Frågor om beräkning och jämkning av trafikförsäkringsavgift.


Lagrum:
34 § trafikskadelagen (1975:1410)

Landskrona tingsrätt

Trafikförsäkringsföreningen väckte vid Landskrona tingsrätt talan mot G.B. och yrkade förpliktande för henne att till föreningen utge trafikförsäkringsavgift med 467 kr jämte ränta.

G.B. bestred käromålet. Hon vidgick dock att trafikförsäkring hade saknats under perioden den 12 april 2000 till och med den 25 april 2000.

Tingsrätten (tingsnotarien Patricia Nilsson) anförde i dom den 11 maj 2001:

Trafikförsäkringsföreningen har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande: G.B. är registrerad ägare av fordonet BUW 810 sedan den 12 april 2000. Trafikförsäkring tecknades den 25 april 2000, varför fordonet varit oförsäkrat under perioden den 12 april 2000 till och med den 25 april 2000, vilket resulterade i en trafikförsäkringsavgift om 667 kr. Enär G.B. har inbetalat 200 kr återstår 467 kr att betala. Höjning av trafikförsäkringsavgiften skedde den 1 juli 1999, varefter beräkning av avgiften baseras på den högsta premien för personbil hos något försäkringsbolag med tillägg av tio procent. DIAL försäkringsaktiebolag debiterar en premie som är så pass hög för personbil att dagavgiften för trafikförsäkringen blir 51 kr 31 öre.

G.B. har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande: Trafikförsäkringsföreningens beräkning ifrågasätts och hon betvivlar att så pass hög avgift i verkligheten har tagits ut. Hon utgör inte någon särskild risk i trafiken. Hennes make har tidigare använt den aktuella bilen som tjänstebil, varpå hon blev ägare till bilen föregående år. Familjen har således haft bilen i sin besittning under en längre tid. Vägverket meddelade den 20 april 2000 att bilen var oförsäkrad. Hon hade dock ingen möjlighet att teckna någon försäkring denna dag, eftersom det var skärtorsdag och posten dessutom inte delades ut förrän efter kl. 13.00. Hon tecknade istället försäkring närmast följande vardag. Den försäkring som var tecknad för bilen innan hon övertog densamma löpte inte ut förrän den 1 juni 2000, varför hon inte hade anledning tro att något skulle förändras i denna fråga. Några skriftliga handlingar finns ej beträffande överlåtelsen, utan köpeskillingen drogs direkt från hennes makes delägarkonto hos KPMG Bohlins. Påskdagarna skall i vart fall räknas av från trafikförsäkringsavgiften. Det är riktigt att överlåtelsedagen är den 12 april 2000.

Trafikförsäkringsföreningen har genmält: Trafikförsäkringsplikt uppstår den dag bilen förvärvas, och inte den dag registreringsbevis tillsänds köparen. Det är möjligt att teckna försäkring även på helgdagar och för det fall så inte sker måste man i vart fall avställa fordonet. Med ”särskild risk” avses sådana personer som exempelvis förorsakar tio olyckor på ett år. Den premie som avgiften här har baserats på avser ej en person som utgör en särskild risk. Huruvida någon har betalt denna premie har föreningen ingen vetskap om.

Domskäl

Trafikförsäkringsföreningen har som skriftlig bevisning åberopat premieexempel för personbil i privatbruk från DIAL försäkringsaktiebolag.

G.B. har såsom skriftlig bevisning åberopat mellan parterna förd skriftväxling.

Tingsrättens bedömning

I målet är ostridigt, att G.B. förvärvade personbilen BUW 810 den 12 april 2000, samt att bilen saknade trafikförsäkring under perioden den 12 april 2000 till och med den 25 april 2000.

