Frågor om tillämpning av preklusionsreglerna i 42 kap. 15 § och 43 kap. 10 § rättegångsbalken.


Lagrum:
13 kap. 3 §, 42 kap. 15 § och 43 kap. 10 § rättegångsbalken (1942:740)

Stockholms tingsrätt

International Hotel Consultant B.V. (i målet benämnt IHC) väckte den 2 maj 1994 talan mot Scandic Hotel AB (under målets gång namnändrat till Hotellus International AB) och yrkade att Scandic skulle förpliktas att betala skadestånd till IHC med ett belopp som slutligen bestämdes till 5 700 000 tyska mark jämte ränta från den 1 februari 1991.

I stämningsansökningen angav IHC som bakgrund bl.a. följande. IHC är ett holländskt aktiebolag som initierade ett tyskt hotellprojekt i Höchst utanför Frankfurt am Main. För projektet bildades ett tyskt kommanditbolag, som till 99 procent ägdes av IHC. Scandic kom att intressera sig för projektet och det överenskoms att Scandic skulle gå in som hotelloperatör. Scandic lånade därvid ut 8 miljoner tyska mark till kommanditbolaget. Sedan problem tillstött, träffades efter förhandlingar ett avtal som hade formen av ett brev från Scandic till IHC, i målet benämnt Brevavtalet.

Som grund för sin talan åberopade IHC att genom Brevavtalet ett bindande avtal hade träffats mellan Scandic och IHC om överlåtelse av samtliga andelar i kommanditbolaget. Scandic hade utan rättslig grund undandragit sig att fullfölja avtalet. IHC hade därför varit berättigat att häva detta och att erhålla skadestånd. Eftersom andelarna i kommanditbolaget var värdelösa, uppgick skadeståndet till hela köpeskillingsbeloppet.

Scandic bestred käromålet. Tingsrätten antecknade i sin dom grunderna för bestridandet under tolv olika punkter. Bland annat gjorde Scandic gällande att Brevavtalet inte utgjorde något bindande avtal eller att det hade upphört att gälla. Enligt den femte punkten hade IHC inte för det slag av kontraktsbrott som åberopats rätt att häva Brevavtalet.

Under förberedelsen av målet försökte tingsrätten flera gånger förmå parterna att slutgiltigt bestämma grunderna för sin talan. Efter yrkande från IHC utfärdade tingsrätten den 14 augusti 2000 ett s.k. stupstocksföreläggande enligt 42 kap. 15 § RB för Scandic. Efter vissa påpekanden från Scandic anmälde IHC i en skrift den 30 oktober 2000 att det yrkade beloppet hade beräknats felaktigt till följd av att en post, den s.k. Consulposten, hade glömts bort och justerade yrkandet. Detta ledde till att tingsrätten den 8 november 2000 utfärdade ett stupstocksföreläggande även för IHC. Allteftersom parterna ändrade sina åberopanden, upprättade tingsrätten sammanfattningar enligt 42 kap. 16 § RB och gav parterna fortlöpande tillfälle att yttra sig över dem.

Tingsrätten höll huvudförhandling den 2-4 oktober 2001. Under huvudförhandlingen yrkade Scandic att viss av IHC åberopad skriftlig bevisning, aktbil. 240 s. 188 f., skulle avvisas.

Tingsrätten (tf. chefsrådmannen Tomas Norström samt rådmännen Ingrid Forsström och Anders Dereborg) meddelade följande

Beslut

Tingsrätten har tillåtit Scandic att åberopa invändningar och bevis avseende påståendet om relevansen av en betalning på 5 105 000 tyska mark till Consul AG. IHC har därefter den 13 mars 2001 tillåtits att bemöta Scandics invändning och därvid gett in aktbil. 240, vilken motsvarar aktbil. 114 s. 187. Den nu åberopade handlingen, aktbil. 114 s. 188-190, ett brev den 14 december 1990 med bilagor, får ses som en komplettering till tidigare dokument. Den av IHC åberopade bevisningen skall därför tillåtas.

Tingsrätten (samma ledamöter) meddelade dom den 31 oktober 2001. I domen fann tingsrätten på anförda skäl att utfärdandet av Brevavtalet rättsligen inneburit att ett bindande köpeavtal träffats mellan parterna och att avtalet inte hade upphört att gälla. Inte heller någon av Scandics övriga grunder för bestridandet kunde enligt tingsrätten leda till att käromålet skulle ogillas.

I fråga om den femte grunden för bestridande anförde tingsrätten följande. Det är ostridigt i målet att Scandic inte fullgjort sin del av Brevavtalet genom att erlägga betalning för förvärvet. Detta är ett kontraktsbrott som berättigar IHC att häva köpet. Käromålet kan därför inte heller ogillas enligt den femte bestridandegrunden.

Tingsrätten fann vidare att IHC hade rätt till skadeersättning och att ersättningen skulle beräknas till det yrkade beloppet. Dröjsmålsränta skulle utgå från den 25 maj 1994, då stämningsansökningen delgavs Scandic.

