Penninghäleri?


Lagrum:
9 kap. 6 a § brottsbalken (1962:700)

Mariestads tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Mariestads tingsrätt åtal mot tre personer, L.P.A., L.G.A. och J.A. Referatet gäller åtalet mot J.A., född 1974, för penninghäleri och urkundsförfalskning enligt åtalspunkten 3, som innefattar åtal också mot L.P.A. och L.G.A., och beträffande vilken i dess helhet följande gärningsbeskrivning presenterades av åklagaren:

L.P.A. har på morgonen den 27 juni 2004 i IA Supermarket i Gullspång olovligen med tillägnelseuppsåt tagit cirka 300 000 kr i kontanter, vilket inneburit skada för Änggårdens Livs AB. Stölden är grov med hänsyn till att den avsett betydande värde och varit av särskilt farlig art. L.P.A. har visat särskild förslagenhet genom att under öppettid gå in i butikslagret, ta nyckeln till butikens kassaskåp, tömma kassaskåpet, lämna butiken och kasta kassaskåpsnyckeln.

Senare samma dag har L.P.A. i Kristinehamn köpt personbilen UGE 920 av L.G.A. för 155 000 kr av de stulna kontanterna. J.A. har med uppsåt att dölja pengarnas ursprung medverkat till att omsätta pengarna och vid köpetillfället skrivit sin moders namn och adress som köpare i anmälan till bilregistret och även undertecknat anmälan med moderns namn. J.A. har härigenom framställt falsk urkund. Åtgärden har inneburit fara i bevishänseende.

L.G.A. har med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkat till att omsätta pengarna genom att sälja bilen till L.P.A. och ta emot pengarna trots att okänd person angivits i ägarbyteshandlingen och trots att handlingen var antedaterad och skicka in ägarbyteshandlingen till vägverket. L.G.A. har i vart fall haft skälig anledning att anta att brott förelåg.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Bengt Tancred) anförde i dom den 30 september 2004, såvitt gäller åtalspunkten 3:

Domskäl

- - -

Åtalspunkt 3

L.P.A. har erkänt att han gjort sig skyldig till stöld av 143 000 kr och gjort gällande att stölden bör bedömas som normalfallet av stöld. Närmare hörd över åtalet har han uppgivit: Stölden var inte planerad utan skedde på grund av en tillfällig ingivelse. Han gick in i utrymmena innanför butiken för att leta upp en toalett. På väg mot personalutrymmena såg han att det fanns ett kassaskåp. Dörren till skåpet stod på glänt och nyckeln satt i. Han öppnade skåpet och tog två s.k. bankväskor ur skåpet. På den ena väskan stod det ”posten”. Han var nervös och gav sig inte tid att titta efter vad som mer fanns i skåpet. Såvitt han minns fanns det en stor mängd mynt i skåpet. Dessa rörde han inte. Han sköt igen dörren till skåpet. I ett angränsande rum fanns en kassaapparat. Ur den tog han cirka 500 kr. Därefter lämnade han lokalerna. Nyckeln till kassaskåpet lät han sitta kvar i skåpdörren. När han räknade pengarna konstaterade han att han hade fått med sig 143 000 kr. Han åkte hem till Degerfors. Redan före stölden hade han funderat på att köpa en bra bil. Han hade 70 000 kr för ändamålet. Genom R.A. fick han kontakt med en bilhandlare i Kristinehamn. Denne hade en Audi Avant till försäljning. J.A. följde med till Kristinehamn. Säljaren ville ha 170 000 kr för bilen. Sedan han prutat 15 000 kr träffade de avtal om köp av bilen. Han betalade med de stulna pengarna samt lade till av sina egna pengar. Han brydde sig inte om något kvitto. Senare skrev han själv ett kvitto som utvisade att han gjort en delbetalning med 18 000 kr på bilen. Detta skulle han ha för att visa upp om han blev stoppad av polisen för olovlig körning. Därigenom kunde han förhindra att bilen togs ifrån honom. Han och J.A. hade vidare av samma anledning en uppgörelse med J.A:s moder, L.J., om att de fick skriva henne som ägare till bilen. Hon är innehavare av körkort. Handlingen om ägarbytet fylldes i av L.G.A:s fru. Innan J.A. skrev under handlingen ringde de upp L.J. Hon bekräftade sitt tidigare löfte om att stå som ägare för bilen. Både han och J.A. talade med henne. Att ägarbyteshandlingen daterades den 26 juni var ett misstag. L.P.A. sade till L.G.A. att det var den 26 juni eftersom han trodde det. Han uppmanade J.A. att skriva under ägarbyteshandlingen med sin moders namn. Efter någon dag hörde L.J. av sig till honom och ville ha pengar för att kunna teckna en försäkring för bilen. L.G.A. var en helt ny bekantskap för honom. Om det föreligger något släktskap mellan honom och R.A. känner han inte till. Det är riktigt att han betalade drygt 24 000 kr i förskottshyra för en bostad den 29 juni 2004. Han hade fått pengar av J.A. som uppburit 23 000 kr i försäkringsersättning. De har gemensam ekonomi.

J.A. har förnekat att hon haft kännedom om att pengarna som bilen betalades med var stulna eller har haft uppsåt att dölja pengarnas ursprung samt bestritt ansvar för penninghäleri. Hon har vidgått att hon skrivit moderns namn men gjort gällande att detta skett med moderns samtycke och förnekat att hon gjort sig skyldig till förfalskning. Närmare hörd över åtalet har hon uppgivit: På eftermiddagen den 27 juni 2004 kom L.P.A. hem till deras bostad. Han visade pengar och sade att han hade sålt en bil. Hon vet att han gör affärer med bilar men vet inget närmare om hans affärer. Han ville att hon skulle följa med till Kristinehamn och titta på en bil som han hade fått tips om utav R.A. De tittade gemensamt på bilen. När affären var klar, bad L.P.A. henne att komma in och skriva under ägarbyteshandlingarna. Hon skrev under med sin moders namn. Dessförinnan hade hon ringt och frågat modern om modern kunde stå som ägare. Modern som tyckte att det var tråkigt att polisen tog deras bilar gick med på detta. J.A. visste inte var de pengar kom ifrån som L.P.A. betalade bilen med.

