Åklagare har överklagat en friande dom i mål om bilbältesförseelse utan att åberopa omhörande av vittne som vid tingsrätten åberopats av den tilltalade och som tingsrätten fäst tilltro till. Att hovrätten inte självmant kallat vittnet och inte heller uppmärksammat åklagaren på frågan har inte ansetts utgöra rättegångsfel.


Lagrum:
35 kap. 6 § och 13 § , 51 kap. 23 § rättegångsbalken (1942:740)

Halmstads tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Halmstads tingsrätt mot I.J. för bilbältesförseelse enligt följande gärningsbeskrivning: I.J. har den 18 oktober 2003 uppsåtligen eller av oaktsamhet fört personbil bland annat på Laholmsvägen i Halmstad utan att använda bilbälte. Lagrum: 4 kap. 10 § första stycket och 14 kap. 3 § trafikförordningen (1998:1276).

Tingsrätten (ordförande tingsnotarien Magnus Wickman) anförde följande i dom den 18 december 2003.

Domskäl

I.J. har förnekat gärningen.

Åklagaren har åberopat vittnesförhör med polisassistenten P.Ö. I.J. har åberopat vittnesförhör med E.M. E.M. har, såsom närstående till I.J. inte avlagt någon vittnesed. Från förhören med I.J., P.Ö. och E.M. antecknar tingsrätten följande.

I.J.: Han kom körande på Viktoriagatan strax innan Laholmsvägen börjar. Han hade varit och fikat. Bilbältet hade han tagit på sig innan han körde och han hade bältet på sig hela tiden. Han minns inte vad han hade för kläder på sig, troligtvis var de mörkfärgade.

P.Ö.: Polisen hade en stor bilbälteskontroll den 18 oktober, han var kontrollant. Han stod på en cykelbana som går längs vägen. Han stod så placerad att han inte befann sig längre än 0,5-1,5 meter från de bilar som passerade. Han tittade in i dem och kunde då från sin position se bilbältets båda fästpunkter. Om föraren inte har bilbältet på sig såg han det. Då han såg att någon körde utan att ha bilbältet på sig, rapporterade han detta vidare till sina kollegor som stoppade bilen. Han rapporterade endast in säkra fall enligt principen ”hellre fria än fälla”. Han kan idag inte särskilt minnas I.J. eller dennes bil.

E.M.: Hon åkte i bilen tillsammans med I.J. Hon är helt säker på att han hade bilbältet på sig vid tillfället; de hade bilbälte på sig under hela färden.

Tingsrättens bedömning

Gärningen är förnekad. Åklagaren har åberopat vittnesförhör med P.Ö. P.Ö. har beskrivit hur han stod placerad, vad han tittade efter samt vad han gjorde efter att han sett någon utan bilbälte. Han har inte kunnat lämna någon närmare redogörelse angående observationen av I.J. men har uppgivit att han endast rapporterade för bilbältesförseelse i de fall då han var helt säker. Mot detta står I.J:s bestämda förnekande och de uppgifter som lämnats av vittnet E.M.

P.Ö. har sett de passerande bilarna endast under en mycket kort tidsrymd och har inte kunnat lämna några uppgifter om I.J:s körning. Med hänsyn till dessa förhållanden och till de uppgifter som lämnats, framförallt av E.M., finner tingsrätten att misstag från P.Ö:s sida inte kan uteslutas. Sammantaget finner tingsrätten således inte tillförlitligen utrett att I.J. gjort sig skyldig till åtalad förseelse varför åtalet skall ogillas.

Domslut

Tingsrätten ogillade åtalet.

Hovrätten för Västra Sverige

Åklagaren överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle döma I.J. för förseelse mot trafikförordningen och bestämma påföljden till penningböter.

I.J. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Claes Lindskog, Pär Zelano, referent, och Britta Ekström) anförde följande i dom den 28 oktober 2004.

Hovrättens domskäl

Hovrätten har med stöd av 51 kap. 21 § fjärde stycket RB avgjort målet i I.J:s utevaro, mot vilket han per telefon förklarat sig inte ha något att invända.

