Resningsärende. Åsidosättande av den s.k. specialitetsprincipen vid utlämning för brott har ansetts utgöra grund för resning. Underlåtenhet att till anmodad stat lämna information i utlämningsärendet angående svenska föreskrifter om påföljdsbestämning har däremot inte ansetts utgöra sådan grund.


Lagrum:
2 kap. 8 § brottsbalken (1962:700); 58 kap. 2 § rättegångsbalken (1942:740)

S.Å. utlämnades från Tyskland till Sverige i mars 2003 för att här lagföras för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling, brotten begångna vid olika tillfällen under tiden den 1 juli-den 3 december 2002. Efter begäran från svensk sida lämnades senare från Tyskland tillåtelse till lagföring av S.Å. här för ytterligare narkotikabrottslighet under år 2002.

Åtal för de brott utlämningen avsåg väcktes vid Norrköpings tingsrätt, som den 1 juli 2003 meddelade en fällande dom i målet. Sedan domen överklagats dömde Göta hovrätt den 10 november 2003 S.Å. för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling samt bestämde påföljden, med tillämpning av 26 kap. 2 § BrB, till fängelse 11 år. Samtidigt förklarade hovrätten tidigare villkorligt medgiven frihet helt förverkad. Den villkorligt medgivna friheten hänförde sig till en dom av Motala tingsrätt den 1 mars 1999, genom vilken S.Å. dömts till fängelse 4 år 6 månader för grovt narkotikabrott. Han hade frigivits villkorligt från det straffet den 21 januari 2002 med en återstående strafftid om 1 år 6 månader. Hovrättens dom vann laga kraft.

Högsta domstolen

S.Å. ansökte om resning och yrkade att HD skulle i första hand undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny prövning samt i andra hand nedsätta straffet till 10 års fängelse och undanröja förverkandet av den villkorligt medgivna friheten.

Riksåklagaren medgav resning i den del som avsåg förverkande av villkorligt medgiven frihet men bestred bifall till ansökningen i övrigt.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Monica Ericsson, föreslog i betänkande följande beslut:

Skäl

S.Å. har som grund för sin resningsansökning gjort gällande att hovrättens rättstillämpning strider mot lag i två avseenden. För det första har det enligt S.Å. varit fel av hovrätten att förverka den villkorligt medgivna friheten, eftersom utlämningen inte omfattade verkställighet av det straff han dömts till av Motala tingsrätt. För det andra anser S.Å. att hovrätten inte har haft rätt att tillämpa straffskärpningsregeln i 26 kap. 2 § BrB eftersom den bestämmelsen inte angetts i den svenska utlämningsframställningen eller annat material som överlämnades till tyska myndigheter i utlämningsärendet.

Av den svenska utlämningsframställningen framgår att S.Å. inte har begärts utlämnad för verkställighet av straffet för det brott han dömts till av Motala tingsrätt. Det tyska utlämningsbeslutet omfattar följaktligen inte sådan verkställighet. Något tillstånd att verkställa detta straff har heller inte inhämtats från Tyskland i senare skede. Hovrättens förordnande om förverkande av den villkorligt medgivna friheten innebär att S.Å. berövas sin frihet för verkställande av straff för annat före hans överlämnande begånget brott än de han utlämnats för och därmed ett åsidosättande av den s.k. specialitetsprincipen enligt artikel 14 i 1957 års Europeiska utlämningskonvention.

Att den konventionsstadgade specialitetsprincipen respekteras får anses vara ett villkor vid utlämningen vilket enligt 2 kap. 8 § andra stycket BrB skall gälla här. Med hänsyn till det anförda finns det förutsättningar att med stöd av 58 kap. 2 § 5 RB bevilja resning såvitt gäller hovrättens förordnande om förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Eftersom saken får anses uppenbar kan HD med stöd av 58 kap. 7 § RB omedelbart undanröja förordnandet.

När det gäller S.Å:s åberopande av att hovrätten tillämpat 26 kap. 2 § BrB, kan det konstateras att denna bestämmelse inte har angetts i den svenska utlämningsframställningen eller i handlingar som annars har överlämnats i samband med denna. Bestämmelser rörande påföljden, såsom straffskärpningsregler, kan emellertid inte anses omfattade av specialitetsprincipen (jfr Påle, Villkor för utlämning, s. 300 f.). Det har från tysk sida i samband med utlämningen av S.Å. inte heller uppställts något villkor gällande påföljden. Svensk domstol har följaktligen vid bestämmande av påföljden inte varit förhindrad att fullt ut tillämpa gällande svenska bestämmelser på området. Det finns därmed inte skäl att bevilja resning med anledning av hur hovrätten bestämt strafftiden.

HD:s avgörande

HD beviljar den sökta resningen såvitt avser hovrättens förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet samt undanröjer detta förordnande. Resningsansökningen i övrigt lämnas utan bifall.

HD (justitieråden Bo Svensson, Göran Regner, referent, Nina Pripp, Marianne Lundius och Per Virdesten) meddelade den 16 februari 2007 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 16 februari 2007.

Mål nr: Ö 3592-06.

Lagrum: 2 kap. 8 § BrB och 58 kap. 2 § RB.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2007-02-16

Målnummer:
Ö3592-06