Trafikförsäkringsplikten fullgörs enligt huvudregeln i 2 § trafikskadelagen av fordonets ägare. För det fall föreskriven trafikförsäkring saknas för ett motordrivet fordon som är registrerat i bilregistret och som inte är avställt har Trafikförsäkringsföreningen rätt till gottgörelse av den försäkringspliktige i form av en trafikförsäkringsavgift. Trafikförsäkringsavgiften bestäms enligt 31 § trafikskadelagen på grundval av de årspremier för trafikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikförsäkring har saknats. Avgiften får med tio procent överstiga högsta försäkringspremie för fordon av samma fordonsslag och med samma användningssätt som det oförsäkrade fordonet. Med fordonsslag avses bl.a. personbil. Fordonets fabrikat och årsmodell skall således inte påverka avgiften och detsamma gäller fordonsägarens bosättningsort. Som tingsrätten inledningsvis konstaterat blev G.B. registrerad ägare till den aktuella personbilen den 12 april 2000. Trafikförsäkring tecknades dock inte förrän den 25 april 2000. Mot bakgrund härav är G.B. skyldig att betala trafikförsäkringsavgift till Trafikförsäkringsföreningen för den tid bilen saknat försäkring. Den avgift Trafikförsäkringsföreningen tagit ut har baserats på ett premieexempel för personbil i privatbruk från DIAL försäkringsaktiebolag, varur framgår att årspremien för en Porsche som används i privatbruk är 17 024 kr. Tingsrätten finner ej skäl att ifrågasätta det beräkningssätt Trafikförsäkringsföreningen använt sig av vid fastställandet av den avgift G.B. skall betala och något utrymme för jämkning av aktuell avgift finns ej, enär några särskilda skäl därtill ej föreligger. Käromålet skall således bifallas.

Domslut

G.B. förpliktades att till Trafikförsäkringsföreningen utge 467 kr jämte ränta.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

G.B. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av käromålet.

Trafikförsäkringsföreningen bestred ändring.

Hovrätten (hovrättspresidenten Lars-Göran Engström, hovrättsrådet Jan E. Olsson och hovrättsassessorn Jacob Heister, referent) anförde i dom den 23 januari 2003:

Domskäl

Frågan i målet är om G.B. är skyldig att betala trafikförsäkringsavgift för perioden 12 april till och med den 25 april 2000 med högre belopp än vad hon redan erlagt, 200 kr.

G.B. har motsatt sig att det av Trafikförsäkringsföreningen lämnade premieexemplet skall läggas till grund för bestämmandet av avgiftens storlek och har som grund härför angett att premien ej tagits ut i verkligheten. Hon har gjort gällande att det ej är frågan om en tillämpad premie på sätt som avses i 31 § andra stycket trafikskadelagen (1975:1410).

Enligt angivna lagrum skall trafikförsäkringsavgiften bestämmas på grundval av de årspremier för trafikförsäkring som tillämpats här i landet under den tid trafikförsäkringen saknats. Lagrummet fick sin nuvarande lydelse år 1999. Tidigare grundades avgiftsberäkningen på en indelning av fordon inte bara i fordonsslag utan också i riskklasser. Därvid spelade fordonets fabrikat och årsmodell in samt ägarens boningsort. Genom den nuvarande lydelsen skall vid bestämmande av trafikförsäkringsavgiftens storlek hänsyn endast tas till vilket fordonsslag det oförsäkrade fordonet tillhör samt fordonets användningssätt. Detta beräkningssätt innebär ett större mått av schablonisering än det tidigare.

I förarbetena som föregick lagändringen konstaterade departementschefen (prop. 1998/99:42 s. 20) ”att den föreslagna schabloniseringen medför betydligt högre trafikförsäkringsavgifter för många fall. I vissa situationer kan beräkningssättet leda till avgifter som är flera gånger högre än den premie som den försumlige försummat att betala.” … … ”Emellertid talar flera omständigheter enligt regeringen för en ökad schablonisering i beräkningen. Det nuvarande beräkningssättet är krångligt och resurskrävande, medan det föreslagna systemet skulle bli enklare och därmed billigare. Trafikförsäkringsavgiften bör inte i första hand ses som ett alternativ till den premie som skulle ha erlagts utan som en sanktion mot dem som inte lojalt bidrar till det skydd för trafikanterna som systemet med en obligatorisk trafikförsäkring ger. Det finns inte skäl för en långtgående differentiering på den grunden att det skulle finnas något omedelbart samband mellan å ena sidan trafikförsäkringspremien för ett visst fordon och å andra sidan de kostnader som det ifrågavarande fordonet orsakar som oförsäkrat.”