I hovrätten har P.Ö. hörts på nytt. Han har i huvudsak berättat i enlighet med vad som antecknats i tingrättens dom.

Hovrätten gör följande bedömning.

Vid huvudförhandlingen inför tingsrätten hördes E.M. som vittne på I.J:s begäran. Enligt vittnesmålet hade I.J. bilbältet på sig vid det aktuella tillfället. Tingsrätten har uppenbarligen fäst tilltro till E.M:s uppgifter. Avgörande av målet beror även i hovrätten av tilltron till dessa uppgifter. E.M. har inte hörts inför hovrätten. Vid sådant förhållande får enligt 51 kap. 23 § RB tingsrättens dom ändras endast om det föreligger synnerliga skäl för att värdet av E.M:s vittnesmål är ett annat än tingsrätten har antagit. Synnerliga skäl för detta kan inte anses föreligga. Hovrätten kan således inte göra någon annan bedömning än den tingsrätten har gjort. Åklagarens talan kan då inte vinna bifall.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att HD skulle undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för erforderlig handläggning eller, i andra hand, ändra domen och döma I.J. för bilbältesförseelse.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande frågan om hovrättens dom borde undanröjas på den grunden att hovrätten självmant borde ha kallat vittnet E.M. till huvudförhandlingen eller borde ha bedrivit ytterligare processledning. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

Hovrätten inkom med yttrande.

I.J. lät sig inte avhöra.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Hampus Lilja, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Åklagaren åtalade I.J. - - - se HD:s beslut - - - kalla E.M.

Den fråga som domstolen nu har att pröva enligt beslutet om prövningstillstånd är om hovrättens agerande utgör ett rättegångsfel som bör föranleda att hovrättens dom skall undanröjas.

I 35 kap. 13 § andra stycket RB regleras när muntlig bevisning som upptagits vid tingsrätten får tas upp på nytt i hovrätten. Det föreskrivs därvid att det endast behöver ske om hovrätten finner att beviset har betydelse för utredningen. Av förarbetena till RB framgår att bestämmelsen jämförd med 50 kap. 23 § RB innebär en skyldighet för hovrätten att se till så att beviset tas upp på nytt om det finns anledning att antaga att värdet av bevisningen är ett annat än vad tingsrätten funnit. Det anförs vidare i förarbetena att det är tydligt att i mål om grova brott där den tilltalade förnekat gärningen eller över huvud i mål där avgörandet i stor utsträckning beror på bevisningen måste hovrätten föranstalta om förnyad bevisupptagning i större omfattning än annars (se SOU 1938:44 s. 386 och 523).

Av ovan angivna förarbeten framgår att någon principiell skillnad mellan tvistemål och brottmål inte avsetts. HD har i NJA 1969 s. 45 I i ett dispositivt tvistemål bekräftat den i förarbetena angivna skyldigheten för hovrätten att agera för upptagande av bevisning på nytt.

Vid lagändringen 1989 av 35 kap. 13 § andra stycket RB markerades tydligare att hovrätten har att ta självständig ställning till frågan om muntlig bevisning, som tagits upp vid tingsrätten, skulle tas upp på nytt i hovrätten. Därvid togs tidigare föreskrift om uttryckligt partsinflytande bort som innebar att i de fall där part yrkade att ett bevis skulle upptas på nytt, skulle hovrätten förordna om detta såvida inte hovrätten fann upptagandet sakna betydelse. Av förarbetena till lagändringen framgår inte att avsikten varit att utöka hovrättens ansvar för upptagande av bevisning. I stället synes någon förändring inte varit avsedd i de fall då de s.k. tilltrosparagraferna, 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB, är tillämpliga (se prop. 1988/89:95, s. 39 f. och s. 77).