Domslut

Tingsrätten förpliktade Scandic att till IHC betala 5 700 000 tyska mark jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 maj 1994 tills betalning skedde.

Svea hovrätt

Hotellus överklagade i Svea hovrätt och yrkade i första hand att hovrätten skulle undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten. I andra hand yrkade Hotellus att hovrätten skulle ogilla IHC:s talan vid tingsrätten. För det fall hovrätten inte skulle återförvisa målet till tingsrätten yrkade Hotellus vidare att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut vid huvudförhandlingen, skulle besluta att IHC inte som skriftlig bevisning skulle få åberopa tingsrättens aktbilaga 114 s. 188- 193 samt s. 187 och 194.

Även IHC överklagade och yrkade att hovrätten fullt ut skulle bifalla IHC:s ränteyrkande. För det fall hovrätten skulle bifalla yrkandena om återförvisning eller avvisning av bevisning yrkade IHC att hovrätten skulle undanröja det mot IHC den 8 november 2000 meddelade föreläggandet enligt 42 kap. 15 § RB (stupstocksföreläggandet).

Parterna bestred varandras yrkanden.

I frågan om rättegångsfel m.m. anförde parterna i huvudsak följande.

Hotellus:

Huvudförhandlingen vid tingsrätten är behäftad med - i vart fall - följande grova rättegångsfel. - Efter det att tiden för stupstocksföreläggandet löpt ut och efter det att IHC på tingsrättens uppmaning förklarat att bolaget inte önskade åberopa några nya omständigheter eller någon ny bevisning har bolaget, utan att ens försöka göra sannolikt att bolaget haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet, av tingsrätten med en motivering i strid med villkoren för stupstocksföreläggandet medgetts göra så.

Tingsrätten har i strid med sin överenskommelse med parterna om hur grunderna skulle redovisas i domen felaktigt återgett Hotellus femte bestridandegrund. - Tingsrätten har till grund för domen lagt den omständigheten att Hotellus gjort sig skyldigt till kontraktsbrott genom att ej erlägga betalning för förvärvet. Tingsrätten har ej ägt rätt att göra detta eftersom IHC vare sig åberopat eller ägt åberopa denna omständighet. - Tingsrätten har på ett flertal punkter, i strid med dess överenskommelse med parterna om formerna för huvudförhandling och i strid med villkoren för stupstocksföreläggandena, felaktigt återgett parternas sakframställningar. - Tingsrätten har till grund för domen lagt omständigheter rörande betalning till Consul AG vilka IHC vare sig åberopat eller ägt rätt att åberopa.

Genom tingsrättens handläggning av målet i strid med RB:s regler har Hotellus betagits möjligheten att få åberopa rättsfakta prövade mot åberopade motfakta; dessutom har till grund för domen lagts omständigheter vilka IHC inte ägt rätt att åberopa och vilka Hotellus inte beretts möjlighet att yttra sig över eller invända mot bland annat genom att förebringa egen bevisning. Vid en korrekt handläggning hade utgången i målet blivit till Hotellus fördel. Endast om tingsrättens dom undanröjs och målet återförvisas till tingsrätten för ny handläggning kan målet prövas utifrån de omständigheter och den bevisning som respektive part äger rätt att åberopa efter det att tiderna för deras stupstocksförelägganden löpt ut.

IHC har efter stupstocksföreläggandet och efter det att bolaget ändrat sin skadeståndsberäkning till att omfatta beloppet DEM 5 105 000 förklarat att bolaget inte önskade åberopa någon ny bevisning. IHC har inte ens påstått att bolaget haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att före huvudförhandlingen åberopa de skriftliga handlingarna som bevis. Handlingarna bör därför inte få åberopas som bevisning i målet.

IHC:

Något avtal om processuell ordning har inte träffats och den sammanställning som fanns vid huvudförhandlingen blev föremål för genomgång varvid båda parter framställde önskemål om förtydliganden.

De handlingar som Hotellus hävdar inte får beaktas som bevis hade ingivits före stupstocksföreläggandet. IHC har varit av den uppfattningen att handlingarna vederbörligen ingivits och åberopats. På grund härav och då handlingarna i god tid före huvudförhandlingen varit kända för Hotellus har det inte funnits skäl för tingsrätten att bortse från handlingarnas innehåll. Handlingarnas innehåll och betydelse klargjordes även genom förhöret med K.P. Den information som ligger i handlingarna har således införts även genom det i vederbörlig tid åberopade förhöret med denne.

Den domare som fattade beslutet om att meddela stupstocksföreläggande mot IHC måste med hänsyn till omständigheterna anses ha varit diskvalificerad att göra så. Domaren i fråga gav uttryck för en uppfattning om vad en skälig uppgörelse skulle innebära och föreslog att parterna skulle förlikas genom att Hotellus betalade en miljon kronor till IHC i ett för allt. Detta skall ställas mot att det yrkade beloppet uppgick till nästan 60 miljoner kronor inklusive ränta. Genom den föreslagna uppgörelsen har domaren givit klart uttryck för en bestämd uppfattning om målets utgång. Denna uppfattning måste också antas ha influerat på bedömningen huruvida grund för stupstocksföreläggande förelåg. - Det förelåg vidare inte saklig grund att meddela stupstocksföreläggande. Att käranden gör nödvändiga processuella anpassningar till nya påståenden från svaranden kan aldrig läggas till grund för ett stupstocksföreläggande mot käranden. Först sedan Hotellus gjorde invändning på viss punkt anpassade IHC sig till Hotellus invändningar.