L.G.A. har vitsordat de faktiska omständigheterna i fråga om försäljningen av bilen men gjort gällande att han varit i god tro i fråga om pengarnas ursprung samt bestritt ansvar för penninghäleri. Han har vidare förnekat att han skulle ha haft skälig anledning att anta att brott förelåg. Närmare hörd över åtalet har han uppgivit: Han är förtidspensionär sedan tjugo år tillbaka. Mest som en hobbyverksamhet sysslar han med att sälja bilar och gräsklippare. Verksamheten har inte någon större omfattning. Han säljer tre eller fyra bilar om året. Han har inte någon försäljningslokal eller något kontor utan driver verksamheten i bostaden. Annonsering sker på nätet. Våren 2004 hade han en Audi Avant till försäljning under en månads tid. Under midsommarhelgen fick han kontakt med bland andra L.P.A. Det var R.A. som han är ytligt bekant med som förmedlade kontakten. L.P.A. kom i sällskap med R.A. och två kvinnor. De tittade på bilen och kontrollerade att allt fungerade. Han begärde 170 000 kr men slog ned priset till 155 000 kr. Han fick kontant betalt för bilen. Det är inte något ovanligt att kunder har kontanter med när de skall köpa bil. L.P.A. ville inte ha något kvitto. L.G.A:s fru fyllde i handlingen om ägarbytet. Handlingen daterades den 26 juni 2004. Det var inte fråga om någon antedatering, utan han trodde att det var rätt datum. Det var en av kvinnorna som skrev under handlingen om ägarbytet. Han tänkte inte på vem som antecknades som ägare till den nya bilen. Handlingen om ägarbytet postade han samma dag.

P.L. har hörts såsom målsägande i anledning av åklagarens talan. På åklagarens begäran har vidare vittnesförhör hållits med J.K.

Åklagaren har såsom skriftlig bevisning åberopat skiss, fotografier, telefonlista, ägarbyteshandlingar, kartbild samt videofilm från butikens övervakningskameror.

P.L. har uppgivit: Han är ägare till Änggårdens Livs AB. Butiken är inrymd i lokaler som tidigare innehades av posten. I utrymmena innanför butiken finns det ett kassaskåp. Där finns också ett postrum. Pengar stals ur kassaskåpet och ur en kassaapparat i postrummet. Nyckeln till kassaskåpet förvarades i valvet i ett plåtskåp. Stölden upptäcktes när man vid stängningsdags inte hittade kassaskåpsnyckeln i plåtskåpet. I butiken finns ett system med cashguard. Systemet är konstruerat så att pengar inte kan tas ur kassan vid ett eventuellt rån. Butiken har tre kassor. Varje dag registrerar systemet hur mycket pengar som kommit in i kassan under dagen. Ur kassaskåpet tillgreps 314 583 kr. Normalt förvaras 20 000 kr i kassan i postrummet. Också dessa pengar tillgreps. Vidare tillgreps pengar ur kassan. Den 27 juni förvarades 113 290 kr som motsvarade den totala dagskassan för den 23 juni, dagskassorna för den 24 juni, nämligen 75 700 kr, 61 170 kr samt 46 010 kr eller tillhopa 182 880 kr samt 18 413 kr utgörande postkassan. För dagskassan den 23 juni hade man växlat till sig sedlar av olika valörer för att ha växel under midsommarhelgen då banken var stängd. Dagskassorna för den 24 juni skulle om de normala rutinerna följts ha lämnats in till banken. På grund av att cashguardsystemet krånglade hade pengarna från kassaapparaterna lagts i kassaskåpet. Pengarna förvarades i bankväskor. Bolaget tillfogades vidare omkostnader på grund av stölden med 48 336 kr. Av dessa avser 1 836 kr extra lönekostnader för två anställda. Bolaget var vidare nödsakat att anlita en låsfirma för att öppna kassaskåpet samt att anskaffa en ny anläggning för övervakning av butikslokalerna eftersom polisen tog den befintliga i beslag. Detta förorsakade bolaget kostnader om 4 500 kr respektive 35 000 kr. Slutligen blev man tvungen att avbryta en fritidsaktivitet för personalen avseende hyra av två båtar för 7 000 kr.

Åklagaren har åberopat J.A:s uppgifter då hon hördes av polis den 10 och den 12 juli 2004.

Tingsrätten gör följande bedömning

L.P.A. har erkänt att han tagit pengar ur kassaskåpet samt ur en kassaapparat i postrummet men gjort gällande att kassaskåpet stod öppet. På grund av P.L:s uppgifter och vad som kunnat iakttas vid uppspelning av videoband får emellertid anses utrett att kassaskåpet har öppnats av L.P.A. med nyckel och att denna har förvarats i ett skåp i ett angränsande rum. Utredningen får vidare anses ge vid handen att L.P.A., efter det att han tagit pengarna ur kassaskåpet, låst skåpet och tagit nyckeln med sig. För detta talar bland annat det förhållandet att bolaget har varit tvunget att anlita ett låsföretag för att öppna skåpet. P.L. har kunnat lämna en detaljerad och precis redogörelse för hur mycket pengar som tillgripits ur kassaskåpet och bestyrkt denna med kassasammanställningar och insättningsallegat. Tingsrätten finner därför utrett att L.P.A. ur kassaskåpet tillgripit 314 583 kr. Han får vidare anses övertygad om att ha tillgripit pengar ur en kassaapparat uppställd i postrummet. L.P.A. skall således dömas i enlighet med åtalet för stöld, vilken på grund av att gärningen rört betydande värde, skall bedömas som grov.