Enligt hovrättens mening kan inte lydelsen av 31 § andra stycket trafikskadelagen anses innefatta ett krav på att det försäkringsbolag som haft den högsta årspremien för ett fordon av samma fordonsslag och användningssätt som det oförsäkrade också verkligen tecknat ett försäkringsavtal för ett sådant fordon som avses med premieuppgiften. En sådan ordning skulle dessutom komplicera tillämpningen av systemet på ett sätt som inte var avsikten vid den senaste lagändringen.

Liksom tingsrätten godtar hovrätten det beräkningssätt som Trafikförsäkringsföreningen använt sig av vid fastställande av den avgift som G.B. skall betala. Eftersom några skäl för jämkning inte föreligger skall tingsrättens domslut fastställas.

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

G.B. överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet.

Trafikförsäkringsföreningen bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Katarina Delin, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Frågan i målet gäller i vilken utsträckning G.B. är skyldig att erlägga trafikförsäkringsavgift för perioden från den 12 april 2000 till och med den 25 april 2000.

Trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och ej är avställt. Försäkringsplikten skall fullgöras av fordonets ägare. Detta framgår av 2 § trafikskadelagen (1975:1410). G.B. har ostridigt varit ägare till fordonet BUW 810 under den aktuella perioden.

G.B. har anfört att hon haft uppfattningen att trafikförsäkring för fordonet tecknats och betalts av den tidigare ägaren. Det förhållandet att annan tecknat försäkring och erlagt försäkringspremie befriar emellertid inte fordonsägaren från försäkringsplikten (NJA 1986 s. 758). G.B. har således, såsom ägare, haft att teckna försäkring för fordonet den 12 april 2000.

Enligt 31 § första stycket trafikskadelagen i dess lydelse före den 20 januari 2003 har Trafikförsäkringsföreningen rätt till gottgörelse (trafikförsäkringsavgift) av den försäkringspliktige för tid när denne underlåtit att fullgöra sin försäkringsplikt. (Bestämmelsen finns numera i 34 § trafikskadelagen; fortsättningsvis hänvisas endast till 31 § i dess äldre lydelse.) Trafikförsäkringsavgift bestäms, enligt andra stycket samma paragraf, på grundval av de årspremier för trafikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikförsäkring saknats. Avgiften får med tio procent överstiga högsta försäkringspremie för fordon av samma fordonsslag och med samma användningssätt som det oförsäkrade fordonet; när bestämmelsen om trafikförsäkringsavgift infördes 1978 föreskrevs att avgiften fick med tio procent överstiga högsta försäkringspremie för fordon av samma beskaffenhet och geografiska anknytning som det oförsäkrade fordonet. Den dåvarande beräkningsmetoden var knuten till Försäkringsinspektionens, sedermera Finansinspektionens, föreskrifter om riskklassindelning. Försäkringsanstalterna var skyldiga att innan de började driva trafikförsäkringsrörelse lämna uppgift till inspektionen om de premiesatser anstalterna avsåg att tillämpa samt att vid ändring av premiesatser genast anmäla detta till inspektionen (1 § första och andra styckena trafikförsäkringsförordningen [1976:359] i dess lydelse före den 1 juli 1995). - Riskklassindelningen upphörde 1995. Till följd därav ändrades bestämmelsen om trafikförsäkringsavgift den 1 juli 1999, varvid den erhöll sin nuvarande lydelse.

En fråga i målet gäller vad som avses med ”årspremier för trafikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikförsäkring har saknats”. Trafikförsäkringsföreningen har hävdat att det är vid den tiden gällande premietariff som skall läggas till grund för avgiften. G.B. har gjort gällande att lagtexten skall tolkas så att därmed avses premie som faktiskt tagits ut i Sverige under det aktuella året.