Hotellus genmälde i huvudsak följande. När Hotellus upptäckte och påpekade att IHC i skadeståndsberäkningen dubbelräknat två belopp om sammanlagt DEM 3 950 000 gav IHC, efter sex års förberedelser i tingsrätten, in en ny skadeståndsberäkning och hävdade att ett belopp om DEM 5 105 000 i stället skulle ingå i prisberäkningen. I förevarande fall är det inte fråga om någon anpassning från IHC:s sida utan om en mycket sent åberopad ny grund för dess talan; den borde rätteligen ha åberopats redan i stämningsansökan oavsett Hotellus eventuella invändningar.

Hovrätten (hovrättslagmannen Ulla Erlandsson, hovrättsråden Måns Edling och Karin Kussak, referent, samt hovrättsassessorn Inger Konradsson) anförde följande i slutligt beslut den 17 mars 2003.

Hovrättens skäl

Hovrätten väljer att först ta ställning till IHC:s yrkande om att hovrätten skall undanröja det mot IHC meddelade s.k. stupstocksföreläggandet.

Tingsrätten förelade den 8 november 2000 IHC att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som bolaget åberopade. Förberedelsen hade vid tidpunkten för föreläggandet pågått i över sex år.

Skriftväxlingen under förberedelsen har varit mycket omfattande. Båda parter har successivt åberopat nya omständigheter till stöd för sin talan. Det kan nämnas att tingsrätten i juni 2000 höll ytterligare en muntlig förberedelse i målet där huvudförhandlingen planerades. Efter den muntliga förberedelsen skickade tingsrätten en uppdaterad sammanfattning enligt 42 kap. 16 § RB till parterna för synpunkter. Tingsrätten anmärkte, samtidigt som en rad klargöranden krävdes av parterna, att tingsrättens ansträngningar varit inriktade på att fixera parternas ståndpunkter. Med anledning av parternas synpunkter på sammanfattningen beslutade tingsrätten att återuppta förberedelsen och angav att tid för huvudförhandlingen fick bestämmas till ett senare tillfälle. Tingsrätten förelade därefter Hotellus att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som bolaget åberopade. Sedan Hotellus inom den angivna fristen i föreläggandet påpekat att ett belopp om DEM 3 950 000 dubbelräknats i IHC:s beräkning av köpeskillingen, har IHC i en skrift den 30 oktober 2000 vidgått att beloppet skulle utgå samtidigt som bolaget angav att en ny post tillkom om DEM 5 105 000 avseende en betalning till Consul AG som tidigare inte hade åberopats. Den korrigerade beräkningen av köpeskillingen medförde att IHC justerade sitt yrkande från DEM 4 815 000 till DEM 5 700 000.

Med hänsyn till IHC:s processföring under förberedelsen och till att bolaget i ett mycket sent skede under förberedelsen framställt ett nytt yrkande och åberopat nya omständigheter till stöd för sin talan har förutsättningar förelegat för tingsrätten att mot bolaget utfärda ett föreläggande enligt 42 kap. 15 § RB. Det saknas mot bakgrund av den ovan beskrivna processföringen skäl att anta att föreläggandet föranletts av att tingsrättens domare redan då haft en uppfattning om målets utgång. Det förhållandet att domaren i ett senare skede av förberedelsen - efter det att fristen för föreläggandet sedan lång tid passerats - framlagt ett förslag om en uppgörelse i målet kan inte medföra att dennes tidigare beslut skall anses ogiltigt med hänsyn till jävsbestämmelserna i 4 kap. 13 § RB.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att förutsättningar förelegat att meddela ett stupstocksföreläggande mot IHC och att IHC:s yrkande om att hovrätten skall undanröja detta skall ogillas.

Hovrätten övergår härefter till att pröva om tingsrätten gjort sig skyldig till rättegångsfel genom att tillåta IHC att åberopa ny bevisning, aktbilaga 114 sidorna 187-194, vid huvudförhandlingen i strid mot bestämmelserna i 42 kap. 15 § RB.

Aktbilaga 114 sidorna 188-193 gavs in av IHC tillsammans med en skrift av den 30 oktober 2000, dvs. före det att stupstocksföreläggandet meddelades. Vare sig då handlingarna gavs in till tingsrätten eller efter det att bolaget blivit förelagt att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis bolaget åberopade har IHC uppgivit att handlingarna åberopades som bevis. I stället har bolaget i en skrift som kom in till tingsrätten den 29 november 2000 uppgivit att IHC inte hade anledning att ändra sin talan eller åberopa ny bevisning. Bolaget har sålunda inte då uttryckligen åberopat handlingarna som bevisning.