Det är utrett att L.P.A. samma dag som stölden skedde köpt en bil för 155 000 kr av L.G.A. På grund av L.P.A:s uppgifter och vad som i övrigt har förekommit får hållas för visst att bilen betalades med de tillgripna pengarna. Omständigheterna kan väl i och för sig tala för att J.A. har haft vetskap om att bilen skulle betalas med medel som åtkommits oärligen. Av utredningen framgår vidare att J.A. undertecknat anmälan till bilregistret med sin moders namn. De regler om penninghäleri som nu är av intresse tar sikte på förfaranden som typiskt sett går ut på att underlätta för någon att dölja att viss egendom härrör från brott. Dit hör således att föra egendom ur landet, att ställa sitt bankfack till någon annans disposition, att anvisa gömställen för egendomen eller att medverka som bulvan vid en överlåtelse. J.A:s medverkan kan enligt tingsrättens mening inte anses ha varit av sådant slag att den kan anses falla inom det straffbara området. J.A. kan därför inte anses ha gjort sig skyldig till penninghäleri. När det härefter gäller frågan om J.A. har förfalskat sin moders L.J:s namn gör tingsrätten följande överväganden. J.A. har då hon hörts av rätten uppgivit att hon har haft moderns samtycke att skriva hennes namn, medan hon vid polisförhör uppgivit att modern, som först gått med på att stå för en bil, sedan ändrat sig. J.A:s inför tingsrätten lämnade uppgift om att hon haft moderns samtycke kan, då L.J. inte hörts i rätten, inte anses vederlagd. Tingsrätten finner därför inte heller åtalet för förfalskning styrkt.

Av utredningen framgår att formuläret för anmälan till bilregistret om ägarbyte daterats den 26 juni 2004 medan försäljningen måste antas ha ägt rum dagen efter eller den 27 juni 2004 samt att formuläret på platsen för den nya ägarens namn undertecknats med namnet L.J. Tingsrätten finner emellertid inte att det på grund av dessa omständigheter eller vad som i övrigt har förekommit kan anses utrett att L.G.A. har insett att de pengar som L.P.A. lämnade som betalning för bilen åtkommits genom brott eller har haft skälig anledning anta att brott förelåg. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Åtalet mot J.A. ogillades.

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade, såvitt gällde J.A., att hon skulle dömas för penninghäleri och urkundsförfalskning.

J.A. bestred ändring.

Åklagaren gjorde i hovrätten följande tillägg till gärningsbeskrivningen rörande åtalspunkten 3 i tredje stycket: ”Både J.A. och L.G.A. har genom ovanstående handlingar otillbörligen främjat möjligheterna för L.P.A. att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv.”

Hovrätten (hovrättsråden Gunilla Polland och Lennart Östblom, tf. hovrättsassessorn Joakim Hugoson, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 13 december 2004, såvitt gällde åtalet mot J.A.:

Hovrättens domskäl

- - -.

Åtalet för penninghäleri och urkundsförfalskning (åtalspunkt 3)

Åklagaren har i sin sakframställning anfört bl.a. följande: L.P.A. besökte L.G.A. samma dag som han förövat stölden på ICA i Gullspång. Bilen betalades kontant med 500-lappar och 1000-lappar. L.P.A. provkörde inte bilen vid tillfället och något kvitto över köpet skrevs inte. Ägarbyteshandlingarna antedaterades; istället för att skriva korrekt datum den 27 juni 2004 angavs den 26 juni 2004 som dag för ägarbyte. Syftet var att dölja att bilen köpts med pengar från stölden i Gullspång. L.G.A. har vid flera olika polisförhör under förundersökningen med emfas hävdat att köpet skedde den 26 juni 2004, trots att han enkelt hade kunnat kontrollera att uppgiften var felaktig. J.A. undertecknade handlingen med sin mors L.J:s namn, som per telefon den aktuella dagen blivit tillfrågad härom men inte givit något samtycke. J.A. har också i vid tingsrätten åberopade polisförhör uppgett att L.J. inte givit henne något samtycke till att underteckna handlingen med hennes namn. I samband med att J.A. greps den 28 augusti 2004 för misstanke om narkotikabrott anträffades bland hennes tillhörigheter en av henne handskriven lapp till L.P.A. Hon hade en besökstid till honom i häktet den 27 augusti 2004, vilket besök dock inte blev av. Enligt vad hon skrivit på lappen hade hon hittat en pizzaägare som skulle kunna vara täckmantel för 250 000 kr på så sätt att L.P.A. lånat pengarna av denne.

På åklagarens begäran har som nya vittnen i hovrätten hörts, rörande åtalet mot L.G.A., poliserna E.L. och K.P. samt angående urkundsförfalskningen, J.A:s mor L.J. På L.G.A:s begäran har hans hustru S.A. hörts som nytt vittne. Åklagaren har vidare som ny skriftlig bevisning i hovrätten åberopat den av J.A. handskrivna lappen till L.P.A. av den 28 augusti 2004. I övrigt har åklagaren åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. L.P.A., J.A. och L.G.A. har hörts på nytt i hovrätten. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom med följande tillägg.

