Resning har ansetts kunna beviljas i ett domvilloärende. Fråga om sökanden haft giltig ursäkt för att inte tidigare ha åberopat ny bevisning.


Lagrum:
58 kap. 1 § första stycket 3 och 59 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)

Kronofogdemyndigheten i Stockholm meddelade den 20 augusti 1998, efter ansökan om betalningsföreläggande, utslag i ett mål mellan Hoist Kredit AB och H.Ö. Utslaget vann laga kraft.

H.Ö. yrkade i Svea hovrätt att utslaget skulle undanröjas på grund av domvilla eftersom han inte delgivits betalningsföreläggandet. I beslut den 23 juni 2005 avslog hovrätten hans klagan över domvilla. HD fann i beslut den 8 september 2005 inte skäl att meddela prövningstillstånd i ärendet.

Högsta domstolen

H.Ö. ansökte om resning och klagade över domvilla beträffande Svea hovrätts beslut den 23 juni 2005. Han klagade också över domvilla beträffande HD:s beslut den 8 september 2005.

HD förordnade i beslut den 22 november 2005, till dess annat föreskrevs, att vidare åtgärder för verkställighet av kronofogdemyndighetens utslag inte fick ske.

AK Hansa AB, som övertagit Hoist Kredit AB:s talan, motsatte sig resning och undanröjande på grund av domvilla.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Charlotta Riberdahl, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl

Svea hovrätt har i sitt beslut avslagit H.Ö:s klagan över domvilla. Beslutet får anses utgöra ett sådant avgörande som i och för sig kan bli föremål för såväl resning som klagan över domvilla (jfr NJA 1988 s. 666).

För resning på grund av när det - som i nu aktuellt ärende - framkommit ny bevisning krävs enligt 58 kap. 1 § andra stycket RB att sökanden gör sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa bevisningen eller att han har haft giltig ursäkt för att inte göra det.

H.Ö. har själv disponerat över möjligheterna att framskaffa den bevisning som nu åberopas i HD:s resningsärende. Han måste ha förstått betydelsen av denna för frågan om delgivning. Han har inte åberopat någon godtagbar anledning till varför han inte skaffat fram bevisningen inom ramen för den tidigare extraordinära processen i hovrätten. Hans ansökan om resning skall därför avslås.

De omständigheter som H.Ö. anfört till stöd för sin klagan över domvilla utgör inte skäl för att undanröja vare sig Svea hovrätts eller HD:s beslut. Även H.Ö:s klagan över domvilla skall därför avslås.

HD:s avgörande

HD avslår resningsansökningen och klagan över domvilla.

Vad HD förordnat om inhibition skall inte längre gälla.

HD (justitieråden Munck, Regner och Blomstrand) meddelade den 14 februari 2006 följande beslut:

Skäl

Som grund för sitt påstående att domvilla förekommit i hovrätten har H.Ö. anfört att hovrätten inte beredde honom tillfälle att yttra sig över handlingar som hovrätten hade inhämtat från kronofogdemyndigheten samt att hovrätten inte beredde honom tillfälle att åberopa bevisning.

Av vad H.Ö. anförde i sin klagoskrift till hovrätten framgick att han kände till innehållet i kronofogdemyndighetens utslag och dagboksblad, som var de enda handlingar hovrätten hade infordrat. I hans inlaga fanns ingenting som tydde på att han avsåg att åberopa bevisning. Hovrätten saknade då anledning att bereda H.Ö. tillfälle att yttra sig över handlingarna eller att åberopa bevisning. H.Ö. har alltså inte visat att det har förekommit domvilla i hovrätten.

H.Ö:s påstående om domvilla i HD har sin grund i att han den 5 september 2005 begärde förnyat anstånd, att HD i en skrivelse till honom den 6 september 2005 förklarade att frågan om anstånd skulle komma att avgöras vid föredragning i HD samt att HD den 8 september 2005 dels avslog hans begäran om anstånd, dels inte fann skäl att meddela prövningstillstånd. H.Ö. har gjort gällande att HD brustit i sin serviceskyldighet då domstolen inte berett honom tillfälle att svara på domstolens underrättelse den 6 september 2005.

Särskilt med hänsyn till de omständigheter som H.Ö. åberopade till stöd för sin begäran om anstånd och som berörs närmare i det följande kan det visserligen sägas att HD avgjorde ärendet väl snabbt efter det att domstolen skickat honom skrivelsen den 6 september 2005. Det är dock inte fråga om ett sådant rättegångsfel som utgör domvilla.

Emellertid har H.Ö. också ansökt om resning i hovrättens ärende om domvilla. Han har givit in kopior av hotellnotor och en handling från polisen i Senegal till styrkande av att han vistades i Senegal under tiden juli-september 1998 och således inte kunnat bli delgiven i Sverige den 5 augusti 1998 så som anges i kronofogdemyndighetens utslag.