I motiven uttalas beträffande bestämmande av trafikförsäkringsavgift att för det fall årspremien skulle höjas under den tid för vilken trafikförsäkringsavgift skall utgå får den högre premien beaktas endast för tiden efter denna höjning och att trafikförsäkringsavgifterna, när försäkringspremierna varierar mellan olika försäkringsanstalter, får grundas på de högsta försäkringspremier som tillämpas av någon av anstalterna. Vidare framgår att tabeller för beräkning av trafikförsäkringsavgifterna i olika fall förutsattes fastställas av Trafikförsäkringsföreningen samt att departementschefen ansåg sig kunna räkna med att föreningen på begäran skulle tillställa den som krävs på avgift den avgiftstaxa som är tillämplig för fordonet (NJA II 1977 s. 356-358). Avsikten synes således ha varit att trafikförsäkringsavgifter skall bestämmas med utgångspunkt i tabeller eller taxor som fastställts för trafikförsäkringspremier. En sådan tolkning anknyter till den då gällande, ovan nämnda, ordningen med förhandsinformation till Försäkringsinspektionen om vilka premier som skulle komma att tillämpas.

För en sådan tolkning talar även ändamålsskäl. Skador som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon kan ersättas även när trafikförsäkring saknas, med vissa begränsningar för sakskada som tillfogats den försäkringspliktige. Samtliga försäkringsanstalter som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring eller som hade anmält avsikt att meddela trafikförsäkring genom viss gränsöverskridande verksamhet svarar då solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits (16 § trafikskadelagen). Denna skaderegleringsverksamhet handhas av Trafikförsäkringsföreningen. I motiven anges avsikten vara att trafikförsäkringsavgifterna skall komma försäkringsanstalterna till godo och att den del av avgifterna som inte går åt för att täcka administrationskostnaderna för avgiftssystemet bör användas för att reducera försäkringsanstalternas bidrag till föreningens skaderegleringsverksamhet och därigenom indirekt komma de lojala försäkringstagarna till godo (NJA II 1977 s. 354-355, prop. 1977/78:16 s. 50). En ordning som innebär att trafikförsäkringsavgift skall bestämmas på grundval av årspremie för trafikförsäkring som faktiskt tagits ut under den tid som trafikförsäkring saknats skulle medföra betydande kostnader för att i varje enskilt fall fastställa vilka premier som tagits ut. En sådan ordning skulle följaktligen motverka syftet med att trafikförsäkringsavgifterna skall bidra till finansieringen av den nyss nämnda skaderegleringsverksamheten. Trafikförsäkringsavgift bör således bestämmas med utgångspunkt i fastställda taxor eller tabeller för trafikförsäkringspremier.

G.B. har vidare framhållit att hon inte utgör någon särskild risk i trafiken, medan det premieexempel som lagts till grund för beräkningen av trafikförsäkringsavgiften avsett en Porsche 928 ägd av en 19-årig man bosatt i Stockholm.

De grunder för beräkning av trafikförsäkringsavgift som infördes 1999 (se ovan) medför att någon differentiering med hänsyn till fabrikat, årsmodell och geografisk zon inte längre skall göras (NJA II 1999 s. 402). Detta innebär, som framhölls i motiven, ett större mått av schablonisering än det som tillämpats tidigare (prop. 1998/99:42 s. 20). Det förhållandet att G.B:s fordon och hennes bosättningsort avviker från dem som angivits i premieexemplet saknar således betydelse vid bestämmande av trafikförsäkringsavgift.

När bestämmelsen om trafikförsäkringsavgift infördes 1978 gjordes inga uttalanden i motiven om betydelsen av sådana faktorer som ålder och kön vid fastställande av premie som skall läggas till grund för bestämmande av trafikförsäkringsavgift. Däremot uttalades att vissa faktorer som i det särskilda fallet kan inverka på försäkringspremierna inte skall beaktas, som bonus- eller nykterhetsrabatt som fordonsägaren kunnat få om han tagit trafikförsäkring, och att variationer i premierna som hänför sig till körsträcka inte skulle beaktas utan att till grund för avgiften skulle läggas premien i den högsta körsträckeklassen (NJA II 1977 s. 357). Inte heller i samband med 1999 års lagändring förekom några motivuttalanden om betydelsen av ålder och kön.

Enligt Trafikförsäkringsföreningen beaktar flertalet försäkringsbolag vid fastställande av trafikförsäkringspremier i dag premiefaktorer knutna till såväl fordonets beskaffenhet (t.ex. vikt och utrustning) och användningssätt som till försäkringstagaren (t.ex. geografiskt hemvist, körkortstid, kön, ålder, körsträcka, intjänad bonus). Trafikförsäkringsföreningen har vidare uppgivit att den närmare tillämpningen av dessa faktorer kan variera avsevärt mellan olika försäkringsbolag, att i dag tillämpas en indelning i 19 olika avgiftsgrupper, att om en rapporterad premie inom en sådan grupp markant avviker från andra bolags premietariffer läggs denna premie inte till grund för avgiftsberäkningen samt, som belysning av detta, att trafikförsäkringsavgiften i oktober 2003 beräknades på grundval av en lägre premie än den högsta möjliga i tolv av dessa avgiftsgrupper.