L.P.A.: Eftersom han är missbrukare ville han placera pengarna från stölden i något mera bestående, som en bil. L.G.A. visade honom bilen hemma hos sig. Den såg bra ut. Han startade motorn och lyssnade på den. Därefter köpslog de om priset. J.A. var inte med i diskussionerna. Han kallade in henne när det var dags att skriva på handlingarna. Hon hade ingen aning om stölden eller hur mycket pengar han hade eller vad bilen kostade. Han ringde till L.J. från platsen och frågade om hon kunde stå för bilen. Anledningen var att han inte ville att polisen skulle ta bilen ifrån honom. Av samma orsak ville han inte ha något kvitto. L.J. svarade ja. Han talade om för J.A. att L.J. samtyckt till att stå för bilen, varefter J.A. skrev under handlingarna med L.J:s namn. J.A. fick skriva under istället för han själv för att underskriften skulle bli mer feminin. Han betalade L.J. fem tusen kr för besväret. Det var ett misstag att den 26 juni 2004 angavs som dag för ägarbyte i handlingarna. S.A. fyllde i handlingarna och han talade om för henne vad hon skulle skriva. Han frågade rakt ut i rummet: Vad är det för datum idag? L.G.A. tittade på en väggalmanacka och svarade den 26 juni. Det är ofta som han köper och säljer bilar, om än inte av den kaliber som i förevarande fall. De bilar han brukar handla med kostar max 15-20 000 kr. J.A. har ingen insyn i hans affärer. Den lapp som J.A. skrev till honom var nog ett uttryck för desperation; hon ville att han skulle komma hem.

J.A.: L.P.A. berättade inte för henne om stölden. Hon fick veta att han gjort affärer, vilket inte var ovanligt. Det var inte heller ovanligt att han hade tillgång till stora summor pengar. Hon fick se en bunt med sedlar den aktuella eftermiddagen. De hade planerat att köpa en ordentlig bil. När L.P.A. diskuterade bilaffären med L.G.A. stod hon ute och rökte. Hon skrev på handlingarna med L.J:s namn, eftersom L.P.A. sagt att L.J. givit sitt samtycke till detta. Hon talade som hastigast med L.J. och frågade ”är det nu OK detta” och fick svar att det var OK. Hon ringde upp L.J. senare under dagen och fick bekräftat att så var fallet. Det är riktigt att hon skrivit den lapp som tagits i beslag. Hon drogade mycket under den tid som lappen skrevs och hon ville bara ha hem L.P.A. Det var inte så att hon talat med någon pizzaägare, men hon hade en tanke på att göra detta.

L.G.A.: Han hade annonserat bilen på Internet i en månads tid när L.P.A. köpte den. Det fanns många intresserade, men de flesta ville köpa bilen på avbetalning, vilket han inte kunde acceptera. Han var i akut behov av kontanter för att betala privata skulder. L.P.A. kollade på bilen och startade den. Han ville inte provköra. Anledningen till att hans hustru fyllde i handlingarna var att han själv skriver lite dåligt. Han var övertygad om att den aktuella dagen var den 26 juni 2004. I efterhand har han förstått att han måste ha sett fel i kalendern. De diskuterade inte varför L.J. skulle stå som ägare för bilen.

E.L., K.P., S.A. och L.J. har uppgett i huvudsak följande.

E.L.: Hon förhörde L.G.A. den 21 juli och den 25 augusti 2004. Anledningen till förhören var stölden i Gullspång och uppgifterna i ägarbyteshandlingarna på bilen. Hon frågade L.G.A. om han möjligen hade blandat ihop dagarna den 26 och 27 juni 2004. Han svarade kategoriskt nej och var till 100 procent säker på att försäljningen ägt rum den 26 juni 2004.

K.P.: Hon förhörde L.G.A. upplysningsvis den 6 juli 2004. Han var helt säker på att bilförsäljningen ägt rum den 26 juni 2004 och berättade att han postat en brevförsändelse med ägarbyteshandlingarna samma dag.

S.A.: Hon hjälpte sin make L.G.A. att fylla i ägarbyteshandlingarna på bilen. De satt i köket. Hon frågade efter dagens datum. L.G.A. tittade på en väggalmanacka och svarade den 26 juni 2004. Han tog fel på dag.

L.J.: L.P.A. ringde upp henne och frågade om hon kunde stå för bilen. Han berättade vad det var för bil och hon förstod att de inte hade råd att köpa den. I ett svagt ögonblick sade hon att hon kunde stå för bilen men framhöll att fogden låg efter henne och att hon inte skulle få behålla den. Hon gav dock inte något samtycke till L.P.A. eller J.A. att skriva hennes namn på ägarbyteshandlingarna. Det är hon helt säker på. Hon trodde att handlingarna skulle skickas med post till henne för påskrift.

Hovrättens bedömning

Bestämmelserna om penninghäleri infördes i BrB 1999 för att öka möjligheterna att komma till rätta med penningtvätt, varmed allmänt förstås åtgärder som vidtas i syfte att dölja eller omsätta vinning av brottslig verksamhet. I 9 kap. 6 a § första stycket BrB stadgas att den som otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom (p 1) eller den som med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv (p 2) skall dömas för penninghäleri. De objektiva förutsättningarna för straffansvar måste vara täckta av uppsåt. För ansvar krävs att gärningsmannen i vart fall förstår eller misstänker att egendomen härrör från brottsligt förvärv och att gärningen kommer att få till följd att annan kan tillgodogöra sig, dölja eller omsätta den samt att han skulle företa gärningen även om han var säker på att så är fallet.

Mot bakgrund av vad L.G.A. berättat om sin verksamhet och den aktuella bilförsäljningen finner hovrätten lika med tingsrätten att det inte är styrkt att han insåg att L.P.A:s pengar härrörde från ett brottsligt förvärv. Det är inte heller visat att han haft skälig anledning att anta att så var fallet. Som tingsrätten funnit skall åtalet mot L.G.A. därför ogillas.