I rättsfallet NJA 1986 s. 666 fastslog HD att resning kan komma i fråga beträffande beslut om avslag på en tidigare resningsansökan, om åtgärden fyller en praktisk funktion. På motsvarande sätt får det anses vara möjligt att få resning i ett ärende om domvilla. I förevarande fall har H.Ö. intresse av resning i det tidigare domvilloärendet, eftersom tiden för att på nytt klaga över domvilla avseende kronofogdemyndighetens utslag har gått ut.

Enligt 58 kap. 1 § första stycket 3 RB får resning beviljas, om sökanden åberopar en omständighet eller ett bevis som inte tidigare har förebringats och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Bland de handlingar som H.Ö. har givit in i HD finns ett kvitto, enligt vilket H.Ö. har betalat för en hotellvistelse i Dakar, Senegal, under tiden den 31 juli-den 17 augusti 1998. Med hänsyn till detta kvitto och annan utredning som H.Ö. åberopat får det anses sannolikt att H.Ö. inte befann sig i Sverige den 5 augusti 1998, då han enligt kronofogdemyndighetens handlingar skulle ha delgivits föreläggandet i målet om betalningsföreläggande genom bud. Förutsättningar för resning enligt det nyssnämnda lagrummet får därmed anses vara för handen.

För att resning skall få beviljas måste emellertid enligt den nämnda paragrafens andra stycke sökanden även göra sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat avgörandet eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det.

H.Ö. åberopade inte de aktuella handlingarna i domvilloärendet i hovrätten. Däremot förklarade han i sin inlaga till HD den 5 september 2005 att han hade hittat handlingar som han trott vara förlorade och som visade att han varit utomlands från juli till september 1998. Han angav också att han inte hade lyckats få kontakt med sin advokat och att ett annat ombud som han tidigare hade anlitat hade drabbats av sjukdom. Han anhöll om förlängt anstånd för att kontakta en ny advokat och ombesörja översättning av de utländska handlingarna.

I 56 kap. RB, som enligt 59 kap. 3 § samma balk skall tillämpas i fråga om klagan över domvilla, föreskrivs inga begränsningar i möjligheten att åberopa nya omständigheter och bevis i HD. H.Ö. skulle i och för sig också ha haft möjlighet att ge in de aktuella handlingarna till HD före domstolens beslut i frågan om prövningstillstånd, i vart fall i samband med att han den 5 september 2005 begärde förnyat anstånd. Emellertid måste beaktas att han i det läget enligt vad han uppgivit tillfälligt saknade ombud. Med hänsyn härtill och till att H.Ö. genom HD:s beslut att avslå hans begäran om anstånd och att inte meddela prövningstillstånd härefter hindrades från att åberopa de nya bevisen i domvilloärendet får han anses ha haft giltig ursäkt att inte göra det (jfr Fitger, Rättegångsbalken s. 58:26).

På grund av det anförda skall resning beviljas och domvilloärendet på nytt tas upp i hovrätten.

HD:s avgörande

HD avslår H.Ö:s klagan över domvilla.

HD beviljar resning i Svea hovrätts ärende Ö 4559-05 och förordnar att ärendet åter skall tas upp i hovrätten.

HD:s inhibitionsbeslut skall bestå.

Referenten, justitierådet Lundius, och justitierådet Skarhed var skiljaktiga på sätt framgår av följande yttrande: Vi instämmer med majoriteten t.o.m. det stycke i skälen som slutar ”eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det”. Därefter anför vi följande: H.Ö. har själv disponerat över möjligheterna att framskaffa den bevisning som nu åberopas i resningsärendet. Han måste redan när han klagade över domvilla i hovrätten ha förstått betydelsen av denna bevisning för frågan om delgivning. H.Ö. har i den tidigare extraordinära processen först i samband med sitt överklagande till HD av hovrättens avslag på hans besvär över domvilla nämnt att han hittat handlingar som han trodde var förlorade och som skulle utvisa att han var utomlands vid delgivningstidpunkten, men han har inte gett in dem. H.Ö. kan inte anses ha gjort sannolikt att han inte i det tidigare domvilloärendet, vare sig i hovrätten eller i HD, kunnat åberopa det nu ingivna kvittot eller att han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det. Hans ansökan om resning skall därför avslås.

HD:s beslut meddelades: den 14 februari 2006.

Mål nr: Ö 4330-05.

Lagrum: 58 kap. 1 § första stycket 3 och 59 kap. 3 § RB.

Rättsfall: NJA 1986 s. 666.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2006-02-14

Målnummer:
Ö4330-05