Vad som framkommit om fastställande av premie att läggas till grund för bestämmande av trafikförsäkringsavgift talar emot att försäkringstagarens ålder och kön i det åberopade premieexemplet kan ha medfört en avvikande hög premie.

I 31 § andra stycket sista meningen trafikskadelagen föreskrivs att förhöjning av premien på grund av sådana omständigheter som ger anledning att anta att fordonet med hänsyn till innehavarens person utgör en särskild risk i trafiken får beaktas vid bestämmande av trafikförsäkringsavgift endast om det finns sådana omständigheter i det särskilda fallet. Bestämmelsen syftar på situationer med försäkringstagare som utgör en större risk i trafiken än som kan accepteras inom det vanliga premiesystemet. För dessa tilllämpades vid tiden för regelns tillkomst särskilda bestämmelser som grundade sig på föreskrifter av Försäkringsinspektionen. Enligt föreskrifterna skulle försäkringstagaren betala dubbel premie under två år, om hans trafikförsäkring tagits i anspråk tre gånger under ett försäkringsår i sämsta bonusklassen eller om han vid en trafikskada gjort sig skyldig till vissa allvarligare trafikbrott (NJA II 1977 s. 357). Faktorer som statistiskt sett kan vara riskhöjande, som ålder och kön, kan inte anses utgöra sådana omständigheter som ger anledning att anta att fordonet utgör en särskild risk i trafiken med hänsyn till innehavarens person i den mening som avses med bestämmelsen.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att de betydligt högre trafikförsäkringsavgifter för många fall som schabloniseringen medför, i vissa situationer flera gånger högre än den premie som den försumlige försummat att betala, har varit avsedda och accepterats med hänvisning bl.a. till avgiftens karaktär av sanktion (prop. 1998/99:42 s. 20) får premien i det premieexempel som Trafikförsäkringsföreningen åberopat anses motsvara högsta trafikförsäkringspremie som avses i 31 § andra stycket trafikskadelagen för personbil i privat bruk för den aktuella tiden.

G.B. har slutligen gjort gällande att det finns särskilda skäl att, enligt 31 § fjärde stycket trafikskadelagen, nedsätta trafikförsäkringsavgiften. Hennes redogörelse innebär i huvudsak att bilen vid hennes förvärv varit i familjen B:s besittning sedan 1997, varför hon inte upplevt köpet som att en överlåtelse skett per en viss dag, att den av Vägverket verkställda registreringen per den 12 april 2000 varit henne till handa först en vecka senare, att hon dessförinnan varit av uppfattningen att den tidigare ägarens försäkring fortfarande gällde samt att hon, när hon fått kännedom om att bilen varit oförsäkrad, tecknat försäkring så snart det varit möjligt men att mellanliggande helgdagar medfört en försening med fem dagar.

I motiven till 31 § fjärde stycket trafikskadelagen uttalas att avgiften kan sättas ned eller helt falla bort om den med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som oskäligt hård. Som exempel anges att den försäkringspliktige på grund av sjukdom inte har kunnat fullgöra sin försäkringsplikt och avgiften avsevärt överstiger vad han faktiskt skulle ha erlagt i försäkringspremier om fordonet varit trafikförsäkrat, eller att den försäkringspliktige har kunnat visa att fordonet har förvarats på ett sådant sätt att det inte har kunnat användas under den aktuella tiden (NJA II 1977 s. 358, prop. 1977/78:16 s. 51). HD har funnit särskilda skäl föreligga för jämkning då den bil som saknat försäkring utan att vara avställd varit så svårt skadad att den inte kunnat brukas och det inte heller funnits några förutsättningar för att den efter reparationer åter skulle kunna tas i bruk (NJA 1985 s. 673). Vad G.B. anfört medför inte att trafikförsäkringsavgiften i detta fall kan anses oskäligt hård på det sätt som avses med bestämmelsen. Det finns därför inte förutsättningar att sätta ned avgiften.

