Fråga om hovrätt varit skyldig att ta upp utvisningsfråga till prövning trots att de i överklagandet framställda yrkandena avvisats på grund av nöjdförklaring och ett yrkande angående utvisningen framställts först efter fullföljdstiden.


Lagrum:
8 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.; 51 kap. 4 § och 7 § rättegångsbalken (1942:740)

Solna tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Solna tingsrätt mot F.B. för stöld och försök till grov stöld.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Margareta Molin Stenberg) meddelade dom den 17 november 2004. F.B. dömdes i enlighet med åtalen för stöld och försök till grov stöld till fängelse tio månader. Vidare utvisades F.B. ur riket och förbjöds att återvända hit före den 17 november 2009.

Svea hovrätt

F.B. överklagade i Svea hovrätt.

Åklagaren överklagade avslutningsvis.

Hovrätten (hovrättsråden Christine Möller, referent, och Ragnar Lindgren samt tf. hovrättsassessorn Emma Regnér) anförde i beslut den 30 december 2004:

Skäl

F.B. överklagade i skrift som inkom till tingsrätten den 6 december 2004 tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för försök till grov stöld. I andra hand yrkade F.B. att hovrätten, oavsett utgången av förstahandsyrkandet, skulle döma honom till en lindrigare påföljd.

Hovrätten har under målets handläggning uppmärksammats på att F.B. redan den 19 november 2004 förklarat sig avstå från talan mot domen såvitt angår den ådömda påföljden (nöjdförklarat sig) och att verkställighet av påföljden påbörjades samma dag. Nöjdförklaringen avsåg inte förordnandet om utvisning.

Hovrätten kan inte pröva F.B:s överklagande i de delar hans yrkanden omfattas av den tidigare avgivna nöjdförklaringen. Då F.B:s överklagande inte kan anses inrymma ett yrkande om ändring av förordnandet om utvisning skall överklagandet avvisas (jfr NJA 1983 s. 817).

- - -

Slut

1. Hovrätten avvisar F.B:s överklagande i följd varav åklagarens anslutningsöverklagande förfallit. Tingsrättens dom står därför fast.

2. - - -

Högsta domstolen

F.B. överklagade och yrkade, såsom det fick förstås, att HD skulle undanröja hovrättens beslut och visa målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Helga Hullmann, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

Skäl

F.B. yrkade i sitt överklagande till hovrätten i första hand frikännande från åtalen för försök till grov stöld och i andra hand lindrigare påföljd. F.B. åberopade som grund att han inte begått de ifrågavarande brotten och som bevisning förhör med sig själv. Innan överklagandet inkom till hovrätten hade F.B. emellertid avgett nöjdförklaring avseende den ådömda påföljden i den ordning som stadgas i lagen (1972:202) om beräkning av strafftid m.m. F.B. ägde därför inte rätt att överklaga tingsrättens dom vare sig i skuld- eller påföljdsdelen (se NJA 1970 s. 436). Hovrättens beslut att avvisa överklagandet i dessa delar var således riktigt (jfr NJA 1980 s. 337). Frågan är dock om hovrätten hade en skyldighet att pröva tingsrättens förordnande om utvisning på grund av att F.B. inom överklagandetiden framställt ett uttryckligt ändringsyrkande i detta avseende eller till följd av att hans överklagande skulle ha ansetts innefatta ett sådant yrkande (jfr NJA 1974 s. 63, 1979 s. 282, 1983 s. 567 och 1987 s. 965).

De yrkanden som F.B. framställde i överklagandeskriften var noggrant angivna och avsåg endast skuld- och påföljdsfrågor. Utvisningen, som inte är en påföljd utan en särskild rättsverkan av brott, berördes inte någonstans däri. Ordalydelsen av överklagandet innebär därför att F.B. inte framställt något uttryckligt ändringsyrkande beträffande tingsrättens förordnande om utvisning.

Vid bedömningen av huruvida F.B:s överklagande borde ha ansetts innefatta ett sådant ändringsyrkande är följande att beakta. Med hänsyn till att F.B:s överklagande i skuldfrågan avsåg endast vissa brott i målet kan ett meningsfullt resonemang om huruvida F.B. hade några rimliga skäl att inte överklaga utvisningsbeslutet inte föras. De enda omständigheter som kan sägas tala för att F.B. med sitt överklagande åsyftade att framställa ett ändringsyrkande avseende utvisningen var att han inte hade nöjdförklarat sig med tingsrättens dom i denna del och att han i en till hovrätten efter överklagandetidens utgång inkommen skrift uttryckligen påkallade hovrättens prövning av utvisningsbeslutet. Utan stöd i överklagandets innehåll kan emellertid enbart dessa omständigheter inte medföra att överklagandet skall anses innefatta ett ändringsyrkande i utvisningsfrågan (jfr NJA 1987 s. 965).

