Klagan över domvilla. En hovrätt har avvisat frågor under ett motförhör med ett vittne. Med hänsyn till att frågor får ställas inom vida ramar under ett motförhör har hovrättens beslut kunnat ifrågasättas. Avvisningsbeslutet har emellertid inte ansetts ha inverkat på målets utgång.


Lagrum:
36 kap. 17 § rättegångsbalken (1942:740)

R.N-C. påkallade i mars 2001 ett skiljeförfarande mot J.D.S. AB (i det följande benämnt S.). Parterna utsåg var sin skiljeman. Dessa utsåg i augusti 2001 S.Ö. till tredje skiljeman och ordförande i skiljenämnden. I oktober 2001 gjorde S. gällande att den i 18 § lagen (1929:145) om skiljemän stadgade sexmånadersfristen för skiljedoms meddelande hade löpt ut och S. yrkade att skiljemännen skulle förklara sig obehöriga att pröva R.N-C:s talan. Skiljenämnden avslog detta yrkande med motiveringen att parterna genom konkludent handlande hade träffat en överenskommelse om att förlänga den legala frist som kunde gälla för skiljedomens meddelande. Eftersom inte någon av parterna ställde säkerhet för skiljenämndskostnaderna, avskrev skiljenämnden i en skiljedom den 21 december 2001 tvisten från vidare handläggning och förpliktade S. att svara för kostnaderna för förfarandet.

S. ”överklagade” skiljedomen i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle upphäva skiljedomen såvitt avsåg avskrivningsbeslutet samt med ändring av skiljedomen befria S. från skyldigheten att ersätta R.N-C. för kostnaderna i skiljeförfarandet ävensom förplikta R.N-C. att ersätta S. för dess kostnader i förfarandet. Enligt S. hade skiljenämnden handlagt tvisten och meddelat skiljedom utan att vara behörig därtill.

R.N-C. bestred yrkandena.

Hovrätten fann i dom den 4 november 2003 att en sådan överenskommelse om förlängd tid för skiljedoms meddelande som avses i 18 § skiljemannalagen hade träffats mellan parterna och att skiljemännen därför varit behöriga att meddela avskrivningsdom den 21 december 2001. Hovrätten ogillade käromålet.

Hovrättens avgörande fick enligt 43 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande inte överklagas.

Högsta domstolen

S. klagade över domvilla och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny behandling. Grunden för S:s domvilloklagan framgår av HD:s beslut.

R.N-C. motsatte sig att S. skulle ges möjlighet att på nytt få målet prövat i hovrätten.

Målet föredrogs.

Föredraganden, rev.sekr. Monica Ericsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Genom en skiljedom - - - se HD:s beslut - - - bevis- och förhörstema.

Mot bakgrund av hur hovrätten har formulerat sitt beslut har HD i första hand att ta ställning till om det har varit fel av hovrätten att avvisa bevisningen på grund av att denna låg utanför det för huvudförhöret angivna bevis- och förhörstemat. Om så varit fallet krävs att felet kan antas ha inverkat på målets utgång för att hovrättens dom skall undanröjas.

Syftet med ett motförhör är att försvaga eller eliminera bevisvärdet av vad den hörde berättat under huvudförhöret (jfr Ekelöf m.fl., Rättegång V, 7 uppl., s. 90). Avgörande för om en fråga skall tillåtas eller inte bör därför vara om den har betydelse för bedömningen av vad som framkommit under huvudförhöret. Det innebär att frågor som avviker från det för huvudförhöret angivna bevis- och förhörstemat kan vara tillåtna om de syftar till att vederlägga de uppgifter som den hörde tidigare lämnat genom att exempelvis skapa osäkerhet kring hans eller hennes trovärdighet. Frågor som däremot syftar till att bevisa ett eget åberopat rättsfaktum, eller få fram uppgifter som påtagligt ligger utanför den ram som genom bevis- och förhörstemat satts upp för huvudförhöret, måste anses utgöra en otillåten utvidgning av motförhöret.

De frågor som ställdes från S:s sida till S.Ö. avsåg hur skiljenämnden resonerat för att komma fram till att ett förlängningsavtal hade träffats. Dessa frågor kan inte anses ha haft någon relevans för bedömningen av de uppgifter som framkommit beträffande samtalet den 22 augusti 2001 mellan S.Ö. och advokat J.T., utan får snarast antas ha ställts för att utröna om och i så fall vilka andra omständigheter som skiljenämnden lagt till grund för sin bedömning att en förlängning av fristen för domens meddelande kommit till stånd. Frågorna måste därmed anses ha inneburit att förhöret utvidgats på ett otillåtet sätt, och följaktligen har hovrättens beslut att avvisa den erbjudna bevisningen inte varit fel. S:s klagan över domvilla skall lämnas utan bifall.

HD:s avgörande

HD avslår S:s klagan över domvilla.

HD (justitieråden Svensson, Lennander, Blomstrand, referent, Pripp och Virdesten) meddelade den 8 september 2006 följande beslut.

Skäl

Genom en skiljedom den 21 december 2001 avskrevs en tvist mellan R.N-C. och S. från vidare handläggning samt beslutades att S. skulle stå för skiljenämndskostnaderna och för R.N-C:s rättegångskostnader. S. ”överklagade” skiljedomen, och yrkade i hovrätten att avskrivningsbeslutet skulle upphävas. S. framställde även yrkanden angående kostnaderna i skiljeförfarandet. Som grund för sin talan anförde S. att skiljenämnden handlagt tvisten och meddelat skiljedom utan att vara behörig därtill, eftersom den i 18 § lagen (1929:145) om skiljemän stadgade sexmånadersfristen för skiljedoms meddelande hade löpt ut. R.N-C. bestred yrkandena. Hovrätten fann att en överenskommelse om förlängning av den aktuella fristen hade träffats mellan parterna och ogillade käromålet.