J.A. har gjort gällande att hon inte kände till några detaljer kring L.P.A:s affärer i allmänhet och den aktuella bilaffären i synnerhet samt att hennes medverkan endast bestod i att underteckna ägarbyteshandlingarna med L.J:s namn, vilket hon trodde att modern samtyckt till och sedan fick bekräftat av henne. L.P.A. har berättat att J.A. inte visste något om stölden på ICA i Gullspång eller hur mycket pengar han hade eller vad bilen kostade. Hovrätten finner att det är osannolikt att J.A., även om hon saknade vetskap om stölden på ICA i Gullspång, inte fick veta vad bilen kostade och att hon inte förstod att L.P.A:s pengar härrörde från ett brottsligt förvärv. Om än L.P.A. tidigare handlat med bilar avsåg dessa affärer enligt honom själv bilar av betydligt mindre värde. De hade inte haft råd att med ärligt åtkomna pengar köpa den bil som L.G.A. hade att sälja.

Den åtgärd J.A. vidtog i samband med bilaffären var att hon skrev på ägarbyteshandlingarna med L.J:s namn. Genom förhöret med L.J., vars uppgifter inte finns skäl att ifrågasätta, finner hovrätten utrett att hon inte givit sitt samtycke till varken L.P.A. eller J.A. att göra detta. Vad J.A. berättat förtjänar ingen tilltro. Det är således styrkt att hon förfalskat L.J:s namnteckning, vilket inneburit fara i bevishänseende. J.A. skall därför dömas för urkundsförfalskning.

L.P.A. har berättat att syftet med att använda L.J:s namn var att dölja att han var ägare till bilen, vilket J.A. måste ha förstått. Hovrätten finner vidare att J.A. måste ha förstått att L.P.A. genom hennes åtgärd att skriva L.J:s namn på ägarbyteshandlingarna skulle få till följd att han kunde köpa bilen och därmed omsätta pengarna. Det är således styrkt att J.A. med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkat till att omsätta egendom som härrör från brottsligt förvärv. Hovrätten delar inte tingsrättens bedömning att J.A:s handlande faller utanför det straffbara området. Åtalet skall bifallas och gärningen bedömas som penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § första stycket 2 p. BrB.

- - -.

Påföljd m.m.

- - -.

J.A.

J.A. förekommer i belastningsregistret under 12 avsnitt med början 1989. Hon dömdes av Vänersborgs tingsrätt den 20 mars 2001 för bl.a. bedrägeri och urkundsförfalskning till skyddstillsyn och av Örebro tingsrätt den 9 maj 2001 för bl.a. egenmäktigt förfarande, varvid förordnades att den tidigare utdömda skyddstillsynen skulle avse även de nya brotten. Vidare dömdes hon av Arvika tingsrätt den 19 mars 2002 för bl.a. häleri till fortsatt skyddstillsyn. Frivården har i yttrande uttalat bl.a. följande: J.A. är arbetslös och får ekonomiskt bistånd från socialförvaltningen i Kristinehamn. Hon har sedan unga år missbrukat narkotika. Under tiden den 1 juli 2003-30 juni 2004 vistades hon på ett behandlingshem. Efter behandlingen har hon enligt egen uppgift hållit sig drogfri sånär som på ett kort återfall om tre dagar. I Kristinehamn besöker hon ofta RIA och kommunens ANL-enhet vid vilken hon lämnar prover för drogfrihet. J.A. har ett stöd- och kontrollbehov varför skyddstillsyn föreslås som påföljd, med föreskrift om att hon skall hålla fortsatt kontakt med missbruksenheten i Kristinehamn.

Med hänsyn till att J.A. vid de tre senaste lagföringarna erhållit förmånen av skyddstillsyn men ändå återfallit i brott finns anledning att anta att denna påföljd inte kan bidra till att hon avhåller sig från fortsatt brottslighet. Återfallet i likartad brottslighet talar också för att påföljden skall bestämmas till fängelse. På grund av det anförda bestämmer hovrätten påföljden till fängelse. Strafftiden bestäms till tre månader.

- - -.

Hovrättens domslut beträffande J.A.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dels dömer J.A. för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § första stycket 2 p BrB och urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB (åtalspunkt 3), dels bestämmer påföljden för brotten till fängelse tre månader.

Högsta domstolen

J.A. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalen för penninghäleri och urkundsförfalskning samt att påföljden i allt fall skulle bestämmas till skyddstillsyn.

Riksåklagaren bestred ändring av hovrättens dom vad avsåg skuldfrågan men hade inte något att erinra mot att påföljden bestämdes till skyddstillsyn, varvid enligt hans mening HD borde förordna att tidigare ådömd skyddstillsyn med särskild behandlingsplan skall omfatta den nu aktuella brottsligheten och därvid bestämma det alternativa fängelsestraffet till åtta månader.

Riksåklagaren justerade gärningsbeskrivningen i målets nu överklagade delar (andra och tredje styckena i åtalspunkten 3) enligt följande.

”Senare samma dag har L.P.A. i Kristinehamn köpt personbilen UGE 920 av L.G.A. för 155 000 kr av de stulna kontanterna. J.A. har otillbörligen främjat möjligheterna för L.P.A. att tillgodogöra sig de brottsligt förvärvade kontanterna genom att vid köpetillfället skriva sin moders namn och adress som köpare i anmälan till bilregistret samt underteckna anmälan med moderns namn. J.A. har härigenom även framställt falsk urkund. Åtgärden har inneburit fara i bevishänseende.