Vid bedömningen av frågan om IHC ändå kan anses ha åberopat handlingarna som bevis bör även beaktas hur målet vid tingsrätten har handlagts. Som tidigare angivits har tingsrätten under förberedelsen upprättat en sammanfattning över parternas ståndpunkter. I sammanfattningen har den skriftliga bevisning som parterna åberopat angivits inom parentes med ett mindre typsnitt. Detta dokument har flera gånger sänts till parterna för synpunkter och sedan uppdaterats.

I februari 2001 översände tingsrätten en uppdaterad sammanfattning av parternas ståndpunkter med angivande av den bevisning som åberopats. I det avsnitt som rör den omständighet som den nu aktuella bevisningen avser att styrka, nämligen en betalning till Consul AG, anges att en handling åberopas, aktbilaga 79 sidan 56 (denna handling har i IHC:s bevispärm, aktbilaga 114, sidan 191). Det förhållandet att denna handling tagits med i sammanfattningen som bevis får anses ha medfört att IHC haft fog för sin ståndpunkt att denna handling åberopats. Att tingsrätten uppfattat saken så har även varit tydligt för motparten. I denna handling, som sålunda får anses åberopad av IHC, togs inte betalningen till Consul AG upp utan endast de belopp som sedermera utgick. Det skall också anmärkas att IHC inte har invänt mot att de övriga handlingarna inte finns upptagna som bevisning i tingsrättens skriftliga sammanfattning.

Hovrätten finner sålunda att IHC inte uppgivit att bolaget åberopar aktbilaga 114 sidorna 188-190 och sidorna 192-193 som skriftlig bevisning inom tiden för besvarandet av preklusionsföreläggandet. När det gäller aktbilaga 114 sidan 187 och 194 har dessa handlingar givits in till tingsrätten efter det att tidsfristen för föreläggandet löpt ut. Inte heller här har handlingarna åberopats som bevis av IHC.

Sedan tingsrätten meddelat preklusionsföreläggandet mot IHC har tingsrätten varit bunden av föreläggandet och preklusion skall ske sedan tiden för besvarandet gått ut och parten inte anfört någon giltig ursäkt för sin underlåtenhet som gjorts sannolik (se Bengt Lindell, Processuell preklusion, s. 102 f.). IHC har inte ens anfört någon ursäkt för att senare få åberopa bevisningen. Tingsrätten har sålunda inte ägt tillåta IHC att vid huvudförhandlingen åberopa denna.

Det som nu sagts innebär att det vid tingsrätten har förekommit rättegångsfel. I samband med bedömningen av det i målet yrkade skadeståndets storlek har tingsrätten haft att pröva om ersättningen till Consul AG skulle ingå i kostnadsberäkningen. Av tingsrättens dom framgår att tingsrätten därvid lagt stor vikt vid innehållet i brev den 12 respektive 14 december 1990, aktbilaga 114 sidorna 187-193. Utan denna skriftliga bevisning hade vittnena K.P:s och R.Ö:s uppgifter stått mot varandra. Det framstår som ovisst hur tingsrätten då skulle ha bedömt frågan. Det kan därför antas att felet har inverkat på målets utgång.

Hotellus har vidare hävdat att tingsrätten gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel genom att grunda sin dom på andra omständigheter än IHC åberopat.

Av 17 kap. 3 § andra meningen RB framgår att, när saken är sådan att förlikning därom är tillåten, dom ej får grundas på omständighet som inte av part åberopats till grund för hans talan.

I målet har IHC framställt krav på ersättning mot Hotellus. Såsom grund för sin talan har IHC anfört att det genom ett avtal den 20 december 1990 (Brevavtalet) har träffats ett bindande avtal mellan Hotellus och IHC om överlåtelse av samtliga andelar i ett kommanditbolag, att Hotellus utan rättslig grund undandragit sig att fullfölja avtalet och att IHC därför varit berättigat att häva avtalet och att erhålla skadestånd. Sedan andelarna i kommanditbolaget blivit värdelösa uppgår skadan till hela köpeskillingsbeloppet. Enligt tingsrättens dom har IHC närmare preciserat grunden för hävning på så sätt att Hotellus ”har under hänvisning till olika grunder, som växlat från tid till annan, sökt dra sig ur Brevavtalet. IHC hävde därför den 26 mars 1993 avtalet och begärde skadestånd”. Hotellus har invänt att IHC för det slag av kontraktsbrott som åberopats inte har rätt att häva avtalet.

Tingsrätten har i domskälen angivit att det i målet är ostridigt att Hotellus inte fullgjort sin del av Brevavtalet genom att erlägga betalning för förvärvet och att detta är ett kontraktsbrott som berättigar IHC att häva köpet. IHC har som framgått ovan inte åberopat att hävning skett med anledning av att Hotellus var i dröjsmål med betalning utan åberopat att Hotellus utan rättslig grund, på olika sätt, undandragit sig att fullfölja avtalet. Tingsrätten har sålunda i strid med 17 kap. 3 § andra meningen RB grundat domen på andra omständigheter än som åberopats. Att rättegångsfelet påverkat målets utgång är uppenbart.