Hovrätten hade således ingen skyldighet att pröva tingsrättens förordnande om utvisning. Vad F.B. i övrigt anfört till stöd för sin talan i HD föranleder ingen annan bedömning. Det slut vartill hovrätten kommit skall därför fastställas.

HD:s avgörande

HD fastställer det slut vartill hovrätten kommit.

HD (justitieråden Munck, Victor, referent, Blomstrand, Dahllöf och Virdesten) meddelade den 28 april 2005 följande beslut.

Skäl

F.B. dömdes den 17 november 2004 i tingsrätten för stöld och försök till grov stöld till fängelse i tio månader och utvisades ur riket med förbud att återvända hit inom fem år från tingsrättens dom. Av domen framgår att F.B. i tingsrätten förnekade de gärningar som av tingsrätten bedömdes som försök till grov stöld samt att han bestred åklagarens yrkande om utvisning. Sista dag för överklagande av domen var den 8 december 2004.

Genom en av hans offentlige försvarare och ombud underskriven skrift som kom in till tingsrätten den 6 december 2004 överklagade F.B. tingsrättens dom med yrkande i första hand att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet för försök till grov stöld och i andra hand, oavsett utgången av förstahandsyrkandet, att han skulle dömas till en lindrigare påföljd. Åklagaren överklagade anslutningsvis.

Under handläggningen av målet uppmärksammade hovrätten att F.B. redan den 19 november 2004 genom nöjdförklaring förklarat sig avstå från talan mot domen såvitt angick den ådömda påföljden och medge att denna fick verkställas. Av nöjdförklaringen framgår att denna inte avsåg tingsrättens förordnande om utvisning.

Med anledning av nöjdförklaringen kontaktade hovrätten den offentlige försvararen den 29 december 2004 och uppmanade denne att inkomma med eventuell kostnadsräkning och eventuella synpunkter med anledning av nöjdförklaringen. I en skrift som inkom till hovrätten den 30 december 2004 anförde den offentlige försvararen att det med anledning av nöjdförklaringen angående den ådömda fängelsepåföljden enligt hans förmenande endast kvarstod för hovrätten att pröva överklagandet i den del som rörde utvisningen.

I det överklagade beslutet har hovrätten avvisat F.B:s överklagande och bl.a. anfört att detta inte kan anses inrymma ett yrkande om ändring av förordnandet om utvisning.

Den som avgivit nöjdförklaring angående ett fängelsestraff i den ordning som föreskrivs i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. har inte rätt att överklaga domen vare sig i fråga om han skall dömas för den åtalade gärningen eller i fråga om hur påföljden för gärningen skall bestämmas (jfr NJA 1970 s. 436). Att hovrätten avvisat överklagandet såvitt avser yrkandena i dessa delar har således varit riktigt (jfr NJA 1980 s. 337). Frågan är emellertid om hovrätten, såsom målet förelåg vid beslutet om avvisning, bort behandla överklagandet som omfattande även ändring av förordnandet om utvisning.

Bestämmelser om överklagande av domar i brottmål finns i 51 kap. RB. I 1 § sägs inom vilken tid överklagande skall göras och av 3 § framgår att ett för sent inkommet överklagande skall avvisas. I 4 § föreskrivs bl.a. att överklagandet skall innehålla uppgifter om i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas. Det är självfallet angeläget att detta sker på ett så klart och tydligt sätt som möjligt. De i ett överklagande framställda yrkandena begränsar emellertid inte på samma sätt som i tvistemål ramen för den prövning som skall göras i högre rätt. Detta sammanhänger med att vid ett överklagande i någon del av vad som enligt RB:s terminologi utgör ansvarsfrågan för en gärning, så är ansvarsfrågan i sin helhet - med de begränsningar som följer av 51 kap. 23 a-25 §§ - underkastad rättens officialprövning. Till ansvarsfrågan i denna mening hör inte endast frågorna om den tilltalade skall dömas för gärningen (fällas till ansvar enligt BrB:s terminologi) utan också påföljden för denna och särskild rättsverkan, exempelvis förverkande och utvisning, till följd av gärningen.