Under alla förhållanden har J.A. genom de ovan angivna handlingarna med uppsåt att dölja de stulna kontanternas ursprung medverkat till att omsätta egendom som härrör från brottsligt förvärv.”

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Munck, Regner, Victor (skiljaktig i viss del), Lindeblad, referent, och Calissendorff) meddelade den 17 mars 2006 följande dom:

Domskäl

Urkundsförfalskning

Åtalet för urkundsförfalskning avser att J.A. undertecknat en anmälan till bilregistret med sin moders namn. Mot åtalet i denna del har J.A. invänt att hon trodde att hon hade moderns samtycke till att underteckna anmälan med moderns namn.

Den som har samtycke till att skriva någons namn är, även om urkunden utvisar oriktiga förhållanden, utesluten från ansvar för urkundsförfalskning (se NJA II 1948 s. 379). Den som felaktigt tror sig ha sådant samtycke saknar uppsåt att framställa en falsk urkund och ansvar för urkundsförfalskning kan inte heller då komma i fråga.

Det får anses utrett att L.P.A. vid köpetillfället ringde till J.A:s mor och frågade om hon kunde ”stå för bilen”. Av förhöret i hovrätten med modern får anses framgå att hon vid telefonsamtalet samtyckte till detta, även om hon tyckte att det var olämpligt, men att hon inte gav uttryck för samtycke till att någon annan skrev hennes namnteckning. Som hovrätten funnit finns det inte anledning att ifrågasätta hennes uppgifter. Något samtycke från modern att skriva hennes namn förelåg således inte. Frågan är om J.A. ändå trodde att hon hade sådant samtycke.

Riksåklagaren har i HD åberopat fyra polisförhör som hållits med J.A. under tiden den 10-12 juli 2004, i vilka hon uppgett att modern inte lämnat något samtycke. J.A. har bekräftat att hon sagt så men förklarat att anledningen till detta var att hon trodde att modern annars skulle råka illa ut. J.A. har hävdat att hon aldrig skulle ha skrivit moderns namnteckning om hon inte trott sig ha haft samtycke därtill. Hon har uppgett att hon vid polisförhören erkände att hon gjort sig skyldig till urkundsförfalskning eftersom hon trodde att det var brottsligt att skriva annans namn även om det fanns samtycke till detta. J.A:s förklaring till de uppgifter hon lämnat vid polisförhören är inte sådan att den kan lämnas utan avseende.

Utredningen ger vid handen att L.P.A., då han vid köpetillfället bad J.A. att skriva moderns namn, gjorde uttalanden som kunde förstås så att modern vid telefonsamtalet lämnat sitt samtycke därtill och inte endast till att ”stå för bilen”. Med hänsyn härtill kan det inte uteslutas att J.A. trodde att hon hade moderns samtycke att skriva hennes namnteckning. Det är således inte visat att hon haft uppsåt att framställa en falsk urkund. Åtalet skall därför i denna del ogillas.

Penninghäleri

I målet är klarlagt att L.P.A. den 27 juni 2004 stal en stor summa pengar som han senare samma dag till en del använde för att kontant köpa personbilen UGE 920 för 155 000 kr. Åtalet mot J.A. grundar sig huvudsakligen även i denna del på att hon i samband med köpet undertecknat anmälan till bilregistret med sin moders namn. Åklagaren har gjort gällande att hon härigenom otillbörligen främjat L.P.A:s möjligheter att tillgodogöra sig egendom som härrör från stölden eller i vart fall medverkat till att omsätta kontanterna med uppsåt att dölja dessas ursprung.

Av 23 kap. 4 § BrB följer att ansvar för stöld skall ådömas inte bara den som utfört stölden utan även annan som främjat denna genom råd eller dåd. Ansvar för medverkan enligt denna bestämmelse förutsätter emellertid att främjandet ägt rum innan stölden är avslutad. Tidigare fanns ansvar också stadgat för s.k. efterföljande delaktighet. Denna reglering upphävdes år 1942 och ersattes då av särskilt straffansvar för häleri som bl.a. avsåg att någon befattar sig med stöldgods på ett sätt som är ägnat att försvåra dess återställande och att någon bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv.

Straffansvaret för häleri enligt 9 kap. 6 § BrB utvidgades år 1991 med nya gärningsformer för att Sverige skulle uppfylla åtaganden enligt FN:s narkotikabrottskonvention. De nya bestämmelserna gavs emellertid en generell utformning så att inte endast narkotikabrott utan varje förbrott som innefattar förvärv från någon omfattas (prop. 1990/91:127 s. 36 ff.).

Den nuvarande 9 kap. 6 a § om penninghäleri tillkom år 1999 då de år 1991 införda gärningsformerna oförändrade överflyttades från 9 kap. 6 § BrB. De utgör nu punkterna 1 och 2 i första stycket av 6 a §. Punkt 1 avser otillbörligt främjande av annans möjligheter att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom och punkt 2 medverkan till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv under förutsättning att åtgärden sker med uppsåt att dölja egendomens ursprung. Enligt andra stycket i 6 a § skall också den dömas för penninghäleri som, i annat fall än som anges i första stycket, otillbörligen medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom, om åtgärden är ägnad att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning.

Vid sidan av bestämmelserna om häleri och penninghäleri finns också ett särskilt straffansvar för skyddande av brottsling (17 kap. 11 § BrB) för den som döljer den som förövat brott, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller beivras.