De handläggningsfel i övrigt som enligt Hotellus förekommit vid tingsrätten är inte av sådant slag att de skall anses utgöra sådana rättegångsfel som bör föranleda att målet visas åter till tingsrätten för ny behandling.

De fel som förekommit vid tingsrätten har varit av grundläggande betydelse för prövningen av målet. Det saknas förutsättningar att avhjälpa felen i hovrätten. Tingsrättens dom skall därför med stöd av 50 kap. 28 § RB undanröjas och målet visas åter till tingsrätten för fortsatt behandling.

Hovrättens beslut bestämmer ramen för tingsrättens prövning och inverkar därför på målets utgång i tingsrätten. Hovrättens återförvisningsbeslut får därför överklagas enligt 54 kap. 3 § andra stycket RB (jfr NJA 2001 s. 282).

Hovrättens beslut

1. Hovrätten undanröjer tingsrättens dom och visar målet åter till tingsrätten för fortsatt behandling där.

2. Hovrätten ogillar IHC:s yrkande om att det mot bolaget den 8 november 2000 meddelade föreläggandet enligt 42 kap. 15 § RB skall undanröjas.

3. Frågan om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten skall prövas av tingsrätten i samband med att målet åter tas upp där.

Högsta domstolen

IHC överklagade och yrkade - som dess överklagande fick förstås - att hovrättens beslut skulle undanröjas.

HD meddelade prövningstillstånd och Hotellus förelades att yttra sig över IHC:s överklagande. Hotellus gjorde gällande att HD:s beslut att meddela prövningstillstånd i målet utgjorde domvilla. Se härom NJA 2005 s. 78.

Sedan Hotellus klagan över domvilla avgjorts, yrkade Hotellus i första hand att överklagandet skulle avvisas, i andra hand att det skulle lämnas utan bifall.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Den 2 maj 1994 anhängiggjorde IHC - - - se HD:s beslut - - - först vid huvudförhandlingen.

Enligt 42 kap. 2 § första stycket 3 RB skall käranden i stämningsansökan uppge de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Pga. de svårigheter som kan finnas för käranden att redan när stämningsansökan ges in till rätten bedöma vilka bevis som denne kommer att behöva åberopa tillämpas inte bestämmelsen efter sin ordalydelse. Domstolarna godtar således regelmässigt stämningsansökningar i vilka anges att bevisningen kommer att anges senare när det står klart vilka frågor som är tvistiga. I 42 kap. 8 § RB anges också att parterna under förberedelsen, i den mån det inte skett tidigare, skall uppge de bevis de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis.

Det är inte ovanligt att parterna i omfattande eller komplicerade tvistemål ger in ett stort antal handlingar. Vissa av dessa utgör, som var fallet i förevarande mål, åskådningsmaterial som parten använder under sakframställningen för att underlätta sakens rätta förståelse. Andra handlingar frånfalls måhända under förberedelsen. För de handlingar som parten slutligt vill åberopa som bevis skall bevistemata anges. Försummelser från en part att ange om en handling åberopas som bevis och vad som skall styrkas med denna kan drabba motpartens möjligheter att tillvarata sin rätt. Detta kan föranleda denne att begära att en pågående huvudförhandling ställs in.

Enligt 42 kap. 15 § RB får i mål där saken är sådan att förlikning därom är tillåten en part föreläggas att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis han åberopar, om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för sådant yttrande har gått ut får parten inte åberopa någon ny omständighet eller något nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare. Preklusionen omfattar inte nya yrkanden. För sådana gäller i stället 13 kap. 3 § RB (se prop. 1983/84:78 s. 36 och Lindell, Processuell preklusion s. 106).

Bestämmelsen om stupstocksföreläggande är för domstolen fakultativ. Det är den som disponerar över frågan huruvida en giltig ursäkt föreligger enligt bestämmelsen efter det att ett föreläggande meddelats (jfr Lindell, Processuell preklusion s. 102).

Vid bestämmelsens tillkomst anförde departementschefen (se prop. 1983/84:78 s. 77) att giltig ursäkt bör anses föreligga när nytt material motiveras av motpartens handlande i processen. Har motparten efter preklusionsfristens utgång åberopat en ny grund eller ny bevisning bör en part som fått ett föreläggande beredas tillfälle att ta ställning till detta och därvid kunna föra in t.ex. en ny grund för bestridande och ny motbevisning. Om parten inte redan före fristens utgång insett betydelsen av en omständighet eller ett bevis, bör han också i allmänhet ha kvar rätten att åberopa materialet senare.