Med hänsyn till vad som anförts kan G.B:s överklagande inte bifallas. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Svensson, Thorsson, Regner, Calissendorff och Widebeck, referent) meddelade den 3 maj 2005 följande dom:

Domskäl

Målet gäller frågan hur hög trafikförsäkringsavgift G.B. är skyldig att betala för perioden den 12-25 april 2000 avseende en personbil med registreringsnumret BUW 810.

Av 2 § trafikskadelagen (1975:1410) framgår dels att trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och inte är avställt, dels att försäkringsplikten skall fullgöras av fordonets ägare. G.B. var ägare till den nämnda bilen under den aktuella perioden. Att någon annan än ägaren har tecknat försäkring och erlagt försäkringspremie befriar inte ägaren från försäkringsplikten (NJA 1986 s. 758). Denna ålåg således G.B.

De i målet tillämpliga bestämmelserna om trafikförsäkringsavgift fanns tidigare i 31 § trafikskadelagen. Med ikraftträdande den 20 januari 2003 har de oförändrade överflyttats till 34 § samma lag, vartill hänvisas nedan. Enligt bestämmelserna gäller bl.a. följande. Trafikförsäkringsföreningen har rätt till gottgörelse (trafikförsäkringsavgift) av den försäkringspliktige för den tid denne har underlåtit att fullgöra sin försäkringsplikt. Trafikförsäkringsavgift bestäms enligt första meningen i 34 § andra stycket på grundval av de årspremier för trafikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikförsäkring har saknats. Avgiften får enligt andra meningen i samma stycke med tio procent överstiga högsta försäkringspremie för fordon av samma fordonsslag och med samma användningssätt som det oförsäkrade fordonet. Med fordonsslag avses personbil, lastbil, buss, motorcykel, traktor, motorredskap, moped och terrängmotorfordon (tredje meningen). Förhöjning av premien på grund av omständigheter som ger anledning att anta att fordonet med hänsyn till innehavarens person utgör en särskild risk i trafiken får dock beaktas endast om det finns sådana omständigheter i det särskilda fallet (fjärde meningen i samma stycke). Domstol kan sätta ned trafikförsäkringsavgiften, om det finns särskilda skäl (34 § fjärde stycket).

Enligt 35 § trafikskadelagen gäller dessutom att den försäkringspliktige kan föreläggas vid vite att fullgöra sin försäkringsplikt.

Avgiftsordningen har dubbla syften (jfr prop. 1977/78:16 s. 51 och 53 f.). För det första har den en preventiv effekt genom att fordonsägarna har intresse av att teckna trafikförsäkring så att de undgår avgifter som är högre än trafikförsäkringspremierna. För det andra får Trafikförsäkringsföreningen genom avgifterna viss täckning för ansvaret för skador som orsakas genom fordon som saknar trafikförsäkring (jfr 16 och 33 §§ trafikskadelagen). Vidare får föreningen ersättning för kostnader för administrering av avgiftssystemet.

När trafikskadelagen infördes år 1976 föreskrevs bötesstraff för den som underlät att fullgöra sin försäkringsplikt (jfr NJA II 1976 s. 143- 145). Sanktionssystemet var emellertid inte tillräckligt effektivt och bötesstraffet ersattes år 1978 av trafikförsäkringsavgiften. De nya bestämmelserna avvek från nu gällande bestämmelser endast på så sätt att det angavs att trafikförsäkringsavgiften med tio procent fick överstiga högsta försäkringspremie för fordon av samma beskaffenhet och med samma användningssätt och geografiska anknytning som det oförsäkrade fordonet; föreskriften om vad som avses med fordonsslag fanns inte heller med. Metoden att beräkna trafikförsäkringsavgiften byggde på att Försäkringsinspektionen, sedermera Finansinspektionen, utfärdade föreskrifter om riskklassindelning och på att försäkringsbolagen var skyldiga att i förväg lämna uppgift till inspektionen om de premiesatser de avsåg att tillämpa (jfr prop. 1998/99:42 s. 19 och 21). Det var i detta system förhållandevis lätt att konstatera vilken trafikförsäkringsavgift som skulle tas ut i det enskilda fallet.