De straffbestämmelser som nu berörts överlappar varandra i betydande utsträckning i den meningen att en och samma gärning kan uppfylla rekvisiten enligt två eller fler av de olika straffbestämmelserna. Detta utesluter inte att en sådan gärning i vart fall som huvudregel är att bedöma som endast ett brott. Frågan blir då vilken straffbestämmelse som skall tillämpas. Av förarbetena framgår att tanken varit att häleriansvar enligt 9 kap. 6 § konkurrerar ut penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § (prop. 1998/99:19 s. 70) och skyddande av brottsling enligt 17 kap. 11 § och att penninghäleri konkurrerar ut skyddande av brottsling (prop. 1990/ 91:127 s. 55). Såvitt avser penninghäleri framgår vidare av den uttryckliga subsidiaritetsklausulen i andra stycket att ansvar enligt första stycket konkurrerar ut ansvar enligt andra stycket.

Som angetts ovan är ansvaret för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § första stycket uppdelat i två punkter som också dessa i betydande utsträckning överlappar varandra. Med den gärningsbeskrivning som låg till grund för åklagarens talan i tingsrätten förelåg inte förutsättningar för att pröva frågan om ansvar annat än i förhållande till punkt 2 för medverkan till omsättning av egendom som härrör från brottsligt förvärv. I hovrätten justerade åklagaren gärningsbeskrivningen så att den även omfattade överträdelse enligt punkt 1 bestående i otillbörligt främjande av annans möjligheter att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv. Hovrätten har fällt till ansvar enligt punkt 2.

I HD har riksåklagaren justerat gärningsbeskrivningen på sätt som angivits ovan vilket innebär att ansvar görs gällande i första hand enligt punkt 1 och i andra hand enligt punkt 2. Utformningen av gärningsbeskrivningen kan antas vara ett uttryck för uppfattningen att punkt 2 är att betrakta som subsidiär i förhållande till punkt 1 och att prövningen av ansvarspåståendet därför skall ske i den i gärningsbeskrivningen angivna ordningen.

Att en straffbestämmelse innehåller alternativa rekvisit innebär inte i sig att dessa är att uppfatta som skilda brottstyper mellan vilka ett egentligt konkurrensförhållande råder. Detta kan gälla även när rekvisiten är fördelade på särskilda punkter. Så t.ex. är narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen indelat i sex punkter (varav vissa i sin tur innefattar alternativa rekvisit) som i betydande utsträckning överlappar varandra. I motiven framhålls att det i sådana fall självfallet måste framgå av gärningsbeskrivning och domskäl vari det straffbara förfarandet bestått. Däremot har inte avsikten varit att någon viss punkt skall behöva citeras i själva domslutet; det är tillräckligt att paragrafen åberopas. (Se prop. 1982/83:141 s. 32 f.)

Den huvudsakliga skillnaden mellan punkt 1 och punkt 2 i 9 kap. 6 a § BrB synes vara den att punkt 2 endast avser medverkan till vissa särskilt angivna förfaranden som, enligt vad som anges i motiven (prop. 1990/91:127 s. 55) typiskt sett går ut på att underlätta för någon att behålla vad han förvärvat genom brottslig verksamhet samt dessutom förutsätter ett överskjutande uppsåt. Punkt 1 innehåller däremot inte någon begränsning av de förfaranden som kan föranleda ansvar och förutsätter dessutom inte något överskjutande uppsåt. Så länge som någon främjat annans möjligheter att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom föreligger förutsättningar för ansvar men med den begränsningen att främjandet måste ha varit otillbörligt. Sett från den utgångspunkten framstår punkt 1 närmast som ett slags reservstadgande avsett att fånga in särskilt straffvärda förfaranden som inte omfattas av punkt 2, något som kan tala för att punkterna egentligen bort tas upp i omvänd ordning. Så är också fallet med de bestämmelser i FN:s narkotikabrottskonvention som närmast motsvarar de bägge punkterna liksom också i lagförslaget i den departementspromemoria (Ds 1990:53) som låg till grund för lagregleringen. Någon förklaring till den ändrade ordningen ges inte i den ursprungliga propositionen och inte heller i den proposition då regleringen flyttades över till 9 kap. 6 a §. Det kan mot den bakgrunden inte antas att den valda ordningen är avsedd att ge uttryck för någon regelrätt subsidiaritet mellan punkterna. Inte heller i övrigt synes det finnas anledning att uppfatta de olika punkterna som skilda brottstyper som skall prövas i viss ordning eller som behöver anges i domslutet.

Ansvar enligt punkt 2 förutsätter enligt lagtexten att den tilltalade medverkat till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med viss egendom. Exemplifieringen kan framstå som något överraskande mot bakgrund av betoningen i förarbetena att fråga skall vara om förfaranden som ”typiskt sett går ut på” att dölja att viss egendom härrör från brott. En normal och vardaglig överlåtelse eller omsättning av egendom synes inte utan vidare kunna anses utgöra en åtgärd som typiskt sett går ut på att dölja att egendomen härrör från brott (jfr prop. 1998/99:19 s. 31). Att omsättning och överlåtelse ändå nämns som exempel utan någon kvalifikation eller annan avgränsning torde ha sin bakgrund i att ”omsättning och överlåtelse” används i den svenska översättningen av den närmast motsvarande bestämmelsen (artikel 3.b.i) i FN:s narkotikabrottskonvention trots att originalets ”conversion and transfer” torde vara avsett att ge uttryck för en starkare begränsning av de åsyftade förfarandena. Det anförda talar för att lagbestämmelsen bör ges en restriktiv tillämpning. Även med beaktande härav får det emellertid anses stå klart att en betalning med 155 000 kr i stulna kontanter måste anses innefatta sådan omsättning av egendom som avses i paragrafen. Klart är också att J.A. medverkat till denna omsättning genom att underteckna anmälan till bilregistret med sin moders namn.