Efter det att Hotellus den 14 augusti 2000 förelagts att enligt 42 kap. 15 § RB senast den 15 september 2000 slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis bolaget åberopade har Hotellus i skrift den 13 september 2000 anfört de omständigheter som föranledde IHC att för fjärde gången justera sitt yrkande. Dessa gällde den s.k. Consulposten om 5 105 000 DEM. Tingsrätten har därefter i beslut den 15 februari 2001 inskränkt föreläggandet genom att ge Hotellus möjlighet att åberopa invändningar eller bevis avseende påståendet om relevansen av betalning av Consulposten. Efter detta beslut, som tingsrätten meddelat utan att Hotellus åberopat giltig ursäkt, borde även IHC ha befriats från stupstocksföreläggandet med avseende på Consulposten. Så har skett först genom tingsrättens överklagade beslut under huvudförhandlingen. Även om beslutet fattats sent får det från processuella synpunkter bedömas som riktigt.

Som hovrätten funnit har IHC inte åberopat handlingarna under pagina 188-190 och 192-193 som bevis och följaktligen inte heller angett vad som skall styrkas med dessa. Hotellus har vid huvudförhandlingen till stöd för sitt avvisningsyrkande åberopat stupstocksföreläggandet, vilket varit naturligt att göra i första hand eftersom detta är en strängare regel än bestämmelsen i 43 kap. 10 § RB. Hotellus har emellertid haft möjlighet att när tingsrättens beslut gått bolaget emot åberopa även den angivna bestämmelsen till stöd för att bevisningen skulle avvisas, med påstående att IHC varit grovt vårdslöst genom att inte tidigare åberopa handlingarna som bevis. Detta har emellertid inte bolaget gjort. Tingsrättens beslut att tillåta bevisningen är därför inte att bedöma som ett rättegångsfel.

Enligt hovrätten har tingsrätten vidare grundat sin dom på andra omständigheter än som åberopats. Hovrätten har därvid framhållit att tingsrätten i domskälen har angivit att det i målet är ostridigt att Hotellus inte fullgjort sin del av Brevavtalet genom att erlägga betalning för förvärvet och att detta är ett kontraktsbrott som berättigar IHC att häva köpet.

Tingsrätten har funnit att Brevavtalet gällde mellan parterna. Enligt detta ankom det på Hotellus att erlägga betalning för andelarna i kommanditbolaget. Som tingsrätten anfört är det ostridigt mellan parterna att någon betalning inte har skett. IHC har då enligt den lag som domstolarna har att tillämpa i målet, 1905 års köplag, haft rätt att häva köpet, vilket IHC har gjort. Med IHC:s påstående att Hotellus har undandragit sig att fullfölja avtalet kan inte avses något annat än att Hotellus har underlåtit att fullgöra sin betalningsskyldighet enligt detta. Då IHC således får anses ha åberopat att bolaget hävt avtalet pga. bristande betalning har tingsrätten inte dömt över en grund som IHC inte åberopat.

Av det anförda följer - - - se HD:s beslut - - - sin handläggning av målet.

HD:s avgörande

HD ogillar - - - se HD:s beslut - - - handläggning av målet.

HD (justitieråden Lennander, Blomstrand, referent, Pripp, Lundius och Skarhed) meddelade den 29 maj 2006 följande beslut.

Skäl

Den 2 maj 1994 anhängiggjorde IHC talan vid Stockholms tingsrätt mot Scandic Hotel AB, numera Hotellus International Aktiebolag, med yrkande inledningsvis att Hotellus skulle förpliktas att till IHC betala 4 850 000 DEM jämte ränta. Till grund för käromålet anförde IHC bl.a. att parterna den 20 december 1990 träffat ett bindande avtal, i målet kallat Brevavtalet, om överlåtelse av samtliga andelar i ett kommanditbolag som ägde ett hotellprojekt i Tyskland, att Hotellus utan rättslig grund undandragit sig att fullfölja köpet samt att IHC därför varit berättigat att häva detta och erhålla skadestånd.

Hotellus bestred bifall till käromålet. Till grund för bestridandet åberopade Hotellus ett antal omständigheter, vilka gällde såväl bundenheten till avtalet som den beräkning av skadeståndet som IHC presenterade.

Sedan tingsrätten i dom den 31 oktober 2001 i huvudsak bifallit käromålet överklagade båda parter, i sak och avseende vissa processuella frågor.

IHC hävdade i överklagandet dels att tingsrätten den 8 november 2000 felaktigt meddelat IHC ett föreläggande enligt 42 kap. 15 § RB att inom viss tid slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som IHC åberopade (ett s.k. stupstocksföreläggande), dels att den domare som meddelat föreläggandet varit jävig eftersom han senare lämnat parterna ett förlikningsbud, vilket i förhållande till det belopp IHC yrkat var så blygsamt att han måste ha tagit ställning mot IHC.

Hotellus påstod att tingsrätten i strid mot stupstocksföreläggandet vid huvudförhandlingen hade tillåtit IHC att förebringa skriftlig bevisning som IHC inte hade åberopat och att tingsrätten hade dömt över en av IHC inte åberopad omständighet, nämligen att Hotellus gjort sig skyldigt till kontraktsbrott genom att inte erlägga betalning för förvärvet. De fel som tingsrätten enligt Hotellus hade begått var av så allvarligt slag att målet borde återförvisas till tingsrätten för ny handläggning.

