En offentlig försvarare, som till hovrätten överklagat en dom i brottmål, beviljades anstånd med att utveckla grunderna för överklagandet och förelades samtidigt att komma in med rättegångsfullmakt. Sedan en komplettering av överklagandet givits in men däremot inte någon fullmakt, avvisade hovrätten överklagandet. Avvisningsbeslutet har undanröjts, eftersom det med hänsyn till omständigheterna och de följder det skulle få för den tilltalade om tingsrättens dom vann laga kraft fanns skäl för hovrätten att ge försvararen ytterligare en möjlighet att förete fullmakt.


Lagrum:
12 kap. 9 § rättegångsbalken (1942:740)

Stockholms tingsrätt dömde den 7 april 2004 C.S. för skattebrott enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) till villkorlig dom och dagsböter.

Svea hovrätt

C.S. överklagade i Svea hovrätt genom sin offentlige försvarare, advokaten H.R., som i överklagandet begärde anstånd till den 26 maj 2004 med att utveckla grunderna för C.S:s talan. Hovrätten beviljade det begärda anståndet.

Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsrådet Kerstin Elserth, referent, och tf. hovrättsassessorn Daniel Ström) anförde i beslut den 2 juni 2004:

C.S. har förelagts att senast den 26 maj 2004 komplettera sitt överklagande med en fullmakt som visar att advokaten H.R. är behörig att företräda honom. Han har inte följt föreläggandet.

Eftersom H.R. inte har visat att han är behörig att överklaga tingsrättens dom avvisar hovrätten överklagandet.

Högsta domstolen

C.S. överklagade och yrkade att målet skulle återförvisas till tingsrätten för förnyad handläggning eller, i andra hand, att han skulle frikännas.

Riksåklagaren tillstyrkte att hovrättens beslut undanröjdes och att målet återförvisades till hovrätten för prövning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Henrik Karlsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

Stockholms tingsrätt dömde den 7 april 2004 C.S. för skattebrott enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) till villkorlig dom och dagsböter. Advokaten H.R. som var förordnad som offentlig försvarare för C.S. överklagade den 27 april 2004 domen till Svea hovrätt utan att fullmakt gavs in. I överklagandet yrkades i första hand att målet skulle återförvisas till tingsrätten och i andra hand att åtalet skulle ogillas. Överklagandet innehöll inte någon uppgift om grunderna för överklagandet eller vilken bevisning som åberopades, men en begäran om anstånd till den 26 maj 2004 med att utveckla överklagandet. Hovrätten beviljade den 10 maj 2004 det begärda anståndet genom beslut tecknat på överklagandeskriften. I en skrivelse samma dag förelades H.R. att komplettera överklagandet med fullmakt/behörighetshandling senast den 26 maj 2004 med upplysning om att överklagandet annars kunde komma att avvisas. Utveckling av överklagandet kom in till hovrätten den 27 maj 2004, men däremot gavs det inte in någon fullmakt. Hovrätten avvisade den 2 juni 2004 överklagandet med hänvisning till att H.R. inte hade visat att han var behörig att överklaga tingsrättens dom.

H.R. har som grund för överklagandet i HD anfört sammanfattningsvis följande. Han förbisåg att hovrättens föreläggande avsåg en begäran att inkomma med ny fullmakt och inte att komplettera överklagandet i sak. Eftersom han inkom med komplettering i övriga avseenden borde hovrätten ha påmint honom om att fullmakten saknades.

Det är givetvis av grundläggande betydelse att den som erhållit ett föreläggande från domstol också inom förelagd tid efterkommer vad domstolen begärt. Sedan den förelagda tiden gått ut utan att den förelagde hört av sig, måste domstolen normalt kunna fortsätta handläggningen utan att behöva efterforska varför föreläggandet inte följts.

Det finns emellertid situationer då domstolen har anledning att förvissa sig om att föreläggandet nått mottagaren och även att på nytt ge denne tillfälle att efterkomma föreläggandet. Särskilt gäller detta i situationer som den förevarande, då en offentlig försvarare inte kommit in med fullmakt efter ett överklagande i högre instans. Som uttalats i förarbetena till 51 kap. 7 § RB krävs det försiktighet vid användandet av avvisningsmöjligheten i brottmål (prop. 1983/84:78 s. 82). Av betydelse vid prövningen nu är att H.R. hade använt sig av den möjlighet som hovrätten gav honom att utveckla överklagandet. Detta talade för att han hade i uppdrag från C.S. att överklaga tingsrättens dom. Det fanns därför anledning anta att H.R. kunde ha förbisett föreläggandet att han skulle ge in fullmakt eller att hans underlåtenhet hade någon annan godtagbar förklaring.

Med hänsyn till vad som nu sagts och med beaktande av de följder det skulle få för C.S. om tingsrättens dom vann laga kraft, fanns det skäl för hovrätten att ge H.R. ytterligare en möjlighet att förete rättegångsfullmakt. Hovrätten borde därför inte ha avvisat överklagandet. Hovrättens avvisningsbeslut bör därför undanröjas och målet visas åter för fortsatt behandling.

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens avvisningsbeslut och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.

HD (justitieråden Lennander, Blomstrand, Pripp, referent, Virdesten och Skarhed) meddelade den 21 mars 2005 slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelat: den 21 mars 2005.

Mål nr: Ö 2947-04.

Lagrum: 12 kap. 9 § RB.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-03-21

Målnummer:
Ö2947-04