta domstolen

Länsförsäkringar överklagade och yrkade att HD skulle lämna T.K:s talan utan bifall.

T.K. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Lena Råssjö, föreslog i betänkande följande dom.

Domskäl

T.K. skadade ryggen i en trafikolycka den 1 november 1996 och har därefter inte kunnat arbeta. Länsförsäkringar bär trafikförsäkringsansvaret för hans personskada. Vid tidpunkten för olyckan var han arbetslös. T.K. har av Länsförsäkringar yrkat att hans ersättning för förlorad arbetsinkomst för tiden den 15 november 1996-31 december 1998 skall beräknas utifrån att han skulle ha arbetat inom byggbranschen i Norge om han inte hade skadats i olyckan.

Frågan i målet är vilket beviskrav som skall ställas på T.K. för att hans yrkande skall kunna bifallas.

T.K. har anfört att hans talan skall bifallas om han kan göra sannolikt att han skulle ha haft inkomst från en anställning i Norge om han inte hade skadats, medan Länsförsäkringar har hävdat att T.K. måste styrka att han som oskadad skulle ha haft en sådan inkomst.

Utgångspunkten för bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen (1972:207), som på grund av hänvisningen i 9 § trafikskadelagen (1975:1410) är tillämpliga i målet, är att den skadelidande skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat. Ersättning för inkomstförlust skall alltså i princip motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande sannolikt skulle ha erhållit, om skadan inte hade inträffat, och den inkomst som han eller hon trots skadan faktiskt har uppnått eller kan beräknas uppnå (differensmetoden). (Prop. 1975:12 s. 99 och 103.)

Ersättningen för inkomstförlust delas normalt upp i två olika poster i förhållande till tidpunkten för skadeståndsprövningen, en som avser förfluten tid och en som avser framtiden. Medan inkomstunderlaget för framtiden naturligen måste bygga på antaganden kan underlaget för förfluten tid i allmänhet bestämmas med ledning av den faktiska utvecklingen. Den skadelidandes utsikter till utökade inkomster på grund av befordran eller övergång till annat arbete etc. skall dock beaktas (a. prop. s. 150). I väsentlig utsträckning måste därför inkomstunderlaget även för förfluten tid grunda sig på mer eller mindre säkra antaganden, dvs. en bedömning av den sannolika inkomstutvecklingen för den skadelidande.

Om en skadelidande, som vid skadetillfället var arbetslös, kunnat räkna med att få ett arbete om han eller hon inte skadats, bör detta kunna beaktas vid bestämningen av ersättningen (jfr Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, En kommentar, 2 uppl. 2006 s. 170). Svårigheterna för en skadelidande att i sådant fall prestera full bevisning om att han eller hon skulle ha sökt och fått arbete med en viss inkomst om skadan inte hade inträffat måste emellertid i många fall vara betydande. Detta leder sammantaget till att en skadelidande, som vid tidpunkten för olyckan var arbetslös, bör få ersättning för en inkomstförlust beräknad utifrån en högre inkomst än den han eller hon hade som arbetslös, om det framstår som sannolikt att han eller hon skulle ha fått denna högre inkomst om skadan inte hade inträffat.

I förevarande fall har, såsom hovrätten har funnit, T.K. gjort sannolikt att han skulle ha arbetat i Norge under den aktuella tiden, om han inte hade råkat ut för trafikolyckan. Tvist råder inte om inkomstens storlek eller om det skall ske någon avräkning från beloppet. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Johan Munck, Göran Regner, Ella Nyström, Kerstin Calissendorff och Per Virdesten, referent) meddelade den 8 juni 2007 dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelad: den 8 juni 2007.

Mål nr: T 4595-06.

Lagrum: 5 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) och 9 § trafikskadelagen (1975:1410).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2007-06-08

Målnummer:
T4595-06