Hovrätten fann i sitt beslut att förutsättningar förelegat att meddela IHC ett stupstocksföreläggande och att den domare som meddelat föreläggandet inte hade varit jävig.

Hotellus påpekande angående den skriftliga bevisningen gällde fem handlingar som IHC i den sammanställning över skriftligt material som IHC avsåg att presentera vid huvudförhandlingen åsatt pagina 187-194. Hovrätten fann att tingsrätten genom att tillåta handlingarna under pagina 187-190 och 192-194 som bevis hade handlat felaktigt och att särskilt två brev hade haft en avgörande betydelse vid bedömningen av frågan vem av två motstående vittnen som borde bedömas som mest trovärdig. Vidare ansåg hovrätten att tingsrätten, i enlighet med vad Hotellus påstått, hade grundat domen på andra omständigheter än som åberopats.

Hovrätten fann sammanfattningsvis att de rättegångsfel som tingsrätten begått påverkat utgången av målet och att de var av sådant slag att de inte kunde avhjälpas i hovrätten. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom och visade målet åter till tingsrätten för vidare handläggning.

Hotellus har till stöd för sitt yrkande att HD skall avvisa IHC:s överklagande anfört att överklagandet inte innehåller något yrkande och att IHC:s yrkanden har framställts efter det att tiden för överklagande har gått ut.

Enligt 56 kap. 3 § första stycket 2 RB skall ett överklagande innehålla den ändring i det överklagade beslutet som yrkas. Något sådant yrkande har IHC inte uttryckligen framställt inom klagotiden. I överklagandet anges endast att hovrättens beslut överklagas. Därefter följer en detaljerad redogörelse för de skäl som åberopas till stöd för detta. Denna omfattar de beslut som gått IHC emot i hovrätten och stämmer i stort överens med vad IHC i dessa delar har framfört under skriftväxlingen i hovrätten. Någon tvekan om vad IHC:s överklagande avsett finns därför inte. Då det således i detta fall klart kan utläsas av överklagandet vilken ändring som yrkas i hovrättens beslut finns inte skäl att avvisa överklagandet.

IHC har i HD vidhållit invändningarna angående tingsrättens stupstocksföreläggande för IHC samt angående domarjäv i tingsrätten.

IHC har under förberedelsen i tingsrätten ändrat sitt yrkande fyra gånger. Efter den sista ändringen, som skedde den 31 oktober 2000 sedan Hotellus på yrkande från IHC meddelats ett stupstocksföreläggande, meddelades IHC motsvarande föreläggande. IHC har således väckt talan mot Hotellus med yrkande om förpliktande för Hotellus att utge ett betydande belopp utan att ha gjort klart för sig hur detta borde beräknas. Det är uppenbart att det varit befogat att meddela även IHC ett stupstocksföreläggande. Ingenting har framkommit som ger stöd för påståendet att den beslutande domaren tagit obehöriga hänsyn. Hovrättens beslut i punkten 2 skall därför stå fast.

IHC har gjort gällande att hovrätten felaktigt funnit att tingsrätten gjort sig skyldig till rättegångsfel genom att tillåta IHC att åberopa viss bevisning först vid huvudförhandlingen.

Enligt 42 kap. 2 § första stycket 3 RB skall käranden i stämningsansökan uppge de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis. Domstolarna godtar emellertid regelmässigt stämningsansökningar i vilka anges att bevisningen kommer att uppges senare. Käranden har nämligen ofta svårt att redan när stämningsansökan ges in till rätten bedöma vilka bevis han kan behöva åberopa. I 42 kap. 8 § RB anges också att parterna under förberedelsen, i den mån det inte skett tidigare, skall uppge de bevis de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis.

Det är inte ovanligt att parterna i omfattande eller komplicerade tvistemål ger in ett stort antal handlingar. Vissa av dessa är avsedda att åberopas som bevis. Andra utgör, som var fallet i förevarande mål, åskådningsmaterial som parten vill använda under sakframställningen för att underlätta sakens rätta förståelse. Några handlingar kan förlora sin betydelse under målets handläggning. För att rätten skall kunna slutföra förberedelsen är det nödvändigt att parterna preciserar vilka handlingar som åberopas som bevis och vad som skall styrkas med dessa.

Om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan tidigare under målets handläggning, får rätten enligt 42 kap. 15 § RB, i mål där saken är sådan att förlikning därom är tillåten, förelägga en part att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis han åberopar. Efter det att tiden för sådant yttrande har gått ut får parten inte åberopa någon ny omständighet eller något nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset tidigare. Preklusionen omfattar däremot inte nya yrkanden. För sådana gäller i stället 13 kap. 3 § RB (se prop. 1983/84:78 s. 36 och Lindell, Processuell preklusion s. 106).