Av det ovan sagda följer att hovrättens skyldighet enligt 35 kap. 12 § andra stycket jämfört med 51 kap. 23 § RB att självmant agera är begränsad till situationer då den har anledning att anta att värdet av den muntliga bevisningen är ett annat än vad tingsrätten funnit. I de fall hovrätten finner att det inte kan uteslutas att den vid ett upptagande av bevisningen på nytt skulle kunna komma till en annan bedömning av värdet av ett vittnes uppgifter än vad tingsrätten funnit, föreligger endast skyldighet att förordna om förnyat förhör då part yrkar det och det är vittnen som avses i 51 kap. 23 § RB.

I förevarande fall är inte omständigheterna sådana att hovrätten haft anledning att anta att värdet av vittnet E.M:s uppgifter, om hon hördes på nytt, blivit ett annat än vad tingsrätten funnit. Förhållandena har snarare varit sådana att hovrätten inte kunnat utesluta att den vid omförhör med vittnet skulle kunna komma till en annan bedömning av tilltron till vittnet än tingsrätten. Det har således inte förelegat någon skyldighet för hovrätten att självmant agera på grund av vad som föreskrivs i 35 kap. 12 § andra stycket jämfört med 51 kap. 23 § RB. Hovrättens dom bör därför inte undanröjas på denna grund.

Det kan anföras skäl för att hovrätten i den aktuella situationen borde agerat genom att fästa åklagarens uppmärksamhet på det processuella läget. Det måste dock beaktas att ett sådant agerande redan i förväg kunde antas vara oförmånligt för den tilltalade och att den tilltalade inte hade någon försvarare. Hovrätten har också angett som skäl för sitt agerande att den ville tillse att rättegången blev opartisk. Någon skyldighet för hovrätten att agera på ett visst sätt i den aktuella situationen föreligger emellertid inte. Hovrättens förfarande kan således inte anses utgöra ett rättegångsfel och hovrättens dom bör därför inte heller undanröjas på den grund att hovrätten borde ha bedrivit ytterligare processledning.

Hovrättens handläggning av målet kan således inte innefatta något rättegångsfel varför skäl saknas för att undanröja hovrättens dom. På grund av det anförda skall den fråga som angivits i beslutet om prövningstillstånd besvaras nekande. Skäl saknas därför att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

HD:s avgörande

HD förklarar - - - se HD:s beslut - - - står därmed fast.

HD (justitieråden Munck, Regner, Victor, referent, Håstad och Lindeblad) meddelade den 4 juli 2006 följande beslut.

Skäl

Åklagaren åtalade I.J. för bilbältesförseelse. Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hördes - förutom I.J. - på åklagarens begäran den polisassistent som rapporterat förseelsen och på I.J:s begäran E.M. som var passagerare i bilen. Tingsrätten fann inte tillförlitligen utrett att I.J. hade gjort sig skyldig till bilbältesförseelse och ogillade således åtalet.

I överklagandet till hovrätten yrkade åklagaren bifall till åtalet. Åklagaren åberopade samma bevisning som vid tingsrätten och begärde att polisvittnet skulle höras på nytt. Inte någon av parterna åberopade omförhör med vittnet E.M.

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut. Av domskälen framgår att hovrätten ansåg att avgörandet i hovrätten berodde på tilltron till vittnet E.M:s uppgifter. Eftersom hon inte hörts på nytt fann hovrätten att tingsrättens dom jämlikt 51 kap. 23 § RB fick ändras endast om det förelåg synnerliga skäl för att värdet av E.M:s vittnesmål var ett annat än tingsrätten hade antagit. Några synnerliga skäl fann hovrätten inte vara för handen.

Enligt riksåklagaren har hovrätten förfarit felaktigt i det att den inte självmant kallade E.M. till huvudförhandlingen. I vart fall borde hovrätten, enligt riksåklagaren, ha utövat materiell processledning och uppmärksammat åklagaren på att I.J. inte åberopat omhörande av sitt vittne och att ett sådant omhörande utgjorde en förutsättning för att överklagandet skulle kunna bifallas.