Såväl föreskrifterna om riskklassindelning som den nämnda skyldigheten upphörde år 1995. Till följd härav ändrades bestämmelserna om trafikförsäkringsavgift den 1 juli 1999, varvid de erhöll sin nuvarande lydelse. På grund av ändringarna är det idag svårare att i lagtexten se hur avgiften skall bestämmas.

Av förarbetena till de ursprungliga reglerna om trafikförsäkringsavgift framgår bl.a. följande (prop. 1977/78:16 s. 59 f.). Avgifterna differentierades med hänsyn till fordonsslag och geografiskt område. Inom flertalet fordonsslag skedde en ytterligare differentiering, t.ex. efter fordonets vikt och användningssätt. Beträffande personbilar påverkades avgifterna även av fordonets fabrikat och årsmodell. Vissa faktorer skulle emellertid inte beaktas. Som exempel nämndes bl.a. bonus samt fordonets beräknade körsträcka; till grund för avgiften fick läggas premien i den högsta körsträckeklassen. - Vissa försäkringstagare utgjorde en större risk i trafiken än som kunde accepteras inom det vanliga premiesystemet. Här avsågs försäkringstagare vilkas trafikförsäkring hade tagits i anspråk i hög omfattning eller som hade gjort sig skyldiga till allvarligare trafikbrott. För dessa gällde regler om förhöjd premie. Vid beräkning av trafikförsäkringsavgift skulle, som särskilt angavs i lagregeln, sådan förhöjning beaktas endast om de speciella förutsättningarna som uppställts för denna premie förelåg i det särskilda fallet.

Förarbetena till 1999 års ändringar innehåller bl.a. följande (prop. 1998/99:42 s. 20 f. och 43 f.). Den följsamhet till trafikförsäkringspremierna som dittills hade gällt vid beräkningen av trafikförsäkringsavgifterna kunde - sedan riskklassindelningen avskaffats - inte behållas. Ett större mått av schablonisering skulle införas. Avgifterna skulle således inte längre differentieras med hänsyn till fordonens fabrikat och årsmodeller eller fordonsägarnas bosättningsorter utan endast med beaktande av fordonsslag och användningssätt. Detta skulle i många fall medföra betydligt högre trafikförsäkringsavgifter. I vissa situationer kunde avgifterna bli flera gånger högre än de premier som de försumliga skulle ha fått betala, om de tecknat trafikförsäkring. Trafikförsäkringsavgifterna borde emellertid inte i första hand ses som ett alternativ till den premie som skulle ha erlagts utan som en sanktion mot dem som inte lojalt bidrog till det skydd för trafikanterna som systemet med en obligatorisk trafikförsäkring ger. För beräkning av trafikförsäkringsavgifterna skulle förhandsinformationen från försäkringsgivarna till Finansinspektionen om premiesättningen ersättas av efterhandsinformation till Trafikförsäkringsföreningen.

Trafikförsäkringsföreningen har beräknat den trafikförsäkringsavgift som G.B. skall betala på grundval av ett premieexempel från DIAL försäkringsaktiebolag. Exemplet avser en personbil som används för privat bruk. Årspremien är 17 024 kr och det framgår att den avser en Porsche 928 eller 968 samt att försäkringstagaren är en man som inte har fyllt 20 år och som är bosatt i Spånga församling i Stockholm. Det kan i sammanhanget anmärkas att enligt 2 § trafikförsäkringsförordningen (1976:359) premie för trafikförsäkring inte får bestämmas till högre belopp än som med erforderlig säkerhet kan anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka med tillägg för nödvändiga omkostnader.

G.B. har invänt mot beräkningen och anfört bl.a. att med uttrycket ”årspremier för trafikförsäkring som har tillämpats här i landet under den tid trafikförsäkring har saknats” i 34 § andra stycket första meningen trafikskadelagen avses premier som faktiskt har accepterats av försäkringstagare, inte hypotetiska premier som bara ingått i något försäkringsbolags tariff.