Vid bestämmelsens tillkomst anförde departementschefen (se prop. 1983/84:78 s. 77) att giltig ursäkt bör anses föreligga när nytt material motiveras av motpartens handlande i processen. Har motparten efter preklusionsfristens utgång åberopat en ny grund eller ny bevisning bör en part som fått ett föreläggande beredas tillfälle att ta ställning till detta och därvid kunna föra in t.ex. en ny grund för bestridande och ny motbevisning. Om parten inte redan före fristens utgång insett betydelsen av en omständighet eller ett bevis, bör han också i allmänhet ha kvar rätten att åberopa materialet senare.

Tingsrätten förelade Hotellus den 14 augusti 2000 att enligt 42 kap. 15 § RB senast den 15 september 2000 slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis bolaget åberopade. I en skrift den 13 september 2000 anförde Hotellus de omständigheter rörande beräkningen av ersättningsbeloppet som föranledde IHC att för fjärde gången justera sitt yrkande och då åberopa den s.k. Consulposten om 5 105 000 DEM. Det var på grund av denna justering som tingsrätten riktade ett föreläggande enligt 42 kap. 15 § RB även mot IHC. När tiden för detta stupstocksföreläggande hade gått ut framförde Hotellus invändningar mot vad IHC hade anfört om Consulposten. Tingsrätten förklarade den 15 februari 2001 att Hotellus inte var betaget möjligheten att åberopa invändningar eller bevis avseende påståendet om relevansen av en betalning om 5 105 000 DEM. Av tingsrättens fortsatta handläggning framgår att IHC tilläts att trots stupstocksföreläggandet bemöta Hotellus invändningar.

När tingsrätten - efter det att tiden för stupstocksföreläggandet mot Hotellus gått ut - hade tillåtit IHC att justera sitt yrkande och åberopa Consulposten, var det tydligt att Hotellus borde tillåtas att - trots föreläggandet - bemöta vad IHC hade anfört. Det var då också nödvändigt att IHC befriades från sitt stupstocksföreläggande i denna del, när Hotellus hade framfört sina invändningar först sedan tiden för föreläggandet mot IHC hade gått ut. I denna situation hade alltså båda parterna giltig ursäkt för sin underlåtenhet att tidigare åberopa dessa nya omständigheter och det har tydligen också varit tingsrättens bedömning. Något rättegångsfel kan därför inte anses ha förekommit när tingsrätten tillät parterna att åberopa nya omständigheter utan att ha berett dem tillfälle att uttryckligen åberopa giltig ursäkt.

I den del av målet som gällde Consulposten begränsades alltså inte parternas rätt att föra talan av några stupstocksförelägganden. Vid huvudförhandlingen hade tingsrätten därmed att i denna del tillämpa allmänna regler om bevisning. I 43 kap. 10 § RB föreskrivs att, om en part under huvudförhandlingen åberopar bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, det nya materialet får lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. IHC hade inte före huvudförhandlingen uttryckligen förklarat att de aktuella handlingarna skulle åberopas som bevis. Emellertid hade de givits in till tingsrätten. De fanns i en pärm bland handlingar som IHC hade förklarat att man skulle hänföra sig till under huvudförhandlingen. Under huvudförhandlingen åberopade Hotellus inte något förhållande enligt 43 kap. 10 § RB som grund för att bevisningen inte borde tillåtas. Mot denna bakgrund saknas anledning att ifrågasätta tingsrättens beslut att tillåta bevisningen.

Enligt hovrätten har tingsrätten vidare grundat sin dom på andra omständigheter än som åberopats. Hovrätten har därvid framhållit att tingsrätten i domskälen har angivit att det i målet är ostridigt att Hotellus inte fullgjort sin del av Brevavtalet genom att erlägga betalning för förvärvet och att detta är ett kontraktsbrott som berättigar IHC att häva köpet.

Tingsrätten har funnit att Brevavtalet gällde mellan parterna. Enligt avtalet ålåg det Hotellus att betala för andelarna i kommanditbolaget. IHC:s talan bygger på att Hotellus inte har fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet och har gjort sig skyldig till avtalsbrott. Till stöd för detta har IHC åberopat en rad omständigheter. Som tingsrätten har anfört är det ostridigt mellan parterna att någon betalning inte har skett och att IHC har hävt avtalet. Den grund tingsrätten har dömt över får anses ligga inom ramen för vad IHC har åberopat.

Av det anförda följer att tingsrätten inte har begått rättegångsfel som har utgjort anledning för hovrätten att undanröja domen och återförvisa målet till tingsrätten. Hovrättens beslut i punkterna 1 och 3 skall därför undanröjas.

Denna utgång innebär att hovrätten skall fortsätta sin handläggning av målet.

HD:s avgörande

HD ogillar Hotellus International Aktiebolags yrkande om avvisning.

HD ändrar hovrättens beslut på det sättet att punkterna 1 och 3 undanröjs. Det ankommer på hovrätten att fortsätta sin handläggning av målet.

HD:s beslut meddelat: den 29 maj 2006.

Mål nr: Ö 1420-03.

Lagrum: 13 kap. 3 §, 42 kap. 15 § och 43 kap. 10 § RB.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-05-29

Målnummer:
Ö1420-03