Hovrätten har i sitt yttrande till HD anfört att rätten diskuterade den processuella situationen inför huvudförhandlingen och kom fram till att kravet på en opartisk rättegång innebar att domstolen i princip inte bör vägleda åklagaren till nackdel för den enskilde och att det inte fanns skäl att ex officio kalla E.M.

Den fråga som nu skall prövas är om hovrättens dom bör undanröjas på grund av att hovrätten inte antingen självmant kallat vittnet E.M. till huvudförhandlingen i hovrätten eller genom materiell processledning uppmärksammat åklagaren på betydelsen av att något omhörande av E.M. inte åberopats i hovrätten.

Enligt 55 kap. 15 § andra stycket RB gäller för HD vad som sägs i 51 kap. 26-29 §§ om undanröjande av tingsrätts dom och återförvisning i fråga om lägre rätts dom. När fråga är om andra fel i rättegången än vad som avses i 26 eller 27 § är en förutsättning för undanröjande enligt den ordalydelse som 28 § har att felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i högre rätt. Något krav på att fråga varit om ett grovt rättegångsfel (jfr 59 kap. 1 § 4) ställs däremot inte upp.

För det fall att HD skulle finna att hovrättens handläggning innefattar ett rättegångsfel på sådan grund som anges i beslutet om prövningstillstånd skulle ett avhjälpande av felet här, mot bakgrund av HD:s ställning som prejudikatsinstans, uppenbarligen få anses innefatta en väsentlig olägenhet. Såvitt gäller återförvisning från HD kan inte heller något absolut krav på att felet inverkat på målets utgång ställas upp. Undanröjande och återförvisning av ett mål bör oberoende härav kunna beslutas om det är påkallat för att åstadkomma en tillfredsställande handläggning (jfr NJA 1989 s. 646). Så får anses vara fallet i den mån som hovrättens handläggning i den del som nu är föremål för prövning kan anses ha innefattat ett rättegångsfel. Det avgörande för om hovrättens dom bör undanröjas är alltså om handläggningen innefattat ett rättegångsfel helt oberoende av om detta också kan antas ha inverkat på målets utgång.

RB:s regler om domstols handläggning av mål lämnar i allmänhet ett betydande utrymme för olika handlingsalternativ utan att något av dessa kan sägas innefatta något rättegångsfel. Detta utesluter inte att vissa av olika möjliga handlingsalternativ kan framstå som lämpligare än andra. Att en viss handläggning från den synpunkten kan framstå som mindre lämplig innebär således inte att den också innefattat ett fel i rättegången. För att detta skall kunna anses vara fallet krävs att domstolen åsidosatt något som är att anse som ett uttryckligt åliggande eller en grundläggande princip enligt det processuella regelsystemet.

Såvitt gäller bevisningen i ett mål framgår av 35 kap. 6 § RB att det primärt ankommer på parterna att sörja för denna. En skyldighet som i det hänseendet åvilar rätten är att i enlighet med 7 § i samma kapitel se till att sådan bevisning som är utan betydelse, som inte erfordras eller som uppenbart skulle bli utan verkan inte tillåts. Av 6 § framgår emellertid att rätten, om det finnes erforderligt, självmant får föranstalta om att ta upp bevisning som inte åberopats av någon part. Det får dock anses uppenbart att denna möjlighet endast under mycket speciella förhållanden också kan anses innefatta en skyldighet.

När det gäller förnyad bevisupptagning i hovrätten av muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten gäller enligt 35 kap. 13 § andra stycket RB att beviset endast behöver tas upp på nytt om hovrätten finner detta vara av betydelse för utredningen. Bestämmelsen, som ändrades år 1989, innebär att hovrätten i det fall att någon av parterna begär en förnyad bevisupptagning skall göra en självständig prövning av om det föreligger något behov av en sådan. Frågan i detta mål är om bestämmelsen härutöver kan anses innefatta en skyldighet att förordna om förnyad bevisupptagning utan att detta begärts av någon av parterna.