Att ramen för rättens prövning går utöver de i ett överklagande framställda yrkandena medför att en dömd som överklagat med yrkande i någon ansvarsfråga i princip är oförhindrad att därefter framställa yrkanden i de övriga ansvarsfrågor som genom överklagandet kommit under högre rätts prövning och detta även om yrkandena framställs efter fullföljdstidens utgång (jfr NJA 1976 s. 315 och NJA 1977 s. 735). Har den dömde framställt ett sådant kompletterande yrkande kan inte heller den omständigheten att han därefter återkallar det i det ursprungliga överklagandet framställda yrkandet anses utgöra hinder mot att det nya yrkandet prövas. I praktiken torde det inte heller vara ovanligt med överklaganden i brottmål där det i överklagandeskriften inte framställs något uttryckligt yrkande i vissa av de ansvarsfrågor som den dömde ändå räknar med skall bli föremål för särskild prövning. Så kan exempelvis vara fallet när den dömde utvisats för ett brott som han yrkar att bli frikänd för eller som han anser förskylla ett lindrigare straff.

Av 8 § strafftidsberäkningslagen följer att, om den som dömts till fängelse för viss gärning avger nöjdförklaring beträffande påföljden, förklaringen inte får återtas och att den är att anse som en återkallelse av ett tidigare överklagande såvitt detta avser det straffrättsliga ansvaret och påföljd för gärningen. Har den dömde i sitt överklagande inte framställt några yrkanden i andra frågor skall därför målet normalt avskrivas från vidare handläggning när den dömde nöjdförklarat sig. I vissa fall kan det emellertid finnas anledning att anta att den dömde räknat med att ett överklagande skulle föranleda särskild prövning av även andra frågor än dem som han i överklagandet framställt uttryckliga yrkanden om. Det framstår inte som självklart att en nöjdförklaring också i sådana fall verkligen bör uppfattas som en återkallelse av överklagandet i dess helhet. Detta gäller bl.a. när den dömde utvisats men inte nöjdförklarat sig i denna del. Hovrätten har då anledning att överväga om den dömde bör beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut i avskrivningsfrågan fattas (jfr 51 kap. 7 § RB). Av allmänna principer (se NJA 1974 s. 386 och 1978 s. 55) får också anses följa att yrkanden i andra ansvarsfrågor kan framställas så länge hovrätten inte har skilt sig från målet, även om nöjdförklaringen skulle uppfattas som en återkallelse av överklagandet i dess helhet.

I förevarande fall har överklagandet gjorts efter det att F.B. förklarat sig nöjd med påföljden. Även om något uttryckligt yrkande i utvisningsfrågan inte framställdes har det emellertid mot bakgrund av nöjdförklaringens utformning även i detta fall funnits anledning att anta att F.B. utgått från att utvisningsfrågan skulle bli prövad till följd av överklagandet. Hovrätten har också, genom den offentlige försvararen, berett honom tillfälle att yttra sig. F.B. får även i detta läge anses ha haft möjlighet att före målets avgörande framställa yrkande i utvisningsfrågan. Även om det i överklagandet inte framställts något yrkande i den delen borde därför hovrätten ha tagit upp målet till prövning inom de ramar som följer av ett överklagande av utvisningsfrågan (jfr NJA 1980 s. 337 och numera även 51 kap. 23 a § RB).

Vid angivna förhållanden skall målet visas åter till hovrätten för prövning av F.B:s yrkande i utvisningsfrågan, vilket innebär att åklagarens anslutningsvis gjorda överklagande inte har förfallit.

HD:s avgörande

HD undanröjer hovrättens beslut såvitt detta avser frågan om utvisning och visar målet åter till hovrätten för fortsatt behandling av F.B:s yrkande i nämnda fråga och åklagarens anslutningsöverklagande.

HD:s beslut meddelat: den 28 april 2005.

Mål nr: Ö 200-05.

Lagrum: 51 kap. 4 och 7 §§ RB, 8 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Rättsfall: NJA 1970 s. 436, NJA 1974 s. 386, NJA 1976 s. 315, NJA 1977 s. 735, NJA 1978 s. 55 och NJA 1980 s. 337.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
2005-04-28

Målnummer:
Ö200-05