I hovrätten åberopade R.N-C. vittnesförhör med skiljenämndens ordförande S.Ö. Förhöret åberopades till styrkande av att S:s dåvarande ombud i skiljeförfarandet, advokaten J.T. ”uttryckt sig på ett sådant sätt att anledning förelegat att dra slutsatsen att S. reservationslöst velat medverka till en förlängning”. Som förhörstema angav R.N-C. att S.Ö. skulle höras beträffande innehållet i det samtal han den 22 augusti 2001 hade med J.T.

I samband med att S:s ombud T.J. vid huvudförhandlingen höll motförhör med S.Ö. meddelade hovrätten följande beslut: ”Hovrätten avvisar det bevis T.J. erbjuder hovrätten i form av frågor som påtagligt ligger utanför det av motparten angivna bevis- och förhörstemat för förhöret med S.Ö., dvs. frågor som har avseende på de överläggningar som ligger bakom skiljenämndens protokoll och beslut.”

S. har klagat över domvilla enligt 59 kap. 1 § första stycket 4 RB. Bolaget gör gällande att hovrätten genom sitt ingripande under huvudförhandlingen har begått tre grova rättegångsfel. För det första har hovrätten felaktigt påstått att det inte är tillåtet att ställa frågor om vad en skiljenämnd diskuterat under sin överläggning. För det andra har hovrätten avvisat frågor som ansetts gå utöver det för huvudförhöret angivna bevis- och förhörstemat, trots att det under ett motförhör inte är otillåtet att ställa sådana frågor. Det tredje felet består enligt S. i att hovrätten gjort en felbedömning av frågan huruvida den fråga som ställts till S.Ö. legat utanför angivet bevis- och förhörstema.

Bestämmelsen i 59 kap. 1 § första stycket 4 RB innebär att en dom som har vunnit laga kraft skall undanröjas på grund av domvilla, om det i rättegången har förekommit något annat grovt rättegångsfel än något sådant som nämns tidigare i paragrafen och rättegångsfelet kan antas ha inverkat på målets utgång.

Att hovrätten väckte frågan huruvida det var tillåtet att ställa frågor om vad skiljenämnden diskuterat under sin överläggning kan inte utgöra ett grovt rättegångsfel.

Vad S. i övrigt anfört som grund för sin domvilloklagan aktualiserar reglerna om vilka frågor som får ställas under ett vittnesförhör.

Av 36 kap. 17 § RB framgår att ett vittnesförhör kan innehålla tre faser, huvudförhör, motförhör och återförhör. Huvudförhöret, som normalt hålls av den part som har åberopat förhöret, har till syfte att vittnet skall få tillfälle att på egen hand ge sin version av händelseförloppet. Berättelsen skall i görligaste mån vara spontan och ledande frågor är inte tillåtna. Ramen för förhöret utgörs av det bevistema som parten har angivit.

Motförhöret har en annan karaktär och ett annat syfte än huvudförhöret. Det leds i allmänhet av motparten till den part som har åberopat vittnesbeviset. Genom förhöret skall kontrolleras om vittnets berättelse under huvudförhöret överensstämmer med det verkliga förhållandet. Utmärkande för motförhöret är att förhörsledaren söker få fram omständigheter som försvagar eller rent av eliminerar bevisvärdet av vad vittnet har berättat. (Se prop. 1986/87:89 s. 176 f. och Ekelöf m.fl., Rättegång V, 7 uppl. 1998 s. 90.) Under motförhöret har förhörsledaren större frihet att ställa frågor än under huvudförhöret. Enligt en uttrycklig bestämmelse i 36 kap. 17 § femte stycket RB är ledande frågor tillåtna. Syftet med motförhöret motiverar därutöver att frågor får ställas inom vida ramar för att belysa vad som har sagts under huvudförhöret.

För såväl huvudförhöret som motförhöret gäller enligt 36 kap. 17 § femte stycket andra meningen RB att rätten skall avvisa frågor som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörliga. Den som vill ställa frågor för att bevisa någonting som ligger utanför angivet bevistema kan få göra det enligt de regler som gäller för åberopande av nytt bevis, se särskilt 35 kap. 7 § och 43 kap. 10 § RB.

Det kan knappast sägas ha varit uppenbart att de frågor som hovrätten avvisade saknade betydelse för att belysa vad som hade sagts under huvudförhöret, och det oavsett om frågorna i strikt mening låg innanför eller utanför bevistemat. Hovrättens avvisningsbeslut kan därför ifrågasättas.

Emellertid gällde förhöret med S.Ö. vad som hade förekommit vid ett telefonsamtal mellan honom och S:s dåvarande ombud i skiljeförfarandet. Enligt vad S. har uppgett önskade bolaget - mot bakgrund av uppgifter som S.Ö. lämnat under huvudförhöret om detta telefonsamtal - följa upp med frågor om hur skiljenämnden kunnat dra slutsatsen att ett förlängningsavtal träffats mellan parterna. I skiljenämndens protokoll och beslut den 5 november 2001 redovisar nämnden sina skäl. Av beslutet framgår att innebörden av telefonsamtalet inte haft avgörande betydelse för nämndens slutsats. Att hovrätten inte tillät S. att ställa frågor om skiljenämndens överläggningar kan därför inte anses ha inverkat på målets utgång.

På grund av det anförda skall S:s klagan över domvilla lämnas utan bifall.

HD:s avgörande

HD avslår S:s klagan över domvilla.

HD:s beslut meddelat: den 8 september 2006.

Mål nr: Ö 808-04.

Lagrum: 36 kap. 17 § RB.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-09-08

Målnummer:
Ö808-04