För att J.A. skall kunna dömas till ansvar för penninghäleri enligt 6 a § första stycket 2 krävs vidare att hon hade uppsåt till att de kontanter som brukades för bilköpet härrörde från brottsligt förvärv. Det har inte i målet framkommit att L.P.A. skulle ha informerat henne om stölden eller att hon på annat sätt skulle känna till denna. För uppsåt i denna del krävs emellertid inte att den tilltalade haft någon faktisk kännedom om det förbrott som egendomen härrör från. Av utredningen i målet framgår att J.A. vid tiden för de aktuella händelserna hade levt tillsammans med L.P.A. i cirka två år och att hon hade kännedom om hans ekonomiska förhållanden och livssituation i övrigt: han var sjukpensionär, använde droger, hade vid åtskilliga tillfällen dömts för brott och försörjde dem delvis med pengar från kriminell verksamhet. Även om L.P.A. enligt egna uppgifter hade viss inkomst av att handla bl.a. med bilar får det mot den angivna bakgrunden anses stå klart att hon insett att de 155 000 kr som hon, enligt vad hon medgett i HD såg räknas upp som betalning för bilen vid köpetillfället härrörde från brottsligt förvärv.

För ansvar krävs vidare ett överskjutande uppsåt på så sätt att J.A:s medverkan skall ha skett med uppsåt ”att dölja egendomens ursprung”. Överskjutande uppsåt innebär typiskt sett att gärningen skall ha företagits med viss avsikt eller visst syfte. Enligt den närmast motsvarande bestämmelsen i narkotikabrottskonventionen krävs också ett direkt uppsåt; gärningen skall ha skett ”för att dölja eller maskera egendomens olagliga ursprung” (”for the purpose of concealing or disguising the illicit origin of the property”). Den svenska lagtexten har däremot utformats så att även s.k. indirekt uppsåt och likgiltighetsuppsåt i och för sig är tillräckligt för ansvar. Det kan antas att detta främst skett för att täcka den situationen att den tilltalade, utan att själv ha direkt uppsåt att dölja egendomen, medverkar till ett förfarande i medvetande om att huvudmannen har direkt uppsåt att dölja egendomen. Utvidgningen i förhållande till ett krav på direkt uppsåt inskränker sig emellertid inte till denna situation utan täcker i princip varje situation då den tilltalade handlat i medvetande om att hans medverkan, så som han föreställt sig dess effekter, kommer att bidra till att egendomens ursprung döljs eller att det föreligger en risk för sådan effekt som han är likgiltig inför.

Det bör emellertid betonas att den relevanta effekten, för vilken den tilltalade vid sin medverkan måste ha insett risken (jfr HD:s dom den 11 november 2005 i mål B 1598-04, NJA 2005 s. 732), är att egendomens ursprung döljs. Därmed avses uppenbarligen något mer än ett främjande av ”möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen” (jfr punkt 1). En sedvanlig omsättning av egendom kan inte generellt sett anses innebära att egendomens ursprung döljs även om den innebär ett främjande av möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendomen.

I förevarande fall avviker omsättningen av de stulna kontanterna från vad som är normalt genom att den inköpta bilen formellt angetts som inköpt av annan än L.P.A. Av utredningen får också anses framgå att ett syfte med detta varit att dölja kontanternas ursprung samt att J.A. var medveten om detta när hon undertecknade anmälan till bilregistret med sin moders namn. Hon har således haft ett sådant överskjutande uppsåt som krävs för ansvar enligt 9 kap. 6 a § första stycket 2.

Klart är också att hon genom sitt handlande främjat möjligheterna för L.P.A. att tillgodogöra sig värdet av de stulna kontanterna och att detta främjande, trots att J.A. var gift med L.P.A. (jfr 17 kap. 11 § tredje stycket BrB), måste anses ha varit otillbörligt. Förutsättningar för ansvar föreligger således även enligt 9 kap. 6 a § första stycket 1. Uppenbart är dock att hennes handlande endast är att bedöma som ett brott.

Påföljd

J.A. dömdes senast den 21 juni 2005 av hovrätten för Västra Sverige för tillgrepps- och narkotikabrott till skyddstillsyn med särskild behandlingsplan. Som alternativstraff angavs fängelse i fem månader. Domen har vunnit laga kraft.

Av personutredningen i målet framgår att J.A. sköter sina åligganden enligt behandlingsplanen. Det får antas att den ådömda skyddstillsynen kan bidra till att hon avhåller sig från fortsatt brottslighet. Hinder med hänsyn till brottets straffvärde eller art föreligger inte mot att påföljden får omfatta även det brott som hon nu döms för. Det alternativa fängelsestraffet bör därvid höjas till sex månader.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom beträffande J.A. på så sätt att HD ogillar åtalet för urkundsförfalskning samt dömer J.A. för penninghäleri enligt 9 kap. 6 a § första stycket BrB och med tillämpning av 34 kap. 1 § första stycket 1 samma balk förordnar att tidigare ådömd skyddstillsyn (Hovrättens för Västra Sverige dom den 21 juni 2005 i mål B 1886-05) skall avse även detta brott. Hade påföljden i stället bestämts till fängelse skulle för den samlade brottsligheten sex månader ha dömts ut.

Justitierådet Victor var skiljaktig när det gällde frågan om ansvar för urkundsförfalskning och anförde: Utredningen här är i allt väsentligt densamma som i hovrätten när det gäller frågan om ansvar för urkundsförfalskning. Jag finner inte anledning att göra någon annan bedömning än den som hovrätten gjort. J.A. skall således enligt min mening fällas till ansvar även för urkundsförfalskning.

HD:s dom meddelad: den 17 mars 2006.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-03-17

Målnummer:
B71-05