Som framgår av hovrättens dom har hovrätten i förevarande fall ansett sig till följd av bestämmelsen i 51 kap. 23 § RB vara förhindrad att ändra tingsrättens dom utan ett förnyat förhör med vittnet E.M. i hovrätten. Detta utgör givetvis ett starkt skäl för att beviset bort tas upp på nytt. Av de bestämmelser som nyss redovisats följer också att det i detta fall skulle varit möjligt för hovrätten att förordna om förnyad bevisupptagning trots att något yrkande om sådan inte framställts och detta även utan att hovrätten först hört parterna i frågan. Detta innebär emellertid inte att det också förelegat en skyldighet att förordna om förnyad bevisupptagning.

Det kan diskuteras om och i så fall under vilka förutsättningar en sådan skyldighet kan anses föreligga. I sådana situationer då det av vad parten anfört i sitt överklagande och omständigheterna i övrigt finns anledning att anta att värdet av viss muntlig bevisning är annat än vad tingsrätten funnit kan en sådan skyldighet föreligga (jfr NJA 1969 s. 45 I). Så kan exempelvis vara fallet om en part åberopat ny bevisning som är ägnad att påverka bedömningen av bevisstyrkan av en tilltrosbevisning eller på annat sätt uttryckligen argumenterat mot den tilltro som tingsrätten fäst vid viss bevisning. Av betydelse kan också partsställningen vara liksom karaktären på det mål som bevisningen avser (jfr SOU 1938:44 s. 386).

I förevarande fall har åklagaren såvitt framkommit inte i hovrätten anfört några omständigheter som i sig gett anledning att anta att värdet av vittnesbevisningen skulle vara annorlunda än vad tingsrätten funnit. Det måste också kunna förutsättas att åklagare har tillräckliga kunskaper för att vid ett överklagande av en frikännande dom på eget ansvar bedöma behovet av bevisning i hovrätten för att kunna vinna framgång med sin talan. Målet har inte heller varit av så komplicerad art eller avsett brott av ett sådant allvar att detta kunnat föranleda hovrätten att särskilt överväga bevisfrågorna i målet. Att hovrätten inte självmant kallat vittnet E.M. till huvudförhandlingen har således inte utgjort något rättegångsfel.

Frågan är då om hovrätten, trots att det inte förelegat någon skyldighet att självmant kalla vittnet E.M., i vart fall genom ytterligare materiell processledning bort uppmärksamma åklagaren på betydelsen av att något omhörande av henne inte åberopats i hovrätten. Vad som talar för att så bort ske är främst att en huvudförhandling utan ett sådant omförhör framstått som meningslös, om förutsättningar saknades för en ändring av tingsrättens dom. Det finns därför goda skäl som talar för att åklagarens underlåtenhet att påkalla ett sådant förhör berott på ett förbiseende. Det får också anses stå klart att hovrätten utan att därför göra sig skyldig till något rättegångsfel haft möjlighet att på lämpligt sätt ta upp frågan om bevisningen i hovrätten med parterna. Det kan emellertid inte anses ha ålegat hovrätten att genom materiell processledning uppmärksamma åklagaren på betydelsen av ett omhörande. Inte heller hovrättens underlåtenhet att bedriva ytterligare processledning har således utgjort något rättegångsfel.

Då det inte finns anledning att undanröja hovrättens dom på någon av de grunder som anges i beslutet om prövningstillstånd skall den i detta beslut angivna frågan besvaras nekande. Det saknas under sådana förhållanden skäl för att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

HD:s avgörande

HD förklarar att hovrättens dom inte bör undanröjas på den grunden att hovrätten självmant borde ha kallat vittnet E.M. till huvudförhandlingen eller borde ha bedrivit ytterligare processledning.

HD meddelar inte prövningstillstånd beträffande de i målet vilandeförklarade delarna. Hovrättens dom står därmed fast.

HD:s beslut meddelat: den 4 juli 2006.

Mål nr: B 4823-04.

Lagrum: 35 kap. 6 och 13 §§ samt 51 kap. 23 § RB.

Rättsfall: NJA 1969 s. 45 I.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-07-04

Målnummer:
B4823-04