Som framgått byggde metoden att beräkna trafikförsäkringsavgifterna före 1999 års lagändring på premiesättningen hos försäkringsgivarna. Härav följer att de årspremier som då skulle läggas till grund för beräkningen var sådana som offererats av något försäkringsbolag. Den aktuella meningen i 34 § andra stycket trafikskadelagen ändrades inte år 1999. De årspremier som åsyftas i bestämmelsen är således också efter lagändringen sådana som ingått i något försäkringsbolags tariff.

G.B. har vidare anfört att hon - till skillnad från en 19-årig man bosatt i Stockholm - inte utgör någon särskild risk i trafiken och att det åberopade premieexemplet därför inte kan läggas till grund för beräkningen av den trafikförsäkringsavgift som hon skall betala.

Premieexemplet avser ett fordon av samma fordonsslag och med samma användningssätt som G.B:s fordon. Den schablonisering av beräkningen av trafikförsäkringsavgifterna som infördes genom 1999 års lagändring innebär att avgifterna inte skall differentieras med hänsyn till bl.a. fordonens fabrikat eller fordonsägarnas bosättningsort, ålder eller kön. Beräkningen av den trafikförsäkringsavgift som G.B. skall betala kan således ske på grundval av premieexemplet.

G.B. har slutligen gjort gällande att det finns särskilda skäl att sätta ned trafikförsäkringsavgiften enligt 34 § fjärde stycket trafikskadelagen. Hon har anfört i huvudsak att bilen vid hennes förvärv per den 12 april 2000 hade varit i familjen B:s besittning sedan 1997, varför hon inte upplevt köpet som att en överlåtelse skett per en viss dag, att meddelande från Vägverket om att hon hade registrerats som ägare per den 12 april 2000 varit henne tillhanda först den 20 april 2000, att hon dessförinnan varit av uppfattningen att den tidigare ägarens försäkring fortfarande gällde samt att hon, när hon fått kännedom om att bilen var oförsäkrad, tecknat försäkring så snart det varit möjligt men att mellanliggande helgdagar medfört en försening med fem dagar.

I förarbetena till den aktuella bestämmelsen (prop. 1977/78:16 s. 51 och 60 f.) uttalas att avgiften kan sättas ned eller helt falla bort om den med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt hård. Som exempel anges dels att den försäkringspliktige på grund av sjukdom inte har kunnat fullgöra sin försäkringsplikt och avgiften avsevärt överstiger vad han faktiskt skulle ha erlagt i försäkringspremier om fordonet varit trafikförsäkrat, dels att den försäkringspliktige har kunnat visa att fordonet har förvarats på ett sådant sätt att det inte har kunnat användas under den aktuella tiden. HD har funnit särskilda skäl för jämkning föreligga då en personbil som saknat försäkring varit så svårt skadad att den inte kunnat brukas och det inte heller funnits några förutsättningar för att den efter reparationer åter skulle kunna tas i bruk (NJA 1985 s. 673): (Jfr också HD:s denna dag meddelade dom i mål T 4000-02. ) Den nu behandlade bestämmelsen ändrades inte i samband med 1999 års lagändring.

Det som G.B. har anfört innebär inte att trafikförsäkringsavgiften i detta fall framstår som oskäligt hård på det sätt som förarbetena anger. Frågan kan emellertid ställas om inte det nya avgiftssystemet har fått en utformning som kan ge ett oskäligt resultat och som kan ge ett ökat utrymme att tillämpa nedsättningsregeln.

Det står klart att schabloniseringen av trafikförsäkringsavgiften i många fall medför avgifter som i jämförelse med relevanta trafikförsäkringspremier framstår som mycket höga. Det framgår dock av förarbetena att detta är ett inte oförutsett resultat. Det bör ankomma på lagstiftaren att överväga en ordning som innebär mer nyanserade beräkningar av avgifternas storlek och inte vara en uppgift för rättstillämpningen att dämpa verkningarna av nuvarande ordning.

Det finns således inte särskilda skäl att sätta ned avgiften.

Med hänsyn till vad som anförts skall hovrättens domslut fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD:s dom meddelad: den 3 maj 2005.

Mål nr: T 742-03.

Lagrum: 34 § trafikskadelagen (1975:1410).

Rättsfall: NJA 1985 s. 673 och NJA 1986 s. 758.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2005-05-03

Målnummer:
T742-03